Vill du se en miljard ansikten?

Skrivet av Josefine 2013-10-02  |  inga kommentarer

Har du nån gång undrat vilka alla är på Facebook? Kolla HÄR. Hittar du dig själv?

Att komma ihåg varför

Skrivet av Josefine 2013-10-01  |  inga kommentarer

I helgen var jag på gemenskapshelg med min församling. Vid ett tillfälle satt vi och pratade om kyrkan och vad vi drömmer om och så och jag frågade några stycken jag inte mött förut varför de gick till Immanuelskyrkan. Varför just dit när de finns så många kyrkor?

Jag ställde inte frågan för att jag själv inte hittade anledningar. Eller för att de skulle gå nån annanstans om de kom på att deras skäl inte var tillräckligt starka. Jag ställde frågan för att jag tror att man ibland mår bra av att stanna upp och fråga sig själv varför. Påminna sig om hur det kommer sig att man gjort de val man har gjort. Bestämt sig för att vara trogen sina löften.

1 oktober är en sån dag för mig. En dag jag – sedan två år tillbaka idag – får fråga mig själv varför. För två år sedan just nu var jag mitt i vår bröllopsmiddag. För ett år sedan satt jag på ett café i Linköping och var tacksam för vardagen. Och idag. Idag sitter jag i soffan och övar pussar med den vackraste lilla flicka jag sett. Hon som har sin pappas ögon.

Jag tycker om ordet varför. Jag tycker om att påminna mig om alla skäl. Och just när det kommer till den där Johan så finns det så många därför. Så mycket att vara tacksam för.

Vi är såna där småbarnsföräldrar nu. För två år sedan just nu kände jag mig vackrare än någonsin. Idag saknar jag mer än hälften av håret jag hade då och kan inte riktigt få bort trötthetsringarna under ögonen och lyckas inte dölja den där glåmiga, trasiga hyn. Jag muttrar åt maken för att jag är konstant trött. Axlarna värker efter en massa bärande och barnvagnskörande.

Och ändå är vardagen liksom än mer vacker idag. Vi två blev tre. Vi har hitta t en annan typ av vardag. Och jag landar. Mer och mer så landar jag.

Så idag frågar jag mig själv varför. Varför jag stod där den där varma dagen för två år sedan och sa ”ja” så tydligt som rösten liksom bar. Och svaren blir så många.

För att han faktiskt får mig att tro att han älskar mig.

För att han alltid skapar lugn i mig. Trygghet. En känsla av hemma.

För att han sliter kvällar och helger så jag kan åka och göra roliga saker ibland en vanlig onsdag och han kan vara hemma med vår dotter.

För att han helt random hälsar på folk på stan för att ”de kanske behövde nån som sa hej”.

För att han så passionerat ger så mycket av sig själv till allt det han tror på. Och brinner så han nästan brinner upp ibland.

För att han är min dotters pappa. Och för att han är så bra på att älska henne.

För att han köper barnost till mig och gör mina mackor först så att inte hyveln ska ta smak av hans pretto vuxenost.

För att han lägger armarna om mig och ber innan han somnar (eller medan han somnar emellanåt vilket är än mer fantastiskt).

För att jag kommer på en hel massa saker med honom som gör mig galen vilket får mig att tänka att jag inte behöver vara så perfekt jag heller.

För att han är min bäste vän. Och för att det bara var så det var. För att jag inte kunde backa eller ta mig undan.

Idag frågar jag mig varför. Och med tacksamt hjärta vilar jag på alla de svaren. Att få vara hans. Livet alltså.

Rideau – lyssna in!

Skrivet av Josefine 2013-10-01  |  inga kommentarer

Mina goda vänner Gabriel och Calle har startat bandet Rideau. Deras första video är just ute. Lyssna. Tycker de har galet mycket talang. Tänk att jag får känna så bra folk.

Tre nya i livet idag!!

Skrivet av Josefine 2013-09-26  |  inga kommentarer

Mitt liv består ju till nittiofem procent av att hänga med världens allra skönaste tjej. Idag har vi plötsligt varit med om tre debuter.

1. Tjejens första bula – orsakad av moderns oaktsamhet. Tårar hos både dottern och modern där den förstnämnda repade sig först.

2. Jag har lagat 73 portioner puré! Om du inte känner mig är det bara pretto. Om du känner mig så kan det vara det mest skrattretande su hört på länge.

3. Det största! Hon kryper! Idag hände det plötsligt. Ena stunden låg hon still på den kvadratmeter hon befann sig på, snurrade lite på fläcken liksom.  Nästa stund var hon plötsligt på en helt annan plats. Igår gick det inte, men idag kan man sträcka ut armarna fem meter bort – och tjejen kommer! Lite argt och motvilligt för att det tar kraft (lik sin mor) men ändå förundrad och stolt som en tupp. Fina fina tjej.

Så. Det är mest sånt jag gör på dagarna.

Att få vara faster

Skrivet av Josefine 2013-09-25  |  inga kommentarer

I söndags fyllde min brorson fjorton år. Fjorton. Han är – med rätta – inte i fasen när han vill höra mig älta hur sjukt mallig jag var när han var liten och kände sig trygg nog att somna i min famn. Jag smygtittar på honom lite när vi är på samma ställen. Ser honom bland sina vänner och ler med hela hjärtat. Värsta fina killen.

Min äldsta brorsdotter är sexton. Igår fastnade jag vid en av hennes bilder på Instagram i typ tio minuter tills tårarna rann. Blev plötsligt överfallen av tusen känslor som alla ryms i den stora känslan att få älska henne.

Jag gick med en liten sån gnagande känsla när jag var gravid. En rädsla över att jag kanske inte skulle räknas längre för mina brorsbarn. Alltså, jag är inte världens mest närvarande faster. Jag får lägga in påminnelser i telefonen för att komma ihåg alla födelsedagar och de där brödernas barn ser alla mina tjurigaste, tröttaste sidor. Det är dessutom dem jag har övat på och mitt tålamod har sällan varit särskilt bra. Det kan de nog vittna om alla fem i omgångar.

Men jag har fått vara med. Jag har varit… cool liksom. I varje fall tillräckligt cool. De har berättat saker. Frågat. Velat umgås med mig. Och jag var rädd för att jag skulle tappa den rollen när all min egen tid uppfylldes av en egen liten familj.

Men icke. Kom hem till mamma och pappa häromdagen efter ett jobb och hittade Signe ätandes i famnen på en av elvaåringarna. Den andra elvaåringen proklamerar stolt hur mycket hon älskar sin nya kusin i sin presentation på Instagram medan lillasyster minsting – hon som alltid nånstans varit mest lik mig – tar varje tillfälle att lära mitt lillmonster alla tricks hon kommer behöva framöver. De är som Signes alldeles egna tre älvor, ständigt vakandes över sin nykomling. Så, kanske – om något – att jag fått konkurrens. Men jag är inte borta. Jag får fortfarande godkänt på kläderna i födelsedagspaketen liksom.

Och de där två stora. Hon som man kan ta med sig på konferens i en annan stad i flera dagar som barnvakt och som man kan sitta i timmar och prata om livet – eller bara fnittra åt tv – med. Och han som fattar att en liten söt kusin kan vara rätt kul och alldeles väldigt lämplig att ta med till polarna korta stunder nu och då (om inte annat för att göra sin faster glad) och som vinner över mig i pingis fast han slår med en barnbok och jag ett riktigt rack.

Och jag är så glad för dem. Det slår mig oftare och oftare fast jag är dålig på att säga det. Och jag är så tacksam till mina bröder och svägerskor som liksom låter mig få vara en del. Och jag förundras över hur det är att få vara stolt från snedden typ. Jag har ju liksom inte gjort nåt, men får vara mallig ändå. Får säga; ”vi hör ihop” närhelst jag vill.

Det slog mig bara. Igår. Och så blev jag lite svulstig. Så där som man kan bli.

Skriv under för barn som skickas till ett land de aldrig varit i!

Skrivet av Josefine 2013-09-24  |  2 kommentarer

Jag fick ett mejl från Emelie. Hon skriver så här:

Hej!

Jag är scout och i kåren har vi en flyktingfamilj som vi har varit i kontakt med under flera år. Föräldrarna har jobb, barnen går i skolan och jag har haft tre av barnen i scouterna under de senaste åren. Familjen har etablerat sig och barnen har tillbringat större delen av sin barndom här.

Nu hotas hela familjen av utvisning. Det här är otroligt tragiskt för familjen och för deras framtid.

I måndags den 16 september uppmärksammades situationen för familjen. TV4 var där och bevakade evenemanget. Där påbörjades göra en namninsamling som vi ska skicka till ansvariga på Migrationsverket.Det behöver inte vara såhär. Ingen väljer var de ska födas, därför borde alla kunna välja var de ska bo.

Jag lovade att försöka hjälpa till med namninsamlingen efter att ha läst på lite mer om fallet. Barnen har aldrig bott i det land de ska utvisas till. Jag fattar inte hur detta – än en gång och varje dag – kan få hända. Uppsala Nya Tidning har skrivit en artikel du kan läsa HÄR. TV4 har gjort ett reportage HÄR.

Familjen har ett viktigt möte om sin framtid på torsdag. Då ska de – tillsammans med advokat och vänner – lämna de namnunderskrifter som kommit in. Målet är minst 3000. Hjälp till du också och sprid gärna. Vi har gjort det förr och kan göra det igen – berätta att vi är många som inte ställer upp på vår nyckfulla och så ofta inhumana migrationspolitik!

Namninsamlingen – och fler pressklipp – hittar du HÄR.

I Expressenland finns inga nyanser.

Skrivet av Josefine 2013-09-23  |  8 kommentarer

Jag gillar nyanser. I alla lägen. Det gör inte Expressen. Någon krönikör som heter Karl-Johan Karlsson har fått utrymme att skriva en krönika med slutsatsen att han hellre ”festar med bögarna i helvetet” än visar sig tolerant mot frikyrkliga. Jag blir så ledsen.

För det blir moment 22. Hur man än vrider och vänder sig blir det fel. Krönikören har stött på några av extremerna i svensk kristenhet (det är väl inget roligt att skriva krönika i en kvällstidning om man inte stött på extremerna?) och utifrån det mötet dömer han ut den svenska frikyrkan och säger att ingen av oss minsann får berätta för honom att han ska vara tolerant för det är inte vi. Han hänvisar till Ulf Ekman på ett sätt som gör det lätt att förstå att det var mycket länge sen han hade nån som helst koll på Ulf Ekman. Han har besökt en annan kyrka och menar därför att Svantessons kyrka är sån med (uppriningen till krönikan är förstås utnämnandet av henne som minister).

Säger jag att han har fel så är jag en av fundamentalisterna. Försöker jag nyansera blir jag inte lyssnad på alls, för det är ju inte särskilt spännande. Så vad göra?

Jag tror inte att killen ljuger. Jag har också stött på de där kristna. Jag har fått mejl om att jag inte borde få vara nära unga människor för att jag förleder dem från Gud. Fått höra att jag är en hedning och en fara för svensk kristenhet. Min roligaste var en blogg om att jag var ”tvungen att göra upp med min socialistiska bakgrund och komma tillbaka till Gud”. Men det faktum att det finns människor med extrema åsikter i kyrkan gör inte hela kyrkan extrem. Lika lite som den skrikande fotbollsfarsan vid småkillarnas match gör alla föräldrar till mellanstadiekillar extrema. Det måste gå att skilja saker åt.

Granska gärna frikyrkan, det måste den tåla. Ta itu med läror som sårar och gör illa på fundamentalistiska vis. Men gör det i så fall med nåt på fötterna. Med kunskap och insikt om ett sammanhang. Och kasta inte ut en hel rörelse på grund av att några få. Granska om ni vill, Expressen, men lyssna då på fler röster och få rätt i ert vokabulär och er historieskrivning. Annars riskerar det att mest bli patetiskt.

Men säger jag patetiskt om den krönikan så sällar jag mig väl till gänget som krönikören tror dömer folk till helvetet vitt och brett. För i Expressenland finns inga nyanser.

Haggard visar upp livet i reality show

Skrivet av Josefine 2013-09-20  |  inga kommentarer

Det här kanske är gamla nyheter för den som hänger med men jag upptäckte det precis. Minns ni Ted Haggard? Han som drev en strikt superkonservativ församling och ofta talade om homosexualitet som synd för att sen bli påkommen med att köpa sex av en manlig prostituerad?

Han och hans familj är tillbaka i Colorado Springs där allt detta hände för några år sedan, och de har startat en ny församling. Och för ett drygt år sedan valde de att vara med i realitysåpan Wife Swap där två fruar byter hem för en vecka.

I tisdags sändes avsnittet i Tv4s kanal Sjuan. Intressant sätt att visa hur man funkar som familj och lever idag, tänker jag. Programmet väcker en del intressanta tankar och frågor men framförallt kanske jag sitter och klurar över hur man som familj väljer att visa upp sig efter en så pass stor skandal (det ord de själva väljer att använda genom programmet). Värt fyrtio minuter av din tid om du samtidigt gör nåt annat, som att mata barn eller så.

Kommentarer

Skrivet av Josefine 2013-09-20  |  inga kommentarer

Sån där tekniksak. När jag får kommentarer här så brukar jag svara på dem direkt från adminsidan på min blogg. Men nu har jag upptäckt att de inte syns på ”framsidan”. Det innebär att folk kan ha skrivit en massa som de inte fått svar på liksom. Dumt.

Jag gissar att detta kan ha att göra med att jag använder ett annat program för kommentarerna som kanske inte jobbar ihop med WordPress. Eller nåt. Men nu har jag försökt att svara ifatt på sidan. Säg till om du känner dig ignorerad.

Är det nån som inte påverkar?

Skrivet av Josefine 2013-09-18  |  1 kommentarer

Läser turerna kring vår nya arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson. Fascinerande. Hon har visst en bakgrund i Livets Ord och Ja till Livet.

Jag tror jag har träffat Elisabeth några gånger. På ett gäng företagsmingel i Örebro och så. Vi är vänner på Facebook, på tal om hur man tänker om nätverk där. Jag har ett gott intryck av henne. Vi delar inte partitankar och har massa olika åsikter i en massa frågor. En del av det vet jag, annat gissar jag mig till, kanske påverkad av partifärgen. Min spontanta tanke är att hon blir en väldigt bra arbetsmarknadsminister.

Men så är det ju det här med religionen. Hur kommer det sig – i vårt lilla Sverige – att så fort någon aktivt bekänner sig till en religion så är det så galet uppseendeväckande? Vad är det med den grejen? Folk över hela världen är religiösa och – nej – det är inte människor som inte vet nåt om modern civilisation. Det är inte förtryckare som ser ner på andra och vill manipulera för allt vad de orkar. I varje fall inte i större utsträckning än i övriga grupper i samhället. Nötter finns det överallt. Men religion får faktiskt i många länder vara en bärande pelare i samhället, på positiva vis. Inte som en styrande del i regeringsapparaten, men som en del av civilsamhället som får betyda mycket för många.

Varför är vi så hysteriskt stolta över att vi är så sekulariserade i det här landet?! Och varför tror vi inte att sekulariseringen i sig också påverkar oss?

Det verkar som att att den som inte bekänner sig till en specifik religion anser sig inte tro nåt specifikt alls (?) och vara en som inte påverkar/ låter sig påverkas när det kommer till värderingar medan den som är troende av nåt slag anses ha en gömd agenda av nationell manipulation i bakfickan. Som att den personen per automatik smidde planer om världherravälde.

Tänk om vi skulle bedöma även den religiöse efter åsikter, tankar och den öppna agenda man visar? Tro den om att vilja gott för andra på deras villkor. Vi har alla möjligheten att påverka vår omvärld. Vi är alla påverkade av arv, miljö, förebilder och intryck. Låt oss göra det bästa vi kan av det vi har runt oss. Och låt oss sluta misstänkliggöra andra, se till den faktiska agendan!

Vad gäller utnämnandet av en minister tycker jag det är mer givet att se till vilket parti personen representerar och vilka frågor den säger sig vilja driva. Min tro påverkar förstås mitt liv och mina ställningstaganden. På samma sätt som ateisten och buddisten påverkas av sin tro. Men det jag vill göra och åstadkomma i olika sammanhang upplever jag mig kunna vara ganska tydlig med. Döm mig efter det. Inte efter vad någon pingstvän du hade i parallellklassen på högstadiet nån gång sa till dig, som så ofta verkar vara fallet.  De flesta av oss är nog faktiskt vuxna nog att skilja på saker i tillvaron, så även de religiösa.

Ska vi ge även Elisabeth Svantesson möjligheten att berätta om vad det är hon vill? Deal? Och ska vi komma ihåg att vi alla faktiskt påverkar andra, oavsett vad vi bekänner oss till för tro i tillvaron?

Uppdatering: Dagen har gjort en intervju med Fredrick Federley i frågan, och han säger bland annat att han blivit ratad av andra medier för att han inte ville bli upprörd över Svantesson. Säger nåt intressant om media, tycker jag.