Känns som det finns diken även här förstås. Det finns ett helt integritetslöst dike där vi skriver rakt ut i cyber till alla som vill veta om hur vi mår, vem som sårat oss och hur vi ansar våra intimare delar från hår (jo, nån av mina kontakter på Facebook hade en sån uppdatering häromdagen). Men andra diket blir ju helt klart att vi inte pratar med någon alls.

Min föräldraledighet har gjort att jag hänger mer på sociala medier än jag gjorde förr (eller, mer på FB, Twitter är för intressant, blir för engagerad i saker jag inte hinner följa upp).Det blir mitt häng eftersom jag inte har så många andra daglediga att hänga med, och har valt att inte göra det.

Jag har – som jag skrivit om tidigare – valt att ha ganska öppna konton både på FB och Instagram och försöker istället välja vad jag skriver och publicerar. Tänker ibland när jag ser goda vänners superfina bilder på barn och så att jag skulle valt annorlunda – kanske framförallt när det gäller Instagram – så jag hade varit friare att publicera lite vad jag vill men tycker fortfarande att fördelarna för det sätt jag valt väger över. Det är en annan historia. Men hursom – det slår mig ibland hur lätt vi låter oss definieras, tror jag, av våra uppdateringar i sociala medier och kommentarerna vi får på dem. Och de är så sällan från våra närmaste – i varje fall inte i mitt fall – utan ofta från människor lite i periferin. Och det är klart, om det blir det hänget som liksom blir det primära (som det faktiskt blir i mitt fall då jag är rätt osocial i den fysiska världen) så är det lätt att allt blir väldigt präktigt. För de flesta av oss är nog inte helt bekväma med . vilket nog är sunt – att dela de lite svartare stråken av livet med bekanta som kommenterar utan att känna till hela historien.

Kanske att vårt nya sätt att umgås, där alla cirklar liksom flyter ihop mer och där vi når många med samma korta buskap samtidigt – gör det ännu viktigare för oss att se vart våra väl beprövade relationer som håller i vått och torrt finns? Och kanske att dte gör det än viktigare för oss som tillhör en församling att minnas att vi behöver plats för de riktiga samtalen, för det som är svårt, för den glädje som behöver delas? Vore det inte coolt om kyrkan fick vara en plats där ytor inte polerades utan fick vara som de är? Där även bilderna på de misslyckade luncherna fick vara med och där man fick dela sin djupa lycka över saker utan att vara rädd för att det sticker i ögonen på någon annan?

Jag tror det.

Det finns ju saker som känns mer udda än andra om man känner mig. Som, till exempel, att jag skulle skriva kapitel i en bok som relaterar till idrott… Men så är det i varje fall! Marcus Förlag och equmenia har tillsammans släppt andaktsboken Puls och jag får vara med på ett hörn! Skoj för mig.

In och kolla och provläs. Kanske är det den presenten du letar efter till konfirmander och så i sommar?

Jag är ju så seg med det mesta nuförtiden. Men såg detta nu – Stina Nordenstams platta And she closed her eyes är utsedd till Sveriges bästa skiva genom tiderna. Så värt!

På den skivan, och föregångaren Memories of a color finns åtminstone tre av mina absoluta favoritlåtar genom livet. Fantastiska texter, minimalistisk musik, eftertänksamhet och en spröd röst.

På tal om favoritlåtar. Insett det en massa gånger senaste åren. Massor av mina favoriter har… förlorat sin poäng. Och jag sörjer det på nåt löjligt metaplan.

För så här. Jag är textnörd och jag har krasst svårt att falla för musik där texterna inte säger mig nåt. Jag har i hela mitt liv varit en eftertänksam typ som har lätt till melankolin, dramatiken och det lite mer sorgesamma penseldragen i livet. Jag har varit så bra på – och faktiskt typ trivts med – att vara lite… halvglad. Det låter ju galet, jag hör ju det. Men jag har levt i nån slags ”glaset är halvtomt”. Har haft alla anledningar att tycka livet är fantastiskt – och har trivts med livets alla delar för det mesta – men har ändå så ofta landat där i melankolin. Tyckt om den platsen så mycket.
Där sångerna finns.

Nu. Det finns inte… tid för melankolin längre. Jag dagdrömmer så mycket mindre. Drömmer mig sällan bort i alla de där texterna jag levde med för att texterna saknar relevans.

Ta Stina som exempel. Hon skriver såna där rader jag kan tugga på i timmar:

The last thing I said
Are you sure you can do this?
Hands fold together
He says no
Don’t turn your head
No don’t – just go
I’m here in your yard
And it’s getting colder
You’re making it hard
He smiled when he told me
Life on the wing
Like a lot of things
Would be better if we didn’t try
I tried
Like I was walking out in your garden
Or am I just being foolish
Or am I just being hopefully yours

Jag bara älskar att tugga på såna rader. Och de passade i livet. Då. Då när det också fanns tid och lust att upptäcka ny musik, suga i sig nya rader. Hitta nya speglar typ. Så alla mina bästalistor är fyllda av såna sånger. Jag brände dem på plattor och gav bort. Skrev ner korta rader i anteckningsblock och kalendrar.

Men nu. Jag sjunger nya texter på Imse Vimse hela dagarna. De textrader som stämmer på livet är långt ifrån melankoliska och därmed lite… trista. Faktiskt. Ospröda röster som dundrar pop liksom.

Jag vet. Helt meningslös post för dig som aldrig ältat texter, jag ser dig garva oförstående. Och den allra största delen av mig är ju så glad över att jag inte ägnar mig åt att älta melankoli längre, det blev ju också gammalt. Är lycklig över att vara på en plats där dagdrömmar liksom förlorat sin poäng. Det jag nöjt drömde om finns bredvid mig om jag öppnar ögonen mitt i natten.

Men ibland. Ibland när jag är på promenad smyger jag på mig lurarna och klickar mig in på de där listorna. Ler åt minnen och vemod. Ler åt att allt fick vara så stort då. När det egentligen är så väldigt mycket större nu, så stort att det inte får plats i texterna typ.

Tackar Stina, Sophie, Rebecka, Bonnie, Alanis, Nick, Robbie och alla de andra för orden.

… but I’ll save my dreams till I get old
I might need them some day
And stay awake till the morning comes

HÄR är ett av de inläggen.

Det finns i alla släkter och sammanhang – tänker jag – historier som går till just historien. Som berättas för de eventuella barnbarnen. Det behöver inte vara särskilt bra eller underhållande historier. Men de utgör ofta brytpunkter, skriver om resten av berättelsen lite eller är början på något.

Söndagen den trettionde maj 2010 innehåller en sån historia i min värld. Jag skulle bli bjuden på picnic. Som en dejt liksom. Av nån som jag hade träffat ett par gånger veckan innan. Och timmarna före dejten i fråga satt jag med min bästa vän och liksom skröt om att jag äntligen hade träffat någon som planerade och tog lite initiativ. Som fixade så jag inte behövde fixa jämnt.

Han kom och hämtade mig i parken där jag och min vän satt och vi gick iväg på en lång promenad som slutade i Hagaparken. Han bredde ut en filt i en glänta i parken och plockade fram… en kniv. That’s it! En kniv. Det var hela picnicen. Killen hade tänkt köpa en vattenmelon på vägen. Men han glömde. Fin kille. (I efterhand skyller han på nervositet. Att han till picnicen glömde… picnicen. Idag hade han dessutom vetat att jag inte är så förtjust i bara skuren melon.)

Vi gick till ett av parkens caféer istället. Åt glass och funderade på om det var vitsigt att vänta längre. Kom inte på nån anledning till att det var det. Så han ringde sin mamma. Och jag… mejlade min, som va på resande fot nånstans. Jag ville ta ett kort. Han var inte så sugen. Men jag tog ett ändå, för jag tänkte nånstans att den här dagen kanske skulle betyda nåt framöver. Nåt ganska stort. Idag dyker bilden upp varje gång han ringer.

Han ringer ganska ofta. Och idag ska vi äta lunch på stan (ingen behöver packa ner nåt). Klippa oss (i skift, båda kan ju liksom inte göra nåt samtidigt) och sen ta varandra i hand och gå till Försäkringskassan och äntligen lära oss om föräldrapenningsregler. Superromantiskt.

Livet.

Hisnande tanke. Vad hände då med all vår frigjordhet? Kan det vara så att det där med att vara ”fri”, ”göra precis vad jag vill” och ”sätta mig själv främst” inte alltid betalar sig så bra, ens i livskvalité?

Kom fram till en grej. Förmodligen inte hela lösningen men ändå. Hela den här grejen med att vara mamma lyfter – frivilligt eller ofrivilligt – in en i ett nytt fack. Och jag märker så tydligt att jag liksom ses på med lite andra ögon nu, det finns ett mammaperspektiv på allt också. Och jag var nog inte riktigt beredd på det, trots allt. Jag anade att dörrarna skulle öppnas för nya gemenskaper men jag förvånas över min egen försiktighet. Jag är liksom rädd för att skriva… fel.

Och nej, innan ni börjar säga att jag gör som jag vill och inte ska lyssna på andra och allt vad det är. Jag ÄR inte så rädd för vad andra tycker om mig faktiskt. Kanske mindre rädd än vad jag själv har trott. Men jag är rädd för hur jag får andra att känna sig. Det bekymrar mig en hel del.

Låt mig förklara. Vi tävlar alla mer eller mindre i livet. Och jag avskyr att tävla. Avskyr direkta tävlingar och avskyr när jag själv dras med i nån slags jämförelseträsk där jag vill vinna. Och när det kommer till just mammagrejen tror jag att jag liksom försöker väga upp alla prylar/ rutiner/ amning/ kläder/ ochalltvaddetnuär-grejer med att liksom vara rätt mycket som jag var förr. För det är så det känns. Jag är ganska så samma. Men så inser jag att för några är det en attityd som blir sten på börda. Alltså… I våra fösök att inte tävla så tynger vi ändå ner varandra.

Någon lägger ut bilder på alla sina bakverk på Facebook. Jag blir deppig för att jag är så ohuslig och lägger ut en bra länk om asylpolitiken, som för att indirekt säga att det kan jag åtminstone syssla med. Det som händer är ju bara att två människor mår dåligt. Jag för att jag inte kan baka, och den andre för att den inte engagerar sig i världsfrågorna (om nu inte den andre har bättre självförtroende än jag och inte låter sig bekommas). Värdelöst.

Jag har behövt jobba lite för att känna att jag håller igång min hjärna och får funka som människa. Mitt mesta bloggande skulle nog handla om det om jag skrev mer. Mest för att hålla min dotter ifrån den här världen ett tag till. Och om jag gjorde det så är det faktiskt inte ”men ska du inte vara hemma?”-kommentarerna jag fått ibland på FB när jag berättat nåt jag gjort som jag räds. Jag räds snarare att nån annan – som inte alls behöver jobba för att funka utan trivs utmärkt hemma – skulle förledas att tro att en rejäl mamma minsann jobbar lite också. För så är det ju inte. Det är bara så för mig. Och innan jag var mamma behövde jag liksom inte klura på det där riktigt.

En annan sån grej är att jag skrev om hur jag önskar jag var mer rastlös och det där har liksom förföljt mig sen Jag fascineras gång på gång över att jag inte FÅR känna så tydligen. Jag måste liksom vilja ta det lugnt och det måste bevisas att jag minsann gör nåt. Så mycket att jag har lust att lägga ut mitt dagsschema här ibland. Jag ägnar de flesta dagar i soffan – under täcket – fram till lunch. Det resulterar i att jag har ont i ryggen, höfterna värker och jag får alldeles för lite frisk luft. Jag VILL INTE ha det så och önskar att jag hittade ett sätt att peppa mig att komma ut. Men allt jag möts av är ”unna dig att vila”. Och så inser jag igen… Om man tror att jag jobbar hela tiden, och sen får panik när jag lägger mig i soffan, så kan det ju ge vem som helst prestationsångest. Men det är ju inte så. Jag jobbar nu och då. Och tar däremellan för få promenader, inga fikan på stan, glömmer att boka in utlovade luncher och börjar bli stel i kroppen. Men kanske lurar jag folk att tro att man måste vara så sabla aktiv om jag bloggar? Jag är inte det. Snälla, tror mig. Jag får väldigt sällan nåt gjort. Inte ens de där mysiga föräldrasakerna liksom. Jag är lat. Men möts konstant av folk som ska överbevisa mig i frågan. Ni kan få numret till min man.

Så jag vet inte… Vill komma igång och skriva som vanligt igen. Men vill inte… Jag vet inte… jag vill inte att någon ska försöka tro att jag är nån jag inte är. Inte så mycket för vad det skulle göra mig till, men för vad det skulle göra med relationer till viktiga människor som jag är väldigt olik.

Jag har inte förvandlats till mamma. Vill inte det heller. Jag vill vara Signes mer än något annat men min identitet är densamma som förut. Om det gör nån sur eller provocerad så får det väl vara så. Men om det gör någon ledsen eller ger nån samma prestationsångest som tanken på utedagar i regnkläder ger mig så… vill jag inte.

Typ så. Ska se om jag kommer igång ändå. Kanske. Vill ju liksom blogga liksom.

Idag fyller jag år. Det är inte så märkvärdigt. Men födelsedagar blir lätt såna där stunder då man tänker på vad som hänt sen sist.

Och inte sen jag var liten har en födelsedag börjat så tidigt (den har hållit på i en massa timmar redan och klockan är bara tjugo över åtta). Och aldrig förut har den innehållit pyjamasbeklädda små ben som sparkar mig i magen medan hela den lilla kroppen vaknar till liv i soffan.

Livet. Alla vändningar. Tacksamheten. Och lugnet som jag och min flicka tänker låta råda den här förmiddagen precis som de flesta andra. Födelsedag eller inte. Grattis till mig!

Med risk för att sticka ut hakan igen. (Och det här är ett sånt där internt kyrkinlägg igen, som man kan strunta i om man inte relaterar till sånt.) En av de saker som oftast får mig att tänka att det är läge att ge upp om kyrkan är vårt evinnerliga behov av att beskriva hur ”de andra” är. Eller hur ”vi” är – ofta definierat utifrån nåt som ”de andra” är som ”vi” absolut inte är.

Det kan gälla allt möjligt. Teologi, gemenskap, vår interaktion ut i samhället i stort. Just nu? Musik. Vårt förhållningssätt till gudstjänstmusik håller på att göra mig lite galen.

Jag producerar – även i år – gudstjänsterna på Gemensam Framtids kyrkokonferens, det är SÅ roligt att få vara med igen. Och då talas det mycket musik. Runt fikaborden i sammanhang där jag är, i mejl och i sammanträden. Nyligen var det en artikel om musik i svensk frikyrka i Svenska Dagbladet och det drog också igång samtal i ungefär samma forum. I januari hade Gemensam Framtid medarbetardagar och då rörde musikvalen upp känslor, både nittiotalsgospeln, trubadurmelodierna och den nyare lovsången. Ofta med kommentarer som ”den där musiken är inte VI, vi använder inte sånt”.

För egen del funderar jag massor på musik just nu då jag är med i en församling som sällan – så gott som aldrig om jag ska vara ärlig – har musik i gudstjänsterna som på något vis för tankarna till min tro även om den rent kvalitetsmässigt slår det mesta som spelas i kyrkvägg i det här landet (det är mycket klassiska instrument och opera liksom). Innan dess kommer jag från en församling som vecka efter vecka levererar nya spännande musikaliska projekt med alla åldrar och sociala grupper inblandade, från KRIS till barnens nysläppta skiva om tro och seniorkören (nu på söndag är det U2-gudstjänst med en helt nyinrättad kör). En församling där ”till och med åttioåringarna klappar på två och fyra” som nån skrev på Facebook häromsistens. Och jag bearbetar bäst jag kan förlusten av den församlingsgemenskapen, samtidigt som jag lär mig att mer och mer uppskatta mitt nya hemma. En församling är ju trots allt så mycket mer än musik och i mitt nya sammanhang möter jag så många härliga människor som får mig att växa och jag är så glad att få vara med.

MEN. Det som gör mig smått galen är vårt behov av att bestämma vad som är ”vi” i våra större sammanslutningar, samfunden. Vad som är klassiskt och vad som alla borde fostras in i. Hör så ofta kommentarer som ”i VÅRT sammanhang ÄR orgeln viktig i alla samlingar”, ”i VÅRT samfund sjunger man INTE sån där lovsångsmusik”, ”VI är inte som de där Stockholmarna som bara sjunger gamla sånger”, ”VI sjunger inte sånger som skrämmer bort människor från kyrkan som de där andra karismatiska typerna gör”.

Jag orkar inte. Faktum är att i ett och samma samfund – Gemensam Framtid, till exempel – så har vi alla typer av musik en vanlig söndag. Från operan och körsångerna på latin som jag försöker vänja mig vid till enkla körsånger med tre ackord som lyfter Jesus som herre om och om igen. Det är rena rocksättningar och enkla fioler. Det är orgel och gitarrer. Och – tro det eller ej – allt detta är ok. Mer än ok. Det är det som gör oss till oss. Att vi får uttrycka vår tro på flera sätt, hitta de som passar oss.

Så varför håller vi på och berättar vad som är fel? Varför vill vi fostra andra i det som just VI tycker att VI är? Det vore bara larvigt av mig att hävda att jag gillar all orgel och klassisk musik i min församling, men att säga att det är fel? Icke. De flesta verkar ju trivas med det så då får jag väl rätta mig (sen kan jag fundera över hur poppis det är hos barnen men det är en helt annan bloggpost…). Men det innebär inte heller att jag är emot orgeln över lag, saker behöver inte stå i polaritet med varandra. Jag gillar orgel. Finns gånger jag längtar efter den, till och med. Men kanske att jag inte uppskattar orgel till allt hela tiden.

På samma sätt måste det vara ok med den som är galen i körmusiken att tycka det är ok att man i en annan församling använder sig av musik från Soul survivor eller Hillsong. Att säga att ”i VÅRT sammanhang sjunger vi inte Redman” är liksom… inte sant. Väldigt många församlingar inom Gemensam Framtid gör just det. Små sånger som ”Hjärtats lovsång” och ”Ära till ditt namn” används flitigt i gudstjänster. Och vårt VI rymmer både Jämtbäck och Martinson, båda skickliga låtskrivare anställda inom VÅRT sammanhang. Precis som Tomas Boström och Ingemar Olsson. Jag må ha mina egna, personliga favoriter, men att hävda att något av det inte ryms i vårt VI är kort och gott att ljuga.

Så när vi möts till samlingar, gudstjänster och konferenser, hur skulle det vara om vi med nyfikenhet valde att upptäcka andra delar av vår tradition än den vi själva kanske upplever varje söndag? Om vi tog till oss av lite blås eller kör eller gitarrpop och gladde oss åt att VI finns i ett sammanhang som är så brett? Istället för att tjurigt försöka fostra in andra i vår egen lilla box. Tror liksom inte det är en så bra väg framåt… Och jag tror att Gud hör och förstår vår sång – oavsett om den levereras av en kör iklädd kåpor ackompanjerad av en kamouflagefärgad orgel eller av ett band som med enkla ackord och tre sångare sjunger om Guds godhet.

Och framförallt; jag tycker det är lite sorgligt, och liksom omodernt, att den här bloggposten ens har nån relevans. Vi borde ha kommit längre än så här.

En vanlig lördag – innan Johan dök in i mitt liv – kunde jag innan bestämma mig för att jag skulle få saker gjorda. Och med saker menar jag typ röja i köket, se en bra film jag haft hemma ett tag, dra upp på stan en sväng och skriva ett blogginlägg. Ofta, ofta slutade dagen med att jag inte tagit mig upp ur soffan, och inte heller sett ett helt program av nåt, bara förstrött slappat tills ryggen värkte.

Och jag tycker inte om det. Min oförmåga att ta tag i saker. Att vänta till sista sekunden. Jag vill inte vara sån. Skulle vilja röja undan på morgonen, göra de där sakerna jag mår bra av och tycka det var gott.

Men kommer så sällan dit. För att jag inte blir rastlös. Får inte nog av att göra inget. Jag sitter kvar. Och är besviken på mig själv på kvällen.

Sen jag fick barn har min lättja bara fortsatt. Och inte på det där sköna ”jag är ledig och njuuuuuter”-sättet utan rätt ofta med bara nån slags ”hoppsan, nu har jag visst kollat Sportnytt en timme fast jag är fullkomligt ointresserad”.

Jag VILL lära mig att både ta det lugnt och prestera saker utan att hamna i detta lättjans mellanland som bara ger mig ont i ryggen. JAG tycker det är tråkigt att jag gör så.

Försökte göra uttryck för det i en statusuppdatering på Facebook och undrade snart av kommentarerna om man inte får vilja vara rastlös liksom? Är det nåt fult att inte vilja se åtta avsnitt av en dålig tv-serie i rad? Är det hemskt att önska sig lite mer kvalitetshäng om man nu är ledig liksom?

Har vi hamnat så i tron att alla är stressade att det blivit fult att vilja växla upp? För – i sanningens namn – jag har inte varit stressad på många år. Och åtminstone de senaste tre åren har jag önskat mig själv lite av det driv tillbaka som jag en gång hade. Inte för att man måste. För att jag vill. Och inte för att ”det var då” utan för att jag får ont i ryggen i soffan. Inte för att jag fått barn och har svårt att acceptera att vara stilla utan för att jag så många år varit så still och skulle vilja tröttna på det. Ta långa promenader och gå till öppna förskolan eller nåt.

Fråga dem som umgås med mig om du inte tror mig, jag är lat. Är det ok att inte vilja vara det?