Josefine Arenius
  • link1
  • link2
  • link3
  • link4

Hej kyrkan; Att få vrida och vända på

Skrivet av Josefine 2013-10-25  |  inga kommentarer

Lite vid sidan om men ändå som en del i samtalet jag hoppas få till med Hej kyrkan! – min äldsta brorsdotter Johanna höll i andakten på sin ungdomssamling häromdagen. Jag frågade henne om jag fick dela det hon sa, och hon sa ok. Förutom att jag är så galet glad i den tjejen överlag så blir jag SÅ tacksam när jag läser det hon skriver. För det hon har fått uppleva, för den hon är och för de människor som finns runt henne. 

Jag delar hennes upplevelse i så mycket. Jag hade sagt ungefär samma saker när jag var i hennes ålder – hon har just börjat gymnasiet. Jag har – hemifrån och från min församling – fått med mig både en oerhörd övertygelse om att Jesus angår mig och vill det bästa för mitt liv och en sund förmåga att ifrågasätta, göra min tro till min och inte ”gå på” saker eller låta mig manipuleras. 

Innan jag släpper lös alla andra kloka skribenter vill jag släppa fram Johanna. Jag tycker det hon beskriver är enormt vackert och det beskriver mycket av min längtan. 

 

I början av hösten frågade Andreas om jag kunde tänka mig att prata på en andakt om hur jag kom till tro och jag svarade ”visst” utan att riktigt tänka efter. På grund av det har jag blivit tvungen att fundera lite extra på vad min tro faktiskt är. Många av de vittnesbörd jag har hört om hur andra människor har kommit till tro handlar om starka gudsupplevelser där Gud har gripit in och sagt ”här är jag”. Men min berättelse är inte riktigt sådan och jag är säker på att jag inte är ensam om det. Jag föddes i princip in i Immanuelskyrkan och har sett mig omkring i de här rummen sedan innan jag kunde gå. På så sätt har jag vuxit upp med min tro, jag har alltid haft det i min omgivning och det var naturligt att gå till kyrkan på söndagarna.

Jag tror att det finns mycket positivt i det, men även en nackdel. Jag har alltid sett min tro som självklar och litat på den. Jag har aldrig heller försökt gömma min tro, så alla runt mig har alltid vetat det är vem jag är och det har varit en del av mig från början. Något som även underlättat mycket för mig är att jag har haft kristna förebilder att se upp till och fråga om hjälp. Det är till en otroligt stor fördel, jag har alltid någon att diskutera min tro med om jag vill eller behöver det.

Det negativa med detta är att det är väldigt lätt att bli bekväm, vilket tog mig en stund att inse. Jag tror att man måste ha sin egen tro och att man inte bara kan kopiera någon annans rakt av utan att tänka efter. Det kan gå bra ett tag att göra det man om det är allt man har blir det svårt att förstå vad det är man tror på när det blir svårare. Ibland behöver man Gud ännu mer än vanligt och då är det jätteviktigt att man står på sin egen grund och inte lånar någon annans. Det här är bland det viktigaste jag har kommit fram till. Jag har gått från mammas och pappas tro, till mina ledares tro och till slut bråkat tillräckligt med mig själv för att vara trygg i vad jag tror på. Tack vare att jag har blivit ifrågasatt av både mig själv och andra har jag fått möjligheten att reflektera.

Jag gillar att likna tron vid ett skelett. Ibland kan något ha vuxit fel och då måste man bryta det för att det ska växa rätt igen. Om någon ifrågasätter en på ett sätt man inte klarar av kan man råka bryta ett ben, men när man har reflekterat över det blir man säker på vad man tror. Då när benet växer ihop igen blir det ännu starkare än det var från början, ännu svårare att bryta av. Ju mer ben man bryter, ju starkare blir då skelettet. Och om vi inte hade några skelett skulle det vara svårt att göra något, och det är samma sak med tron. Den är något som vi verkligen behöver för att kunna leva de liv som är tänkta för oss.

Det jag vill skicka med är alltså att ni ska våga bråka med er tro, våga ifrågasätta det som ni fått höra sedan ni var små och ställa frågan varför istället för att bara acceptera och svälja.

Tankarna som snurrar

Skrivet av Josefine 2013-10-24  |  1 kommentarer

Innan vi startar. Jag ska nog också ge mig på att skriva ett brev till kyrkan. Men låt mig bara ge lite grund till det som snurrar. Jag har varit med i samma kyrka i hela mitt liv. Och så, för ett år sedan ungefär, bytte jag. Samma namn på pappret men olika samfund och väldigt olika sammanhang. Jag har gått från det jag upplevt vara en akademisk och funderande kyrka med extremt mycket plats för barn och musik – där ”även de över åttio klappar på två och fyra” som någon beskrev det – till en väldigt högkyrklig församling där orgeln och ”kultur och bildning” har hög status. Båda har sina uppenbara poänger. Båda innehåller varma, generösa människor som gör mig till en gladare och tryggare människa. Men de stora skillnaderna får mig att tänka.

Det här med församling. Vad handlar det om? Hur ska vi vara kyrka ihop? Och – kanske än mer – vad är kyrkans stora utmaning just nu? Kan vi bara lulla på? Välja de saker som ligger framför ögonen på oss? Eller behöver vi lyfta blicken och se mer visionärt framåt? Vad är vårt viktigaste budskap? Och – viktigt tror jag – kan det vara så att vi alla tror att vårt viktigaste budskap är så underförstått och självklart så att vi liksom glömmer säga det? Och kan det vara hög tid att få det sagt?

För mig handlar det – oavsett vilken kyrka jag firar gudstjänst i –  om Jesus. Alla vinklar av Jesus. Jesus som min räddare. Jesus som den som alltid står på de svagas sida. Jesus som Guds son som dog för mig för att ge mig en chans. Jesus som den som gör uppror mot makten. Jesus. Och ibland glömmer jag säga det. Ibland hör jag det inte runtomkring mig. Kanske för att vi tror det är självklart? Goes without saying?

Igen. Jag tror inte att människor går till frimärksklubben för att diskutera papperskvalité. Jag tror de vill prata om frimärken, sen kan resten liksom bli aktuellt i marginalen. På samma sätt tror jag att människor som söker sig till kyrkan gör det för att de vill prata om kristen tro. Sen kan allt det andra få vara med och vara relevant. Men det måste handla om tro nånstans. Och min upplevelse är att kyrkan just nu – i varje fall i det Stockholmssammanhang jag har hamnat i – försöker omfamna lite mycket. Vara alla klubbar på en gång i hopp om att nåt ska attrahera nån. Och jag undrar om det är rätt väg.

Så därför har jag bett ett gäng att tänka med mig. För att jag inte vet svaren. För att jag anar en rastlöshet hos många av oss. En vilja till mer. Men jag vet inte riktigt hur.

Så hjälp mig. Berätta vad ni drömmer om. Vad ni ser oss förlora. Vart vi är på väg och vad vi inte får glömma. Skriv så tangenterna glöder. För jag tror det är viktigt. Och just nu – nu när jag tänker så väldans mycket – så börjar jag faktiskt också att tro att det är lite akut.

Ny bloggserie; Hej kyrkan!

Skrivet av Josefine 2013-10-24  |  1 kommentarer

För en tid sedan kom en dam i mina föräldrars ålder och berättade för mig att det inte var någon vits att försöka anpassa kyrkan för människor i min ålder. Det tjänade ingenting till. ”Ni vill ändå bara motionera”.

Det där triggade igång nåt i mig. Något som legat och pyrt ganska länge. Vad händer med kyrkan?! Hur ska vi relatera? Hur går vi vidare? För vem är den till egentligen? (Och borde jag börja motionera?)

Och så fastnar jag i tankar jag inte tar mig ur. Det där går i faser för mig. Ibland glider livet liksom på och jag hänger mest med. Och så ibland så finner jag mig själv i perioder då tankarna liksom mal. Konstruktivt emellanåt. Men så ibland kör jag fast. Ältar samma tankar om och om igen. Och kommer inte vidare.

Då behöver jag hjälp. Tack och lov finns gott om hjälp att få. Jag är omgiven av klokskap.

Det är dags för en ny bloggserie! Jag har gett den namnet ”Hej kyrkan!” och jag har bett ett gäng kloka människor skriva ner vad de ser som kyrkans största utmaning just nu. Är min generation körd? Vill vi bara annat? Hur når vi barnen om gudstjänsterna ska vara som de alltid varit? Går det att göra sig av med klyftan mellan det andliga och det samhällsansvariga?

Kyrkan. Församlingen. Familjen. Vilka vi är och vart vi ska. Vad är viktigast? Vart ska vi? Vad missar vi? Vad behöver vi höra och vart ska vi framåt?

Texterna har börjat trilla in och jag tänker publicera dem efter hand. Jag har inte bett bara människor jag nödvändigtvis håller med hela vägen – var och en får stå för sina åsikter – men jag har bett människor jag respekterar och gärna samtal med. Min förhoppning är att vi tillsammans kan dra igång ett samtal jag tycker mig sakna just nu. Det om vart vi ska. Överblicken och helikopterseendet.

Vill du vara med? Än finns det massa skrivutrymme kvar. Skriv en text och mejla mig den ihop med en bild och info om vem du är. Jag publicerar efter hand. Låt oss prata ihop oss. Se vart vi landar. Jag tror det här är viktigt. Galet viktigt.

Vad vill du?

Vågar du som ledare lämna dina komfortzoner?

Skrivet av Josefine 2013-10-19  |  2 kommentarer

Kom igång om tankarna om ledarskap och kyrka, inser jag. Säg till när ni tröttnar på mig. Men en sak till jag ofta klurat på är det där med ledarskap och mod. Om hur ofta vi blir sedda som modiga, vi ledare. Vi som står framför folk, som tar tuffa samtal, som har saker att säga i tid och otid.

Det är inte alls säkert att vi känner oss modiga. Faktum är att för många av oss är det där vår bästa komfortzon. Det är där vi är trygga, på en estrad med några meter mellan oss och människor. Och det är annat som skrämmer oss. Kanske vanliga möten med människor. Att småprata om ditt och datt. Att förstå allt mellan raderna i sociala konversationer när vi själva är ganska rakt på sak. Eller vad det nu handlar om för just dig, alla är vi olika.

Precis som med så mycket annat tror jag att detta handlar om att ge och ta för både följare och ledare. Kan det vara så att du som följer en ledare tror att han eller hon är Stålmannen? Kan ta vad som helst? Hen är ju så modig som vågar stå där framför folk så då finns väl det modet i allt? Tänk om. Fråga. Lär känna din ledare. Vad är det som gör henne eller honom rädd? Hur kan du hjälpa på traven?

Men för dig som leder. När klev du utanför din komfortzon senast? Det är ju krasst det du så ofta ber andra om, att våga lite till, tro lite mer på sig själva. När tog du själv ett sånt kliv senast?

Jag hittade den här texten som jag skrev för flera år sen. Den handlar om när jag vågade sjunga inför hundra pers fast jag är tondöv. Och om hur glad jag blev när jag upptäckte att jag kunde och vågade. Och om hur jag inser att jag så sällan ställer mig utanför det invanda.

Det är typ tre och ett halvt år sedan jag skrev den. Och nu frågar jag mig igen; när klev jag utanför min komfortzon senast? Är det dags igen? (Jo, vänta, jag var på babysång och det var jätteläskigt men det pajar ju min retorik här…)

När gjorde du nåt du tyckte var läskigt sist? Är det dags för dig att utmana dig själv så att du än bättre kan leda andra sen?

Ibland saknar jag

Skrivet av Josefine 2013-10-18  |  2 kommentarer

Jag har ju lovat att inte blogga om EFK. Ibland har jag så svårt att stå vid det löftet för jag tänker så mycket och klurar så mycket men så får det vara.

Men så hittade jag det HÄR inlägget. Och så inser jag hur mycket jag saknar det sammanhang som har fostrat mig. Emellanåt skriker det lite i mig. Tack fantastiska Örebromissionen och Evangeliska Frikyrkan för alla år som jag har fått vara med. Varit trodd på, litad på, uppmuntrad och som jag har getts utrymme att testa. Betyder så väldigt mycket.

Guds välsignelse till alla er hjältar som ger era dagar och er tid till att jobba för att fler ska få samma uppväxt som jag! Tacksamhet i mängd.

Ledarskap och sanning

Skrivet av Josefine 2013-10-17  |  inga kommentarer

The kindest form of leadership is truth – not avoidance. 

- Carly Fiona

Livet med Signe

Skrivet av Josefine 2013-10-17  |  2 kommentarer

Mer än nåt annat i hela världen kretsar ju faktiskt livet just nu kring det åtta månader gamla gosedjur som korvar runt i soffan bredvid mig just nu. Ja, men, hon är faktiskt lite gosedjur. Eller – ännu mer kanske – ett litet husdjur. Hon kravlar runt på golvet och gör konstiga ljud och blir lycklig när man ropar på henne.

På grund av henne blir det lite skrivet, på grund av henne ligger massor mejl obesvarade, på grund av henne glömmer jag fakturera, på grund av henne har jag sagt ”vi kan väl ta en lunch?” till massa människor och sen inte följt upp. Och – självklart – hon är ju världens bästa anledning. Vill inte vara någon annanstans. Vill vara precis där hon är. Mer och mer.

Det är som om jag fattar det lite bättre för varje dag. Hon är vår. Hon är här för att stanna och växa med oss. Den här veckan har hon för första gången – så hetsigt hon bara kan – kastat sig kravlandes mot dörren när hon hört Johans röst i hallen. Det är som att hon börjar fatta det också. Vi är hennes. Hon har oss helt i sitt våld.

Jag har svårt att få in i mitt huvud att jag är hennes bästa plats. Jag. Ingen annan. Var hemma hos mamma och pappa förra veckan och passade på att ge mig ut och träffa lite folk och se en pjäs en kväll. Kom hem och insåg att det nog varit en lite tuff kväll för fröken Arenius. Och då hade hon hängt med de tryggaste, varmaste och klokaste typer jag känner. Men ingen duger som jag. Jag?! Vill liksom fråga henne ibland om hon fattar i vems händer hon lägger sin existens och sin trygghet. Jag är ju rätt nollad på vad jag sysslar med.

Och samtidigt. Vi har ju full koll. Vi känner henne. Som ingen annan. Och att få bli kär i sin man om igen, just för att han är min dotters pappa, är stort i sig. Jag vet inget bättre än att höra de där två hänga. De skrattar ihop. Pratar språk jag inte förstår. Och jag hör Johan förklara hur det är med världen. Då sprängs något i mig.

Livet just nu handlar om Signe. Inte så mycket om det runt henne faktiskt. Har dålig koll på vad hon ska ha på sig i vinter, om hon har rätt storlek på sina blöjor och om jag borde gå mer på aktiviteter för daglediga som henne och jag. Men det är liksom inte så viktigt. Signe har jag koll på. Hennes nyfikna blick. Hennes irritation när hon inte får äta upp min telefon idag heller. Hennes sång så fort orgeln går igång i kyrkan. Hennes besvikelse varje gång nån på tunnelbanan vägrar besvara hennes leende.

Min Signe. Signes mamma. Vi tre.

Vågar ledarna leda då?

Skrivet av Josefine 2013-10-16  |  inga kommentarer

Några av de kommentarer som kommit in de senaste dagarna har handlat om att våra ledare ju också måste våga leda. Så sant. Någon efterlyste modet att vara tokig och tänka utanför boxen. Jag tror också att vi behöver mer av det.

Det finns gruppsykologiforskning som säger att när en grupp är osäker, eller består av för mycket viljor, så väljer man den ledare som man upplever är lättast att manipulera. En grupp med slitningar kan enas i valet av någon som de alla tror att de ska få med sig. Och kanske gör det ibland att de av oss som har ledargåvor liksom mjäkar ner oss för att få den plats vi tror vi är kallade att ha? Vi tänker att det inte är nån vits för ingen kommer gå dit jag pekar ändå? Eller?

Kanske att vi som ledare – eller ni, jag är ju faktiskt inte så reellt aktiv för tillfället men vill så gärna räkna in mig ändå – behöver gaska upp oss lite? Säga att vi kan? Tro på det vi har?

Du som leder nåt inom kyrkan just nu, ställ dig de här frågorna?

- Har du en mentor? Nån du kan gå till med allt, nån som peppar dig, ställer krav och driver dig framåt?

- Står du fast vid dina beslut eller viker du ned dig för de högljudda, inofficiella ledarna som faktiskt inte har samma mandat som du?

- Fattar du beslut utifrån den stora bild som du har – och är satt att ha – eller fattar du beslut utifrån detaljer och mindre saker som du är obekväm att ta itu med och därför låter styra dig?

- När fattade du ett tokigt, galet eller oväntat beslut senast för att driva den rörelse du leder att våga testa och växa?

- Har du – och ges du – tid att hänga med Gud i ditt jobb?

- Hur ser ditt självförtroende och din självbild ut? Har du någon att spegla dig i? Stämmer din bild av dig och andras bild av dig överens?

- Kan du räkna upp dina tio största förebilder inom ledarskap? Om inte, hur kommer det sig?

- Vart får du din inspiration ifrån? Din kunskap? Ingen tror att du ska predika utan att ha läst en väldig massa teologi, inte tänker du väl att det går att leda utan att ha läst en väldig massa ledarskap, va? Vilka konferenser åker du på? Vilka nätverk är du med i?

- Hur prioriterar du din tid? Andra följer i dina fotspår, om du inte är med din familj, söker näring hos dina vänner och ny kraft hos Gud så skapar du en kultur där sånt inte anses viktigt.

- Vad skulle du behöva – från ditt samfund, din styrelse eller din vänskapskrets – för att du skulle växa som ledare?

- Du som är teolog, har du hört av dig till din teologiska utbildning och berättat om det var något du saknade eller hade behövt mer av efter att du har jobbat några år som pastor?

Tuffa frågor för en del av oss, jag vet. Men rätt så nödvändiga, tror jag.

Alltså. Vi som är ledda måste låta våra ledare leda. Men du som är ledare måste bestämma dig för att ta bollen och skjuta den i mål. Kanske att det blir en ond spiral? Förväntningarna på den som leder är ”bara” att den ska syssla med mikro management och släcka bränder. Och då ger ledaren upp och gör bara just det. Men om du som är ledare fattar ett beslut om att börja leda på riktigt – vad skulle hända? Tänk om din församling och ditt sammanhang är moget för det? Tänk om ni åtminstone skulle ta det samtalen? Det kommer innebära att du förlorar några – inte helt otippat de som har fått ha en massa makt i ditt ställe, lite så där vid sidan av – men kanske att det för er som grupp framåt?

Tänk om.

Effektivitet

Skrivet av Josefine 2013-10-16  |  inga kommentarer

Det är så sällan. Så sjuuukt sällan. Men idag har jag fått galet mycket gjort. Så där så man måste fira det. Fakturerat, bloggat, svarat på mejl, läst saker.

Ibland är hon som sötast när hon sover… Nu: Sångstund!

Ser jag mina hjärtefrågor?

Skrivet av Josefine 2013-10-16  |  inga kommentarer

Det har uppstått en massa samtal efter bloggen jag skrev häromdagen. Jag älskar när det händer. När många tänker ihop och ger sina tankar och sin input. Blir sugen på en väldig massa uppföljning. Det är också spännande hur den här typen av inlägg genererar mer mejl än kommentarer. Har fått ett rätt stort gäng mejl från ledare och pastorer som känner igen sig. Men av någon anledning vill man inte säga det högt. Det i sig är också en viktig signal.

En sak jag tänkt på när människor tänkt till och tryckt gilla är det där med hjärtefrågor. Jag brinner för frågan om unga i församlingen. De där som håller på att bli vuxna och som vi så lätt – upplever jag – lämnar i sticket. Jag tycker att dte är en av de absolut viktigaste frågorna som ledare i kyrkan kan arbeta med.

Så jag överfaller mina ledare med den frågan. Pepprar dem med vinklar på hur det borde arbetas med den saken. Som att det är det enda de har att göra. Men det är det ju inte. Och även om jag skulle kunna argumentera för att min fråga kanske ÄR viktigare än andra (ni hör ju…) så är det bara en av de frågor mina ledare står inför. De ska hantera mig ihop med de som brinner för PRO, för kulturen, för helandemötena, för lokalfrågorna, för HBTQ-frågorna, för vår tillvändhet mot samhällsapparaten, gör genusperspektiven, för småbarnsföräldrarna… Och alla säger vi, med olika många ord; ”om du inte fattar att det här är det viktigaste då är du inte den ledare jag behöver”.

I slutänden tänker jag att vi, oavsett vilken vinkel vi kommer ifrån, har ETT viktigaste i kyrkan. Det är att ge människor en möjlighet att upptäcka vem Jesus Kristus är. Om vi inte är överens om den saken tror jag att vi missar målet och vårt uppdrag. Då tror jag att vi har problem med vårt existensberättigande. Det är ju hela vår grej.

Men vi kommer aldrig helt vara överens om hur det ska gå till, och vi kommer att komma med olika vinklar och från olika håll med olika glasögon. Det är bra. Det är det som gör en fungerande kyrka så unik, det är högt och lågt och en massa bredd. Vi står upp för olika saker, brinner för olika ämnen och ser olika människors behov. Det är en rikedom vi ska vara rädda om.

Men ser jag ens att det jag tycker är viktigast i världen är bara en av alla de saker en pastor eller ledare behöver hantera? Står jag och skriker ”nu nu nu!!!” så högt så att jag blockerar alla möjligheter till helikopterperspektiv för den som behöver ha överblick över en hel rörelse och inte bara min del i den?

Vi har alla argument för varför det ska börjas i just min ände, några av de argumenten är nog mer relevanta än andra. Men även här handlar det om tilltro i slutänden. Tror jag mina ledare om att ha en plan och en riktning och om att ta saker i ordning och rätt tid?

För egen del behöver jag jobba på det emellanåt. Nån mer som känner igen sig?

img img img img