Josefine Arenius
  • link1
  • link2
  • link3
  • link4

Vågar ledarna leda då?

Skrivet av Josefine 2013-10-16  |  inga kommentarer

Några av de kommentarer som kommit in de senaste dagarna har handlat om att våra ledare ju också måste våga leda. Så sant. Någon efterlyste modet att vara tokig och tänka utanför boxen. Jag tror också att vi behöver mer av det.

Det finns gruppsykologiforskning som säger att när en grupp är osäker, eller består av för mycket viljor, så väljer man den ledare som man upplever är lättast att manipulera. En grupp med slitningar kan enas i valet av någon som de alla tror att de ska få med sig. Och kanske gör det ibland att de av oss som har ledargåvor liksom mjäkar ner oss för att få den plats vi tror vi är kallade att ha? Vi tänker att det inte är nån vits för ingen kommer gå dit jag pekar ändå? Eller?

Kanske att vi som ledare – eller ni, jag är ju faktiskt inte så reellt aktiv för tillfället men vill så gärna räkna in mig ändå – behöver gaska upp oss lite? Säga att vi kan? Tro på det vi har?

Du som leder nåt inom kyrkan just nu, ställ dig de här frågorna?

- Har du en mentor? Nån du kan gå till med allt, nån som peppar dig, ställer krav och driver dig framåt?

- Står du fast vid dina beslut eller viker du ned dig för de högljudda, inofficiella ledarna som faktiskt inte har samma mandat som du?

- Fattar du beslut utifrån den stora bild som du har – och är satt att ha – eller fattar du beslut utifrån detaljer och mindre saker som du är obekväm att ta itu med och därför låter styra dig?

- När fattade du ett tokigt, galet eller oväntat beslut senast för att driva den rörelse du leder att våga testa och växa?

- Har du – och ges du – tid att hänga med Gud i ditt jobb?

- Hur ser ditt självförtroende och din självbild ut? Har du någon att spegla dig i? Stämmer din bild av dig och andras bild av dig överens?

- Kan du räkna upp dina tio största förebilder inom ledarskap? Om inte, hur kommer det sig?

- Vart får du din inspiration ifrån? Din kunskap? Ingen tror att du ska predika utan att ha läst en väldig massa teologi, inte tänker du väl att det går att leda utan att ha läst en väldig massa ledarskap, va? Vilka konferenser åker du på? Vilka nätverk är du med i?

- Hur prioriterar du din tid? Andra följer i dina fotspår, om du inte är med din familj, söker näring hos dina vänner och ny kraft hos Gud så skapar du en kultur där sånt inte anses viktigt.

- Vad skulle du behöva – från ditt samfund, din styrelse eller din vänskapskrets – för att du skulle växa som ledare?

- Du som är teolog, har du hört av dig till din teologiska utbildning och berättat om det var något du saknade eller hade behövt mer av efter att du har jobbat några år som pastor?

Tuffa frågor för en del av oss, jag vet. Men rätt så nödvändiga, tror jag.

Alltså. Vi som är ledda måste låta våra ledare leda. Men du som är ledare måste bestämma dig för att ta bollen och skjuta den i mål. Kanske att det blir en ond spiral? Förväntningarna på den som leder är ”bara” att den ska syssla med mikro management och släcka bränder. Och då ger ledaren upp och gör bara just det. Men om du som är ledare fattar ett beslut om att börja leda på riktigt – vad skulle hända? Tänk om din församling och ditt sammanhang är moget för det? Tänk om ni åtminstone skulle ta det samtalen? Det kommer innebära att du förlorar några – inte helt otippat de som har fått ha en massa makt i ditt ställe, lite så där vid sidan av – men kanske att det för er som grupp framåt?

Tänk om.

Effektivitet

Skrivet av Josefine 2013-10-16  |  inga kommentarer

Det är så sällan. Så sjuuukt sällan. Men idag har jag fått galet mycket gjort. Så där så man måste fira det. Fakturerat, bloggat, svarat på mejl, läst saker.

Ibland är hon som sötast när hon sover… Nu: Sångstund!

Ser jag mina hjärtefrågor?

Skrivet av Josefine 2013-10-16  |  inga kommentarer

Det har uppstått en massa samtal efter bloggen jag skrev häromdagen. Jag älskar när det händer. När många tänker ihop och ger sina tankar och sin input. Blir sugen på en väldig massa uppföljning. Det är också spännande hur den här typen av inlägg genererar mer mejl än kommentarer. Har fått ett rätt stort gäng mejl från ledare och pastorer som känner igen sig. Men av någon anledning vill man inte säga det högt. Det i sig är också en viktig signal.

En sak jag tänkt på när människor tänkt till och tryckt gilla är det där med hjärtefrågor. Jag brinner för frågan om unga i församlingen. De där som håller på att bli vuxna och som vi så lätt – upplever jag – lämnar i sticket. Jag tycker att dte är en av de absolut viktigaste frågorna som ledare i kyrkan kan arbeta med.

Så jag överfaller mina ledare med den frågan. Pepprar dem med vinklar på hur det borde arbetas med den saken. Som att det är det enda de har att göra. Men det är det ju inte. Och även om jag skulle kunna argumentera för att min fråga kanske ÄR viktigare än andra (ni hör ju…) så är det bara en av de frågor mina ledare står inför. De ska hantera mig ihop med de som brinner för PRO, för kulturen, för helandemötena, för lokalfrågorna, för HBTQ-frågorna, för vår tillvändhet mot samhällsapparaten, gör genusperspektiven, för småbarnsföräldrarna… Och alla säger vi, med olika många ord; ”om du inte fattar att det här är det viktigaste då är du inte den ledare jag behöver”.

I slutänden tänker jag att vi, oavsett vilken vinkel vi kommer ifrån, har ETT viktigaste i kyrkan. Det är att ge människor en möjlighet att upptäcka vem Jesus Kristus är. Om vi inte är överens om den saken tror jag att vi missar målet och vårt uppdrag. Då tror jag att vi har problem med vårt existensberättigande. Det är ju hela vår grej.

Men vi kommer aldrig helt vara överens om hur det ska gå till, och vi kommer att komma med olika vinklar och från olika håll med olika glasögon. Det är bra. Det är det som gör en fungerande kyrka så unik, det är högt och lågt och en massa bredd. Vi står upp för olika saker, brinner för olika ämnen och ser olika människors behov. Det är en rikedom vi ska vara rädda om.

Men ser jag ens att det jag tycker är viktigast i världen är bara en av alla de saker en pastor eller ledare behöver hantera? Står jag och skriker ”nu nu nu!!!” så högt så att jag blockerar alla möjligheter till helikopterperspektiv för den som behöver ha överblick över en hel rörelse och inte bara min del i den?

Vi har alla argument för varför det ska börjas i just min ände, några av de argumenten är nog mer relevanta än andra. Men även här handlar det om tilltro i slutänden. Tror jag mina ledare om att ha en plan och en riktning och om att ta saker i ordning och rätt tid?

För egen del behöver jag jobba på det emellanåt. Nån mer som känner igen sig?

Ger vi våra ledare spelutrymme?

Skrivet av Josefine 2013-10-14  |  16 kommentarer

Ingen skulle ge en ekonom ett jobb som löneadministratör, ta ifrån henne kalkylatorn, säga att man inte tror på program för löneutbetalningar – ”det är bara amerikanskt ekonomtjafs” – och sen tala illa om henne när inte lönen kom i tid. Ingen skulle ge sina skor till en skomakare för att sen samla ihop en liten grupp som ska diskutera hur skorna ska lagas och rösta om metoden för läderputsen. Ingen väljer bankman för att sen hävda att om man ska lyssna på honom så får han minsann ha på sig färggladare skjorta vid nästa  möte.

Men ledare och kyrka.

Vi väljer våra ledare. Applåderar dem. Installerar dem. Ber för dem. Talar högtidligt om deras uppdrag. Och sen? Låter vi dem göra sitt jobb? Eller sitter de som verktygslösa löneadministratörer och får skäll för att de inte förstod att i vårt sammanhang ska inte ledaren tro att man kan berätta hur det ska vara. Att det inte är tal om att utöva sin profession. Så det så. Eller?

Det kliar lite i mig. Jag längtar så efter att finnas i ett flow, i nåt som driver framåt med fart, att få hänga på ett väloljat tåg på väg nånstans. Men nu och då finner jag mig själv mitt i ett sammanhang – i kyrkan, samfundet, i mitt resande – som liksom utvecklat nån slags… rädsla för ledarskap. Ingen ska liksom få tycka mer än nån annan. Ingen ska ta ut riktning. Ingen ska tro att man är nåt. Och då står liksom tåget still.

Och jag undrar så vart det där kommer ifrån? Jag möter ledare på olika platser med strålande tankar och idéer men som inte släpps fram för att man befinner sig i en rörelse som – så fort någon tar ett kliv – tycks skrika ”elitism” eller ”toppstyrning”. Varje gång man är på väg så pratar man om vikten av demokrati. Så lägger man fram processmaterial som beskriver hur vi alla ska sitta i en ring och tycka några vändor till. Fundera. Analysera. Ha goda möten. Och utanför brinner världen.

Jag möter pastorer som alltid förväntas vara på plats – för pastorn ska alltid vara med – men som faktiskt inte får ha någon reell talan pm i vilken riktning församlingen ska gå. Jag hörde någon namnkunnig i vårt sammanhang gå så långt som att i en predikan inför en väldig massa pastorer säga; ”Vänner, vår kallelse stavas demokrati!”.  Demokrati är bra. Men inte om det i kyrkan innebär att vi aldrig tar oss nånstans för att ingen får driva oss framåt. Är det inte också demokratiskt att backa upp den ledare vi tillsammans har valt? och krasst – jag trodde kyrkans kallelse sammanfattades lite annorlunda i Matteus 28…

Missförstå mig rätt. Jag gillar analysen. Eftertänksamheten. De många åsikterna från olika håll. Allas möjlighet att komma till tals. Och olika gåvor behövs förstås. Men krasst. Om vi ser på kyrkan i Sverige. Vi står inte bara still. Vi backar. Vi tappar udd och inflytande – inte bara i vårt land utan i människors liv. Människor känner sig inte hemma, eller vet inte om att vi existerar. Eller tror vi är nåt helt annat än vi är. Och medan det fortsätter så… sitter vi och pratar. Om uttryck. Om vandringen och själen. Om att vi inte får ha ett eget referensbibliotek på jobbet. Om färgmatchningen på samfundets möbler. Om hur många körer som måste visas upp i representationssyfte i våra konferenser. Om hur de andra är.

Ofta förs samtalen i en rädsla för att exkludera. Jag vet inte hur ofta jag hör de orden; ”vi får inte exkludera!”. Det vill inte jag heller. Vem vill det? Men i vår rädsla för att nån ska känna sig utanför bygger vi nåt där ingen känner sig innanför istället. Kan det vara så? För människor strömmar ju liksom inte till i allt det oexkluderande vi tror oss ha byggt? Det blir så luddigt – så i ständig process – att det inte blir något alls. Och – faktiskt – att ständigt sitta i samtal med några invigda som förstår samtalsprocessens språk kan vara väldigt, väldigt exkluderande det med. I sin önskan att inte exkludera gör man just det. För den som sitter och hoppar i iver känner sig inte bara utestängd utan riskerar också att känna sig stämplad som en sån där som bara vill styra andra. När det man längtar efter kanske faktiskt är att få hjälpa till i den värld som brinner. Men man tystas sakta av processens malande. Den process där den som vill vända flera varv till får plats, men den som vill uträtta något får härskarteknikkortet slängt i huvudet.

Tänk om det inte behöver vara exkluderande att stå för något? Att vilja nånstans? Det känns liksom som stenarna ropar när man läser sånt HÄR. Och ger vi våra ledare chansen att svara?

Att stå för något tydligt är att vara demokratisk. Om ledaren säger vart vi ska så kan jag som följare protestera. Jag kan ha invändningar, tycka annorlunda och starta samtal om det. Eller jag kan hänga på, påverka och se saker hända. Men om våra ledare inte ges spelrum att ta ut riktning. Om de – när de försöker leda oss – mest får höra ”kan du leda oss i avslutningsbön 40 sekunder” eller ”nu ska du inte komma och tro att vi är färdiga för beslut här” då står vi alla still till slut. Då blir vi en stampande rörelse som blir vilsen i vad vi vill och vart vi ska. Med lite otur till och med vilse i vilka vi är. Eller finns det en tydlighet jag missar?

Att vara ledare behöver inte vara att komma ovanifrån. Att styra och ställa och peka med hela handen. Att vara ledare kan – och bör – vara att veta vart vinden blåser, vad vi gemensamt behöver nu och ta oss däråt. Att uppmuntra, se vart det växer och gödsla, få koll på att alla är med. Men det går inte att leda om ingen vill följa.

Och om vi för en stund vågar se på de sammanhang som faktiskt växer. Och nej, inte bara till antal och ytliga siffror, utan i självfötroenden och samtal, i upprättade liv, i goda relationer till samhället, i ödmjukhet. Inte sällan finns i de sammanhangen faktiskt människor som låter sin ledare… leda. Kolla upp det om du inte tror mig.

Ser ibland Jesus framför mig vid vattnet när han kallar fiskarna till sina lärjungar. Hur han säger ”följ mig” och de svarar ”vi får se, vi ska sitta här och känna in läget och vi behöver veta hur det blir med våra kontorsplatser och vilken klädkod som gäller för våra gemensamma möten, när vi skickat den här fisken fyra varv mellan oss och tänkt så hör vi av oss”.

Förlåt om jag är raljant. Och nej, våra ledare är inte Jesus. Men det är ett rätt tungt kors vi tvingar dem att bära – pastorer, samfundsledare och lärare – om vi kräver av dem att ha alla svar men inte låter dem fatta beslut som tar oss framåt. Och vi hjälper dem inte att bära när vi ständigt bromsar, bara tvingar dem till att se detaljer, misstror intentionerna eller hakar upp oss på ordet ”ledare” i sig. När vi ropar högt om våra egna hjärtefrågor och vägrar dem möjlighet till helikopterseende eller när vi fråntar dem möjligheten att gå framåt för att ”jag minsann måste få känna färdigt”.

Vi har valt våra ledare för att vi tror på dem, tänker jag, ska vi låta dem göra sitt jobb? Och visar de sig odugliga får vi väl byta ut dem då, men inte utan att de har fått försöka? Vi satte dem väl där av en anledning? Eller?

Låt våra ledare leda.

Be för våra ledare.

Lita på att de och Gud har koll.

Uppmuntra våra ledare! Berätta för dem vad de gör bra. Bjud dem på middag. Barnvakta deras barn. Backa upp deras beslut.

Tala gott om våra ledare.

För tänk om de är människor som du och jag? Som inte har gömda agendor. Som inte längtar efter att få missbruka sin makt. Som inte är höga på sig själva. Som gör fel nu och då och ligger vakna på nätterna och grubblar över det. Som vill göra sitt jobb efter bästa förmåga och borde ges utrymme till just det?

Tänk om.

 

Vill du se en miljard ansikten?

Skrivet av Josefine 2013-10-02  |  inga kommentarer

Har du nån gång undrat vilka alla är på Facebook? Kolla HÄR. Hittar du dig själv?

Att komma ihåg varför

Skrivet av Josefine 2013-10-01  |  inga kommentarer

I helgen var jag på gemenskapshelg med min församling. Vid ett tillfälle satt vi och pratade om kyrkan och vad vi drömmer om och så och jag frågade några stycken jag inte mött förut varför de gick till Immanuelskyrkan. Varför just dit när de finns så många kyrkor?

Jag ställde inte frågan för att jag själv inte hittade anledningar. Eller för att de skulle gå nån annanstans om de kom på att deras skäl inte var tillräckligt starka. Jag ställde frågan för att jag tror att man ibland mår bra av att stanna upp och fråga sig själv varför. Påminna sig om hur det kommer sig att man gjort de val man har gjort. Bestämt sig för att vara trogen sina löften.

1 oktober är en sån dag för mig. En dag jag – sedan två år tillbaka idag – får fråga mig själv varför. För två år sedan just nu var jag mitt i vår bröllopsmiddag. För ett år sedan satt jag på ett café i Linköping och var tacksam för vardagen. Och idag. Idag sitter jag i soffan och övar pussar med den vackraste lilla flicka jag sett. Hon som har sin pappas ögon.

Jag tycker om ordet varför. Jag tycker om att påminna mig om alla skäl. Och just när det kommer till den där Johan så finns det så många därför. Så mycket att vara tacksam för.

Vi är såna där småbarnsföräldrar nu. För två år sedan just nu kände jag mig vackrare än någonsin. Idag saknar jag mer än hälften av håret jag hade då och kan inte riktigt få bort trötthetsringarna under ögonen och lyckas inte dölja den där glåmiga, trasiga hyn. Jag muttrar åt maken för att jag är konstant trött. Axlarna värker efter en massa bärande och barnvagnskörande.

Och ändå är vardagen liksom än mer vacker idag. Vi två blev tre. Vi har hitta t en annan typ av vardag. Och jag landar. Mer och mer så landar jag.

Så idag frågar jag mig själv varför. Varför jag stod där den där varma dagen för två år sedan och sa ”ja” så tydligt som rösten liksom bar. Och svaren blir så många.

För att han faktiskt får mig att tro att han älskar mig.

För att han alltid skapar lugn i mig. Trygghet. En känsla av hemma.

För att han sliter kvällar och helger så jag kan åka och göra roliga saker ibland en vanlig onsdag och han kan vara hemma med vår dotter.

För att han helt random hälsar på folk på stan för att ”de kanske behövde nån som sa hej”.

För att han så passionerat ger så mycket av sig själv till allt det han tror på. Och brinner så han nästan brinner upp ibland.

För att han är min dotters pappa. Och för att han är så bra på att älska henne.

För att han köper barnost till mig och gör mina mackor först så att inte hyveln ska ta smak av hans pretto vuxenost.

För att han lägger armarna om mig och ber innan han somnar (eller medan han somnar emellanåt vilket är än mer fantastiskt).

För att jag kommer på en hel massa saker med honom som gör mig galen vilket får mig att tänka att jag inte behöver vara så perfekt jag heller.

För att han är min bäste vän. Och för att det bara var så det var. För att jag inte kunde backa eller ta mig undan.

Idag frågar jag mig varför. Och med tacksamt hjärta vilar jag på alla de svaren. Att få vara hans. Livet alltså.

 

Rideau – lyssna in!

Skrivet av Josefine 2013-10-01  |  inga kommentarer

Mina goda vänner Gabriel och Calle har startat bandet Rideau. Deras första video är just ute. Lyssna. Tycker de har galet mycket talang. Tänk att jag får känna så bra folk.

YouTube Preview Image

Tre nya i livet idag!!

Skrivet av Josefine 2013-09-26  |  inga kommentarer

Mitt liv består ju till nittiofem procent av att hänga med världens allra skönaste tjej. Idag har vi plötsligt varit med om tre debuter.

1. Tjejens första bula – orsakad av moderns oaktsamhet. Tårar hos både dottern och modern där den förstnämnda repade sig först.

2. Jag har lagat 73 portioner puré! Om du inte känner mig är det bara pretto. Om du känner mig så kan det vara det mest skrattretande su hört på länge.

3. Det största! Hon kryper! Idag hände det plötsligt. Ena stunden låg hon still på den kvadratmeter hon befann sig på, snurrade lite på fläcken liksom.  Nästa stund var hon plötsligt på en helt annan plats. Igår gick det inte, men idag kan man sträcka ut armarna fem meter bort – och tjejen kommer! Lite argt och motvilligt för att det tar kraft (lik sin mor) men ändå förundrad och stolt som en tupp. Fina fina tjej.

Så. Det är mest sånt jag gör på dagarna.

Att få vara faster

Skrivet av Josefine 2013-09-25  |  inga kommentarer

I söndags fyllde min brorson fjorton år. Fjorton. Han är – med rätta – inte i fasen när han vill höra mig älta hur sjukt mallig jag var när han var liten och kände sig trygg nog att somna i min famn. Jag smygtittar på honom lite när vi är på samma ställen. Ser honom bland sina vänner och ler med hela hjärtat. Värsta fina killen.

Min äldsta brorsdotter är sexton. Igår fastnade jag vid en av hennes bilder på Instagram i typ tio minuter tills tårarna rann. Blev plötsligt överfallen av tusen känslor som alla ryms i den stora känslan att få älska henne.

Jag gick med en liten sån gnagande känsla när jag var gravid. En rädsla över att jag kanske inte skulle räknas längre för mina brorsbarn. Alltså, jag är inte världens mest närvarande faster. Jag får lägga in påminnelser i telefonen för att komma ihåg alla födelsedagar och de där brödernas barn ser alla mina tjurigaste, tröttaste sidor. Det är dessutom dem jag har övat på och mitt tålamod har sällan varit särskilt bra. Det kan de nog vittna om alla fem i omgångar.

Men jag har fått vara med. Jag har varit… cool liksom. I varje fall tillräckligt cool. De har berättat saker. Frågat. Velat umgås med mig. Och jag var rädd för att jag skulle tappa den rollen när all min egen tid uppfylldes av en egen liten familj.

Men icke. Kom hem till mamma och pappa häromdagen efter ett jobb och hittade Signe ätandes i famnen på en av elvaåringarna. Den andra elvaåringen proklamerar stolt hur mycket hon älskar sin nya kusin i sin presentation på Instagram medan lillasyster minsting – hon som alltid nånstans varit mest lik mig – tar varje tillfälle att lära mitt lillmonster alla tricks hon kommer behöva framöver. De är som Signes alldeles egna tre älvor, ständigt vakandes över sin nykomling. Så, kanske – om något – att jag fått konkurrens. Men jag är inte borta. Jag får fortfarande godkänt på kläderna i födelsedagspaketen liksom.

Och de där två stora. Hon som man kan ta med sig på konferens i en annan stad i flera dagar som barnvakt och som man kan sitta i timmar och prata om livet – eller bara fnittra åt tv – med. Och han som fattar att en liten söt kusin kan vara rätt kul och alldeles väldigt lämplig att ta med till polarna korta stunder nu och då (om inte annat för att göra sin faster glad) och som vinner över mig i pingis fast han slår med en barnbok och jag ett riktigt rack.

Och jag är så glad för dem. Det slår mig oftare och oftare fast jag är dålig på att säga det. Och jag är så tacksam till mina bröder och svägerskor som liksom låter mig få vara en del. Och jag förundras över hur det är att få vara stolt från snedden typ. Jag har ju liksom inte gjort nåt, men får vara mallig ändå. Får säga; ”vi hör ihop” närhelst jag vill.

Det slog mig bara. Igår. Och så blev jag lite svulstig. Så där som man kan bli.

Skriv under för barn som skickas till ett land de aldrig varit i!

Skrivet av Josefine 2013-09-24  |  2 kommentarer

Jag fick ett mejl från Emelie. Hon skriver så här:

Hej!

Jag är scout och i kåren har vi en flyktingfamilj som vi har varit i kontakt med under flera år. Föräldrarna har jobb, barnen går i skolan och jag har haft tre av barnen i scouterna under de senaste åren. Familjen har etablerat sig och barnen har tillbringat större delen av sin barndom här.

Nu hotas hela familjen av utvisning. Det här är otroligt tragiskt för familjen och för deras framtid.

I måndags den 16 september uppmärksammades situationen för familjen. TV4 var där och bevakade evenemanget. Där påbörjades göra en namninsamling som vi ska skicka till ansvariga på Migrationsverket.Det behöver inte vara såhär. Ingen väljer var de ska födas, därför borde alla kunna välja var de ska bo.

Jag lovade att försöka hjälpa till med namninsamlingen efter att ha läst på lite mer om fallet. Barnen har aldrig bott i det land de ska utvisas till. Jag fattar inte hur detta – än en gång och varje dag – kan få hända. Uppsala Nya Tidning har skrivit en artikel du kan läsa HÄR. TV4 har gjort ett reportage HÄR.

Familjen har ett viktigt möte om sin framtid på torsdag. Då ska de – tillsammans med advokat och vänner – lämna de namnunderskrifter som kommit in. Målet är minst 3000. Hjälp till du också och sprid gärna. Vi har gjort det förr och kan göra det igen – berätta att vi är många som inte ställer upp på vår nyckfulla och så ofta inhumana migrationspolitik!

Namninsamlingen – och fler pressklipp – hittar du HÄR.

img img img img