Skrivet av Josefine 2013-01-19 | 5 kommentarer
Jag skriver inte den här texten i hopp om att få medhåll eller höra att jag gör rätt. Jag skriver den inte för att få fler råd, där har jag redan till raljansens gräns uttryckt min skepticism. Jag tycker egentligen inte heller att den här texten behöver handla det minsta lilla om mig egentligen, även om jag blir det naturliga exemplet. Jag tror nämligen att jag är rätt lik de flesta andra i samma sits, dessutom. Och kanske att vi går och tror om varandra att vi är mindre lika än vi är? Så det är inte mitt eget kommande liv jag vill fundera över bara, liksom, jag klurar på om det går att komma åt hela den här föräldrahysterigrejen eller om det är för nära det privata? Går det att tala om utan att det blir skuldbelagt, intimt, upplevs påhoppande eller utlämnande?
Är det här ett ämne jag helt ska utelämna i mitt bloggande om jag inte vill ha en diskussion kring MIN förlossning, MIN första tid hemma, MIN vad det nu är? Går det att tala om föräldraskap mer generellt? För jag har en tanke eller två om saken mitt i all min nybörjarokunskap. Och jag bollar dem gärna. Men på samma nivå som vi bollar asylpolitiken eller församlingsgemenskapen eller ledarskapet. Är det möjligt?
Vi fick nämligen en massa gåvor igår. Förpackade i två olika paket. Representerade av de två stora konkurrerande blöjmärkena. Paketen var fulla av varuprover, gratisgrejer, försäkringserbjudanden och semesteridéer. Alla med samma, klassiska, budskap; ”Du vill väl det bästa för ditt barn?!”. Och jag kom på mig med att sitta där – för tillfället – trygg, lugn, glad och lite fnittrig och tänka; ”ja, hur så, vad har ni med det att göra?”.
Kalla mig konservativ eller helylle bäst du vill men jag lever i en föreställningsvärld. En värld som säger mig att det bästa jag kan ge mitt barn vaknade bredvid mig i morse och startade dagen med sju omgångar Quizkampen istället för att läsa ännu en sponsrad bok om förlossningssmärtor. Det bästa jag kan ge mitt barn ringde jag till igår och det svarade med glädje och förväntan i både Småland och Örebro. Det bästa jag kan ge mitt barn sitter under en filt i soffan och tänker för sjuttioelfte gången att det nog kommer ångras om den här bloggen länkas till Facebook (denna ständiga ambivalens min omgivning skrattar åt…). Vad har försäkringsbolagen och blöjföretagen, inredningsmagasinen eller föräldraforumen överhuvudtaget med mitt barn att göra?
Är det så att vi har våra liv så ordnade för oss att vi måste komma på tusen saker till vi MÅSTE? För att verkligen visa att vi bryr oss. När de mest självklara behoven är täckta liksom.
Jag slutade jobba i torsdags. Så igår fick jag för mig att jag skulle packa Väskan. Väskan med stort V. En snabb koll vid datorn gav mig utslag och panik så drog ett mess till den i min närhet som mest nyss packade sagda väska. Fick ett par klockrena tips jag aldrig kommit på själv. Packade. Klar. Gör det mig oansvarig att jag inte prickat av hela listan från ”Barnens Värld”? Nä, tänkte väl det.
Var hos barnmorskan igår. Jag har en underbar barnmorska, vi har så roligt ihop. Hon har jobbat i trettio år. Är krass och blödig på samma gång. Ständigt förundrad över miraklet i ett nytt liv, samtidigt aldrig långt ifrån repliken ”du föder barn i Sverige, hur fel kan det gå?”. Jag vill ta med mig henne genom mitt barns hela vårdkarriär. Igår var det avstämning. Som examen på Mödravårdscentralen liksom. Allt skulle antecknas ner.
Hon: Har ni skrivit förlossningsbrev?
Jag: Nä, behöver man det?
Hon: Nej, jag har aldrig fattat grejen.
Hon: Vill du hyra smärtlindringsapparat?
Jag: (Efter att ha fått denna fråga sist och bett att få tänka vilket i praktiken innebar ett mess till mina svägerskor som alla i sin upplysta vishet svarade typ ”nä” i olika versioner) Nä, vi struntar i det.
Hon: Ok, skönt.
Hon: Har du valt Barnavårdscentral?
Jag: Det har jag glömt. Inser du att det här är det femte klinikvalet vi gör sen vi blev gravida?
Hon: På riktigt? Det är ju sjukt, det måste jag ta upp på nästa APT.
Jag: Mm, roligast var det att välja provtagningsklinik, det kändes stort.
Jag: Tänk om jag blir rädd under förlossningen, jag är rädd för att bli rädd.
Hon: Din man är väl där? Han är ju den bäste du kan ha där, du har valt honom själv.
Jag: Just ja.
Hon: Då så.
Så håller vi på. Hon skriver ner. Jag tänker att jag borde komma på nåt vettigt att fråga så att jag verkar insatt. ”Jag har nog inte tänkt igenom det här så noga”, säger jag till slut, med examenskänslan som en kniv plågsamt nära struphuvudet. ”Bra”, svarar hon. ”Då lyckas du leva i stunden, det bådar gott”. Och mina axlar sjunker lite.
Missförstå mig inte. Jag har all förståelse för att vi fungerar olika. Och den som vill söka sig till råden, läsa på allt som går och vara enormt förberedd på alla sätt det är möjligt har jag all respekt för. Den som vill skriva brev till förlossningen och förklara eventuella rädslor eller egenheter – kör på. Jag har gjort tillräckligt många personlighetstester för att veta att en del mår hiskligt bra av planering – och för att veta att jag inte är en av dem.
Jag tror också att vi lätt tänker att alla andra köpt kulturen medan vi själva sliter utanför den. Fast vi kanske allihop är rätt medvetna om vad det prackas på oss. Vi var på föräldrakurs med tretton (!) andra par. Jag fick lite lätt social panik där vi satt i den stora cirkeln och kände mig som ett UFO (gör jag i alla former av gruppringar) medan maken påminde mig om när vi gick därifrån att de enda personer vi faktiskt pratade med där, de kände precis som oss. Samma känsla av att försöka ta det som det kommer, lyssna på sin nära omgivning och inte gå på myten om allts förträfflighet. Vi är nog inte så olika liksom, vi försöker alla vara kloka efter bästa förmåga. Vi sållar. Men när vi buntas ihop i grupp – inte minst som köpgrupp – så är det lätt att börja fäktas mot normerna. På det personliga planet är vi nog inte så hysteriskt uppsnurrade, om vi bortser från forumens extremer.
Men jag tror inte att den här kulturen som utifrån bygggs upp runt förstagångsföräldrar är bra för nån. Den där vi alla MÅSTE göra allt det där för att visa att vi bryr oss, att vi minsann är på riktigt. Vare sig för den ängsliga eller den trygga. En snabb sökning på vilken nätsida som helst ger den frågvisa blivande mamman så många kontraproduktiva svar att det vare sig kan lugna den oroliga eller stilla den vetgiriga. Det skapar hysteri. Ivrigt påhejat av en industri som har förstått vilka som är samhällets köpstarkaste grupp. Det är vi. Vi runt trettio som vill d e t b ä s t a för vårt barn. Och som har råd att se till att det händer. Som gärna antas ta det säkra före det osäkra för att inte riskera att bli tittade snett på i lekparken sen.
Tro mig. Även det här hemmet är just nu översållat av prylar (vilket blir väldigt komiskt på 45 kvadrat, det går inte att missa liksom). Kulturen har ändrats sen jag föddes och inget skulle köpas innan om utifall att nåt hände. Här är arsenalen laddad. Och som den ”glaset är halvtomt”-typ jag är så är det med viss bävan jag kollar på – eller skriver om – vagnen som skymmer halva tvn. Tänk om… tänk om nåt händer? Lugnas rätt kvickt av den där kloke typen (med helfullt glas) som säger; ”i så fall är en barnvagn för mycket vårt minsta problem”. Kloka han. Han vill jag ge till vårt barn. Som det bästa jag har. Inte en babysitter som gungar med hjälp av batterier och spelar ”blinka lilla stjärna”.
Hamnade i ett samtal om förebilder häromkvällen. Om hur olika de är för olika delar av livet. Och om vilken rikedom det är – och tro mig, jag tar den inte för given – att få ha kloka förebilder nära sig. Och när det kommer till den här prylen kunde vi inte ha det bättre förspänt. De förebilder vi haft i föräldraskap innebär i praktiken insikten om att jag som barn växer om jag får följa med, dela verkligheten. Att jag växer i gemenskap med andra. Att man gör det man kan som människa, oavsett om det handlar om att gömma en flykting eller ge delar av min veckopeng till ett fadderbarn. Att mina föräldrars vuxna vänner också vill vara mina vänner, dela mina tankar och funderingar. Att väldigt mycket i livet är viktigare än pengar. Att nyfikenhet tar dig långt.
Och jo. Jag hör mitt eget pretentiösa tonfall. Jag hör hur det låter. Och påminn mig gärna spydigt om ett år när jag misslyckats i alla mina intentioner, men jag kan väl inte ge upp redan? För tröttheten lamslår mig när jag öppnar de sponsrade paketen. Läser om hur jag ska skydda, roa, säkra och skämma bort. Tänk om jag vill utsätta, utmana, trissa och dela äventyret? Nej, nej, nej… Inte nästa månad, jag är inte dum i huvudet, var så lugna. Men tänk om jag inte vill ge mig in i ett föräldraskap som handlar om att alltid ha det senaste, alltid göra mitt barn till universums mitt, alltid se till att allt är löst?
Tänk om jag vill ta mitt barn i handen och gå på upptäcktsfärd? Får jag det? Eller kommer föräldraforumens raseri och barnföretagens förbannelse drabba mig?
Och – inte oviktigt alls – för den som inte har det så där förspänt som jag. För den som kanske inte klarar språket tillräckligt för att göra de där fem valen (hej, jag behärskar svenska rätt väl och fattar inte ändå), för den som inte har en klok quizspelare vid sin sida, för den som har genomruttna förebilder i sin historia – vad erbjuder vi? Hur höjer vi rösten över blöjföretagens lotionfria och navelskyddande nyheter och forumens ”du drack väl inte en lättöl, ditt barn kommer dö?!?!”? Hur finns vi till för fler än för den som snart ska ta över hela meningen med våra liv?
Kalla mig pretto, men jag tror det är viktigt. Liksom. Så det så.
Och jag vill inte tappa det perspektivet i mitt nya liv av rabatterbjudanden. Påminn mig gärna. Det kommer behövas.
Skrivet av Josefine 2013-01-16 | inga kommentarer
Nej men, glömsk. Jag har ju tänk så länge att jag ska tipsa om detta men så glömmer jag. Tidningen Ikon brukar köra gästbloggare emellanåt. Just den här månaden bloggar Evelina Boberg. Hon är ungdomsledare och väldigt klok. Och jag uppmuntrar alla att närhelst de kan ta del av ungdomsledarperspektivet i vardagen. Jag tror nämligen att vi mår bättre av att ha lite ungdomsledare runt oss.
Så in och läs Evelinas bloggtankar! Hon gör det bra!
Skrivet av Josefine 2013-01-15 | inga kommentarer
Några ev er som var på föreläsning igår kanske ville se den här också. Kan man ta den med en nypa salt så har den ju sina poänger…
Skrivet av Josefine 2013-01-15 | 1 kommentarer
Hade en skitskojig kväll på Götabro igår. De har verkligen världens mest tålmodiga elever som låter mig dyka upp och älta musik i tre timmar. Lyx för mig!
Vi pratade om känslan i losången ibland och vad den känslan handlar om? Tror vi på Gud för att få kicken den känslan ger eller hur hittar vi en tro som går djupare? Kan vi få samma kick av andra saker och vad skiljer i så fall kickarna åt?
Vi gick igenom lite av den nutida kristna musik historien och lyssnade på hits, tittade på texter och funderade på hur de påverkar oss. Fint, helt enkelt.
Lovade att lägga ut en del av musiken här så nu kommer den.
HÄR är stora listan med lite allmänt plock. Subjektiv som bara den, massor som inte är med som skulle kunna platsa, finns ändlösa sjöar att ösa ur, men här finns mycket gött.
Sen kom ju en del artister upp under kvällen, lite random, här är lite fördjupningslistor:
HÄR är mina favorittexter av Robbie.
HÄR kan man grotta ner sig i Ingemar.
HÄR kan man lära känna Jars of Clay.
Resten får ni fylla i själva 
Och må samtalet fortsätta! Hur påverkas vi av musik? Vad är viktigt? Vad är giltigt, på riktigt, värt att lyssna på? Tak för en riktigt fin kväll, Götabro!
Skrivet av Josefine 2013-01-10 | 4 kommentarer
Har några intensiva och omväxlande dagar kvar innan jag… inte ska jobba mer på ett tag. Passar på att maxa lite. Imorgon ska jag köra fyra timmar improteater med ett gäng anställda på Samsung. Länge sen jag körde en sån workshop, kan gå hur som helst…
Lördag ska jag köra två timmars ledarskapsundervisning i fina Örbyhus. Måndag – tisdag ska jag köra lite projektledarskap med Örebro Folkhögskolas fritidsledarelever och sen min absoluta favvoföreläsning – den om ”kristen musik” med Götabros bibelskoleelever. Sen. Sen är det stopp.
Går dock runt och grämer mig över att jag – lite i sista stund – hoppat av en spännande dag i Alingsås som jag hade sett fram emot på söndag. Fick bara inse nånstans att med timmarna sömn jag har i kroppen och hur illa jag far av resande just nu så var idén till slut… inget bra. Johan är dessutom i Boden och att vi skulle vara så i varsin ände av landet kände jag mig inte så pigg på insåg jag. Vem vet vad som händer nuförtiden liksom. Men jag deppar över att hoppa av och hoppas jag får en ny chans, vill hemskt gärna besöka Alingsås vid tillfälle.
Det är väl nåt smått obstinat i mig som känner ett behov av att liksom jobba så mycket jag orkar nån vecka till. Gillar det och är glad för möjligheterna. Tacksam till alla de som väljer att tro på mig och tycka jag har nåt att komma med.
Nu ska jag lyssna igenom min fantastiska lista hits från kristna artister till måndagskväll!
Skrivet av Josefine 2013-01-02 | inga kommentarer
Skrivet av Josefine 2013-01-01 | 5 kommentarer
Jag har nog tänkt lite olika genom åren om det där med årskrönikor. Gillar tanken på att samla ihop året vid ett slut så här, utvärdera och fundera över vad som hände. Men tänker samtidigt att det ju är intressant mest bara för mig själv, kanske inte egentligen i bloggform alls. Men efter nån veckas paus här kan kan man ju kasta ur sig nåt i nån slags ketchupeffekt och så är det ju upp till dig om du vill läsa. Som alltid. Det blir ju sjukt egocentriskt liksom.
2012. Hur kommer året gå till historien i fru Arenius värld tro?
Kanske som ett mellanår, på nåt vis. Som en landningsbana. Och startsträcka. Samtidigt. Som en andningspaus. Ganska mycket limbo mellan det som var och det som kommer. Några saker stannar kvar.
Tron på att det går att förändra. De första månaderna av 2012 präglades mycket av den nya vänskapen med en kongolesisk, söndersliten familj som – i mitten av maj – kunde förenas igen. Jean Kabuidibuidi utvisades ur Sverige i kedjor, men kom tillbaka efter mängder av människors hårda slit. Det väckte mig på nåt vis. Jag har väl alltid haft nån slags idé om att jag har möjlighet att påverka min omgivning om jag går ihop med andra och bestämmer mig för det. Men plötsligt var det liksom så uppenbart. Jag har mött så många människor som blivit vänner och förebilder efter vägen. Som också visat vad det är att hålla kvar, vara trogen. När jag själv gick in i trötthetsdimman i somras så fanns de kvar och lägger fortfarande så mycket tid på att förändra de system som skapat galenskap som det som hände Jean. Och de finns kvar för en familj som fortfarande behöver dem. Jag längtar efter att få igen mer energi och ta nya tag. Jag vill aldrig släppa engagemanget för andra, det ger sån mersmak. Lär mig att hålla i det.
;
Stockholm som hemma. Började smaka på tanken redan under 2011 men först under 2012 det landat, tror jag. Jag åker HEM till Stockholm. I Stockholm är jag landad. Här är min närmaste familj, här är min församling. Här har vi köpt ett hem (gosh!), här kommer vårt barn vara född enligt passet. Jag gillar det. Mer och mer. Känslan av tillhörighet på en plats jag faktiskt lägger min tid på.
De offentliga samtalen. Jag har funderat mycket under året på det där med att lägga sig i. Efter en rejäl näsbränna efter en bloggpost jag skrev i somras som resulterade i ett samtal som tog mig hårdare än jag liksom fattat, tror jag, så klurar jag ännu oftare än förr på med vilket mandat jag tycker och tänker. Å ena sidan älskar jag att få vara en del av diskussioner, offentliga funderingar och samtal där vi hjälper varandra vidare. Å andra sidan kräver det sätt som de plattformar vi samtalar på är uppbyggda att vi är rätt mogna och genomtänkta i det vi gör. Twitter – med sina få tecken – kräver att vi väljer att tolka varandras tonläge på bästa möjliga vis, likaså med bloggandet, vilket jag försökt säga något om nån gång. Min upplevelse är att de som blir mest upprörda – och kanske också rör upp mest – är de som tror att allt skrivs i agg eller konfrontation. De som kanske fortfarande är rätt ovana vid den typ av offentliga samtal som sociala medier erbjuder. Medan vi som liksom hänger i de forumen mest hela tiden inte har så svårt för att tycka olika och komma igen. Några av mina stora relationella vinster under 2012 är människor som jag inte håller med jämnt – teologiskt eller ideologiskt – men som tar sig tid att samtala med mig. Det gör mig glad. Det utvecklar mig och tvingar mig att växa. Inte minst stannar några samtal om karismatik och ledarskap och så kvar. Tack, snälla ni som bollar med mig. Jag hoppas vi att vi – även under 2013 – får fortsätta våga vara transparenta och nyfikna i relation till varandra i de offentliga samtalen.
Att lära sig tvåsamheten. 2010 blev vi ihop. 2011 gifte vi oss. 2012 lärde jag mig att det är ok att han går in genom dörren hemma utan att knacka först. För jo. För mig är det ett lärande. Ett underbart roligt lärande i och för sig. Och kanske är jag envis som en åsna i mina försök att berätta för alla familjevurmande typer om att alla inte är lika, men jag tror att jag har en liten uppgift här. För en del av oss är övergången från ett bra liv till ett annat typ av bra liv. Tryggare och stabilare kanske. Men det behöver inte inneburit att det var dåligt förut liksom. Och det kan ta lite tid att lära om.
Misstolka mig inte. Jag älskar livet tillsammans med Johan. Min största rädsla – nu tydligare än nånsin – är att nåt skulle hända honom. Jag vet inte hur jag skulle plocka ihop delarna av mig igen. Men vägen dit, vägen från ett gott liv ensam som jag styrde över själv, till att lägga min tillit i någon annans händer, utmanade mig på sätt och vis. Och blev faktiskt svårare av att jag – av en del – förväntades bete mig som om jag gått i mål liksom. Jag fattade aldrig den grejen. Ett bröllop måste väl vara ett startskott, inte en målgång? Tacksam för fina människor runt mig som valt att lyssna istället för att berätta hur jag känner. Försöker försiktigt skriva om det där ibland, men vet inte riktigt hur man gör. Kan dock inte låta bli att tänka att det är viktigt. Att få tänka högt kring att vara både sitt lyckligaste nånsin och rätt förvirrad över hur nytt allt är. Utan att det behöver vara så himla pretto. Men att få landa. 2012 gav mig det. Och jag kan med stor innerlighet säga att jag älskar platsen jag fått landa på.
Integriteten och kontrollen. Starkt förknippat med det föregående förstås. Det här med integritet känns mer aktuellt än någonsin sen nätet mer och mer tagit över våra liv. Och jag grubblar mycket på det. Har lite olika åsikter om det än, till exempel, delar av min familj. Vad delar man och vad delar man inte? För mig inser jag att det mer och mer – på gott och ont – handlar om kontroll. Jag vill bestämma när jag delar vad. Jag vill att det ska vara mitt beslut. Och jag inser att för en del av dem som känner mig och hör mig klaga över de här grejerna så blir gränserna diffusa.
När vi berättade att vi skulle ha barn, till exempel, så gjorde vi det i en bloggpost. Det kan ju tyckas onödigt offentligt om man nu är en integritetsvaktare men för mig blev det liksom viktigare att vi fick säga det själva än att det började gå nån slags facebookrykte. Kalla mig fjantig, men jag har SÅ svårt för de där ”jag hörde från X att ni ska ha barn redan i januari och jag vill vara först med att gratulera här”. Det känns mest som nån slags tävling om vem som vet vad först. Och jag vill inte vara med i den. (Ni skulle höra mig trötta ut min make om hur jag vill stänga ner alla sidor vi har lagom till barndags.)
Samtidigt tror jag ju på det där med att diskutera högt. Och jag tror att det måste kunna gälla även det som är privat och svårt att tala om. De gånger jag fått mest spännande samtal i den här bloggen har varit när jag öppnat på locket om de där sakerna som rör våra nära relationer. Ensamhet, tvåsamhet, barn, kyrka, vänskaper. Och om det enda rådande får vara det som är happy preppy och pastellfärgat i alla lägen så blir det också galet. Samtidigt har jag svårt för alla råd som plötsligt kan dyka upp om det mest privata i mitt liv från folk jag aldrig mött liksom (har en massa halvfärdiga poster liggande om det där) om jag delar en tanke som rör, till exempel, föräldraskap eller familj.
Säg så här, för min egen del. Jag är nog mer genomtänkt än jag kanske verkar (hur jag nu verkar, vad vet jag?). Om ett namn nämns här – min makes, nån i min familjs eller en väns – så har jag skrivit, läst, låtit ligga, väntat ett tag, bett nån läsa och sen publicerat. Jag vill tro att det går att vara personlig, och fortfarande bevara sin integritet. Men jag trippar hela tiden på slak lina här. Utvärderar och tänker om. Vill att det ska bli rätt. Året har präglats en del av såna tankar.
Det stora bytet. Jag vet att jag är konstig (och för dig som inte relaterar till kyrka alls är detta total mumbojumbo). Jag hör min vän Eriks ord ringa i bakhuvudet; ”men Josefine, samfund handlar ju bara om vilka broschyrer som ligger i kyrkans entré, hur svårt kan det va?”. Men jag är en nörd. En samfundsnörd. Jag är uppvuxen i ett sammanhang som jag älskar. Som har format mig, gett mig så mycket, fostrat mig och utmanat mig. Gett mig möjligheter och hjälpt mig utvecklas. Jag är skyldig mitt Evangeliska Frikyrkan så mycket. Och 2012 var året jag lämnade. Och jag låg vaken på nätterna i somras och grät. Så nördig är jag.
Jag tror på att gå till något snarare än på att fly från något. Så var det med min flytt till Stockholm, så var det med att gifta sig, så är det med mycket i livet och jag tror det är sunt. Min flytt från EFK till Gemensam Framtid och ungdomsförbundet equmenia var också på det viset. Den var på tiden liksom. Jag och min man vill dela församlingsgemenskap och han är så pass offentlig och engagerad i GF-dammen att allt annat än medlemskap där känns oseriöst. Och jag tycker så mycket om mitt nya sammanhang. Tror massor på Lasse, Sofia, Olle och Ann-Sofie som leder det. Blir glad av alla människor jag lär känna. Peppar just nu på medarbetarkonferens nästa vecka som andra peppar på klassåterträffar. Jag växer in i GF och upplever att jag får förtroenden, relationer, utmaningar och uppgifter som liksom passar. Så väldigt glad och tacksam för det.
Samtidigt är det inget jag har så mycket ofärdiga bloggposter liggande om som det här bytet, inget jag har suddat och skrivit så mycket om som mitt avslut med EFK. Jag har så mycket tankar och funderingar kring EFK som organisation och rörelse. Om hur vägen vidare kan se ut. Tankar och idéer. Men från ledarhåll har man – till stor del – en teori om att samtal över sociala medier och bloggar inte är på riktigt och det är svårt att försöka föra ett samtal om det av ena parten upplevs vara på låtsas. Så jag får ge mig där. Som nåt slags moment 22. Och nu när jag inte längre är en formell del av det är det ju läge att släppa, men jag tycker det finns så mycket spännande att tänka kring. Självbild, identitet och framtid för en rörelse som kan få betyda så mycket och gör det så ofta.
Jag kommer alltid, alltid vara innerligt tacksam till EFK. Där har jag vuxit upp, haft en väldig massa anställningar och ansvar, fått vara med och forma en ungdomsrörelse. Jag har upplevt att jag har blivit lyssnad på och tagen på allvar när jag var väldigt, väldigt ung. Tack. Min tid där är en del av mitt dna jag inte vill vara utan.
Det stora bytet innebär i praktiken också att lämna min hemförsamling i Örebro där jag varit med hela mitt liv. Det har jag däremot en text liggande om som jag utan problem vill publicera. En enda lång hyllning liksom. Den får dyka upp snart.
De roliga jobben. Det här med egen firma är ju skoj. Och praktiskt. Men när equmenias generalsekreterare ringde och erbjöd jobb i en organisation som jag hört så galet mycket skryt och gott om de senaste åren var det för svårt att säga nej. Och att jobba 60% av min tid där har varit klockrent. Vill ni ha goda exempel på en kompetent och engagerad personalgrupp ska ni springa till ekumeniska centret i Alvik och ta hissen till tredje våningen. Det känns ibland som att jag klivit in i en grupp elitidrottare med min korpentischa på liksom. Så glad för allt jag får lära mig.
Jobbet som regionsamordnare för Världens Barn ramlade liksom över mig som en kul och viktig utmaning. Och det är en så bra och genomtänkt organisation. En ära att få vara en del av den ett tag. Att få möta alla engagerade och passionerade ideella. Dessvärre kommer mitt jobb där för alltid – i min egen värld – vara färgat av hur trött jag var och hur mycket det gick ut över saker jag ville göra. Lagom till jag piggnade till var uppdraget slut liksom. Så revanschsugen där. Ska se till att lämna över klokt till min efterträdare så nästa människa på posten kan göra en strålande insats.
Och jobben i min egen firma fortsätter att utmana och driva mig. Så glad över att få göra roliga jobb och ha betalt för det. Mötet med Sveriges kyrkoledare och en massa förskolechefer toppar utmaningslistan i år. Men det är ändå samma visa jämnt. Inget slår mötet med ungdomsledarna. Inget. Du som är med i en församling – när berättade du senast för era ungdomsledare hur viktiga de är?
;
Den stora tröttheten. Mer än nåt annat, tror jag, kommer 2012 gå till historien som året då jag talade om sömn. Det började vid Kyrkokonferensen i Linköping i våras. Ringde Johan knappt innan den börjat med tårarna rinnande och sa att jag var för trött för att jobba och jag fattade inte varför (ett par dagar in i ett sånt jobb känns sen trötthet ganska självklart, somnar oftast över nåt bord när en sån helg är avslutad). Sen fattade vi varför. Och sen ville jag bara sova i tre månader. Sov, sov och sov. Sen var jag ok några veckor. Sen kom sömnbristen. Och så sov jag inte alls på ett par månader. Låg vaken och stirrade i taket. Och tjatade om sömn. Nu har det vänt. Rätt så bra. Sover flera nätter i veckan faktiskt. Som en seger varje morgon. Men oj, vad mina tankar varit ockuperade av att få sova. Gissar att det inte kommer förändras på ett tag.
Den ende sorgen med tröttheten är väl att jag aldrig varit så osocial som det sista halvåret. Det har liksom drabbat alla lika, det är väl den enda trösten. Den närmaste av vänner har jag inte pratat i telefon med ens på månader och min egen mor möts oftast av ett halvvresigt ”jag är trött” i luren. Johan har drabbats av förståelig rastlöshet och jag har ställt in sak på sak. Det ständiga dåliga samvetet min sociala inkapacitet inneburit kommer vara en halvsur eftersmak av året.
Den stora förändringen. Den hör ju inte till 2012 egentligen. Men när jag ser mig om i den här lägenheten just nu, eller bara försöker släppa tanken en stund för att bli påmind av ett bokstavligt slag i magen, så är det ändå en sån uppenbar del av året. Vi ska bli tre, är tanken. Och vårt lilla vardagsrum börjar vara helt belamrat av grejer. Vagndelar, skötbord och bärsele. Konstigt. Mer än konstigt. Och jag har liksom inget mer att säga om det. Vi vet inte mer än. Kan inte föreställa oss. Har ingen aning. Tackar så ofta Gud för det vi får ha, för att allt ser bra ut. Pratar mer och mer om att det närmar sig. Men mer än så? Det får 2013 ta hand om.
Tja… Så är det väl med det. Året som gick. Och när jag försöker se tillbaka på det och samla ihop det så känns det som att det kännetecknas av ett stort lugn. Nån slags, ”just, så här ska livet vara just nu”. Jag gillar det. Och året som ligger framför präglas av så mycket jag inte vet om. Insåg i morse när jag vaknade att jag har tio arbetsdagar kvar. På 2013. Nåja, det är inte helt sant, lite ska jag jobba framåt våren, men på det stora hela. Året har just börjat och om allt går som det ska, så ska jag liksom inte vara med. Det är coolt.
Som sagt, tror ingen läst så här långt, var mest en publicerad sammanfattning för mig själv. Men jag inser igen när jag läser tillbaka i gamla poster hur bra jag får ha det. Tack alla ni som är en del av det. Tack du som läser och kommenterar och fundera ihop med mig. Tack alla ni som bryr er om mig och oss. TACK.
Skrivet av Josefine 2012-12-20 | 2 kommentarer
Och medan vi samtalar om rasism, adventsupprop och pepparkaksgubbar kommer den bästa av nyheter! Amireh och Zeinab har äntligen fått uppehållstillstånd!
Jag har tänkt så många gånger att jag ska skriva inlägg om hur det har gått för dem, jag har hållit mig uppdaterad via Håkan och Ingemar som står dem båda nära, men alltid kommit av mig med att skriva. Det har legat viktiga datum med förhör och samtal under de senaste veckorna och vi har bett och hållit tummarna.
Nu så!! Uppehållstilstånden kom som en tidig julklapp. Läs mer på den här Facebooksidan! Den här lilla bloggen slog alla rekod under de dygn vi försökte stoppa de båda kvinnornas utvisning. Uppslutningen på flygplatsen var enorm och vi kraschade mejlservrar med alla protestmejl vi skickade. Det är så stort med alla som engagerar sig!!
Låt oss nu hoppas att vi på sikt kan få till en migrationspolitik som inte tvingar oss in i brandutryckningar hela tiden. Vi behöver en stabil modell där människor som behöver vårt skydd får det, oavsett vilket nätverk eller vilka kontakter man har. Det är en av de viktigaste frågorna Sverige står inför, tänker jag.
God Jul Amireh och Zeinab, och välkomna hem på riktigt!!
Skrivet av Josefine 2012-12-20 | inga kommentarer
Ska snart fira mitt livs första jul hemifrån. Har inte klurat på det, inser jag. Ser så mycket fram emot helgen att det liksom inte spelar mig så stor roll. Vi hinner träffa alla vi vill hänga med och det blir hur bra som helst.
Men EN sak kommer jag se till att få till i mellandagarna. Den kanske viktigaste av jultraditioner för min del. Att spela spel med Povel i bakgrunden. Sen jag var liten har spel varit en stor del av julen. Mysbyxor, tomteluvor och så maratonomgångar av Finans och Jägersro. Ovärderligt. Och till spelomgångarna turas vi om att välja skivor – förr på skivspelaren, nu på CD-spelaren. Och minst varannan skiva – åtminstone sen valen cirkulerat mellan mig, mor och far – blir en Povelplatta.
Och så sjunger man med när det passar liksom. Gnolar: ”I ett tåg de röda framåt vandra, i ett annat tåg så tågar alla andra” och småmyser liksom. Eller – när det går dåligt – så klämmer man i med: ”Jag vill inte vara med och spela, usch usch usch! Sa cymbalen som symbolen med sitt usch usch usch!” och så är livet så där fint.
Det blir inte riktigt jul utan Povel. Ska tvinga på maken honom i bilen ner till fina småland. Och för dig som undrar vart du ska börja med denna skatt, här är min best of lista!
Skrivet av Josefine 2012-12-14 | inga kommentarer
Upptäckte just att min brors projekt Praise Unit har släppt sin jul EP på Spotify. Hörde låtarna live förra fredagen och tyckte faktiskt det lät galet bra.
In och lyssna HÄR. Bra tips inför julen om du vill ha lite uppfräschad julmusik.
