Skrivet av Josefine 2013-04-23 | 14 kommentarer
Med risk för att sticka ut hakan igen. (Och det här är ett sånt där internt kyrkinlägg igen, som man kan strunta i om man inte relaterar till sånt.) En av de saker som oftast får mig att tänka att det är läge att ge upp om kyrkan är vårt evinnerliga behov av att beskriva hur ”de andra” är. Eller hur ”vi” är – ofta definierat utifrån nåt som ”de andra” är som ”vi” absolut inte är.
Det kan gälla allt möjligt. Teologi, gemenskap, vår interaktion ut i samhället i stort. Just nu? Musik. Vårt förhållningssätt till gudstjänstmusik håller på att göra mig lite galen.
Jag producerar – även i år – gudstjänsterna på Gemensam Framtids kyrkokonferens, det är SÅ roligt att få vara med igen. Och då talas det mycket musik. Runt fikaborden i sammanhang där jag är, i mejl och i sammanträden. Nyligen var det en artikel om musik i svensk frikyrka i Svenska Dagbladet och det drog också igång samtal i ungefär samma forum. I januari hade Gemensam Framtid medarbetardagar och då rörde musikvalen upp känslor, både nittiotalsgospeln, trubadurmelodierna och den nyare lovsången. Ofta med kommentarer som ”den där musiken är inte VI, vi använder inte sånt”.
För egen del funderar jag massor på musik just nu då jag är med i en församling som sällan – så gott som aldrig om jag ska vara ärlig – har musik i gudstjänsterna som på något vis för tankarna till min tro även om den rent kvalitetsmässigt slår det mesta som spelas i kyrkvägg i det här landet (det är mycket klassiska instrument och opera liksom). Innan dess kommer jag från en församling som vecka efter vecka levererar nya spännande musikaliska projekt med alla åldrar och sociala grupper inblandade, från KRIS till barnens nysläppta skiva om tro och seniorkören (nu på söndag är det U2-gudstjänst med en helt nyinrättad kör). En församling där ”till och med åttioåringarna klappar på två och fyra” som nån skrev på Facebook häromsistens. Och jag bearbetar bäst jag kan förlusten av den församlingsgemenskapen, samtidigt som jag lär mig att mer och mer uppskatta mitt nya hemma. En församling är ju trots allt så mycket mer än musik och i mitt nya sammanhang möter jag så många härliga människor som får mig att växa och jag är så glad att få vara med.
MEN. Det som gör mig smått galen är vårt behov av att bestämma vad som är ”vi” i våra större sammanslutningar, samfunden. Vad som är klassiskt och vad som alla borde fostras in i. Hör så ofta kommentarer som ”i VÅRT sammanhang ÄR orgeln viktig i alla samlingar”, ”i VÅRT samfund sjunger man INTE sån där lovsångsmusik”, ”VI är inte som de där Stockholmarna som bara sjunger gamla sånger”, ”VI sjunger inte sånger som skrämmer bort människor från kyrkan som de där andra karismatiska typerna gör”.
Jag orkar inte. Faktum är att i ett och samma samfund – Gemensam Framtid, till exempel – så har vi alla typer av musik en vanlig söndag. Från operan och körsångerna på latin som jag försöker vänja mig vid till enkla körsånger med tre ackord som lyfter Jesus som herre om och om igen. Det är rena rocksättningar och enkla fioler. Det är orgel och gitarrer. Och – tro det eller ej – allt detta är ok. Mer än ok. Det är det som gör oss till oss. Att vi får uttrycka vår tro på flera sätt, hitta de som passar oss.
Så varför håller vi på och berättar vad som är fel? Varför vill vi fostra andra i det som just VI tycker att VI är? Det vore bara larvigt av mig att hävda att jag gillar all orgel och klassisk musik i min församling, men att säga att det är fel? Icke. De flesta verkar ju trivas med det så då får jag väl rätta mig (sen kan jag fundera över hur poppis det är hos barnen men det är en helt annan bloggpost…). Men det innebär inte heller att jag är emot orgeln över lag, saker behöver inte stå i polaritet med varandra. Jag gillar orgel. Finns gånger jag längtar efter den, till och med. Men kanske att jag inte uppskattar orgel till allt hela tiden.
På samma sätt måste det vara ok med den som är galen i körmusiken att tycka det är ok att man i en annan församling använder sig av musik från Soul survivor eller Hillsong. Att säga att ”i VÅRT sammanhang sjunger vi inte Redman” är liksom… inte sant. Väldigt många församlingar inom Gemensam Framtid gör just det. Små sånger som ”Hjärtats lovsång” och ”Ära till ditt namn” används flitigt i gudstjänster. Och vårt VI rymmer både Jämtbäck och Martinson, båda skickliga låtskrivare anställda inom VÅRT sammanhang. Precis som Tomas Boström och Ingemar Olsson. Jag må ha mina egna, personliga favoriter, men att hävda att något av det inte ryms i vårt VI är kort och gott att ljuga.
Så när vi möts till samlingar, gudstjänster och konferenser, hur skulle det vara om vi med nyfikenhet valde att upptäcka andra delar av vår tradition än den vi själva kanske upplever varje söndag? Om vi tog till oss av lite blås eller kör eller gitarrpop och gladde oss åt att VI finns i ett sammanhang som är så brett? Istället för att tjurigt försöka fostra in andra i vår egen lilla box. Tror liksom inte det är en så bra väg framåt… Och jag tror att Gud hör och förstår vår sång – oavsett om den levereras av en kör iklädd kåpor ackompanjerad av en kamouflagefärgad orgel eller av ett band som med enkla ackord och tre sångare sjunger om Guds godhet.
Och framförallt; jag tycker det är lite sorgligt, och liksom omodernt, att den här bloggposten ens har nån relevans. Vi borde ha kommit längre än så här.
Skrivet av Josefine 2012-11-21 | 17 kommentarer
Ett sånt där inlägg som jag är fullt medveten om att jag skriver även till mig själv. Fullt medveten, tro mig. Långt blir det också.
En norsk tidning hörde av sig för nån vecka sedan och undrade om de fick publicera ett av mina blogginlägg. Sånt är ju trevligt så det fick de. Visade sig att det var DETTA de hade fallit för. Jag får vara lite upprörd på norska, helt enkelt. Men det mesta låter väl trivsamt på norska.
Men det gjorde ämnet aktuellt för mig igen. Vi som är kyrka tillsammans måste sluta berätta hur alla andra är! Vi måste sluta misstro folk. Vi måste sluta tro att vi vet bäst och sitter inne med sanningen.
Exempel från BARA senaste veckan:
Samfund emellan: Satt i ett möte häromkvällen där en inbiten – mycket trevlig – missionare berättade för mig hur pingstvänner är. Framförallt hur de använder begreppet ”Guds rike” som skrämselsnack om den yttersta tiden och armageddon. Bet ihop en stund men frågade sen vilka pingstvänner han hade mött. Visade sig nog att mötena var begränsade och rätt långt bak i tiden. Men åsikten låg kvar ändå, och jag fick inte känslan att den kommer omprövas.
På fikat på jobbet för ett par dagar sen berättade nån om hur EFK är eftersom en vän som förut var med i Livets Ord nu hittat hem i EFK och därför är EFK som Livets Ord (som vi kan ha full kunskap om oavsett om vi varit där eller inte).
Exemplen kan bli många. Visst är våra samfund olika och har olika kultur. Visst finns det generella bilder att tala utifrån. Men när utmanade du dina bilder senast? Om du VET att man beter sig på ett visst – och för dig förkastligt – sätt nånstans så red ut det. Men om dina fördomar går på slentrian och bekvämlighet; Lägg av!
Kvinnor och män: Vid en lunch för nån dag sen berättade någon om en manlig chef med riktigt taskigt kropssspråk (armarna i kors, frånvarande blick, ni vet…). Snabbt som bara den replikerade en av kvinnorna; ”Härskarteknik!”. Säkert sant. Jag tycker inte heller det är snyggt. Men om det är nåt jag är trött på så är det ”härskarteknik-kortet” som kvinnor i min omgivning spelar varje gång man inte gillar något en man har gjort. (Ska sägas med tydlighet att vi fick ett väldigt spännande och fruktbart samtal vid bordet så ingen skugga på nån av kvinnorna som deltog.)
Säg ifrån. Garva åt killen i fråga. Fråga vad han menar. Men i det sammanhang jag finns just nu så finns det en sak som gör betydligt mer skraj än män med armarna i kors. Och det är grupper av kvinnor som sitter och pekar på männen och talar sinsemellan om vad de gör fel. Man talar om förtryck. Ojämnvikt. Dolda maktstrukturer. Men aldrig MED männen. Bara tisslandes och tasslandes vid sina bord. Hur ska jag kunna ändra mig om ingen pratar med mig?
Och kanske – bara kanske – att vi kan välja glasögon ibland? Menar inte att någon ska behöva uppleva sig förtryckt, det är alltid den med makts ansvar att sköta sig. Men ibland spelar vi det där kortet så fort att människor inte får en chans att förklara sig eller ens förstå hur det uppfattas. Kan vi tolka varandra vänligare? Kan vi kvinnor sluta bestämma oss för att män är drägg och faktiskt ta samtalen? Prata med varandra. Sluta snacka skit bakom ryggen. Och fixar vi inte det så; Lägg av!
Konservativ och liberal: Dessa trötta uttryck. Gång efter gång läser jag inlägg från pastorer som ska berätta hur fel andra har. Som skrattar på sociala medier över hur lågt de andra har sjunkit och som får medhåll från sina gelikar. I samtal beundrar jag de där som lyckas hålla konversationerna levande, som ställer frågor, vrider och vänder på även när domarna blir stenhårda. På Stefan Swärds blogg just nu (Och det är inte Stefans fel, jag avundas honom inte detta, även om jag inte delar hans sätt att argumentera) kastas det glåpord, domar och förbannelser som aldrig förr över olika bibelsyn. Det är tragiskt. När kloka argument tryter anklagar man andra för att vara karriärlystna och vägra lyssna in den helige ande.
Frizonfestivalen har – för att nämna något – seminarier om bön, bön dygnet runt, ett helt tält dit man kan gå och be om helande, förbönstjänst, samtalstjänst, bikt, lovsång på mängder av vis och förebedjare specifikt för ledningen. Ändå har jag mött grupper av ledare som menar att frizon tappat sin andliga gnista. På frågan om när man var där senast har jag fått svaret; ”jag har inte varit där men jag hör mig för”. Hjälp. Ta gärna den konversationen. Men åk dit och var med först. Be för först.
På samma vis har jag mött ungdomsledare som inte släpper sina ungdomar till frizon för det är då karismatiskt och ledardrivet. De ska inte manipuleras, menar man. Skulle vilja sätta de här båda grupperna vid samma bord på festivalen och bjuda på kaffe (rättvisemärkt). Kanske vi alla skulle lära oss nåt om vi vågade?
Det finns pastorer jag så gott som helt tappat respekten för, bara efter ha läst deras uppdateringar på Facebook. När baptistsamfundet för nåt år sen hade ett seminarium om den Helige Ande drog ett par pastorer igång en raljant diskussion i stilen: ”Nej!! Inte kan väl en baptist tala om anden?! Det var det värsta, finns det troende baptister kvar?!” Pinsamt. Varför dessa svartvita domar? Om du stör dig på någon annans tro eller sätt att utöva den har du två alternativ; 1. Ta upp det med personen i fråga, samtala, ställ frågor och försök förstå. Samtalet får gärna ske öppet men rikta det till den eller de som det berör. Kanske landar ni inte lika men kan respektera varandra? 2. Var tyst och baktala inte folk vars intentioner och hjärta du inte känner. Om inget av alternativen funkar; Lägg av!
Nya och gamla vägar till kommunikation: Vi kommer alltid behöva mötas över fikabord och på lunchrestauranger. Vi kommer alltid utvecklas av att ses i soffor och på konferenser. Vi växer av att lära känna varandra på djupet. Lära oss kroppsspråk, dofter, mimik och tonfall. MEN. Vi lever i en tid som erbjuder oss flera sätt att kommunicera. Sociala medier ger oss möjligheter till samtal där vi – om vi vill och vågar – kan få möta åsikter och tankar från folk vi aldrig mött. Där vi kan få släppa in tankar och möjligheter som vi inte sett om vi stannat vid vårt kaffebord. Det innebär inte att alla ska vara med, att det sättet att prata slår ut andra sätt. Det passar några bättre än andra. Men att avfärda det som skyttegravsbyggande och otrevligt. Varför? Jag kan ge dig femton enkla exempel på människor som har vidgat mina vyer och tankar senaste åren. Många av dem har jag aldrig mött fysiskt. Visst är det en ständig balansgång, visst går vi vilse där ute ibland, men vi lär oss och i slutänden tror jag att det ödmjukar oss och får oss att växa. Om hela grejen skrämmer dig eller gör dig skeptisk har du din fulla rätt att avstå men om du avfärdar alla samtal som sker på nätet som oriktiga, ovänliga och utan relevans; Lägg av!
Vissa veckor tänker jag att det är dags att lämna hela samfundssvängen. Jag orkar inte. Orkar inte med att det nu och då går åt mer tid till att fäkta runt bland åsikter och fördomar än åt att bygga nåt verkligt för människor som längtar efter mer Jesus i sitt liv. Orkar inte försöka lista ut hur vi ska få något gjort när vi hela tiden bara stör oss på att den som kom idén har fel kroppsspråk eller kommer ur fel kultur.
Har vi råd? Har vi tid? Eller ska vi höja blicken lite?
Och ja, Jag säger det igen. Jag sitter i ett stort glashus och kastar sten hej vilt. Varannan dag är det jag själv som inte orkar vara rädd om nyanserna. Som inte lyckas värja mig från min egen cynism. Som inte orkar säga ”å ena sidan och å andra sidan”. Men kära vänner, säg till mig. Säg ifrån. Låt mig inte göra bort mig utan att ni påtalar det. Vi behöver hjälpa varandra.
Låt oss tala väl om.
Låt oss välsigna varandra.
Låt oss våga se nyanserna.
Låt oss glädjas över mångfalden.
Låt oss tro att Gud är större och ser gott i oss alla.
Låt oss välja strider vist.
Låt oss lovsjunga den högste ihop, oavsett om vi gör det med pilgrimsstav eller trumsolon.
Snälla?
Skrivet av Josefine 2012-09-22 | 4 kommentarer
Historien om den tvååriga flickan i Skåne som ska utvisas till ingenting rör nu upp något hysteriskt i sociala medier. Med rätta förstås. Det är fullkomlig galenskap det som händer. Människor uppmanas mejla riksdagen, skriva på listor, ringa media. Billström är tyst, som vanligt (finns Billström?).
Cynikern i mig kan inte låta bli att tänka; ”Jag tror inte ni behöver ringa Expressen, jag tror de vet om det nu, och ingen riksdagsledamot kan ha missat.” Jag menar inte att låta det minsta upprörd över engagemanget. Om vi INTE upprördes över detta skulle vi inte vara mänskliga.
Men på sätt och vis blir det lite som (slå mig inte nu) Nelson om ni minns? Och innan ni blir arga, jag jämför inte tvååriga fantastiska Haddile med en noshörning. Hon är ett barn, en människa av kött och blod, lika mycket värd som jag och alla andra människor, kampen för henne är som sagt självklar!
Det är bara… att när det gäller ett barn är det så superenkelt för oss alla att reagera. Ingen av oss ifrågasätter en tvåårings intentioner. Vi är alla överens om att hon är försvarslös (vilket gör det än så mycket svårare att förstå Migrationsverket). Men så fort det gäller vuxna människor. Så fort det gäller andra – lika mycket värda – medmänniskor så börjar vi ifrågasätta. Ljuger de inte nu? Vad skulle de bli torterade för? Dödsstraff är nog en lögn? Finns ens tvångsgifte? Plötsligt misstänkliggör vi allt. Kanske för att det är så mycket lättare att blunda då?
Det som händer Haddile är rakt igenom avskyvärt. Jag beundrar den familj som är hennes och som sluter mur runt henne. Jag beundrar allas engagemang och jag ser ingen annan väg ut än att beslutet måste upphävas. Gör det inte det så har vi blivit ett land jag knappt vet om jag vill bo i. Nåt har gått galet snett här.
Men en del av mig hoppas också att ett sånt här fall kan få fler att få upp ögonen för att detta börjar bli vardagsmat i Sverige. Lika ”ömmande fall” kastas ut ur landet var och varannan dag. Och det FÅR INTE hänga på om man har rätt kontakter, för att sprida sitt ärende i media, om man får stanna eller inte. Det kan inte hänga på att det finns aktivister tillgängliga att ställa till med buller. Systemfelen i vår politik MÅSTE rättas till.
Min telefon har ringt en del senaste dagarna. Desperata vänner till utvisningshotade människor som ser döden i vitögat som har undrat vad jag kan göra. Och jag känner mig liten. Och kall. För jag kan inte. Sanningen är den. Jag har tre jobb som jag har lovat människor att sköta. Jag har vänner jag sällan ser och som jag behöver för att hålla mig över ytan. Jag har små fötter som sparkar på mig inifrån. Jag behöver stjäla några timmar till mig och mitt för att livet ska funka (gosh, att ens skriva det…).
Men i relation till den där desperationen känns ”ursäkta, men jag måste jobba” som den beigaste repliken någonsin.
Människors liv kan inte hänga på att de stämmer in i schemat för oss andra. Eller att de är tillräckligt söta och behjärtansvärlda för att vi ska reagera. Den 35-årige irakiske mannen som inte känner någon men som klänger sig fast vid oss i hopp om att rädda sitt eget skinn från fler slag har samma rätt som vem som helst av oss. Vi behöver våga se det.
Med det sagt; Låt Haddile stanna. Det är så självklart att det inte ens ska behöva sägas.
Skrivet av Josefine 2012-08-22 | 2 kommentarer
Nä. Klart att inte ni är korkade. Det skulle jag ju aldrig tro. Ni är ju hur bra som helst. Men ändå?
Detta inlägg är strikt riktat till folk som på ett eller annat sätt relaterar till kyrka, kristen tro och samfund i det här landet. Ni andra bör inte förstå vad jag skriver. Det vore nästan inte sunt om ni förstod. Så gör inte det.
Jag har funderat mycket på hur ofta vi uppfinner det gamla hjulet i våra kyrkor och samfund på sistone. För faktum är att världen, tron och sätten att göra kyrka tillsammans är ju faktiskt inte fler och större än att chansen är rätt stor att den tanke jag nu tänker har någon annan tänkt före mig. Det är ju inte raketforskning vi sysslar med ändå.
Och gång på gång fascinerar det mig hur fruktansvärt lite koll vi generellt sett har på våra systrar och bröder i andra sammanhang. Vi sitter på våra små kontor och gör samma saker som nån annan gjorde för ett tag sen. Varför lyfter vi inte blicken oftare och ser oss omkring?
Flera gånger senaste tiden har jag fascinerats över hur bloggare och skribenter som som hänger sig åt att berätta hur vi ska vara församling konsekvent hänvisar till ökenfäder och urkyrka men inte har nån pejl på grannförsamlingen eller det egna samfundets internationella arbete. Det är lätt att skicka pikar och berätta hur dåligt vi sköter än det ena än det andra, men man känner inte ens till de olika kristna tidningarna där just de frågor man går till strid om konsekvent diskuteras. Jag har läst så många texter där någon ger intryck av att vara den förste som ska upplysa oss om något fast nån annan – för bara en kort tid sen – lyfte samma fråga i grannforumet. Och i vanlig ordning är jag helt övertygad om att jag gör det själv både nu och då.
Förra våren slog tre samfund ihop sig till ett – ett lite större och två lite mindre (på svensk mark vill säga, internationellt är inget av de små små…). För typ femton år sen gjorde tre samfund exakt samma sak – de slog ihop sig – ett större och två lite mindre. Man skulle ju kunna tänka sig att de som ansvarar för den nya sammanslagningen hade bjudit de som gjorde den förra sammanslagningen på kaffe och ställt hundra frågor? Jag hoppas verkligen det har varit så. Men något i mig tvivlar lite.
I möten jag sitter i hör jag ofta mig själv säga; ”men det här ju Ny Generation skitbra på, vi kollar med dem” eller ”Ring SALT, visst har det gjort en bra grej på det där?”. Och mer än sällan möts jag av: ”Vilka är det?”
Alltså. Vi är inte skitmånga i det här landet som delar tro och passion för en församlingsrörelse. Är det inte läge att vi faktiskt lyssnar in varandra lite mer? Att vi kollar på de sammanhang som växer och har hittat nåt och frågar oss hur de gör och vad vi kan lära? Aldrig aningslöst och naivt, förstås, men varför tror vi att vi alltid kan bäst själva?
Kanske lever jag i fel ände av bubblan, men jag ser så väldigt lite av det där. Istället ser jag snarare en massa ”de är såna där, de kan vi inte prata med” runt mig hela tiden. Jag möter en väldig massa förutfattade meningar om andra sammanhang, massor med skäl till varför man inte frågar runt. Är inte det lite korkat ändå? Kan vi inte lägga ner det?
Jag vet att jag är nördig. Jag vet att jag rört mig lite för mycket i samfundssvängen och har lite onödigt mycket koll på vem som gör vad (tänk att jag inte är intresserad av sport, jag har koll på Sveriges Kristna Råd istället, typ). Så visst kan man tänka att jag går ett steg för långt ibland. Men just nu sitter jag i ett hus med tolv kristna organisationer. Och väldigt, väldigt ofta är det jätteenkelt att lyfta häcken från stolen och gå och fråga nån annan i huset om saker. Lika lätt som det är att lyfta luren och ringa nåt av de andra samfunden. Eller skicka ut en snabb fråga på Twitter.
Jag börjar bli rädd för att vi har en väldig massa hjul som bara ligger och skräpar snart annars. Tänker jag. Nörd som jag är.
Skrivet av Josefine 2012-06-22 | no kommentarer
Läs det HÄR kloka inlägget från EFK Ungs ordförande Josefin Lennartsson!
Och hörrni som är på Torp, imorgonlunch finns en ny chans att möta EFK Ung för att tala om alla generationers kyrka! Ta den!!
Skrivet av Josefine 2012-04-18 | 13 kommentarer
Ett par – tre gånger om året dyker det upp. Samtalet om att vi har för få kvinnliga ledare och talare i svensk kristenhet. Och det kommer alltid i samband med att sommarkonferanserna börjar släppa sina talarlistor. Gott så.
Mer och mer de senaste fem åren eller så är det också ofta unga män som ställer sig upp och säger ifrån. Som tycker att det är för lite kvinnor och att de ges för lite plats. Det bådar också gott för framtiden. Hurra för er! Men – med risk för att jag gör någon arg – det är ofta upprörda ”skärp er” och ”lös det” som är invändningarna. Det är ganska sällan konkreta förslag på lösningar och ganska sällan sätter man sig in i hur konferensen i fråga har jobbat eller om man har försökt få med kvinnliga talare. Det ska liksom ”sättas dit” och ”avslöjas”. Min upplevelse är att det finns lite plats för samtal om ”varför” och ”hur”. Kanske har jag fel.
Jag har – sedan jag började få nån form av plattform att stå på (jag tog över projektledarskapet för Frizon 2002 och har sen dess haft ynnesten att några stycken eller så har lyssnat på mig när jag tänkt högt) – fått skit för att jag inte brinner tillräckligt för den här frågan. Att jag liksom sviker mitt kön på nåt sätt som jag aldrig begripit. För nåt år sen tog jag mod till mig och skrev den HÄR texten, och det gjorde väl inte saken bättre. Men jag tror inte att det är så enkelt som att det är femtioåriga män som sitter och inte vill släppa fram kvinnor. Jag tror att vi har ett systemfel tidigare än så. Och jag tror att kvinnor ibland är dåliga på att hjälpa andra kvinnor.
Och misstolka mig inte. Jag brinner för att unga kvinnor – och kvinnor överhuvudtaget – ska få plats i våra talarstolar. Och jag hoppas att det finns en och annan ung tjej som upplever att hon har mitt stöd, mitt öra och min uppmuntran. Men överlag brinner jag för unga ledare, kvinnor som män. Och faktum är att när vi på vissa konferenser kommer på att vi saknar unga och kvinnor på talarlistan så är det de unga männen som rensas bort, för att de unga kvinnorna liksom är två alibin i en smäll. Kolla på Gemensam Framtids kyrkokonferenser de senaste åren, till exempel. Mängder av kvinnor – inte minst i trettioårsåldern – och mycket få män i den ålderskategorin. Men som sagt, jag tror inte vi bara kan skälla på eventen.
Första gången jag någonsin predikade var 2005. Det var på Frizon. Inför typ 3300 pers. Det är typ det sämsta jag nånsin har gjort. Jag älskar den estraden, den är hemma för mig och jag är sällan nervös med den under fötterna. Men att predika… visade sig vara en helt annan sak än att liksom bara presentera nåt band eller dra ett kollekttal. Ställ mig inför hur mycket folk som helst och jag föreläser gärna, men be mig inte predika. Jag fick stora skälvan. Grät precis hela dagen innan, bröt ihop i förbönsrummet. Satt och stirrade tomt framför mig under mötet. Och levererade en rätt… kass historia. Jag blev liksom nån annan än jag brukar. Stod stelt i min talarstol och läste innantill.
Nu är jag inte pastor. Jag har inte läst några kurser i talarkonst. Men jag har talat en väldig massa inför folk. Och det här var nåt helt annat. Gjorde Frizonledningen fel som bad mig? Nah… De kände mig och hade förtroende för mig. Ångrade de sig i efterhand? Hm… vet inte om du får nån av dem att vara så ärlig, men kanske, ja. Men min poäng är; Man måste få öva. Våra konferenser och festivaler är stora sammanhang. Och även om de som faktiskt är pastorer får öva i sina kurser och på sina praktikperioder – och sen förstås i sin tjänst – så är det en HELT annan sak att stå mitt i en konferensproduktion! Och att predika är inte samma sak som att dra av nåt i största allmänhet.Det är att försöka förstå vad Gud vill säga, och det inger en enorm respekt inför uppdraget, åtminstone i mig.
Igår skickade jag ut ett typ två A4-sidor långt mejl till alla som ska tala på GFs kyrkokonferens i Linköping som jag producerar. Vi har SVT med oss i år vilket kräver än lite mer från våra talare. De som ska upp på estraden där är både män och kvinnor. De har rutin och kan sin sak. Men för ett par av dem är det nog också den största församling de stått inför. Det kräver en hel del mod. Och övning.
Jag tror inte att det funkar att skälla på konferenserna för att det är för få kvinnor. De försöker. Frizon, till exempel, har som princip att det ska vara 50/50 och sliter som djur för att få ihop det. Ibland skulle jag vilja sätta alla som kommer med lätta lösningar vid telefonen en dag för att ringa runt. För faktum är att väldigt många – framförallt kvinnor – säger nej. Man vågar inte. Vill inte utsätta sig för det. Och jag blir väl anklagad för att generalisera nu, men det tycks som att män har lättare för att kasta sig huvudstupa in och testa. Jag tror att det är en stor anledning till de få kvinnorna.
Och man säger nej för att man inte har fått öva. Det är där vi måste börja, det är där strukturfelen måste rättas till. Det börjar på ungdomssamlingarna, på lägren, på konfahajkerna. Ta inte första, bästa som VILL, peppa fler att våga så att fler KAN. Män som kvinnor.
Jag tycker att vi gör både kvinnorna det gäller, och våra konferensbesökare en otjänst om vi ställer kvinnor på estraden bara för att de är kvinnor. Innan de är mogna uppgiften (samma sak gäller förstås män men det är sällan det skriks om att de måste upp). Varken jag eller Frizon blev gladare av att jag stod där den där gången. Forsling hade gjort det bättre. Eller Hallenius. Även om det hade inneburit 75/25 på talarlistan. Och jag vet att man kan mena att exemplet i sig är viktigt, men ett dåligt exempel lyfter väl knappast någon annan kvinna till att våga mer?
Och det finns fler glasögon att ha på sig. Det funkar inte att ställa någon på en gudstjänstestrad ”bara” för att hon är kvinna. Det ska stämma med temat, funka med den typ av person man söker. Finnas teologiska och ideologiska samförstånd. Det finns fler faktorer. Och faktum är att de flesta kvinnor jag känner säger nej om man får en fråga just för att man är kvinna. Man vill bidra på fler sätt, vara rätt för sammanhanget, ha något att komma med som är relevant. Det räcker inte att ”bara” vara kvinna.
Alla ni som ropar om förändring, ge inte upp! Jag vill också vara med och ropa! Men jag vill peppa oss alla att börja nån annanstans också. Vilka unga tjejer i din församling kan du uppmuntra redan idag? Inte för att de är kvinnor i sig, men för att de är asbra och har fått gåvor de borde använda? Vilka kvinnor i din vänskapskrets kan du peppa att våga? Vilka män kan du peppa att ta sig an kvinnor i mentorskap (flera av våra namnkunniga pastorer har en tendens att omge sig med manliga lärjungar i trettioårsåldern, vem har gett dem en rak fråga om varför?)?
Min känsla är att arrangörerna av Hönö, eller Torp, eller Nyhem mest suckar uppgivet varje år stormen kommer. För de har försökt. De vill väl. De letar med ljus och lykta. Men vi måste börja i andra änden.
Skrivet av Josefine 2012-01-12 | 4 kommentarer
Jag gjorde ett dåligt jobb för nåt år sen. Alltså jag har gjort massor dåliga jobb men det här stack liksom ut. Visserligen kan jag skylla på att förutsättningarna inte var de bästa för det var de verkligen inte. Och jag kan säga att jag inte riktigt förstått min roll för det var rätt flummigt. Men faktum kvarstår. Jag levererade ett dåligt jobb till en viktig kund. Skuggan faller på mig. Inga bortförklaringar funkar. Jag gjorde fel – andra fick betala.
Jag, och de som jobbade med mig, anade en besvikelse i luften och bad om ett möte där vi skulle utvärdera det här jobbet. Jag var hur nervös som helst. Utvärdering av jobb är alltid onödigt spännande. Om man dessutom vet att man inte levt upp till förväntningarna är det än värre.
Och det är här storien kunde slutat så bra. Jag kunde fått höra vad jag gjort dåligt, fått en utskällning, den som var med mig på mötet kunde från sitt hörn i soffan kollat lite besviket på mig och kunden kunde typ ha krävt pengarna tillbaka. Jag hade skämts, förklarat det jag kunde, bett upriktigt om ursäkt och funderat på plan för bättring. Lärt mig nåt och gjort annorlunda nästa gång. Jag menar, några rätt hade jag ju gjort efter vägen med. Jag hade rest mig igen.
Men nu var vi i en kyrka. Det blev ingen utvärdering. Det blev ”ett samtal för min skull som nog kommer att bli jobbigt”. Och så började själavården. Min karaktär ifrågasattes (kanske med rätta men på en privat nivå långt bort från ett professionellt jobbmöte och utan riktigt möjlighet för mig att förklara). Det talades tystnadsplikt. ”Vi välkomnar alltid dig som person och vill hitta vägar till förlåtelse”. Jag blev matt. Stum. Jag satt med en ledare jag hade den största respekt för – och en till människa på kuppen – och såg min person plockas isär i delar. När mötet var slut skulle det kramas. Och hälsas välkommen till gudstjänstgemenskapen.
Jag tog några steg bort från kyrkans fönster när vi kom utanför dörren. Och sen bröt jag ihop. Mest förvirrad. Förbannad. Skamsen. Sorgsen. Bruten. Jag skulle kunna skriva separata bloggar om hur den ledare jag hade med mig till mötet plockade upp mig på bästa vis (taktiken innehöll mycket glass och tystnad).
Jag fick frågan av Dagen igår om det finns ett andligt ledarskap. Och det var uppe på nån kyrkoledarutfrågning jag var med om på ett tag sen om kristet ledarskap skiljer sig från annat. Och det kommer ofta upp i föreläsningar.
I veckan hamnade jag och en god vän i samma samtal på puben. Och jag blev påmind om den där historien som ligger alldeles för nära under huden. Jag tror det finns kloka kristna riktlinjer för ledarskap. Vet inte om de skiljer sig så mycket från annan klokskap men jag tror att Guds tanke för oss går att applicera även på ledarskap. Att Jesu exempel gäller även här och kan ge oss stöd i alla möjliga situationer. Men jag tror också att vi riskerar att missbruka hela kyrkprylen när det passar oss. Så här:
En jobbsituation uppstår där någon har gjort fel i en kyrka, en kristen organisation eller mellan kristna samarbetspartners.
- Antingen har vi en utvärdering där vi talar igenom saken, kräver pengar tillbaka, ursäkter och förklaringar. Gärna i ett gott kristet samförstånd med bön och önskningar om ett välsignat samtal.
- Eller så tycker vi att läget är så illa ställt att vi FRÅGAR människan i fråga om vi får ta ett samtal av själavårdande karaktär i hägn av gällande tystnadsplikt och med pastorala inslag av förmaningar och förlåtelseönskningar. Och i så fall följer vi upp de samtalen, hör av oss igen och kollar att det landat rätt.
Eller än enklare uttryckt: antingen tillstånd – själavård – uppföljning eller utvärdering- konsekvens (och gärna uppföljning på det med i och för sig).
Vi KAN INTE bjuda in till det ena och göra det andra. Vi KAN INTE ta samtal av djup själavårdande karaktär utan tillåtelse och utan att noggrant följa upp dem. Inte. Och det är här jag tror andligt ledarskap slår slint ibland. Blir… maktmissbruk. Vem reser sig upp och tar sig ur ett samtal där det börjar talas allvarligt om ens karaktär? Om man är rädd om jobbet? Om man inte är förberedd? Den som är pastor kan alltid ”ta till” övertoner för att bevisa sin sak. Ta till sitt ämbete för att indirekt hävda sin rätt i ett samtal.
Och ofta tror jag det görs med en god föresats. Man vill väl och vill rätt. Så var det helt säkert även i mitt fall den där gången. Och den ledare det gällde är en person jag har massor av gott att säga om och som jag gärna lär mig av i massor av sammanhang. Och jag fick goda möjligheter att i efterhand be om ursäkt och försöka ställa till rätta. Men kanske just därför behöver vi prata om det, för att bra och goda ledare också hamnar i dilemmat. Vad man tror man själv gör och vilka signaler det faktiskt sänder är viktigt. Jag tycker att jag hör liknande historier ofta. Och det bränner. Skjuter människor bort från våra sammanhang. I onödan liksom.
Jag tror vi i de här lägena gått från sunt ledarskap med Bibeln som grund till att missbruka makt och position när det passar oss. Skulle inte bli förvånad om jag gjort mig skyldig till det här ibland. Spelat skuldkortet. Sagt att vi skiljer på sak och person och önskar människan allt gott trots vår besvikelse. Om jag gjort det ber jag om möjlighet att be om ursäkt.
Jag har ägnat senaste veckan (flera månader egentligen men senaste veckan intensivt) åt att klura över hur min framtid för företaget ser ut. Vad jag vill, vilka vägar jag ska ta. Och jag ska ärligt erkänna att jag känner mig lite vilsen. Jag hör till de där typerna som alltid tvivlat på att jag har nåt att komma med socialt men som känt mig rätt trygg i att jag levererar professionellt. Sen det där påtvingade själavårdssamtalet har jag ofta hört mig ifrågasätta mig själv. Tackat nej till grejer för att jag nog inte kan. Levererat dåligt för att jag inte förväntat mig mer av mig själv.
Och nej, jag försöker inte skylla ifrån mig. Den där gången gjorde jag ett dåligt jobb. Tog dåliga genvägar. Hade huvudet nån annanstans. Jag står för det och får ta på mig det. Lära mig av saken och gå vidare. Och framtiden för mitt arbetsliv hänger på mycket mer än utgången av just det där samtalet. Men någon nära mig frågade häromdagen vad jag vill och längtar efter. Och när vi tillsammans började bena i det lite så tog det inte lång tid innan den där dagen dök upp i huvudet. Jepp, det hände nåt där. Istället för en dyrköpt läxa om att jag måste skärpa mig fick jag en rejäl rispa i självbilden. Och jag har inte lyckats lacka över den. Inte lyckats göra något konstruktivt av det.
Jag tror det finns gott kristet ledarskap. Och jag tror att det i kyrkan – som i alla andra branscher – finns maktmissbruk. Och jag tror att goda, kloka välmenande ledare ibland fallet i maktmissbrukfällan. Men kanske är det det här samtalet vi ska ha? Om hur det blir när vi tar till övertonerna i ledarskapet? Snarare än om huruvida det finns speciella kristna ledarskapsprinciper eller inte?
Jag vet inte jag. Vet bara att jag vill lära mig undvika att göra dåliga jobb. Och att det -åtminstone i min värld – går lättare om jag inte behöver brottas med ickevald terapi samtidigt.
Del 1; själavård
Del 2; tystnadsplikt
Del 3; ansvar
Skrivet av Josefine 2011-12-08 | 8 kommentarer
Kan en ledare vara både tydlig bra och drivande och samtidigt se till att hon kan kliva av, lämna vidare och låta andra ta över? Carl-Henric Jaktlund gör en klok kommentar kring megakyrkornas – och våra svenska storkyrkors ledarskap i Dagen. Läs den!
Det pågår många samtal just nu om ledarskap i kristna organisationer. Inte minst i Gemensam Framtid som står inför att välja ledare. Men också inom Pingst och EFK. Jag tror att Jaktlund är inne på nåt viktigt när han skriver om att ett väldigt starkt ledarskap baserat på en person i slutänden faktiskt blir ett svagt ledarskap. Det blir ömtåligt och sårbart. Och – framförallt kanske – det blir väldigt svårt att efterträda.
När jag är ute och möter ungdomsledare pratar vi ofta och mycket om behovet av att rusta andra ledare snarare än av att alltid finnas där för tonåringarna. Som våra system är byggda så är ungdomsledare sällan i en församling mer än ett eller två år. Att då bygga allt runt sin egen person blir direkt farligt, när man försvinner förlorar tonåringarna sin enda och viktigaste förebild. Att istället satsa på att bygga upp de ledare som finns runtomkring – och självklart samtidigt finnas i tonåringarnas vardag – och se till att det finns en återväxt i ledarskapet skapar en kontinuitet. Jag tror detsamma gäller för föreståndare i församlingar och ledare för kyrkorörelser.
Och några saker kanske blir viktigare än andra när man talar om den återväxten och om att som ledare så småningom lämna över sitt arbete till nästa person. Typ så här tänker jag:
- En ledare behöver alltid ha andra människors utveckling och växtmöjligheter för ögonen.
- En ledare får inte bara omge sig av – och premiera – likasinnade. Det är självklart superfrestande, när man ska ta så mycket konflikter och så mycket kritik så fort man kliver utanför dörren, men det vare sig utvecklar eller leder till gott. En manlig pastor som leder en församling kan inte bara ta till sig ett gäng andra, yngre, män och hantera dem som lärjungar. Han behöver dra till sig män, kvinnor, unga och gamla som kompletterar och utmanar honom. Detsamma gäller förstås omvänt. Så ofta skapas små klubbar ledare utan att nån riktigt såg hur det gick till efter vägen och den som beter sig rätt släpps in.
- Varje ledare behöver människor som hon låter sig ledas av. Mentorer, nära vänner, familjemedlemmar som ser, kommer åt och har mandat. En ledare som inte låter sig ledas bör förses med varningslampor.
- En ledare kan inte vara ensam visionsbärare, och kan inte heller ses som sån av dem han leder. En vision ska inte ramas in och sättas på väggen, den ska vara bruksanvisning och måttstock. Den ska leva i hela organisationen, prakiskt och verkligt. Och den ska vara överenskommen och genomgången i organisationens alla delar.
- En ledare bör identifiera vart hon ständigt söker sig för att mata sitt ego. Vi har alla områden vi gillar att vara i för att vi kort och gott har bekräftelsebehov. Det gäller även ledare. Och bekräftelse är bra, men jag tror det är klokt att identifiera vart vi går enbart i syfte att bli lyfta och uppmuntrade, ibland tror jag nämligen att upplyftandet av mig leder till stillastående för någon annan. Skriver/ säger/ gör jag detta bara för att få en klapp på axeln eller för att jag faktiskt vill se mitt sammanhang växa och förbättras? Det är mysigt, varmt och gött där egot blir matat, en ledare måste se till att hon tar sig därifrån ibland så att resan går vidare.
- En ledare behöver – för demokratins och arbetsgemenskapens skull – vara tydlig. Tydlig med vad han kan och inte kan, vad han vill och inte vill. Och han behöver, både verbalt och i handling, visa sig tillgänglig och öppen för frågor, idéer, kritik och samtal. När jag som medarbetare vet vad jag har och vart den som leder mig står, då kan jag också sätta in mig själv i hela bilden och hitta en plats där jag trivs.
Jag tror att det går att vara ledare för stora sammanhang och både sticka ut och vara synlig samtidigt som man lämnar öppet för andra att ta över och dela resan. Men det kräver nog att man mycket medvetet sätter sig i helikoptern nu och då och skaffar sig överblick över sitt sammanhang, att man stannar upp och frågar människor runtomkring sig hur det går och vad man lämnar för avtryck och att man vågar omge sig med det som är obekvämt och kostar på ibland. Så att man aldrig slutar att utvecklas.
Typ så?
Skrivet av Josefine 2011-11-29 | no kommentarer
Det har skrivits en del om att EFK Ung har ekonomiska bekymmer på sistone. Vad enormt befriande då att läsa ordföranden Josefin Lennartssons uttalande om deras senaste styrelsemöte i Dagen idag:
- Vi talade inte om pengar den här gången – vi har redan lagt budgeten för nästa år och skapat rum för att inte behöva prata ekonomi just nu – vilket gjorde att vi hade ett mycket konstruktivt och kreativt möte. I mycket är vi överens men visst finns det olika tankar om framtiden, men det är bara en olikhet som känns spännande och bra, säger Josefin Lennartsson.
Blir helt lycklig. Jag fattar att pengar är väldigt, väldigt viktigt. Men jag tror att ibland kan samtalet om pengar faktiskt stoppa pengarna från att ramla in. Och EFK (som ju är modersamfund till EFK Ung) har fallit i den fällan mer än en gång de senaste åren, tycker jag. Man tar nästan alla chanser att be om pengar och för nåt år sen fick de mig att i protest stoppa mitt autogiro dit för att de på framsidan av sin tidning spelade på så mycet skuldkänslor om de inte fick mina pengar att jag liksom la av. Halvmoget, jag vet, och inte rörde det sig om stora pengar, men ändå. Det blev så oerhört oattraktivt alltihop.
Imorgon inviger EFK sina nya lokaler i Örebro (får väl hoppas att ingen EFKare läser detta eftersom jag tänkte gå dit…). Flera gånger på sin inbjudan till Öppet Hus ber man om pengar. Jag tror det är fel väg att gå. Berätta vad ni vill istället! Dela era visioner! Övertala mig om vad det är jag får vara en del av! Då tror jag att viljan att ge också kommer. Men ”hej, vi bjuder på korv, här är girot ni betalar in pengar på…”. Nah, vänner, jag tror det finns roligare sätt att göra saken på!
Snegla på era unga kompisar i EFK Ung! Det beskriver saker jag vill vara med om. Och de får mina futtiga autogiropengar varje månad.
Ses imorgon! Om jag blir insläppt nu… 
Skrivet av Josefine 2011-06-05 | 2 kommentarer
… den är som nåt slags manifest. Efter att ha hört allt för mycket ”vi och dem” i några veckor kom jag på mig själv med att börja gråta i duschen häromdagen. För femtioelfte gången i ordningen hade någon – på Facebook den här gången – skrivit något gott och bra om ett av våra samfund, bara för att illa kvickt på en gliring av nån annan som igen stadsfäste poalrisering. Vad krävs det för att vi – du, jag, vi alla – ska lägga av? Varför talar vi inte bara gott av varandra? Vad tror vi att vi vinner på detta, att berätta för andra hur ”de” funkar?
Jag vet inte än om jag tänker publicera mitt lilla manifest. Men det är det jag går och grubblar på här mitt i konferensplanerande och ickefungerande bildskärmar. Vad tycker ni? Är det bara att ge mer ved åt elden tro?
