Skrivet av Josefine 2014-03-29 | 1 kommentarer
Delar några tankar i det ödmjukaste tonfall jag har. Av någon anledning envisas jag ibland med att säga vad jag tänker. Om, till exempel, hur vi beter oss mot varandra i sociala medier. Fullt medveten om att människor i min närhet fnyser lite roat och säger; ”men strunta i att skriva nåt om du inte vill trassla in dig och sluta tycka så mycket om allt”. Och visst, så skulle man ju kunna göra. Men jag tänker också att den här – inte längre så – nya världen faktiskt påverkar oss och gör något med oss. Massa gott och en hel del som utmanar. Och istället för att backa ur den och låsa in mig så vill jag lära mig mer, testa hur jag själv reagerar, se vad som händer med oss när vi plötsligt är samlade en massa människor som aldrig skulle mötas AFK runt samma kommentarsfält. Kanske att vi mår bra att prata om hur vi gör mot varan om vi ska leva med den här världen? Om vi istället satt runt ett kaffebord, skulle vi tala likadant?
Och kanske att jag också – möjligtvis lite förmätet – tänker att jag vågar sätta mig på tvären lite i den här kulturen och lyfta frågor som jag hör flera brottas med. Som det där med hashtags och utanförskap eller om alla tusen råd en blivande förälder ska nicka tacksamt åt. Jag förstår att flera vänner känt sig lite tilltufsade av saker jag också möter på, kanske att jag då kan få vara den som lyfter upp de frågorna emellanåt, i de fall jag vågar?
Jag inser att jag börjar få rykte om mig som hon som inte vill ha några råd. Och det låter ju arrogant och drygt på så många vis. Men grejen är… tvärtom. Jag älskar råd. Tusan, hela min blogg har nån slags utgångspunkt i att ställa frågor. Jag är en sucker för mentorskap och gör halva min jobbkarriär på att föreläsa om hur man ställer bättre frågor och hur man ger och tar emot råd på kloka vis. JAG ÄLSKAR RÅD. Och – just därför – jag har respekt för när och hur de levereras.
Du kan fråga min gamla kollega Klas. Han älskar att läsa böcker. Det gör inte jag. Så han fick läsa läsa alla böcker och sen frågade jag honom vad det stod i dem och så berättade han och lärde mig en massa saker. Klas skulle också kunna ge dig väldigt bra bilder för just det där om hur vi lär oss. Hur en del lär sig med hjälp av att läsa, en del vill diskutera med andra, en del vill testa på själva, andra frågar nån som gått före och en del planerar sig till kunskap liksom. Jag tillhör definitivt frågarna och testarna. Varför uppfinna hjulen igen och igen om nån annan kan?
Du kan fråga Karin som sitter en våning ner från mig på jobbet. Jag springer ner och stör henne. Lite för ofta, tror jag. Ibland om vardagssaker som; ”den här grejen uppstod mellan mig och en kollega, hur tacklar jag den?”. Men inte helt sällan om större saker. Som innan Signe föddes och jag fick frågan om att producera en konferens några månader senare. Då satte jag mig i Karins fåtölj och sa; ”ok, barn alltså. Och jobb. Vad klarar jag? Vart går mina gränser?” Och så hade hon bra koll på det.
Du kan fråga mina svägerskor. Som alla fick barn före mig. Som hade koll på smärtlindring inför en förlossning. Som vet såna där småsaker i vardagen som jag var en total rookie i. Och som nu kan leda mig i djungeln av syskonvagnar.
Du kan fråga Birgitta. Som satte sig med ett papper där jag tecknat ner alla mina drömmar framför sig och strök grej för grej tills jag skrek ”nej, vad gör du?”. Då log hon och sa; ”den kändes alltså? Vi är nog nåt på spåren.” Sluga Birgitta. Hon som de senaste 16 åren följt mina val och klurat och vridit och vänt på.
Du kan fråga min mamma och pappa. Ibland ringer jag och hittar på saker att fråga om för att jag liksom tycker om att få svar. Jag frågar om Signe verkligen får äta både Alvedon och Ipren för att det låter bättre när mamma säger det än någon annan. Jag frågar om det där med kallelsen och den fria viljan för att pappa alltid har så bra bilder så jag kopplar bättre.
Ja, ni fattar. Jag älskar råden. Ibland för att jag är lite lat, tror jag. Orkar inte ta reda på själv så jag frågar.
Men. Den här uppräkningen av människor… De har en sak gemensamt. De vet vart jag är i livet. De råder mig utifrån mig, utifrån vart jag, Johan och Signe är. Utifrån mina taskiga järnvärden. Utifrån hur stor vår lägenhet är och vart vi kan ställa vagnen. Utifrån vad jag har med mig i ryggsäcken av tankar gällande egen familj och barn och drömmar. Utifrån vad jag har kompetens för och kan, det jag brinner för. Och det landar där det ska. Får mig att sänka garden. Ta in. Och inte helt sällan att liksom bara stega i den riktning jag får tips om.
Jag tror på integritet. Och på att veta vilka människor man speglar sig i, har närmast sig. För om jag skulle spegla mig i – och låta mig påverkas – av alla jag möter så skulle jag bli en vindflöjel, en som rättade mig efter rådande trend. Inte minst för att jag är en sån som hellre tar råd än läser på. Jag behöver – för min egen egoistiska skull, besluta mig för vilka människor jag vill ta rygg på. Tessan kan mer om vagnar än jag. Och hon vet att jag har ont i axlarna och oroar mig för svängradier och sånt. Så jag väljer att lyssna på hennes råd. För att de landar där jag är. Pappa vet att jag inte jäktade med att hitta nån att gifta mig med så när han sa; ”vet du? Det här blir bra, det blir riktigt bra” då sjönk mina axlar och jag vågade kasta mig in i mitt livs största äventyr. Och det väger tyngre, så väldigt mycket tyngre än tusen ”äntligen har du hittat nån, nu börjar livet på riktigt, glöm inte att njuta nu” på Facebook från människor som inte vet vad jag njuter av eller vad som ger mig panik.
Det är inte arrogans. Jag vill verkligen inte tro det. Jag tror snarare att det är någon slags klok självbevarelsedrift. Det finns en massa studier om hur sociala medier stressar oss, ger oss depressioner och får oss att börja tävla. Tänk om det handlar om att vi liksom försöker ta till oss allt, hela tiden? Och att det till slut blir tävling? Och nåt vi inte kan leva upp till?
Och, viktigt, jag tror inte vi ska sluta uppmuntra varandra, fira varann och uttrycka stöd och empati för varandra. Det är ju en underbar uppsida av den här världen. Men kanske att vi inte alltid ska ta för givet att vi har koll på andras livssituation och försöka tala vishet rakt in i den specifikt?
Jag har valt ett väldigt öppet Facebookkonto, för att jag gillar nätverket, samtalen och möjligheten att nå många när ett plan med tvångsutvisade lyfter från Arlanda eller vad det nu är. Men jag har valt ett ganska litet gäng som jag ber om råd. För att jag helt enkelt inte har den mänskliga förmågan att ta in tusen åsikter.
Tänk om man kan tänka så här: Om du mötte en människa på stan och hon eller han berättade om nåt i livet, hur skulle du svara då? På vilken nivå skulle du lägga dina råd och din omtanke? Hur väl känner ni varandra? Man vet det ju liksom oftast när man möts? Eller så här, den här personen du ger så många råd på hans eller hennes Facebooksida, ger hen dig lika många råd tillbaka på din? Har ni ett ömsesidigt utbyte av livserfarenhet där ni tar in varandra på det sättet? Jag tror det är lätt när vi sitter framför våra datorer att vi suddar ut skillnaderna mellan de närmaste och våra bekanta för att det bara är millimeter mellan dem i flödet.
Igen. Jag tror att det för oss alla handlar om att få må gott och vara oss själva. Jag tror INTE vi ska sluta diskutera, kommentera och ge oss in i samtal med människor vi bara är ytligt bekanta med – det gör vi ju om vi möts på krogen eller på kyrktorget eller hur? Vi talar om saker, lär känna varandra och presenterar varann för nya typer, låt oss göra likadant på nätet. Det berikar, ger oss nya bekantskaper och vidgar våra tankar. Men, för min egen del i varje fall, inser jag mer och mer att jag inte är färdig nog i livet för att ta in en massa privata råd om mitt liv från de där krog- och kyrktorgsmötena. Det behöver jag få göra från dem som känner mig. Annars tappar jag bort mig själv.
Så när jag säger att jag är lite less på att få höra att jag inte vet vad trötthet är så är det just det jag säger. Inte att jag håller på och drunkna och ber allsmäktiga Facebook om hjälp. Och jag tror inte det är för att jag är en så dryg typ. Utan kort och gott för att min mamma fortfarande vet bäst. Och skulle jag hålla på och drunkna så kan jag hennes nummer i huvudet.
Skrivet av Josefine 2013-11-04 | 2 kommentarer
Ett sånt där väldigt kyrkointernt inlägg igen.
Det har uppstått en debatt i Equmeniakyrkan den senaste veckan. Den började med den HÄR debattartikeln. Det HÄR svaret kom på kyrkans blogg och i fredags svarade kyrkans ledare så HÄR i Dagen. So far so good. Det är inte den debatten jag tänkte ta här. Rent teologiskt ligger jag nog nära den första artikelns författare, men retoriskt känner jag mig långt ifrån dem, och det är en sorg. Blir uppriktigt ledsen när jag läser. Det måste finnas andra sätt att ta upp de här frågorna på, tänker jag. Också andra och fler sätt att svara än de kyrkoledarna valde. Men hur?
Samtal.
Den respons jag mest har sett när det kommer till den här debatten är en väldig massa kommentarer om just ”samtal”. ”Hon öppnar för samtal”, ”låt oss samtala”, ”här behövs samtalet”, ”det är gott att vi kan tala med varandra”. Skitbra. En sak bara. Var sker de här samtalen ni alla pratar om nånstans?! Är det någon hemlig klubb som träffas och samtalar med varandra där vi andra inte får vara med? Var utlyses träffarna i så fall?
EFK - som jag ju vet att jag inte ska blogga om men som ett kort exempel – har brottats med liknande. Där fick det till och med ett namn. Fyrke-samtalen. Och mig veterligen så ägde de aldrig rum. Det började med att Jonas Lundström skrev något om det han upplevde som ”fyrkantsevangelism” (bland annat handlade det om känslan att några få hade stora sanningsanspråk och berättade för andra hur det var) inom samfundet och så var vi ett gäng som hängde på den tanken och så hoppades vi på samtal. Men det utmynnade i en bloggdebatt och en massa pajkastning från flera håll och de enda samtal som jag vet fördes var sårade känslor över telefonlinjer och snack i korridorer och vid pubbord. Det lämnades tjugo minuter till det i slutet av en förhandling nånstans när samfundet möttes. Men hur mycket hinner man säga då? (Kan ha varit fler samtal senare som jag inte vet om och i så fall får ni gärna uppdatera mig så ska jag ändra.)
Var finner man samtalen? De som är konstruktiva. Som leder framåt. Som får oss att se vart vi ska.
Pratas gör det ju förstås. I min vänskapskrets driver vi ibland lite skämtsamt med ”Bildasamtalen”. De där samtalen när man – lite raljant beskrivet – ska sitta i en ring, skicka en sten emellan sig och säga en sak var liksom. Vet ju att Bilda gör så mycket mer men ibland – inte så sällan faktiskt – känns det som att vurmandet för ”samtal”, ”möten”, ”dialog” och ”process” skapar… en liten elit. Det är liksom några stycken som möts på vandringar och i ringar. Och vi som inte riktigt trivs i de där metoderna … lämnas utanför. Och då blir ju samtalen bara till för några få, de som kan.
Trippar försiktigt här för jag inser att jag är på svag is men…. Så här. Ibland tror jag att de där processamtalsvarianterna som har uppstått för att alla ska få komma till tals liksom… är kontraproduktiva. Jag förstår ju att de är skapade för att inkludera alla och se allas sidor av saken. Men jag känner mig aldrig så obekväm med att säga nåt som jag gör i de sammanhangen, och många jag möter vittnar om samma känsla. För mig handlar det om det ständiga fokuset på processen, känslan av att ”vi behöver inte bestämma något idag heller”. Den ledarskapsovilja de riskerar att skapa. Ingen får ta ut riktning mer än någon annan. Inte ens den som vi demokratiskt har valt för att göra just det.
Finns det flera sätt att samtala? Vi som inte får in i vår arbetsbeskrivning att sitta timme ut och timme in i långa samtal, vi som inte har fyra dagar att gå en pilgrimsvandring. Vi som vill veta nåt om målet, inte bara om vägen vi går på. Får vi vara med och prata? Funkar det även om vi inte sitter i ring? Jag lovar att försöka att inte avbryta någon? Och är det ok för våra ledare att säga en eller ett par saker om vart vi ska? Det gör det ju så mycket lättare att veta vad det faktiskt är vi pratar om.
Ibland har jag blivit medbjuden på nåt samtalsdygn. Det har fått mig att känna mig speciell och som jag har nåt att komma med. Såna där dygn kan kallas ”hearing” eller liknande och har ofta ett ämne. Som ”makt”. Eller ”gudstjänst”. Man är några stycken som samtalar. Lyssnar på varandra. Ofta spännande och givande. Sen åker man hem. Och så var det inget mer med det. Det får inga ringar på vattnet. Kommer ingen lokal församling till del. Lär mig nåt om vad nån annan tyckte men har sällan gett mig nåt jag faktiskt kan använda. Numera tackar jag nej till sånt. Det känns hemligt och som resursslöseri faktiskt. Ge mig hellre samtal som är synliga för våra församlingar, som är öppna och som inte kräver att man har gått i nån kurs om processers malande först. Ge mig sammanhang som är myndiga att fatta öppna beslut för alla att se.
Elak retorik suger. Jag vill verkligen inte syssla med det eller uppmuntra det. Men en inte så konstruktiv sak som elak retorik föder är svar av karaktären; ”Rör inte min kompis”. Vi reagerar med taggarna ut och går i försvar för den som utsatts. Med rätta, förstås, när någon blivit orättvist behandlad (som jag verkligen tyckte var fallet med Sofia i det inledande exemplet) men det är så… meningslöst när det stannar där. Det blir ett positionskrig där den som är ”snällast” och ”varmast” vinner. Och så har sakfrågan tappats bort i varje fall.
Jag tror att många inom Equmeniakyrkan funderar på vår teologi och vart vi står och vart vi är på väg. Jag skulle vilja be våra ledare, utbildningsansvariga, konferensplanerare och – inte minst – kommunikatörer om en sak; Ge oss mötesplatserna! Ge oss möjligheterna till de samtal vi talar så mycket om men aldrig tycks ha. Vore inte det toppen? Kan vi inte få prata ordentligt om det som är vi? Inte bara på debattsidorna där den med fräckast comeback vinner. Och inte bara i korta 140-teckenstweets som är svåra att få överblick över. Och inte heller på små exklusiva hearings som kräver inbjudan, rätt nätverk och att man tidigare satt sig in i frågan.
I större sammanhang. Ihop. Alla som vill. För det här är viktigt. Så där för vår överlevnad viktigt. Ge oss plattformarna att ta det på allvar. Som enskilda medlemmar och som församlingar.
Ge oss plats på hemsidan.
Ge oss utrymme i kyrkokonferensschemat.
Ge oss seminarier i medarbetardagarna.
Ge oss respons på Twitter och Facebook.
Ge våra ledare utrymme att berätta var de vill leda rörelsen så att vi kan respondera.
Det är vi tillsammans värda.
Skrivet av Josefine 2013-10-19 | 2 kommentarer
Kom igång om tankarna om ledarskap och kyrka, inser jag. Säg till när ni tröttnar på mig. Men en sak till jag ofta klurat på är det där med ledarskap och mod. Om hur ofta vi blir sedda som modiga, vi ledare. Vi som står framför folk, som tar tuffa samtal, som har saker att säga i tid och otid.
Det är inte alls säkert att vi känner oss modiga. Faktum är att för många av oss är det där vår bästa komfortzon. Det är där vi är trygga, på en estrad med några meter mellan oss och människor. Och det är annat som skrämmer oss. Kanske vanliga möten med människor. Att småprata om ditt och datt. Att förstå allt mellan raderna i sociala konversationer när vi själva är ganska rakt på sak. Eller vad det nu handlar om för just dig, alla är vi olika.
Precis som med så mycket annat tror jag att detta handlar om att ge och ta för både följare och ledare. Kan det vara så att du som följer en ledare tror att han eller hon är Stålmannen? Kan ta vad som helst? Hen är ju så modig som vågar stå där framför folk så då finns väl det modet i allt? Tänk om. Fråga. Lär känna din ledare. Vad är det som gör henne eller honom rädd? Hur kan du hjälpa på traven?
Men för dig som leder. När klev du utanför din komfortzon senast? Det är ju krasst det du så ofta ber andra om, att våga lite till, tro lite mer på sig själva. När tog du själv ett sånt kliv senast?
Jag hittade den här texten som jag skrev för flera år sen. Den handlar om när jag vågade sjunga inför hundra pers fast jag är tondöv. Och om hur glad jag blev när jag upptäckte att jag kunde och vågade. Och om hur jag inser att jag så sällan ställer mig utanför det invanda.
Det är typ tre och ett halvt år sedan jag skrev den. Och nu frågar jag mig igen; när klev jag utanför min komfortzon senast? Är det dags igen? (Jo, vänta, jag var på babysång och det var jätteläskigt men det pajar ju min retorik här…)
När gjorde du nåt du tyckte var läskigt sist? Är det dags för dig att utmana dig själv så att du än bättre kan leda andra sen?
Skrivet av Josefine 2013-10-16 | no kommentarer
Några av de kommentarer som kommit in de senaste dagarna har handlat om att våra ledare ju också måste våga leda. Så sant. Någon efterlyste modet att vara tokig och tänka utanför boxen. Jag tror också att vi behöver mer av det.
Det finns gruppsykologiforskning som säger att när en grupp är osäker, eller består av för mycket viljor, så väljer man den ledare som man upplever är lättast att manipulera. En grupp med slitningar kan enas i valet av någon som de alla tror att de ska få med sig. Och kanske gör det ibland att de av oss som har ledargåvor liksom mjäkar ner oss för att få den plats vi tror vi är kallade att ha? Vi tänker att det inte är nån vits för ingen kommer gå dit jag pekar ändå? Eller?
Kanske att vi som ledare – eller ni, jag är ju faktiskt inte så reellt aktiv för tillfället men vill så gärna räkna in mig ändå – behöver gaska upp oss lite? Säga att vi kan? Tro på det vi har?
Du som leder nåt inom kyrkan just nu, ställ dig de här frågorna?
- Har du en mentor? Nån du kan gå till med allt, nån som peppar dig, ställer krav och driver dig framåt?
- Står du fast vid dina beslut eller viker du ned dig för de högljudda, inofficiella ledarna som faktiskt inte har samma mandat som du?
- Fattar du beslut utifrån den stora bild som du har – och är satt att ha – eller fattar du beslut utifrån detaljer och mindre saker som du är obekväm att ta itu med och därför låter styra dig?
- När fattade du ett tokigt, galet eller oväntat beslut senast för att driva den rörelse du leder att våga testa och växa?
- Har du – och ges du – tid att hänga med Gud i ditt jobb?
- Hur ser ditt självförtroende och din självbild ut? Har du någon att spegla dig i? Stämmer din bild av dig och andras bild av dig överens?
- Kan du räkna upp dina tio största förebilder inom ledarskap? Om inte, hur kommer det sig?
- Vart får du din inspiration ifrån? Din kunskap? Ingen tror att du ska predika utan att ha läst en väldig massa teologi, inte tänker du väl att det går att leda utan att ha läst en väldig massa ledarskap, va? Vilka konferenser åker du på? Vilka nätverk är du med i?
- Hur prioriterar du din tid? Andra följer i dina fotspår, om du inte är med din familj, söker näring hos dina vänner och ny kraft hos Gud så skapar du en kultur där sånt inte anses viktigt.
- Vad skulle du behöva – från ditt samfund, din styrelse eller din vänskapskrets – för att du skulle växa som ledare?
- Du som är teolog, har du hört av dig till din teologiska utbildning och berättat om det var något du saknade eller hade behövt mer av efter att du har jobbat några år som pastor?
Tuffa frågor för en del av oss, jag vet. Men rätt så nödvändiga, tror jag.
Alltså. Vi som är ledda måste låta våra ledare leda. Men du som är ledare måste bestämma dig för att ta bollen och skjuta den i mål. Kanske att det blir en ond spiral? Förväntningarna på den som leder är ”bara” att den ska syssla med mikro management och släcka bränder. Och då ger ledaren upp och gör bara just det. Men om du som är ledare fattar ett beslut om att börja leda på riktigt – vad skulle hända? Tänk om din församling och ditt sammanhang är moget för det? Tänk om ni åtminstone skulle ta det samtalen? Det kommer innebära att du förlorar några – inte helt otippat de som har fått ha en massa makt i ditt ställe, lite så där vid sidan av – men kanske att det för er som grupp framåt?
Tänk om.
Skrivet av Josefine 2013-10-16 | no kommentarer
Det har uppstått en massa samtal efter bloggen jag skrev häromdagen. Jag älskar när det händer. När många tänker ihop och ger sina tankar och sin input. Blir sugen på en väldig massa uppföljning. Det är också spännande hur den här typen av inlägg genererar mer mejl än kommentarer. Har fått ett rätt stort gäng mejl från ledare och pastorer som känner igen sig. Men av någon anledning vill man inte säga det högt. Det i sig är också en viktig signal.
En sak jag tänkt på när människor tänkt till och tryckt gilla är det där med hjärtefrågor. Jag brinner för frågan om unga i församlingen. De där som håller på att bli vuxna och som vi så lätt – upplever jag – lämnar i sticket. Jag tycker att dte är en av de absolut viktigaste frågorna som ledare i kyrkan kan arbeta med.
Så jag överfaller mina ledare med den frågan. Pepprar dem med vinklar på hur det borde arbetas med den saken. Som att det är det enda de har att göra. Men det är det ju inte. Och även om jag skulle kunna argumentera för att min fråga kanske ÄR viktigare än andra (ni hör ju…) så är det bara en av de frågor mina ledare står inför. De ska hantera mig ihop med de som brinner för PRO, för kulturen, för helandemötena, för lokalfrågorna, för HBTQ-frågorna, för vår tillvändhet mot samhällsapparaten, gör genusperspektiven, för småbarnsföräldrarna… Och alla säger vi, med olika många ord; ”om du inte fattar att det här är det viktigaste då är du inte den ledare jag behöver”.
I slutänden tänker jag att vi, oavsett vilken vinkel vi kommer ifrån, har ETT viktigaste i kyrkan. Det är att ge människor en möjlighet att upptäcka vem Jesus Kristus är. Om vi inte är överens om den saken tror jag att vi missar målet och vårt uppdrag. Då tror jag att vi har problem med vårt existensberättigande. Det är ju hela vår grej.
Men vi kommer aldrig helt vara överens om hur det ska gå till, och vi kommer att komma med olika vinklar och från olika håll med olika glasögon. Det är bra. Det är det som gör en fungerande kyrka så unik, det är högt och lågt och en massa bredd. Vi står upp för olika saker, brinner för olika ämnen och ser olika människors behov. Det är en rikedom vi ska vara rädda om.
Men ser jag ens att det jag tycker är viktigast i världen är bara en av alla de saker en pastor eller ledare behöver hantera? Står jag och skriker ”nu nu nu!!!” så högt så att jag blockerar alla möjligheter till helikopterperspektiv för den som behöver ha överblick över en hel rörelse och inte bara min del i den?
Vi har alla argument för varför det ska börjas i just min ände, några av de argumenten är nog mer relevanta än andra. Men även här handlar det om tilltro i slutänden. Tror jag mina ledare om att ha en plan och en riktning och om att ta saker i ordning och rätt tid?
För egen del behöver jag jobba på det emellanåt. Nån mer som känner igen sig?
Skrivet av Josefine 2013-10-14 | 16 kommentarer
Ingen skulle ge en ekonom ett jobb som löneadministratör, ta ifrån henne kalkylatorn, säga att man inte tror på program för löneutbetalningar – ”det är bara amerikanskt ekonomtjafs” – och sen tala illa om henne när inte lönen kom i tid. Ingen skulle ge sina skor till en skomakare för att sen samla ihop en liten grupp som ska diskutera hur skorna ska lagas och rösta om metoden för läderputsen. Ingen väljer bankman för att sen hävda att om man ska lyssna på honom så får han minsann ha på sig färggladare skjorta vid nästa möte.
Men ledare och kyrka.
Vi väljer våra ledare. Applåderar dem. Installerar dem. Ber för dem. Talar högtidligt om deras uppdrag. Och sen? Låter vi dem göra sitt jobb? Eller sitter de som verktygslösa löneadministratörer och får skäll för att de inte förstod att i vårt sammanhang ska inte ledaren tro att man kan berätta hur det ska vara. Att det inte är tal om att utöva sin profession. Så det så. Eller?
Det kliar lite i mig. Jag längtar så efter att finnas i ett flow, i nåt som driver framåt med fart, att få hänga på ett väloljat tåg på väg nånstans. Men nu och då finner jag mig själv mitt i ett sammanhang – i kyrkan, samfundet, i mitt resande – som liksom utvecklat nån slags… rädsla för ledarskap. Ingen ska liksom få tycka mer än nån annan. Ingen ska ta ut riktning. Ingen ska tro att man är nåt. Och då står liksom tåget still.
Och jag undrar så vart det där kommer ifrån? Jag möter ledare på olika platser med strålande tankar och idéer men som inte släpps fram för att man befinner sig i en rörelse som – så fort någon tar ett kliv – tycks skrika ”elitism” eller ”toppstyrning”. Varje gång man är på väg så pratar man om vikten av demokrati. Så lägger man fram processmaterial som beskriver hur vi alla ska sitta i en ring och tycka några vändor till. Fundera. Analysera. Ha goda möten. Och utanför brinner världen.
Jag möter pastorer som alltid förväntas vara på plats – för pastorn ska alltid vara med – men som faktiskt inte får ha någon reell talan pm i vilken riktning församlingen ska gå. Jag hörde någon namnkunnig i vårt sammanhang gå så långt som att i en predikan inför en väldig massa pastorer säga; ”Vänner, vår kallelse stavas demokrati!”. Demokrati är bra. Men inte om det i kyrkan innebär att vi aldrig tar oss nånstans för att ingen får driva oss framåt. Är det inte också demokratiskt att backa upp den ledare vi tillsammans har valt? och krasst – jag trodde kyrkans kallelse sammanfattades lite annorlunda i Matteus 28…
Missförstå mig rätt. Jag gillar analysen. Eftertänksamheten. De många åsikterna från olika håll. Allas möjlighet att komma till tals. Och olika gåvor behövs förstås. Men krasst. Om vi ser på kyrkan i Sverige. Vi står inte bara still. Vi backar. Vi tappar udd och inflytande – inte bara i vårt land utan i människors liv. Människor känner sig inte hemma, eller vet inte om att vi existerar. Eller tror vi är nåt helt annat än vi är. Och medan det fortsätter så… sitter vi och pratar. Om uttryck. Om vandringen och själen. Om att vi inte får ha ett eget referensbibliotek på jobbet. Om färgmatchningen på samfundets möbler. Om hur många körer som måste visas upp i representationssyfte i våra konferenser. Om hur de andra är.
Ofta förs samtalen i en rädsla för att exkludera. Jag vet inte hur ofta jag hör de orden; ”vi får inte exkludera!”. Det vill inte jag heller. Vem vill det? Men i vår rädsla för att nån ska känna sig utanför bygger vi nåt där ingen känner sig innanför istället. Kan det vara så? För människor strömmar ju liksom inte till i allt det oexkluderande vi tror oss ha byggt? Det blir så luddigt – så i ständig process – att det inte blir något alls. Och – faktiskt – att ständigt sitta i samtal med några invigda som förstår samtalsprocessens språk kan vara väldigt, väldigt exkluderande det med. I sin önskan att inte exkludera gör man just det. För den som sitter och hoppar i iver känner sig inte bara utestängd utan riskerar också att känna sig stämplad som en sån där som bara vill styra andra. När det man längtar efter kanske faktiskt är att få hjälpa till i den värld som brinner. Men man tystas sakta av processens malande. Den process där den som vill vända flera varv till får plats, men den som vill uträtta något får härskarteknikkortet slängt i huvudet.
Tänk om det inte behöver vara exkluderande att stå för något? Att vilja nånstans? Det känns liksom som stenarna ropar när man läser sånt HÄR. Och ger vi våra ledare chansen att svara?
Att stå för något tydligt är att vara demokratisk. Om ledaren säger vart vi ska så kan jag som följare protestera. Jag kan ha invändningar, tycka annorlunda och starta samtal om det. Eller jag kan hänga på, påverka och se saker hända. Men om våra ledare inte ges spelrum att ta ut riktning. Om de – när de försöker leda oss – mest får höra ”kan du leda oss i avslutningsbön 40 sekunder” eller ”nu ska du inte komma och tro att vi är färdiga för beslut här” då står vi alla still till slut. Då blir vi en stampande rörelse som blir vilsen i vad vi vill och vart vi ska. Med lite otur till och med vilse i vilka vi är. Eller finns det en tydlighet jag missar?
Att vara ledare behöver inte vara att komma ovanifrån. Att styra och ställa och peka med hela handen. Att vara ledare kan – och bör – vara att veta vart vinden blåser, vad vi gemensamt behöver nu och ta oss däråt. Att uppmuntra, se vart det växer och gödsla, få koll på att alla är med. Men det går inte att leda om ingen vill följa.
Och om vi för en stund vågar se på de sammanhang som faktiskt växer. Och nej, inte bara till antal och ytliga siffror, utan i självfötroenden och samtal, i upprättade liv, i goda relationer till samhället, i ödmjukhet. Inte sällan finns i de sammanhangen faktiskt människor som låter sin ledare… leda. Kolla upp det om du inte tror mig.
Ser ibland Jesus framför mig vid vattnet när han kallar fiskarna till sina lärjungar. Hur han säger ”följ mig” och de svarar ”vi får se, vi ska sitta här och känna in läget och vi behöver veta hur det blir med våra kontorsplatser och vilken klädkod som gäller för våra gemensamma möten, när vi skickat den här fisken fyra varv mellan oss och tänkt så hör vi av oss”.
Förlåt om jag är raljant. Och nej, våra ledare är inte Jesus. Men det är ett rätt tungt kors vi tvingar dem att bära – pastorer, samfundsledare och lärare – om vi kräver av dem att ha alla svar men inte låter dem fatta beslut som tar oss framåt. Och vi hjälper dem inte att bära när vi ständigt bromsar, bara tvingar dem till att se detaljer, misstror intentionerna eller hakar upp oss på ordet ”ledare” i sig. När vi ropar högt om våra egna hjärtefrågor och vägrar dem möjlighet till helikopterseende eller när vi fråntar dem möjligheten att gå framåt för att ”jag minsann måste få känna färdigt”.
Vi har valt våra ledare för att vi tror på dem, tänker jag, ska vi låta dem göra sitt jobb? Och visar de sig odugliga får vi väl byta ut dem då, men inte utan att de har fått försöka? Vi satte dem väl där av en anledning? Eller?
Låt våra ledare leda.
Be för våra ledare.
Lita på att de och Gud har koll.
Uppmuntra våra ledare! Berätta för dem vad de gör bra. Bjud dem på middag. Barnvakta deras barn. Backa upp deras beslut.
Tala gott om våra ledare.
För tänk om de är människor som du och jag? Som inte har gömda agendor. Som inte längtar efter att få missbruka sin makt. Som inte är höga på sig själva. Som gör fel nu och då och ligger vakna på nätterna och grubblar över det. Som vill göra sitt jobb efter bästa förmåga och borde ges utrymme till just det?
Tänk om.
Skrivet av Josefine 2013-04-23 | 14 kommentarer
Med risk för att sticka ut hakan igen. (Och det här är ett sånt där internt kyrkinlägg igen, som man kan strunta i om man inte relaterar till sånt.) En av de saker som oftast får mig att tänka att det är läge att ge upp om kyrkan är vårt evinnerliga behov av att beskriva hur ”de andra” är. Eller hur ”vi” är – ofta definierat utifrån nåt som ”de andra” är som ”vi” absolut inte är.
Det kan gälla allt möjligt. Teologi, gemenskap, vår interaktion ut i samhället i stort. Just nu? Musik. Vårt förhållningssätt till gudstjänstmusik håller på att göra mig lite galen.
Jag producerar – även i år – gudstjänsterna på Gemensam Framtids kyrkokonferens, det är SÅ roligt att få vara med igen. Och då talas det mycket musik. Runt fikaborden i sammanhang där jag är, i mejl och i sammanträden. Nyligen var det en artikel om musik i svensk frikyrka i Svenska Dagbladet och det drog också igång samtal i ungefär samma forum. I januari hade Gemensam Framtid medarbetardagar och då rörde musikvalen upp känslor, både nittiotalsgospeln, trubadurmelodierna och den nyare lovsången. Ofta med kommentarer som ”den där musiken är inte VI, vi använder inte sånt”.
För egen del funderar jag massor på musik just nu då jag är med i en församling som sällan – så gott som aldrig om jag ska vara ärlig – har musik i gudstjänsterna som på något vis för tankarna till min tro även om den rent kvalitetsmässigt slår det mesta som spelas i kyrkvägg i det här landet (det är mycket klassiska instrument och opera liksom). Innan dess kommer jag från en församling som vecka efter vecka levererar nya spännande musikaliska projekt med alla åldrar och sociala grupper inblandade, från KRIS till barnens nysläppta skiva om tro och seniorkören (nu på söndag är det U2-gudstjänst med en helt nyinrättad kör). En församling där ”till och med åttioåringarna klappar på två och fyra” som nån skrev på Facebook häromsistens. Och jag bearbetar bäst jag kan förlusten av den församlingsgemenskapen, samtidigt som jag lär mig att mer och mer uppskatta mitt nya hemma. En församling är ju trots allt så mycket mer än musik och i mitt nya sammanhang möter jag så många härliga människor som får mig att växa och jag är så glad att få vara med.
MEN. Det som gör mig smått galen är vårt behov av att bestämma vad som är ”vi” i våra större sammanslutningar, samfunden. Vad som är klassiskt och vad som alla borde fostras in i. Hör så ofta kommentarer som ”i VÅRT sammanhang ÄR orgeln viktig i alla samlingar”, ”i VÅRT samfund sjunger man INTE sån där lovsångsmusik”, ”VI är inte som de där Stockholmarna som bara sjunger gamla sånger”, ”VI sjunger inte sånger som skrämmer bort människor från kyrkan som de där andra karismatiska typerna gör”.
Jag orkar inte. Faktum är att i ett och samma samfund – Gemensam Framtid, till exempel – så har vi alla typer av musik en vanlig söndag. Från operan och körsångerna på latin som jag försöker vänja mig vid till enkla körsånger med tre ackord som lyfter Jesus som herre om och om igen. Det är rena rocksättningar och enkla fioler. Det är orgel och gitarrer. Och – tro det eller ej – allt detta är ok. Mer än ok. Det är det som gör oss till oss. Att vi får uttrycka vår tro på flera sätt, hitta de som passar oss.
Så varför håller vi på och berättar vad som är fel? Varför vill vi fostra andra i det som just VI tycker att VI är? Det vore bara larvigt av mig att hävda att jag gillar all orgel och klassisk musik i min församling, men att säga att det är fel? Icke. De flesta verkar ju trivas med det så då får jag väl rätta mig (sen kan jag fundera över hur poppis det är hos barnen men det är en helt annan bloggpost…). Men det innebär inte heller att jag är emot orgeln över lag, saker behöver inte stå i polaritet med varandra. Jag gillar orgel. Finns gånger jag längtar efter den, till och med. Men kanske att jag inte uppskattar orgel till allt hela tiden.
På samma sätt måste det vara ok med den som är galen i körmusiken att tycka det är ok att man i en annan församling använder sig av musik från Soul survivor eller Hillsong. Att säga att ”i VÅRT sammanhang sjunger vi inte Redman” är liksom… inte sant. Väldigt många församlingar inom Gemensam Framtid gör just det. Små sånger som ”Hjärtats lovsång” och ”Ära till ditt namn” används flitigt i gudstjänster. Och vårt VI rymmer både Jämtbäck och Martinson, båda skickliga låtskrivare anställda inom VÅRT sammanhang. Precis som Tomas Boström och Ingemar Olsson. Jag må ha mina egna, personliga favoriter, men att hävda att något av det inte ryms i vårt VI är kort och gott att ljuga.
Så när vi möts till samlingar, gudstjänster och konferenser, hur skulle det vara om vi med nyfikenhet valde att upptäcka andra delar av vår tradition än den vi själva kanske upplever varje söndag? Om vi tog till oss av lite blås eller kör eller gitarrpop och gladde oss åt att VI finns i ett sammanhang som är så brett? Istället för att tjurigt försöka fostra in andra i vår egen lilla box. Tror liksom inte det är en så bra väg framåt… Och jag tror att Gud hör och förstår vår sång – oavsett om den levereras av en kör iklädd kåpor ackompanjerad av en kamouflagefärgad orgel eller av ett band som med enkla ackord och tre sångare sjunger om Guds godhet.
Och framförallt; jag tycker det är lite sorgligt, och liksom omodernt, att den här bloggposten ens har nån relevans. Vi borde ha kommit längre än så här.
Skrivet av Josefine 2012-11-21 | 18 kommentarer
Ett sånt där inlägg som jag är fullt medveten om att jag skriver även till mig själv. Fullt medveten, tro mig. Långt blir det också.
En norsk tidning hörde av sig för nån vecka sedan och undrade om de fick publicera ett av mina blogginlägg. Sånt är ju trevligt så det fick de. Visade sig att det var DETTA de hade fallit för. Jag får vara lite upprörd på norska, helt enkelt. Men det mesta låter väl trivsamt på norska.
Men det gjorde ämnet aktuellt för mig igen. Vi som är kyrka tillsammans måste sluta berätta hur alla andra är! Vi måste sluta misstro folk. Vi måste sluta tro att vi vet bäst och sitter inne med sanningen.
Exempel från BARA senaste veckan:
Samfund emellan: Satt i ett möte häromkvällen där en inbiten – mycket trevlig – missionare berättade för mig hur pingstvänner är. Framförallt hur de använder begreppet ”Guds rike” som skrämselsnack om den yttersta tiden och armageddon. Bet ihop en stund men frågade sen vilka pingstvänner han hade mött. Visade sig nog att mötena var begränsade och rätt långt bak i tiden. Men åsikten låg kvar ändå, och jag fick inte känslan att den kommer omprövas.
På fikat på jobbet för ett par dagar sen berättade nån om hur EFK är eftersom en vän som förut var med i Livets Ord nu hittat hem i EFK och därför är EFK som Livets Ord (som vi kan ha full kunskap om oavsett om vi varit där eller inte).
Exemplen kan bli många. Visst är våra samfund olika och har olika kultur. Visst finns det generella bilder att tala utifrån. Men när utmanade du dina bilder senast? Om du VET att man beter sig på ett visst – och för dig förkastligt – sätt nånstans så red ut det. Men om dina fördomar går på slentrian och bekvämlighet; Lägg av!
Kvinnor och män: Vid en lunch för nån dag sen berättade någon om en manlig chef med riktigt taskigt kropssspråk (armarna i kors, frånvarande blick, ni vet…). Snabbt som bara den replikerade en av kvinnorna; ”Härskarteknik!”. Säkert sant. Jag tycker inte heller det är snyggt. Men om det är nåt jag är trött på så är det ”härskarteknik-kortet” som kvinnor i min omgivning spelar varje gång man inte gillar något en man har gjort. (Ska sägas med tydlighet att vi fick ett väldigt spännande och fruktbart samtal vid bordet så ingen skugga på nån av kvinnorna som deltog.)
Säg ifrån. Garva åt killen i fråga. Fråga vad han menar. Men i det sammanhang jag finns just nu så finns det en sak som gör betydligt mer skraj än män med armarna i kors. Och det är grupper av kvinnor som sitter och pekar på männen och talar sinsemellan om vad de gör fel. Man talar om förtryck. Ojämnvikt. Dolda maktstrukturer. Men aldrig MED männen. Bara tisslandes och tasslandes vid sina bord. Hur ska jag kunna ändra mig om ingen pratar med mig?
Och kanske – bara kanske – att vi kan välja glasögon ibland? Menar inte att någon ska behöva uppleva sig förtryckt, det är alltid den med makts ansvar att sköta sig. Men ibland spelar vi det där kortet så fort att människor inte får en chans att förklara sig eller ens förstå hur det uppfattas. Kan vi tolka varandra vänligare? Kan vi kvinnor sluta bestämma oss för att män är drägg och faktiskt ta samtalen? Prata med varandra. Sluta snacka skit bakom ryggen. Och fixar vi inte det så; Lägg av!
Konservativ och liberal: Dessa trötta uttryck. Gång efter gång läser jag inlägg från pastorer som ska berätta hur fel andra har. Som skrattar på sociala medier över hur lågt de andra har sjunkit och som får medhåll från sina gelikar. I samtal beundrar jag de där som lyckas hålla konversationerna levande, som ställer frågor, vrider och vänder på även när domarna blir stenhårda. På Stefan Swärds blogg just nu (Och det är inte Stefans fel, jag avundas honom inte detta, även om jag inte delar hans sätt att argumentera) kastas det glåpord, domar och förbannelser som aldrig förr över olika bibelsyn. Det är tragiskt. När kloka argument tryter anklagar man andra för att vara karriärlystna och vägra lyssna in den helige ande.
Frizonfestivalen har – för att nämna något – seminarier om bön, bön dygnet runt, ett helt tält dit man kan gå och be om helande, förbönstjänst, samtalstjänst, bikt, lovsång på mängder av vis och förebedjare specifikt för ledningen. Ändå har jag mött grupper av ledare som menar att frizon tappat sin andliga gnista. På frågan om när man var där senast har jag fått svaret; ”jag har inte varit där men jag hör mig för”. Hjälp. Ta gärna den konversationen. Men åk dit och var med först. Be för först.
På samma vis har jag mött ungdomsledare som inte släpper sina ungdomar till frizon för det är då karismatiskt och ledardrivet. De ska inte manipuleras, menar man. Skulle vilja sätta de här båda grupperna vid samma bord på festivalen och bjuda på kaffe (rättvisemärkt). Kanske vi alla skulle lära oss nåt om vi vågade?
Det finns pastorer jag så gott som helt tappat respekten för, bara efter ha läst deras uppdateringar på Facebook. När baptistsamfundet för nåt år sen hade ett seminarium om den Helige Ande drog ett par pastorer igång en raljant diskussion i stilen: ”Nej!! Inte kan väl en baptist tala om anden?! Det var det värsta, finns det troende baptister kvar?!” Pinsamt. Varför dessa svartvita domar? Om du stör dig på någon annans tro eller sätt att utöva den har du två alternativ; 1. Ta upp det med personen i fråga, samtala, ställ frågor och försök förstå. Samtalet får gärna ske öppet men rikta det till den eller de som det berör. Kanske landar ni inte lika men kan respektera varandra? 2. Var tyst och baktala inte folk vars intentioner och hjärta du inte känner. Om inget av alternativen funkar; Lägg av!
Nya och gamla vägar till kommunikation: Vi kommer alltid behöva mötas över fikabord och på lunchrestauranger. Vi kommer alltid utvecklas av att ses i soffor och på konferenser. Vi växer av att lära känna varandra på djupet. Lära oss kroppsspråk, dofter, mimik och tonfall. MEN. Vi lever i en tid som erbjuder oss flera sätt att kommunicera. Sociala medier ger oss möjligheter till samtal där vi – om vi vill och vågar – kan få möta åsikter och tankar från folk vi aldrig mött. Där vi kan få släppa in tankar och möjligheter som vi inte sett om vi stannat vid vårt kaffebord. Det innebär inte att alla ska vara med, att det sättet att prata slår ut andra sätt. Det passar några bättre än andra. Men att avfärda det som skyttegravsbyggande och otrevligt. Varför? Jag kan ge dig femton enkla exempel på människor som har vidgat mina vyer och tankar senaste åren. Många av dem har jag aldrig mött fysiskt. Visst är det en ständig balansgång, visst går vi vilse där ute ibland, men vi lär oss och i slutänden tror jag att det ödmjukar oss och får oss att växa. Om hela grejen skrämmer dig eller gör dig skeptisk har du din fulla rätt att avstå men om du avfärdar alla samtal som sker på nätet som oriktiga, ovänliga och utan relevans; Lägg av!
Vissa veckor tänker jag att det är dags att lämna hela samfundssvängen. Jag orkar inte. Orkar inte med att det nu och då går åt mer tid till att fäkta runt bland åsikter och fördomar än åt att bygga nåt verkligt för människor som längtar efter mer Jesus i sitt liv. Orkar inte försöka lista ut hur vi ska få något gjort när vi hela tiden bara stör oss på att den som kom idén har fel kroppsspråk eller kommer ur fel kultur.
Har vi råd? Har vi tid? Eller ska vi höja blicken lite?
Och ja, Jag säger det igen. Jag sitter i ett stort glashus och kastar sten hej vilt. Varannan dag är det jag själv som inte orkar vara rädd om nyanserna. Som inte lyckas värja mig från min egen cynism. Som inte orkar säga ”å ena sidan och å andra sidan”. Men kära vänner, säg till mig. Säg ifrån. Låt mig inte göra bort mig utan att ni påtalar det. Vi behöver hjälpa varandra.
Låt oss tala väl om.
Låt oss välsigna varandra.
Låt oss våga se nyanserna.
Låt oss glädjas över mångfalden.
Låt oss tro att Gud är större och ser gott i oss alla.
Låt oss välja strider vist.
Låt oss lovsjunga den högste ihop, oavsett om vi gör det med pilgrimsstav eller trumsolon.
Snälla?
Skrivet av Josefine 2012-09-22 | 4 kommentarer
Historien om den tvååriga flickan i Skåne som ska utvisas till ingenting rör nu upp något hysteriskt i sociala medier. Med rätta förstås. Det är fullkomlig galenskap det som händer. Människor uppmanas mejla riksdagen, skriva på listor, ringa media. Billström är tyst, som vanligt (finns Billström?).
Cynikern i mig kan inte låta bli att tänka; ”Jag tror inte ni behöver ringa Expressen, jag tror de vet om det nu, och ingen riksdagsledamot kan ha missat.” Jag menar inte att låta det minsta upprörd över engagemanget. Om vi INTE upprördes över detta skulle vi inte vara mänskliga.
Men på sätt och vis blir det lite som (slå mig inte nu) Nelson om ni minns? Och innan ni blir arga, jag jämför inte tvååriga fantastiska Haddile med en noshörning. Hon är ett barn, en människa av kött och blod, lika mycket värd som jag och alla andra människor, kampen för henne är som sagt självklar!
Det är bara… att när det gäller ett barn är det så superenkelt för oss alla att reagera. Ingen av oss ifrågasätter en tvåårings intentioner. Vi är alla överens om att hon är försvarslös (vilket gör det än så mycket svårare att förstå Migrationsverket). Men så fort det gäller vuxna människor. Så fort det gäller andra – lika mycket värda – medmänniskor så börjar vi ifrågasätta. Ljuger de inte nu? Vad skulle de bli torterade för? Dödsstraff är nog en lögn? Finns ens tvångsgifte? Plötsligt misstänkliggör vi allt. Kanske för att det är så mycket lättare att blunda då?
Det som händer Haddile är rakt igenom avskyvärt. Jag beundrar den familj som är hennes och som sluter mur runt henne. Jag beundrar allas engagemang och jag ser ingen annan väg ut än att beslutet måste upphävas. Gör det inte det så har vi blivit ett land jag knappt vet om jag vill bo i. Nåt har gått galet snett här.
Men en del av mig hoppas också att ett sånt här fall kan få fler att få upp ögonen för att detta börjar bli vardagsmat i Sverige. Lika ”ömmande fall” kastas ut ur landet var och varannan dag. Och det FÅR INTE hänga på om man har rätt kontakter, för att sprida sitt ärende i media, om man får stanna eller inte. Det kan inte hänga på att det finns aktivister tillgängliga att ställa till med buller. Systemfelen i vår politik MÅSTE rättas till.
Min telefon har ringt en del senaste dagarna. Desperata vänner till utvisningshotade människor som ser döden i vitögat som har undrat vad jag kan göra. Och jag känner mig liten. Och kall. För jag kan inte. Sanningen är den. Jag har tre jobb som jag har lovat människor att sköta. Jag har vänner jag sällan ser och som jag behöver för att hålla mig över ytan. Jag har små fötter som sparkar på mig inifrån. Jag behöver stjäla några timmar till mig och mitt för att livet ska funka (gosh, att ens skriva det…).
Men i relation till den där desperationen känns ”ursäkta, men jag måste jobba” som den beigaste repliken någonsin.
Människors liv kan inte hänga på att de stämmer in i schemat för oss andra. Eller att de är tillräckligt söta och behjärtansvärlda för att vi ska reagera. Den 35-årige irakiske mannen som inte känner någon men som klänger sig fast vid oss i hopp om att rädda sitt eget skinn från fler slag har samma rätt som vem som helst av oss. Vi behöver våga se det.
Med det sagt; Låt Haddile stanna. Det är så självklart att det inte ens ska behöva sägas.
Skrivet av Josefine 2012-08-22 | 2 kommentarer
Nä. Klart att inte ni är korkade. Det skulle jag ju aldrig tro. Ni är ju hur bra som helst. Men ändå?
Detta inlägg är strikt riktat till folk som på ett eller annat sätt relaterar till kyrka, kristen tro och samfund i det här landet. Ni andra bör inte förstå vad jag skriver. Det vore nästan inte sunt om ni förstod. Så gör inte det.
Jag har funderat mycket på hur ofta vi uppfinner det gamla hjulet i våra kyrkor och samfund på sistone. För faktum är att världen, tron och sätten att göra kyrka tillsammans är ju faktiskt inte fler och större än att chansen är rätt stor att den tanke jag nu tänker har någon annan tänkt före mig. Det är ju inte raketforskning vi sysslar med ändå.
Och gång på gång fascinerar det mig hur fruktansvärt lite koll vi generellt sett har på våra systrar och bröder i andra sammanhang. Vi sitter på våra små kontor och gör samma saker som nån annan gjorde för ett tag sen. Varför lyfter vi inte blicken oftare och ser oss omkring?
Flera gånger senaste tiden har jag fascinerats över hur bloggare och skribenter som som hänger sig åt att berätta hur vi ska vara församling konsekvent hänvisar till ökenfäder och urkyrka men inte har nån pejl på grannförsamlingen eller det egna samfundets internationella arbete. Det är lätt att skicka pikar och berätta hur dåligt vi sköter än det ena än det andra, men man känner inte ens till de olika kristna tidningarna där just de frågor man går till strid om konsekvent diskuteras. Jag har läst så många texter där någon ger intryck av att vara den förste som ska upplysa oss om något fast nån annan – för bara en kort tid sen – lyfte samma fråga i grannforumet. Och i vanlig ordning är jag helt övertygad om att jag gör det själv både nu och då.
Förra våren slog tre samfund ihop sig till ett – ett lite större och två lite mindre (på svensk mark vill säga, internationellt är inget av de små små…). För typ femton år sen gjorde tre samfund exakt samma sak – de slog ihop sig – ett större och två lite mindre. Man skulle ju kunna tänka sig att de som ansvarar för den nya sammanslagningen hade bjudit de som gjorde den förra sammanslagningen på kaffe och ställt hundra frågor? Jag hoppas verkligen det har varit så. Men något i mig tvivlar lite.
I möten jag sitter i hör jag ofta mig själv säga; ”men det här ju Ny Generation skitbra på, vi kollar med dem” eller ”Ring SALT, visst har det gjort en bra grej på det där?”. Och mer än sällan möts jag av: ”Vilka är det?”
Alltså. Vi är inte skitmånga i det här landet som delar tro och passion för en församlingsrörelse. Är det inte läge att vi faktiskt lyssnar in varandra lite mer? Att vi kollar på de sammanhang som växer och har hittat nåt och frågar oss hur de gör och vad vi kan lära? Aldrig aningslöst och naivt, förstås, men varför tror vi att vi alltid kan bäst själva?
Kanske lever jag i fel ände av bubblan, men jag ser så väldigt lite av det där. Istället ser jag snarare en massa ”de är såna där, de kan vi inte prata med” runt mig hela tiden. Jag möter en väldig massa förutfattade meningar om andra sammanhang, massor med skäl till varför man inte frågar runt. Är inte det lite korkat ändå? Kan vi inte lägga ner det?
Jag vet att jag är nördig. Jag vet att jag rört mig lite för mycket i samfundssvängen och har lite onödigt mycket koll på vem som gör vad (tänk att jag inte är intresserad av sport, jag har koll på Sveriges Kristna Råd istället, typ). Så visst kan man tänka att jag går ett steg för långt ibland. Men just nu sitter jag i ett hus med tolv kristna organisationer. Och väldigt, väldigt ofta är det jätteenkelt att lyfta häcken från stolen och gå och fråga nån annan i huset om saker. Lika lätt som det är att lyfta luren och ringa nåt av de andra samfunden. Eller skicka ut en snabb fråga på Twitter.
Jag börjar bli rädd för att vi har en väldig massa hjul som bara ligger och skräpar snart annars. Tänker jag. Nörd som jag är.
