Jag jobbade med artister inom den kristna sfären under några år. Innan dess hade jag nästan aldrig lyssnat på musik från kristna artister och hade ingen koll på vem som var stor och vem man borde ha respekt för. Så när jag var i Nashville där de alla håller till höjde jag ganska sällan på ögonbrynen, jag visste helt enkelt till en början inte vem som var vem. Vem som hade livvakter och åkte eget privatplan och vem som liksom var helt ny och mest glad att få vara med. Jag lärde mig efter hand. Och då var det liksom för sent att bli starstruck.
Men en gång tappade jag det så där ordentligt, så att det blev riktigt pinsamt. Jag stod med ett par musikervänner utanför en av världens mest vältrafikerade hissar, den på Renaissance Hotel i centrala Nashville veckan då alla kristna artister är under just det taket (jag skojar inte, man kan få vänta i uppåt femton minuter på en av de sex hissarna, publicister ber en att vänligen räkna in hisstiden när man får tid för en intervju), när Sara Groves stannade till för att tala med dem jag var med. Jag gömde mig bakom en av dem. Vågade inte titta fram. Stammade när jag blev presenterad. Fick tunghäfta. Ville be om autograf och fråga om jag fick ta kort. Sen var hon plötsligt borta. Och mina vänner tittade på mig och kunde inte sluta garva förrän vi nåt tolfte våningen på hotellet (cirka… nio minuter senare).
Sara Groves… Förmodligen helt okänd för de allra flesta men jag tror att hon kan vara den vars texter jag oftast citerat. Så kloka, underfundiga, raktigenom visa och med en ärligheten som får det att isa i benen. Hon är där uppe med Robbie, fröken Törnqvist och Jars of Clay. Bland de stora textförfattarna i min värld. Så galet bra. Tänk att få sitta och äta middag med den här kvinnan en kväll och bara höra henne berätta. Det slår de flesta stora coola i världen…
Som hoppet i den här. Beskrivningen av de där ärren i livet som – om Gud får ge sig in i det och faktiskt ta kommandot, om vi vågar släppa kontrollen en stund – kan få bli vackra delar av vår karaktär snarare än fula skönhetsfel.
It’s been a hard year
But I’m climbing out of the rubble
These lessons are hard
Healing changes are subtle
But every day it’s
Less like tearing, more like building
Less like captive, more like willing
Less like breakdown, more like surrender
Less like haunting, more like remember
And I feel you here
And you’re picking up the pieces
Forever faithful
It seemed out of my hands, a bad situation
But you are able
And in your hands the pain and hurt
Look less like scars and more like
character
- Less like scars
Om att tro sig veta vad man vill och sen blir allting tvärtom. Och om det sjukt sköna i reträtten. När man inser att man benhårt trott sig veta vad lösningen är hela tiden, bara för att upptäcka att det är ett större gott i livet att få det som är bäst – inte nödvändigtvis det vi bad om.
I passed understanding a long, long time ago
And the simple home of systems and answers we all know
What I thought I wanted, what I got instead
Leaves me broken and somehow peaceful
I keep wanting you to be fair
But that’s not what you said
I want certain answers to these prayers
But that’s not what you said
When I get to heaven I’m gonna go find Job
I want to ask a few hard questions, I want to know what he knows
About what it is he wanted and what he got instead
How to be broken and faithful
- What I though I wanted
Om det svåra i komplicerade relationer. Och det oerhört sköna i att välja förlåtelsen. Och om att förstå att förlåtelse är en aktiv, pågående handling. Inte ett ord på sex bokstäver, snabbt avklarat när stormen lagt sig.
And I tried to remove myself from your path,
But I keep on waking up in the aftermath.
So I pick up again and say I won’t look back.
And I will not let this bitter root grow in me.
I will not let you leave that legacy,
But this constant fight is breaking me.
And every time I find healing, you’re making a new mess,
And I am learning the real meaning of forgiveness.
- Tornado
Eller, en av de vackraste sångerna jag hört om en moders kärlek till sitt barn.
You will lose your baby teeth.
At times, you’ll lose your faith in me.
You will lose a lot of things,
But you cannot lose my love.
You may lose your appetite,
Your guiding sense of wrong and right.
You may lose your will to fight,
But you cannot lose my love.
You will lose your confidence.
In times of trial, your common sense.
You may lose your innocence,
But you cannot lose my love.
- You can not lose my love
Och så här i början av ett nytt år, när man trött på sig själv försöker börja om.
God is doing a work in me
He’s walking through my rooms and halls
Checking every corner
Tearing down the unsafe walls
And letting in the light
Will you help me be new
Will you hold me to the promises
That I have made
Will you let me be new
Forgive my old self and my old mistakes
- Help me be new
Kort och gott. Ta en stund och upptäckt Sara Groves. Det är värt det. Det är så rätt på nåt vis. Hon är värd alla eventuella pinsamma stunder av tunghäfta.
