Skrivet av Josefine 2013-03-17 | 7 kommentarer
Var på gudstjänst i min församling på förmiddagen. Vår kloka föreståndare brukar varna för att liksom recensera gudstjänster. Självklart ska vi utvärdera, kommentera, fråga och göra bättre, men ibland hamnar vi bara i någon slags recension där vi hissar och dissar för att vi vill att allt ska passa precis just oss. Det blir galet.
Men det är ändå nåt jag vill tänka högt kring efter dagens gudstjänst. Som alltid när jag blir lite frustrerad så kommer jag på mig själv med att sitta och twittra, som om jag viskade i bänken, blir sällan bra, strök en massa tweets.
Det var en riktigt högkvalitativ gudstjänst hos oss den här söndagen. Kanske proffsigare än i någon annan gudstjänstfirande frikyrka i landet. Idel proffsmusiker på scen (jo, kändes som en scen) och en enormt duktig kör med solister som var namngivna i agendan. Tolv stycken hann kören och musikerna med. Alla med texter på latin, så vitt jag förstod. Oerhört vackert var det och för den som uppskattar klassisk musik måste det ha varit en högtidsstund.
Så varför satt jag där med något som gnagde i mig? När det var så fint? Tja, kanske för att det lilla jag förstod av innehållet i musiken så verkade vi ha hamnat i en katolsk mässa, men det var något annat med. Jag försökte tänka att jag inte har ”rätt” att tycka att det här inte var bra, samtidigt som jag blir irriterad när andra dissar den typ av musik de inte gillar. Jag är ju dessutom en stor anhängare av variation. Jag är väldigt förälskad i våra gamla läsarsånger och de får hemskt gärna ackompanjeras av orgeln (inte minst i vår kyrka där organisten ofta löper amok på de mest kreativa vis). Jag gillar nyare sånger, stråkarr, klassiska femmannaband och körer. Och även när det är saker jag personligen inte gillar så tycker jag att jag brukar vara duktig på att se andra njuta och vara med i musiken (frizon har ofta varit så för mig, inte så mycket för de där lovsångerna som går runt, runt, runt men kan gilla att andra sjunger med för full hals).
Så varför ville jag inte vara med nu? Kom på det på vägen hem. Det var… konsert. Och jag som gudstjänstbesökare var åhörare, inte deltagare. Jag satt och serverades vackra toner. Jag har full förståelse och respekt för att många som var där (det var mer välfyllt än vanligt, men också en än högre medelålder än vanligt) hade en riktigt god upplevelse. Men grundfrågan för mig – insåg jag sen – blir; Vad är en gudstjänst? Och för mig är gudstjänst något vi gör tillsammans. Och jag vill gå därifrån med en eller båda av de här grejerna; utmaning och uppmuntran. Och jag vill ha möjlighet att sjunga med, ge ett gensvar, tänka till.
Så. Jag hoppas att jag inte är en trångsynt person som inte gillar mötet om inte allt föll just mig personligen i smaken. Men jag tror jag liksom sätter ner min gillandefot om jag går hem från en gudstjänst och bara har upplevt mig som åhörare. Jag är inget fan av växelläsning – men det skapar deltagande. Jag har fått överdosering av gospel i mitt liv och är gärna utan den – men det ger människor möjligheten att vara med och sjunga. Jag kan få extrema rastlöshetskänslor av korta körer som repeteras om och om igen – men folk lär sig och kan sjunga med. Jag behöver inte gilla allt – men min definition av en gudstjänst är deltagande.
Så fram för orgeln! Fram för elgitarrer, dansuppvisningar och klassiska arior! Men låt oss inte skapa gudstjänster som inte ger möjligheter för den som vill att vara delaktig. Med frivilligt hjärta förstås. Men låt möjligheten finnas. Inte i alla moment, solosånger, körer och textläsningar har sin givna plats. Men som bänknötare vill jag ha något mer än en enstaka psalm till kollekten.
Vad kören från idag anbelangar skulle jag gärna ägna en söndagskväll åt att bevista en av deras konserter. Eller höra dem i en gudstjänst sjungandes tre – fyra sånger som vi sen kan tänka vidare utifrån eller så. Men låt en gudstjänst vara en gudstjänst och en konsert en konsert. Detta skrivet med stor insikt om att jag kan bli anklagad för att bara hänge mig åt personligt subjektivt tyckande.
Gick dock hem ifrån kyrkan upplyft ändå. Av en predikan som utmanade mig att ta vara på samtal och relationer. Och av ett kyrkkaffe där ytterligare ett gäng varma, vänliga människor ville hälsa Signe välkommen till världen. Det är glädje det.
Skrivet av Josefine 2013-01-19 | 5 kommentarer
Jag skriver inte den här texten i hopp om att få medhåll eller höra att jag gör rätt. Jag skriver den inte för att få fler råd, där har jag redan till raljansens gräns uttryckt min skepticism. Jag tycker egentligen inte heller att den här texten behöver handla det minsta lilla om mig egentligen, även om jag blir det naturliga exemplet. Jag tror nämligen att jag är rätt lik de flesta andra i samma sits, dessutom. Och kanske att vi går och tror om varandra att vi är mindre lika än vi är? Så det är inte mitt eget kommande liv jag vill fundera över bara, liksom, jag klurar på om det går att komma åt hela den här föräldrahysterigrejen eller om det är för nära det privata? Går det att tala om utan att det blir skuldbelagt, intimt, upplevs påhoppande eller utlämnande?
Är det här ett ämne jag helt ska utelämna i mitt bloggande om jag inte vill ha en diskussion kring MIN förlossning, MIN första tid hemma, MIN vad det nu är? Går det att tala om föräldraskap mer generellt? För jag har en tanke eller två om saken mitt i all min nybörjarokunskap. Och jag bollar dem gärna. Men på samma nivå som vi bollar asylpolitiken eller församlingsgemenskapen eller ledarskapet. Är det möjligt?
Vi fick nämligen en massa gåvor igår. Förpackade i två olika paket. Representerade av de två stora konkurrerande blöjmärkena. Paketen var fulla av varuprover, gratisgrejer, försäkringserbjudanden och semesteridéer. Alla med samma, klassiska, budskap; ”Du vill väl det bästa för ditt barn?!”. Och jag kom på mig med att sitta där – för tillfället – trygg, lugn, glad och lite fnittrig och tänka; ”ja, hur så, vad har ni med det att göra?”.
Kalla mig konservativ eller helylle bäst du vill men jag lever i en föreställningsvärld. En värld som säger mig att det bästa jag kan ge mitt barn vaknade bredvid mig i morse och startade dagen med sju omgångar Quizkampen istället för att läsa ännu en sponsrad bok om förlossningssmärtor. Det bästa jag kan ge mitt barn ringde jag till igår och det svarade med glädje och förväntan i både Småland och Örebro. Det bästa jag kan ge mitt barn sitter under en filt i soffan och tänker för sjuttioelfte gången att det nog kommer ångras om den här bloggen länkas till Facebook (denna ständiga ambivalens min omgivning skrattar åt…). Vad har försäkringsbolagen och blöjföretagen, inredningsmagasinen eller föräldraforumen överhuvudtaget med mitt barn att göra?
Är det så att vi har våra liv så ordnade för oss att vi måste komma på tusen saker till vi MÅSTE? För att verkligen visa att vi bryr oss. När de mest självklara behoven är täckta liksom.
Jag slutade jobba i torsdags. Så igår fick jag för mig att jag skulle packa Väskan. Väskan med stort V. En snabb koll vid datorn gav mig utslag och panik så drog ett mess till den i min närhet som mest nyss packade sagda väska. Fick ett par klockrena tips jag aldrig kommit på själv. Packade. Klar. Gör det mig oansvarig att jag inte prickat av hela listan från ”Barnens Värld”? Nä, tänkte väl det.
Var hos barnmorskan igår. Jag har en underbar barnmorska, vi har så roligt ihop. Hon har jobbat i trettio år. Är krass och blödig på samma gång. Ständigt förundrad över miraklet i ett nytt liv, samtidigt aldrig långt ifrån repliken ”du föder barn i Sverige, hur fel kan det gå?”. Jag vill ta med mig henne genom mitt barns hela vårdkarriär. Igår var det avstämning. Som examen på Mödravårdscentralen liksom. Allt skulle antecknas ner.
Hon: Har ni skrivit förlossningsbrev?
Jag: Nä, behöver man det?
Hon: Nej, jag har aldrig fattat grejen.
Hon: Vill du hyra smärtlindringsapparat?
Jag: (Efter att ha fått denna fråga sist och bett att få tänka vilket i praktiken innebar ett mess till mina svägerskor som alla i sin upplysta vishet svarade typ ”nä” i olika versioner) Nä, vi struntar i det.
Hon: Ok, skönt.
Hon: Har du valt Barnavårdscentral?
Jag: Det har jag glömt. Inser du att det här är det femte klinikvalet vi gör sen vi blev gravida?
Hon: På riktigt? Det är ju sjukt, det måste jag ta upp på nästa APT.
Jag: Mm, roligast var det att välja provtagningsklinik, det kändes stort.
Jag: Tänk om jag blir rädd under förlossningen, jag är rädd för att bli rädd.
Hon: Din man är väl där? Han är ju den bäste du kan ha där, du har valt honom själv.
Jag: Just ja.
Hon: Då så.
Så håller vi på. Hon skriver ner. Jag tänker att jag borde komma på nåt vettigt att fråga så att jag verkar insatt. ”Jag har nog inte tänkt igenom det här så noga”, säger jag till slut, med examenskänslan som en kniv plågsamt nära struphuvudet. ”Bra”, svarar hon. ”Då lyckas du leva i stunden, det bådar gott”. Och mina axlar sjunker lite.
Missförstå mig inte. Jag har all förståelse för att vi fungerar olika. Och den som vill söka sig till råden, läsa på allt som går och vara enormt förberedd på alla sätt det är möjligt har jag all respekt för. Den som vill skriva brev till förlossningen och förklara eventuella rädslor eller egenheter – kör på. Jag har gjort tillräckligt många personlighetstester för att veta att en del mår hiskligt bra av planering – och för att veta att jag inte är en av dem.
Jag tror också att vi lätt tänker att alla andra köpt kulturen medan vi själva sliter utanför den. Fast vi kanske allihop är rätt medvetna om vad det prackas på oss. Vi var på föräldrakurs med tretton (!) andra par. Jag fick lite lätt social panik där vi satt i den stora cirkeln och kände mig som ett UFO (gör jag i alla former av gruppringar) medan maken påminde mig om när vi gick därifrån att de enda personer vi faktiskt pratade med där, de kände precis som oss. Samma känsla av att försöka ta det som det kommer, lyssna på sin nära omgivning och inte gå på myten om allts förträfflighet. Vi är nog inte så olika liksom, vi försöker alla vara kloka efter bästa förmåga. Vi sållar. Men när vi buntas ihop i grupp – inte minst som köpgrupp – så är det lätt att börja fäktas mot normerna. På det personliga planet är vi nog inte så hysteriskt uppsnurrade, om vi bortser från forumens extremer.
Men jag tror inte att den här kulturen som utifrån bygggs upp runt förstagångsföräldrar är bra för nån. Den där vi alla MÅSTE göra allt det där för att visa att vi bryr oss, att vi minsann är på riktigt. Vare sig för den ängsliga eller den trygga. En snabb sökning på vilken nätsida som helst ger den frågvisa blivande mamman så många kontraproduktiva svar att det vare sig kan lugna den oroliga eller stilla den vetgiriga. Det skapar hysteri. Ivrigt påhejat av en industri som har förstått vilka som är samhällets köpstarkaste grupp. Det är vi. Vi runt trettio som vill d e t b ä s t a för vårt barn. Och som har råd att se till att det händer. Som gärna antas ta det säkra före det osäkra för att inte riskera att bli tittade snett på i lekparken sen.
Tro mig. Även det här hemmet är just nu översållat av prylar (vilket blir väldigt komiskt på 45 kvadrat, det går inte att missa liksom). Kulturen har ändrats sen jag föddes och inget skulle köpas innan om utifall att nåt hände. Här är arsenalen laddad. Och som den ”glaset är halvtomt”-typ jag är så är det med viss bävan jag kollar på – eller skriver om – vagnen som skymmer halva tvn. Tänk om… tänk om nåt händer? Lugnas rätt kvickt av den där kloke typen (med helfullt glas) som säger; ”i så fall är en barnvagn för mycket vårt minsta problem”. Kloka han. Han vill jag ge till vårt barn. Som det bästa jag har. Inte en babysitter som gungar med hjälp av batterier och spelar ”blinka lilla stjärna”.
Hamnade i ett samtal om förebilder häromkvällen. Om hur olika de är för olika delar av livet. Och om vilken rikedom det är – och tro mig, jag tar den inte för given – att få ha kloka förebilder nära sig. Och när det kommer till den här prylen kunde vi inte ha det bättre förspänt. De förebilder vi haft i föräldraskap innebär i praktiken insikten om att jag som barn växer om jag får följa med, dela verkligheten. Att jag växer i gemenskap med andra. Att man gör det man kan som människa, oavsett om det handlar om att gömma en flykting eller ge delar av min veckopeng till ett fadderbarn. Att mina föräldrars vuxna vänner också vill vara mina vänner, dela mina tankar och funderingar. Att väldigt mycket i livet är viktigare än pengar. Att nyfikenhet tar dig långt.
Och jo. Jag hör mitt eget pretentiösa tonfall. Jag hör hur det låter. Och påminn mig gärna spydigt om ett år när jag misslyckats i alla mina intentioner, men jag kan väl inte ge upp redan? För tröttheten lamslår mig när jag öppnar de sponsrade paketen. Läser om hur jag ska skydda, roa, säkra och skämma bort. Tänk om jag vill utsätta, utmana, trissa och dela äventyret? Nej, nej, nej… Inte nästa månad, jag är inte dum i huvudet, var så lugna. Men tänk om jag inte vill ge mig in i ett föräldraskap som handlar om att alltid ha det senaste, alltid göra mitt barn till universums mitt, alltid se till att allt är löst?
Tänk om jag vill ta mitt barn i handen och gå på upptäcktsfärd? Får jag det? Eller kommer föräldraforumens raseri och barnföretagens förbannelse drabba mig?
Och – inte oviktigt alls – för den som inte har det så där förspänt som jag. För den som kanske inte klarar språket tillräckligt för att göra de där fem valen (hej, jag behärskar svenska rätt väl och fattar inte ändå), för den som inte har en klok quizspelare vid sin sida, för den som har genomruttna förebilder i sin historia – vad erbjuder vi? Hur höjer vi rösten över blöjföretagens lotionfria och navelskyddande nyheter och forumens ”du drack väl inte en lättöl, ditt barn kommer dö?!?!”? Hur finns vi till för fler än för den som snart ska ta över hela meningen med våra liv?
Kalla mig pretto, men jag tror det är viktigt. Liksom. Så det så.
Och jag vill inte tappa det perspektivet i mitt nya liv av rabatterbjudanden. Påminn mig gärna. Det kommer behövas.
Skrivet av Josefine 2012-11-29 | 1 kommentarer
Typiskt svenskt kan väl vara köande, att sätta sig på ett helt tomt säte på bussen, att ha med sig matlåda till jobbet, att betala tillbaka 5 kr till en vän eller släkting, att inte vilja sticka ut, att lägga julklapparna under granen, att titta på Kalle Anka på julafton, att dricka snaps och äta sill på midsommarafton, att inte tuta i trafiken, Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf, Elsa Beskow, Esaias Tegnér, Vasaloppet, 14 juli på Solliden, folkdans, folkmusik, bonader på väggarna, Carl Larsson, trasmattor, ljus inredning, att hålla upp dörren för den som kommer efter och att inte tränga sig på.
Texten ovan är direkt klippt från Sverigedemokraternas hemsida, utan redigering. Hur många rätt får du? Hur svensk är du egentligen?
Nu ser det ut som att partiet inte förlorat i kraft efter senaste veckornas skandaler. I skrivande stund är det presskonferens med anledning av senaste incidenten med ickestulen väska. Att läsa artiklar som Björn Söder och andra skriver på partiets hemsida gör det på sätt och viss lättare att förstå att det funkar. Det är en bitvis vänlig retorik som spelar på vårt behov av trygghet och som ställer våra fina pensionärer mot de okända invandrarna. Omman inte sticker hål på ballongen så ser den liksom fin ut.
Det skrämmer mig mer och mer detta. Var är vi vid nästa riksdagsval? Hur ser vårt samhälle ut om tio år? Hur stoppar vi det nu, innan det går för långt?
Skrivet av Josefine 2012-11-27 | 6 kommentarer
På tal om att sova dåligt. Man får ju liksom hitta på saker att roa sig med. Hela mobilen känns liksom färdigläst efter ett tag och det tar emot att tända lampan och börja läsa.
Blir ofta liggandes stirrandes på det där ansiktet bredvid mig. Lär mig konturerna utantill. Drar fingrarna över kindbenen, näsryggen, pannan. Försiktigt, så det inte märks. Ständigt lite avundsjuk över att nån alldeles bredvid sover utan problem.
Jag har alltid tyckt om att leva. Gillat konceptet. Gjort så mycket jag tycker jag kan utav det. Upplevt en massa saker. Tagit chanser och möjligheter som kommit i min väg. Jag har alltid levt nära min familj som jag älskar innerligt och alltid burit på en ängslan att något ska hända någon av dem.
Men jag har också alltid tyckt att det är ok at ta livet ganska lättvindigt. Om nåt skulle hända mig så skulle det lösa sig på nåt vis. Det vore ju trist för mina föräldrar att förlora ett barn och en massa praktiskt att ta tag i och sånt förstås. Men jag har alltid haft ganska kass självförtroende just när det kommer till att tro att jag förändrar tillvaron för folk. Det är inget bekräftlsefiske, jag har helt enkelt mest tänkt krasst att livet för folk nog skulle gå vidare om jag inte fanns.
Nu är livet på något vis plötsligt ett annat. Inte nog med att jag delar en massa ansvar och ekonomi och sånt med en annan människa (och att bådas våra signaturer står på ett kontrakt för en lägenhet som kostar väldigt, väldigt många pengar). Vi har liksom gjort en ny människa ihop. Hur sjukt är inte det?! Omöjligt att ta in.
Och plötsligt är livet skört. Plötsligt räknas saker på ett helt nytt vis. Plötsligt äter jag grönsaker. Plötsligt hör jag mig själv ställa in saker för att jag kort och gott behöver prioritera mig och mitt. Jag är så ambivalent till hela grejen. Å ena sidan njuter jag av varje sekund. Av ett sammanhang. Av en liten, liten plats som är liksom vår att forma och besluta saker om. Å andra sidan gör det mig lite galen. Jag tycker inte om att mer och mer fokuseras kring mindre och mindre cirklar. Och jag tycker inte om den ständiga ängslan jag plötsligt bär i mig. Ängslig för allt. Livet var på sätt och vis så mycket lättare när det handlade om bara mig. Mig var jag sällan så orolig för.
Min ängslighet är i grunden djupt egoistisk, inser jag. När Johan för ett par månader sen åkte till Kanada för att leka cowboy med sin lillebror på en farm såg jag gång på gång framför mig hur han trillade av en häst nånstans ut på nåt fält och kom hem som ett paket eller – än värre – i ett paket. Och mina fingrar ville inte messa ”var rädd om dig” utan ”våga inte göra nåt dumt nu, tro inte att jag gör hela den här grejen själv, du har satt mig i det här nu kommer du hem och reder ut det”. Jag är en så charmig fru.
Livet blir skört. Det är nåt väldigt, väldigt vackert i det. Att tvingas inse att allt inte är upp till mig längre. Inte ens bara upp till mig och den Gud i vars händer jag lagt mitt liv. Det är liksom fler inblandade. Och det stör mig. Retar mig på nåt vis. För jag vill ha kontroll. Det är min grej. Samtidigt är det något så djupt befriande i att få vila i någon annans idé och tanke. Vara en del av någon annans planering.
Hörde en forskare på tv för nån vecka sen som sa att vi i Skandinavien fostras hela livet till att vara oberoende individualister. Problemet är bara att tvåsamhet kräver beroende för att fungera. Och när vi ställs inför det så vet vi inte hur man gör, för vi är tränade att hålla människor ifrån oss. Så då får vi slita så mycket med oss själva. Låter som att det ligger nåt i det.
“You whether love and lose your innocence”, sjunger Jars of Clay I en av mina favvolåtar. Det går inte att både älska och behålla kontrollen på nåt vis. Så då står jag här. Med livet skört. Liggandes vaken på nätterna, med fingret strykandes över vackra ögonlock. Och jag lär mig tycka om det. Lite motvilligt. Väldigt förundrat. Tacksam som få.
Skrivet av Josefine 2012-11-27 | 2 kommentarer
Jag sover dåligt. Vet inte om jag har sagt det? Jag sover dåligt – inget – nada – sällan – ytligt – jag sover kass!! Så. Ska säga det minst fyra gånger i veckan de närmaste åtta åren eller så. Get used to it.
Närå… Ska snart sluta tjata. Men en rolig sak som händer när man sover dåligt är att man drömmer väldigt mycket. Eller kanske är det bara att man minns i den där ytliga sömnen. I natt fortsatte jag liksom drömma med öppna ögon. Kollade ut genom fönstret fullt medveten om att jag drömde.
Just den här natten tävlade mina två svägerskor på makens sida i nån form av vapenkamp med stora gevär. Fattade aldrig riktigt men T vann. Sen blev jag erbjuden att predika nånstans om jag lovade att hålla på i 46 minuter. Det fanns nämligen forskning på att man skulle predika så länge för att nio gånger fyra var 46 och det var bra att dela in en predikan i fyra perioder.
Annars är mina drömmar oftast ett mycket lättlöst case för psykologistudenten skulle jag tro. Så gott som varje natt för några veckor sedan lämnade Johan mig. Vi hade aldrig hunnit gifta oss, det var liksom bara nåt slags tillfälligt strul och han tröttnade. Första mornarna när han vaknade klamrade jag mig envist fast vid hans axel. Men efter några veckor tänkte jag mest ”just, du igen, kvar idag igen”. Gissar att jag är ett skolboksexempel på gravid kvinna som håller på och ställer in sig på nya former av beroenden. Typiskt.
Men på riktigt kan snart inte ens drömmarna underhålla mig längre. Jag vill sova. Sluta vara en vandrande zombie. Inser att det börjar gå långt nu för jag orkar inte längre fejkskratta åt dåliga skämt folk drar runtomkring mig. Illa.
Skrivet av Josefine 2012-11-05 | no kommentarer
Nej, jag ska inte starta pysselblogg i frånvaro av andra tankar, jag lovar. Men när Angeline la upp ett par virkade conversekängor på Facebook häromveckan kunde jag inte låta bli och fråga om hon hade fler på lager. Och det hade hon! Hurra. Ett par dagar senare låg de här i vår postlåda. Hur fina som helst.
Det är ju de här små vackra sakerna som gör att insikten om att nåt nytt är på gång blir tydligare. Coolt liksom. Stort tack Angeline för en så vacker påminnelse och skönt fnitter i maggropen. I alla frågor som hela den här förändringen i livet ställer på sin spets så är det gott med små vackra hälsningar om framtiden.
Och faktiskt – jag tror hon har fler på lager om det är fler som behöver påminnelser. Mejla mig bara så vidarebefodrar jag!
