Om Josefine Arenius

Foto: Emma Alenbrand

Vem är jag? Frågan vi alla ställer oss emellanåt. Jag är en inbiten Örebroare, i trivsam exil i Stockholm sedan några år tillbaka. När det kommer till vad jag kan är jag mycket mer generalist än specialist: Jag har levt efter devisen att lära mig tillräckligt mycket om många saker för att med hjälp av det klara det jag behöver vara riktigt bra på. Till exempel, för att klara av att producera bra event på scener har jag lärt mig produktionsredskapen jag behöver, plus tillräckligt med ljudteknik, ljusteknik, make up, scenografi och dramaturgi för att veta vad jag kan be mina medarbetare om. Typ så.

 

Foto: Björn Olsson

Jag trivs dock bäst som föreläsare. Min passion finns hos unga ledare som vet att de kan och vill förändra och förbättra för dem de leder. Min ledstjärna har blivit frågorna. Jag tycker att vi glömmer bort att fråga. Vi är för snabba till svar. Vad mycket längre vi skulle komma både i oss själva och tillsammans med dem vi har runt oss om vi frågade mer.

Jag talar utifrån frågor som rör mentorskap, ledarskap, självbild, kommunikation och konflikthantering. Försöker att ständigt lära mig nytt och utvecklas för att ha mer att ge. De senaste åren har jag också gett mig in en del i etikfrågor och sociala medier. Jag försöker att utforma koncept, alla med mål att öka förståelsen mellan människor och få oss att växa tillsammans. En av de senaste – och roligaste – är mötet mellan tonåringar och deras föräldrar där jag har arbetat med att tonåringarna får vara mentorer åt den äldre generationen i syfte att de ska förstå varandra bättre åt båda hållen. Hur roligt som helst.

Jag brottas en del med att det är svårt att beskriva vad jag gör utan att hamna i klyschor. Jag har en viss motsträvig relation till den bransch jag själv befinner mig i. Hur hela kan vi bli? Hur många mantran ska vi ta till oss? Hur många modeller orkar vi? Tänker att det i slutändan måste handla om ganska enkla – fast supersvåra – saker. Medmänsklighet. Respekt. Viljan att förstå och låta andra få växa.

 

Foto: Markus Granseth

Sen 1 oktober 2011 definierar jag mig dock mer och mer som fru. Ja, rent juridiskt är det ju inte en stigande grad. Men jag upptäcker varje dag att jag liksom gillar det mer och mer. Johan golvade mig. Jag hade inte tänkt att det var så här det skulle bli. Men jag är så tacksam att jag inte fick bestämma på nåt vis. Johan delar mina passioner. Han driver mig, kör upp mig ur soffan. Har en massa tålamod med mig. Testar mitt tålamod ibland. Är min egen radiostation. Jag är en sån där enormt stolt fru. Tänker inte ens försöka dölja det.

 

På tal om stolthet så dras faktiskt hela min familj med där. Jag är mamma. Dubbelt upp sen i september 2014 och jag lär mig och förundras varje dag. Jag är tacksam över att få vara faster. Över kloka föräldrar. Över två storebröder att både nötas mot och utmanas av (och inte minst spela spel med). Jag är tacksam för en uppväxt som har gett mig en trygg grund och förmågan att ifrågasätta, analysera och vrida och vända på. Jag har sedan barnsben med mig att man stannar och försöker förändra, snarare än att man surnar till och går, när man upptäcker saker i sitt sammanhang som man får brottas med.

 

Formgivning: Mattias Käll


Jag är kristen. Det är egentligen det första och det sista med mig. Min tro får mig att andas. Jag vill tro att det inte är en naiv tro. Den är vriden och vänd på, analyserad, testad och jag har nu och då försökt att slänga bort den utan att lyckas. Läser du min blogg så märker du fort att mycket av mina tankar kretsar runt tro. Kring församling, vad tro är, hur man kan tala om den.

Mycket av de jobb jag har gjort genom livet har haft sin bas i min kristna tro. Det gäller inte minst Frizonfestivalen som för alltid kommer att äga en stor del av mitt projektledarhjärta. Fem dagar ute på Närkeslätten där 4000 ungdomar möts för seminarier, konserter, samtal, fest och gudstjänster.

Jag befinner mig ständigt på någon form av gungbräda. Grubblar mycket över hur man, till exempel, presenterar tro. Å ena sidan är jag trygg och övertygad om hur jag vill leva mitt liv och vad jag tror är sant. Å andra sidan är jag galet mån om att ingen ska känna sig påprackad något, behöva leta dolda agendor i det jag har att säga eller  – på grund av egna dåliga erfarenheter – misstro mina intentioner. Jag vill leva som jag lär. Leva ärligt. Berätta vem jag är och ständigt lyssna in andra. Igen – Fråga. Lära mig efter vägen.

 

Foto: Evelina Carey

Jag har också förmånen att få göra en väldig massa bara för att det är roligt. Till de sakerna hör några återkommande bildjobb för Kronmakaren. Reklamjobb för Elon och Laga.se. En massa röstjobb för radio och tv-reklam. Sånt där som liksom bara är lyx att få göra ibland.

 

En annan extremt rolig del av det jag får syssla med ibland är improvisationsteater. När jag växte upp var teatern en stor del av min tillvaro. På gymnasiet var jag med i åtta grupper och repade upp emot 40 timmar i veckan. Nu nöjer jag mig med att repa nån gång nu och då och gör föreställningar tillsammans med de sköna människorna i Farbror Tobias. Hör av dig om du vill veta mer! Vi dyker gärna upp någonstans i din värld.

 

I en flytt nyligen hittade jag mitt gamla citatblock. Massor av rader som på ett eller annat sätt får mig att känna igen mig. Det här är ett av dem. Jag är rastlös, vill att allt ska hända nu. Nyfiken. Samtidigt lite lat. Vill hitta genvägar. Gärna sätta vingarna direkt på ägget.

Jag lär mig. Lite mer varje dag. Och bäst i mötet med andra.

Hoppas vi hörs!