Skrivet av Josefine 2013-09-25 | inga kommentarer
I söndags fyllde min brorson fjorton år. Fjorton. Han är – med rätta – inte i fasen när han vill höra mig älta hur sjukt mallig jag var när han var liten och kände sig trygg nog att somna i min famn. Jag smygtittar på honom lite när vi är på samma ställen. Ser honom bland sina vänner och ler med hela hjärtat. Värsta fina killen.
Min äldsta brorsdotter är sexton. Igår fastnade jag vid en av hennes bilder på Instagram i typ tio minuter tills tårarna rann. Blev plötsligt överfallen av tusen känslor som alla ryms i den stora känslan att få älska henne.
Jag gick med en liten sån gnagande känsla när jag var gravid. En rädsla över att jag kanske inte skulle räknas längre för mina brorsbarn. Alltså, jag är inte världens mest närvarande faster. Jag får lägga in påminnelser i telefonen för att komma ihåg alla födelsedagar och de där brödernas barn ser alla mina tjurigaste, tröttaste sidor. Det är dessutom dem jag har övat på och mitt tålamod har sällan varit särskilt bra. Det kan de nog vittna om alla fem i omgångar.
Men jag har fått vara med. Jag har varit… cool liksom. I varje fall tillräckligt cool. De har berättat saker. Frågat. Velat umgås med mig. Och jag var rädd för att jag skulle tappa den rollen när all min egen tid uppfylldes av en egen liten familj.
Men icke. Kom hem till mamma och pappa häromdagen efter ett jobb och hittade Signe ätandes i famnen på en av elvaåringarna. Den andra elvaåringen proklamerar stolt hur mycket hon älskar sin nya kusin i sin presentation på Instagram medan lillasyster minsting – hon som alltid nånstans varit mest lik mig – tar varje tillfälle att lära mitt lillmonster alla tricks hon kommer behöva framöver. De är som Signes alldeles egna tre älvor, ständigt vakandes över sin nykomling. Så, kanske – om något – att jag fått konkurrens. Men jag är inte borta. Jag får fortfarande godkänt på kläderna i födelsedagspaketen liksom.
Och de där två stora. Hon som man kan ta med sig på konferens i en annan stad i flera dagar som barnvakt och som man kan sitta i timmar och prata om livet – eller bara fnittra åt tv – med. Och han som fattar att en liten söt kusin kan vara rätt kul och alldeles väldigt lämplig att ta med till polarna korta stunder nu och då (om inte annat för att göra sin faster glad) och som vinner över mig i pingis fast han slår med en barnbok och jag ett riktigt rack.
Och jag är så glad för dem. Det slår mig oftare och oftare fast jag är dålig på att säga det. Och jag är så tacksam till mina bröder och svägerskor som liksom låter mig få vara en del. Och jag förundras över hur det är att få vara stolt från snedden typ. Jag har ju liksom inte gjort nåt, men får vara mallig ändå. Får säga; ”vi hör ihop” närhelst jag vill.
Det slog mig bara. Igår. Och så blev jag lite svulstig. Så där som man kan bli.
Skrivet av Josefine 2013-09-24 | 2 kommentarer
Jag fick ett mejl från Emelie. Hon skriver så här:
Hej!
Jag är scout och i kåren har vi en flyktingfamilj som vi har varit i kontakt med under flera år. Föräldrarna har jobb, barnen går i skolan och jag har haft tre av barnen i scouterna under de senaste åren. Familjen har etablerat sig och barnen har tillbringat större delen av sin barndom här.
Nu hotas hela familjen av utvisning. Det här är otroligt tragiskt för familjen och för deras framtid.
I måndags den 16 september uppmärksammades situationen för familjen. TV4 var där och bevakade evenemanget. Där påbörjades göra en namninsamling som vi ska skicka till ansvariga på Migrationsverket.Det behöver inte vara såhär. Ingen väljer var de ska födas, därför borde alla kunna välja var de ska bo.
Jag lovade att försöka hjälpa till med namninsamlingen efter att ha läst på lite mer om fallet. Barnen har aldrig bott i det land de ska utvisas till. Jag fattar inte hur detta – än en gång och varje dag – kan få hända. Uppsala Nya Tidning har skrivit en artikel du kan läsa HÄR. TV4 har gjort ett reportage HÄR.
Familjen har ett viktigt möte om sin framtid på torsdag. Då ska de – tillsammans med advokat och vänner – lämna de namnunderskrifter som kommit in. Målet är minst 3000. Hjälp till du också och sprid gärna. Vi har gjort det förr och kan göra det igen – berätta att vi är många som inte ställer upp på vår nyckfulla och så ofta inhumana migrationspolitik!
Namninsamlingen – och fler pressklipp – hittar du HÄR.
Skrivet av Josefine 2013-09-23 | 8 kommentarer
Jag gillar nyanser. I alla lägen. Det gör inte Expressen. Någon krönikör som heter Karl-Johan Karlsson har fått utrymme att skriva en krönika med slutsatsen att han hellre ”festar med bögarna i helvetet” än visar sig tolerant mot frikyrkliga. Jag blir så ledsen.
För det blir moment 22. Hur man än vrider och vänder sig blir det fel. Krönikören har stött på några av extremerna i svensk kristenhet (det är väl inget roligt att skriva krönika i en kvällstidning om man inte stött på extremerna?) och utifrån det mötet dömer han ut den svenska frikyrkan och säger att ingen av oss minsann får berätta för honom att han ska vara tolerant för det är inte vi. Han hänvisar till Ulf Ekman på ett sätt som gör det lätt att förstå att det var mycket länge sen han hade nån som helst koll på Ulf Ekman. Han har besökt en annan kyrka och menar därför att Svantessons kyrka är sån med (uppriningen till krönikan är förstås utnämnandet av henne som minister).
Säger jag att han har fel så är jag en av fundamentalisterna. Försöker jag nyansera blir jag inte lyssnad på alls, för det är ju inte särskilt spännande. Så vad göra?
Jag tror inte att killen ljuger. Jag har också stött på de där kristna. Jag har fått mejl om att jag inte borde få vara nära unga människor för att jag förleder dem från Gud. Fått höra att jag är en hedning och en fara för svensk kristenhet. Min roligaste var en blogg om att jag var ”tvungen att göra upp med min socialistiska bakgrund och komma tillbaka till Gud”. Men det faktum att det finns människor med extrema åsikter i kyrkan gör inte hela kyrkan extrem. Lika lite som den skrikande fotbollsfarsan vid småkillarnas match gör alla föräldrar till mellanstadiekillar extrema. Det måste gå att skilja saker åt.
Granska gärna frikyrkan, det måste den tåla. Ta itu med läror som sårar och gör illa på fundamentalistiska vis. Men gör det i så fall med nåt på fötterna. Med kunskap och insikt om ett sammanhang. Och kasta inte ut en hel rörelse på grund av att några få. Granska om ni vill, Expressen, men lyssna då på fler röster och få rätt i ert vokabulär och er historieskrivning. Annars riskerar det att mest bli patetiskt.
Men säger jag patetiskt om den krönikan så sällar jag mig väl till gänget som krönikören tror dömer folk till helvetet vitt och brett. För i Expressenland finns inga nyanser.
Skrivet av Josefine 2013-09-20 | inga kommentarer
Det här kanske är gamla nyheter för den som hänger med men jag upptäckte det precis. Minns ni Ted Haggard? Han som drev en strikt superkonservativ församling och ofta talade om homosexualitet som synd för att sen bli påkommen med att köpa sex av en manlig prostituerad?
Han och hans familj är tillbaka i Colorado Springs där allt detta hände för några år sedan, och de har startat en ny församling. Och för ett drygt år sedan valde de att vara med i realitysåpan Wife Swap där två fruar byter hem för en vecka.
I tisdags sändes avsnittet i Tv4s kanal Sjuan. Intressant sätt att visa hur man funkar som familj och lever idag, tänker jag. Programmet väcker en del intressanta tankar och frågor men framförallt kanske jag sitter och klurar över hur man som familj väljer att visa upp sig efter en så pass stor skandal (det ord de själva väljer att använda genom programmet). Värt fyrtio minuter av din tid om du samtidigt gör nåt annat, som att mata barn eller så.
Skrivet av Josefine 2013-09-20 | inga kommentarer
Sån där tekniksak. När jag får kommentarer här så brukar jag svara på dem direkt från adminsidan på min blogg. Men nu har jag upptäckt att de inte syns på ”framsidan”. Det innebär att folk kan ha skrivit en massa som de inte fått svar på liksom. Dumt.
Jag gissar att detta kan ha att göra med att jag använder ett annat program för kommentarerna som kanske inte jobbar ihop med WordPress. Eller nåt. Men nu har jag försökt att svara ifatt på sidan. Säg till om du känner dig ignorerad.
Skrivet av Josefine 2013-09-18 | 1 kommentarer
Läser turerna kring vår nya arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson. Fascinerande. Hon har visst en bakgrund i Livets Ord och Ja till Livet.
Jag tror jag har träffat Elisabeth några gånger. På ett gäng företagsmingel i Örebro och så. Vi är vänner på Facebook, på tal om hur man tänker om nätverk där. Jag har ett gott intryck av henne. Vi delar inte partitankar och har massa olika åsikter i en massa frågor. En del av det vet jag, annat gissar jag mig till, kanske påverkad av partifärgen. Min spontanta tanke är att hon blir en väldigt bra arbetsmarknadsminister.
Men så är det ju det här med religionen. Hur kommer det sig – i vårt lilla Sverige – att så fort någon aktivt bekänner sig till en religion så är det så galet uppseendeväckande? Vad är det med den grejen? Folk över hela världen är religiösa och – nej – det är inte människor som inte vet nåt om modern civilisation. Det är inte förtryckare som ser ner på andra och vill manipulera för allt vad de orkar. I varje fall inte i större utsträckning än i övriga grupper i samhället. Nötter finns det överallt. Men religion får faktiskt i många länder vara en bärande pelare i samhället, på positiva vis. Inte som en styrande del i regeringsapparaten, men som en del av civilsamhället som får betyda mycket för många.
Varför är vi så hysteriskt stolta över att vi är så sekulariserade i det här landet?! Och varför tror vi inte att sekulariseringen i sig också påverkar oss?
Det verkar som att att den som inte bekänner sig till en specifik religion anser sig inte tro nåt specifikt alls (?) och vara en som inte påverkar/ låter sig påverkas när det kommer till värderingar medan den som är troende av nåt slag anses ha en gömd agenda av nationell manipulation i bakfickan. Som att den personen per automatik smidde planer om världherravälde.
Tänk om vi skulle bedöma även den religiöse efter åsikter, tankar och den öppna agenda man visar? Tro den om att vilja gott för andra på deras villkor. Vi har alla möjligheten att påverka vår omvärld. Vi är alla påverkade av arv, miljö, förebilder och intryck. Låt oss göra det bästa vi kan av det vi har runt oss. Och låt oss sluta misstänkliggöra andra, se till den faktiska agendan!
Vad gäller utnämnandet av en minister tycker jag det är mer givet att se till vilket parti personen representerar och vilka frågor den säger sig vilja driva. Min tro påverkar förstås mitt liv och mina ställningstaganden. På samma sätt som ateisten och buddisten påverkas av sin tro. Men det jag vill göra och åstadkomma i olika sammanhang upplever jag mig kunna vara ganska tydlig med. Döm mig efter det. Inte efter vad någon pingstvän du hade i parallellklassen på högstadiet nån gång sa till dig, som så ofta verkar vara fallet. De flesta av oss är nog faktiskt vuxna nog att skilja på saker i tillvaron, så även de religiösa.
Ska vi ge även Elisabeth Svantesson möjligheten att berätta om vad det är hon vill? Deal? Och ska vi komma ihåg att vi alla faktiskt påverkar andra, oavsett vad vi bekänner oss till för tro i tillvaron?
Uppdatering: Dagen har gjort en intervju med Fredrick Federley i frågan, och han säger bland annat att han blivit ratad av andra medier för att han inte ville bli upprörd över Svantesson. Säger nåt intressant om media, tycker jag.
Skrivet av Josefine 2013-09-17 | inga kommentarer
Det drog igång en massa spännande samtal igår efter att jag bloggade om min ambovalenta relation till Facebook. Kul. Några av de finurligaste kommentarerna fick jag i mejl. Alltid sugen på att liksom outa såna mejl men det kan man ju förstås inte göra. Glad för alla som vill tänka, högt och lågt.
Ett förtydligande: Det är alltså inte att ha relationer på sociala medier, eller att möta nya människor på Facebook eller Twitter, som jag har nåt emot. Inte heller att småprata om högt och lågt med både vänner och bekanta. Tvärtom tycker jag mycket om de möjligheter som nätet ger, det passar mig väl.
Mitt dilemma uppstår när bekanta plötsligt ”hörs” mer i mitt liv än mina nära. När jag – för att tiden är sådan nu – hänger mer vid datorn och telefonen än vid fikabord och människor som kommenterar saker jag gör på nätet nu och då blir min enda röster in i tillvaron. Och när de rösterna ibland tycks tro att vi är nära, att jag har frågat om nåt i mitt inre när jag egentligen bara slängde ur mig en kommentar. När gränserna blir otydliga. Det är då jag får krångel i huvudet. Jag behöver – för min egen del – skilja på vilka som är de jag faktiskt ska lyssna på och låta mig påverkas ordentligt av, och vilka som är människor vars åsikter och tankar – för just mig – kan vara spännande input men inget jag formar mitt liv efter. Visst fattar ni skillnaden?
Och där, nu och då, behöver jag hitta en form för mitt användande av Facebook. Typ så.
Skrivet av Josefine 2013-09-16 | inga kommentarer
Igår var vi båda (ja, alla tre då) hemma en hel eftermiddag och kväll på första gången sen jag vet inte när. Efter att lägenheten har stått uppriven med en byggfläkt i köket ett par månader i sommar så är allt färdigrenoverat nu. Och ser ut… precis som förut. En vattenläcka i köket gjorde att lägenheten inte gått att bo i på hela sommaren men nu är allt återställt precis som det var. Så mycket för det sköna i att flytta in i något nyrenoverat för att slippa fixa.
Men igår. Då tog vi oss äntligen tid. Satte upp tavlor, fick bort byggdammet från hyllorna, damsög så att barnet går att sätta ner nånstans utan risk för stickor i benen.
Och jag sitter här nu och tittar ut på träden utanför. Trodde nog nånstans att jag för evigt skulle gilla livet i resväska. Men att ha ett hemma alltså. Vad fint det är.
Skrivet av Josefine 2013-09-16 | 2 kommentarer
Jag har filat på det här inlägget väldigt länge. Det är ett sånt där inlägg som kommer få några i min närhet att säga ”skyll dig själv” och några andra att tänka att det gäller dem och att jag är direkt otrevlig. Och därför velar jag en massa när jag skriver det (och det blir långt). Om du tänker att det gäller dig så säger min ringa erfarenhet… att det förmodligen inte gör det… 
Det är det här med Facebook. Jag gillar Facebook massor. Jag tar ingen Facebookfasta, tänker inte haka på events där man ska hoppa av när året är slut eller så. Faktum är att jag ibland funderar på hur jag kommunicerade innan Facebook. Som instrument för kommunikation passar det mig utmärkt nämligen.
Men just nu har vi en liten kris, Facebook och jag. Och jag vet inte om nån annan känner igen sig i den, kanske att ni kan dela mina tankar i så fall? Går det att både vara öppen och utbyta tankar med alla möjliga och att få ha det som känns privat för sig själv på ett forum som Facebook? Vad gör det med oss? Och pratar vi annorlunda med folk över nätet än vi skulle göras om vi möttes över fika? Är det bra eller dåligt?
Jag har haft som princip att om någon lägger till mig så accepterar jag, förutsett att jag vet vem personen är eller i vilket sammanhang vi har mötts. Och eftersom jag har rört mig i lite olika världar och ofta bland människor som gillar att nätverka, så har det gett mig en ganska bred och stor krets på Facebook som jag är väldigt glad för. Jag begränsar vilka som ser mina bilder och så men på det stora hela är jag rätt öppen, väljer att vara personlig men sällan privat i det jag skriver. När jag har tvekat på om det är ett smart upplägg så har jag ändå låtit mig övertygas av att det har varit superbra i de lägen då jag, till exempel, har fått agera megafon i försök att stoppa avvisningar och sånt, man når många snabbt. Jag gillar också de blandade samtal som ofta uppstår mellan folk från olika delar av mitt liv.
Trots ett relativt stora kontaktnätet jag har på Facebook har jag dock sett kontot lite som… mitt vardagsrum. Facebook är liksom ”hemma hos”. Jag twittrar också. Twitter är som krogen. Eller cafét. Eller kyrkkaffet. På twitter pratar man med folk man inte känner om frågor som engagerar en. På Twitter är det helt ok att en vilt främmande människa lägger sig i vad jag och nån annan pratar om. Det ingår. Man pratar med varann som främlingar som har ett gemensamt intresse av en sakfråga. Och det är det som berikar. Men det innebär också att jag väljer mina samtalsämnen.
På Facebook har min upplevelse tidigare varit att man kan vara lite mer personlig, tänka lite mer nära. Och att koden liksom är att man kommenterar och lägger sig i utifrån hur väl man känner personen som skriver. Man kan stalka runt lite på folk man inte känner så väl, kanske nu och då dela en egen tanke på en bekants sida, men man berättar inte för folk man knappt mött hur de funkar eller hur de ska leva sina liv.
Fast det där verkar ändras nu?
Jag är värdelös på att prata i telefon. Jag var bra på det förr. När jag pratade med Ewwa och Joel dagligen liksom. Men de senaste åren, sen jag flyttade till Stockholm, har jag tappat det helt. Jag får inte till det helt enkelt. Och sörjer det lite ibland. Sen jag fick Signe är det ännu värre, ett telefonsamtal kommer nästan aldrig lägligt.
Eftersom nästan alla mina riktigt nära vänner sen lång tid tillbaka bor i Örebro (även om jag landar mer och mer här förstås), och min familj inte heller finns i Stockholm, så har det indirekt inneburit att jag delar livet lite för lite med folk. Jag har en massa dum integritet. Jag pratar inte förlossning, hur kär jag är, vilka jobb jag tänker mig, barnmat eller allt det där andra med så många just nu. För de är långt bort. Och jag är dålig på telefon.
Så istället så pyser jag ur mig små tankar om saker på min FB-sida. Oftast tänkta att ta med en klackspark. Oftast mest som rätt ytliga funderingar i mitt vardagsrum liksom. Tänker att jag är personlig, men inte privat. Men det är ju inte lätt att veta om man inte känner mig. Och det är då det händer. Krocken på nåt vis. Jag får en massa råd och tankar skrivna som om de vore mellan bästa vänner, för alla att se, och jag blir lite förvirrad. Får högst privata idéer om hur jag ska hantera nåt som jag tänkte var mest en tanke. Självpåtaget liksom. Men ändå.
Om jag skriver att min stora rädsla i livet är att mitt barn inte kommer förstå sig på musik och min man då skriver att det viktiga är att hon förstår sig på traktorer så får vi kommentarer om att hon kanske ska få välja själv och bli sin egen person (no shit, sherlock, vi som hade tänkt hjärntvätta henne totalt).
Om jag skriver att jag tycker hela den kommersiella hetsen lurar föräldrar att köpa saker vi långt ifrån behöver så får jag tips om vad jag ska göra med mitt eget barn och att jag inte behöver vara orolig för att göra fel.
Om jag skriver att jag är lat får jag kommentarer om att det är jag inte alls från folk som aldrig nånsin i hela livet varit hemma hos mig och som sen fortsätter att försöka motbevisa mig när jag vidhåller att jag visst är just lat. Varför får jag inte veta att jag är lat?
Jag skriver nästan vadsomhelst om mitt nya mammaliv och folk skriver ”njut” med valfritt antal U. Varför måste jag njuta hela tiden och hur vet folk vad jag njuter av?
Jag skriver om min nervositet för att göra något och människor jag inte träffat på tio år berättar för mig hur jag fungerar, varför just det här gör mig nervös och hur jag ska komma över det.
Alltså… Jag hör ju hur tjurig jag låter. Och det enkla svaret borde ju vara ”men skriv inget då?”. Men jag tycker ju att de allra flesta av oss har uppfattat ungefär samma kod som jag. Och koden säger typ; prata på samma vis som ni skulle gjort om ni möttes live. Det vill säga, skulle du säga ”men du funkar ju så här” om ni möttes på en fest så gör det på Facebook med. Men om du mer skulle fråga ”vad jobbar du med nuförtiden?” när ni möts så… håll det på den nivån även på nätet? Berätta en egen story, dela en tanke om ämnet eller låt bli att kommentera, men skulle du på en fest gå på en gammal bekant och berätta hur den personen ska sköta sina relationer eller hantera sin rädsla för barnavårdscentraler?
För jag inser att… den här ”jag pratar aldrig i telefon” ihop med ”folk jag inte känner berättar hur jag funkar på Facebook” nu och då skapar förvirring i mig. Det blev så tydligt när jag satt med två av mina bästa vänner på ett café i Örebro för några veckor sedan. Hur jag andades ut. Hur jag sa små obetydliga saker om ditten och datten och fick en respons jag kände igen och kunde spegla mig i. Och hur jag fick berätta det allra viktigaste på mitt hjärta för tillfället, och höra motsvarande berättelser tillbaka, och bara vara i allt det som nära relationer innebär.
Missförstå mig inte. Jag tycker om de flesta av de små samtal som uppstår på Facebook, annars skulle jag ju inte fortsätta. Jag tycker om kontakten med nån gammal klasskompis från grundskolan, med människor från min förra församling som tittar in och säger hej, med gamla elever och kursdeltagare som uppdaterar mig på tillvaron, med nya bekantskaper i mitt nya sammanhang som man liksom lär sig mer om via bilder och korta texter.
Så vad svamlar jag om? Kanske vill jag starta om? Göra som vi gjort på Instagram där vi startat ett konto för Signe som bara våra närmaste – som reellt bryr sig om just Signe – kommer åt? Starta om FB och bara ha några få? Fast nej, jag vill ju inte det heller. Jag gillar att kunna kasta ut tankar vitt och brett och få infall från olika håll. Men tycker det är svårt när människor lite hur som helst berättar att mitt barn borde få sova på ena eller andra sättet. Kanske bara jag som dribblar med detta?
Jag sitter och ändrar lite inställningar här och var, kommer göra mer uppdateringar som inte alla kommer åt och så. Och jag inser att detta är min process och att du är fullt fri att garva åt mig. Men så här. Jag föreläser på dagarna om integritet. Om vilka man släpper in i livet. Vilka man speglar sig i. Och för egen del upptäcker jag oftare och oftare att det hålls upp speglar mot mig från yttre cirklar där jag faktiskt inte känner igen mig. Medan jag inte hinner med och får till samtalen med de där speglarna närmast. Jag behöver lösa det. För min egen skull. Så jag inte börjar tro på bilden av mig levererad av människor jag inte mött på många år liksom.
Så kanske… Skulle det kunna vara så att – om nu fler känner igen sig – vi lite grann ibland behöver fundera på hur ofta vi möter människor extremt annorlunda online än vi gör över fikabordet. Och att vi, inte bara när det gäller näthat utan också hur vi samtalar i stort, borde låta oss påverkas av tanken att mötet i det fysiska livet är detsamma?
Ah, ja, ja, sånt jag klurar över på dagarna.
Skrivet av Josefine 2013-09-16 | inga kommentarer
En av de bästa sakerna nuförtiden. Att få börja – nästan – varje morgon med långhäng i stora sängen. En kopp kaffe, en flaska mjölk, massor av leksaker och ett avsnitt av nån tv-serie tills vi båda liksom vaknat ordentligt.
Gissar att det är just deta jag kommer sakna mest när det är min tur att dra till jobbet om några månader.
