Josefine Arenius
  • link1
  • link2
  • link3
  • link4

En julafton utan Povel

Skrivet av Josefine 2012-12-20  |  no kommentarer

 

Ska snart fira mitt livs första jul hemifrån. Har inte klurat på det, inser jag. Ser så mycket fram emot helgen att det liksom inte spelar mig så stor roll. Vi hinner träffa alla vi vill hänga med och det blir hur bra som helst.

Men EN sak kommer jag se till att få till i mellandagarna. Den kanske viktigaste av jultraditioner för min del. Att spela spel med Povel i bakgrunden. Sen jag var liten har spel varit en stor del av julen. Mysbyxor, tomteluvor och så maratonomgångar av Finans och Jägersro. Ovärderligt. Och till spelomgångarna turas vi om att välja skivor – förr på skivspelaren, nu på CD-spelaren. Och minst varannan skiva – åtminstone sen valen cirkulerat mellan mig, mor och far – blir en Povelplatta.

Och så sjunger man med när det passar liksom. Gnolar: ”I ett tåg de röda framåt vandra, i ett annat tåg så tågar alla andra” och småmyser liksom. Eller – när det går dåligt – så klämmer man i med: ”Jag vill inte vara med och spela, usch usch usch! Sa cymbalen som symbolen med sitt usch usch usch!” och så är livet så där fint.

Det blir inte riktigt jul utan Povel. Ska tvinga på maken honom i bilen ner till fina småland. Och för dig som undrar vart du ska börja med denna skatt, här är min best of lista!

Bengt Johansson på Spotify!

Skrivet av Josefine 2012-10-03  |  no kommentarer

Oh, det här har jag längtat efter! Bara några veckor sen jag sökte efter det senast faktiskt. Stora delar av Bengt Johanssons katalog finns nu ute på Spotify. Grymt kul!

Nu saknar jag bara ”Clownernas planet” som i mina öron var en lysande solodebut. Men det är väldigt fint att kunna höra hela ”Vind över vatten” som nog är en av de skivor (LP) jag lyssnat mest på i livet.

Tack Bengt! Jag har satt ihop en liten favvolista att börja lyssna på, du hittar den HÄR.

Detta vet jag

Skrivet av Josefine 2012-08-27  |  no kommentarer

Har en massa gamla nostalgilistor liggande på Spotify. Häromdagen dök den här låten upp. Den låter så mycket nittiotal som det bara går (gjord 1993) men jag älskar texten på den på nåt vis. Ibland är det enda jag vet det enda jag behöver veta.

YouTube Preview Image

Kroppen, Robbie och inkarnationen

Skrivet av Josefine 2012-07-27  |  no kommentarer

Försöker komma nån vart med min predikan till Frizon. Läser bibelställen, läser på om inkarnation, klurar på vart min egna funderingar legat genom åren. Ber en massa förstås. Vill landa klokt, rätt och bra. Vill användas.

Men sitter också och fnittrar lite åt mig själv. För att jag inte kommer förbi Robbie Williams. Oheligförklara mig inte nu. Men varje gång jag ska predika hamnar jag av någon anledning hos Robbie. Inte konstigt att hamna i låttexter i sig – när jag på Twitter häromdagen frågade folk vart de möter Gud var just texter en av de grejer som dök upp först – men Robbie?

Jag tycker att Herr Williams är en av de skickligaste textförfattarna vi har just nu (har skrivit alldeles för mycket om det förr) och jag upptäcker att jag bänder mig mot honom. Tar spjärn liksom. Han utmanar min tanke.

När jag säger ”mitt liv vilar i Guds händer” så säger Robbie ”I sit and talk to God but he just laugh at my plans”.

När jag läser ”sanningen ska göra er fria” säger Robbie ”you don’t want the truth, truth is boring”.

När jag landar i nåden och Robbie säger ”and we are praying it is not too late, cause we know we are falling from grace”.

När jag tror på den livslånga kärleken och försöker förstå varför den för en del inte tycks tycka den är attraktiv säger Robbie ”if you won’t leave me, baby, I will find someone who will”.

På nåt vis blir han – i mina egna förberedelser – rösten som säger ”jag försöker tro på den Gud du talar om men det är inte så enkelt”. Kanske mest lysande exemplifierar han det när han säger; ”Jesus in a camper van, he says ‘I’m sorry to leave you but I’ve done all I can’ I guess even the son of God gets it hard sometimes”. Det är som om han vill – vill tro, vill lita på, vill kasta sig ut – men när han blickar ut över världen är det som att det inte går ihop.

Han förhandlar med Gud. Resignerar. Tar fajten igen. ”I stopped praying so I hope this song will do. I wrote it all for you. I’m not perfect but you don’t mind that, do you? I know you’re there to pull me through, aren’t you?” Kanske att jag behöver den där rösten emellanåt i mina egna, ganska raka, tankespår. Det finns andra vinklar. Gråzoner. Förlorad tro. Hopp. Mindre självklarheter.

Att jag landar hos Robbie inför just den här predikan, dock, handlar än mer om det där med att vara människa. Att var mänsklig. Naket. Ärligt. Jag återkommer nu och då till killens konsert på Knebworth 2003. 125 000 fans fyller området framför scenen. Förstår ni hur mycket folk det är?! Han gjorde det dessutom tre kvällar på raken.

Och under knappa två timmar pendlar killen – rätt ärligt kan man tänka men vad vet jag? – mellan känslan av att äga världen (”Give in and love it, what’s the point in hating me? You can’t argue with popularity. Well you could but you’d be wrong”) och känslan att inte vara värd nåt (”There is a whole in my soul, you can see it in my face. It’s a real big place”). Han äger scenen som få andra, är med om det bra en handfull nu levande människor varit med om, men stannar då och då upp och ser ut som att han inte tror på det själv. En kort stund står han med tårarna rinnande och ser bara ut över havet med människor.

Få av oss brottas med det personliga och privata, det offentliga och intima, det ärliga och maskerna på samma sätt som en av tidernas största rockstjärnor. Men vi lever alla i de där kamperna på något vis. Vem är vi när ingen ser? Vem är vi tänkta att vara? Vad gör vi med allt det vi fått? Saknaden över det vi förlorat?

Det var till den här mänskligheten Jesus kom. Han blev människa. I all sårbarhet. Alla dragkamper om rätt och fel. I våra svåra balansgångar mellan bekräftelse och sann kärlek. Han BLEV människa. Han vet hur svårt det kan vara att leva. Har brottades med samma saker som vi. Att bli förstådd. Att bli besviken. Att älska och älskas tillbaka.

Om du har 1 timme och 49 minuter över så lägg dem på den här konserten. Rent filosofiskt är den värd din tid. Och – om inte annat – det är en galet mäktig musikupplevelse. Och har du inte tiden, se de 20 sista minuterna så kopplar du nog lite vad jag menar.

YouTube Preview Image

Och om denne Jesus inte dog för oss.

Då är det upp till oss.

Bara till oss.

 

Myrins video är här

Skrivet av Josefine 2012-07-27  |  no kommentarer

Skrev häromveckan om Jonas Myrin. Nu har han släppt videon till den låt som han då släppte akustiskt. Riktigt, riktigt bra, tycker jag!

Dags för Jonas Myrin att sluta vara doldis

Skrivet av Josefine 2012-06-18  |  1 kommentarer

Är man uppvuxen i frikyrkan i Örebro någon gång i slutet av förra århundradet så är minnet av Jonas Myrin en supersöt kille som spelade teater och sjöng. Och var så där mysig att ha att göra med dessutom.

Googlar man hans namn nu får man sisådär en 91 400 resultat. Som 17-åring drog han till London för att plugga musik, blev modell lite vid sidan av (hamnade bland annat i Sophie Ellis Bextor – videon du kan se här nedan) och började skriva material med Natasha Bedingfield och åt Hillsong i London där han var en av musikerna. (Natasha och Jonas var och sjöng på Torpkonferensen samma vecka som hon signade sitt stora kontrakt och resten liksom blev… historia.)

Nu försörjer han sig (tror jag, bland mycket annat, kan tänka) som låtskrivare åt folk som Steven Curtis Chapman, Michael W Smith och Chris Tomlin. Det går nog rätt ok… Inte träffat honom på många år men stalkar honom nu och då på nätet och tänker att det är honom så galet förunnat att det går så bra. Han tycks liksom inte förlora huvudet. Tackade nej till de första stora kontrakten som kom hans väg för att det inte var helt rätt, tycktes ha sett modellandet (som för många skulle varit ett stort eget mål) som ett sätt att liksom försörja sig inför viktigare saker och har valt att använda sin talang för grejer som gör skillnad. Som får betyda mycket för många.

Jag inbillar mig liksom att den där söta killen som jag spelade teater med när han var 12 finns kvar där inne. Lika klasynt. Lika ödmjuk inför alltihop. Och det gör mig glad.

Något som också gör mig glad är att han inte nöjer sig med att skriva åt andra. Nu och då dyker egna grejer upp och jag när en förhoppning att han snart tänker släppa något helt solo. För att världen förtjänar det. Tycker vi ska få se mer av Jonas bakom mikrofon och piano. Det blir ju så väldigt bra. Även om det ju är fint i sig att lämna rampljuset till andra emellanåt. Men han sopar mattan med så många när han väl står där. Kolla bara in videon här ovanför.

Så gör en googling, vetja! Slå ner på några av de där träffarna och njut av en vacker röst från en vacker man – som förhoppningsvis blir svårare att undvika lite här och var inom en snar framtid!

Sara Groves

Skrivet av Josefine 2012-04-10  |  no kommentarer

Fick en fråga om artisten som jag citerade i mitt inlägg till Hanna, Sara Groves. Fantastiska Sara. Jag skrev om henne i min lilla serie Måndagsartist för nåt år sen, återpublicerar det här. Tycker alla borde upptäcka Sara nämligen. 

 

Jag jobbade med artister inom den kristna sfären under några år. Innan dess hade jag nästan aldrig lyssnat på musik från kristna artister och hade ingen koll på vem som var stor och vem man borde ha respekt för. Så när jag var i Nashville där de alla håller till höjde jag ganska sällan på ögonbrynen, jag visste helt enkelt till en början inte vem som var vem. Vem som hade livvakter och åkte eget privatplan och vem som liksom var helt ny och mest glad att få vara med. Jag lärde mig efter hand. Och då var det liksom för sent att bli starstruck.

Men en gång tappade jag det så där ordentligt, så att det blev riktigt pinsamt. Jag stod med ett par musikervänner utanför en av världens mest vältrafikerade hissar, den på Renaissance Hotel i centrala Nashville veckan då alla kristna artister är under just det taket (jag skojar inte, man kan få vänta i uppåt femton minuter på en av de sex hissarna, publicister ber en att vänligen räkna in hisstiden när man får tid för en intervju), när Sara Groves stannade till för att tala med dem jag var med. Jag gömde mig bakom en av dem. Vågade inte titta fram. Stammade när jag blev presenterad. Fick tunghäfta. Ville be om autograf och fråga om jag fick ta kort. Sen var hon plötsligt borta. Och mina vänner tittade på mig och kunde inte sluta garva förrän vi nåt tolfte våningen på hotellet (cirka… nio minuter senare).

Sara Groves… Förmodligen helt okänd för de allra flesta men jag tror att hon kan vara den vars texter jag oftast citerat. Så kloka, underfundiga, raktigenom visa och med en ärligheten som får det att isa i benen. Hon är där uppe med Robbie, fröken Törnqvist och Jars of Clay. Bland de stora textförfattarna i min värld. Så galet bra. Tänk att få sitta och äta middag med den här kvinnan en kväll och bara höra henne berätta. Det slår de flesta stora coola i världen…

Som hoppet i den här. Beskrivningen av de där ärren i livet som – om Gud får ge sig in i det och faktiskt ta kommandot, om vi vågar släppa kontrollen en stund – kan få bli vackra delar av vår karaktär snarare än fula skönhetsfel.

It’s been a hard year

But I’m climbing out of the rubble

These lessons are hard

Healing changes are subtle

But every day it’s

 

Less like tearing, more like building

Less like captive, more like willing

Less like breakdown, more like surrender

Less like haunting, more like remember

 

And I feel you here

And you’re picking up the pieces

Forever faithful

It seemed out of my hands, a bad situation

But you are able

And in your hands the pain and hurt

Look less like scars and more like

character

Less like scars

 

Om att tro sig veta vad man vill och sen blir allting tvärtom. Och om det sjukt sköna i reträtten. När man inser att man benhårt trott sig veta vad lösningen är hela tiden, bara för att upptäcka att det är ett större gott i livet att få det som är bäst – inte nödvändigtvis det vi bad om.

I passed understanding a long, long time ago

And the simple home of systems and answers we all know

What I thought I wanted, what I got instead

Leaves me broken and somehow peaceful

 

I keep wanting you to be fair

But that’s not what you said

I want certain answers to these prayers

But that’s not what you said

 

When I get to heaven I’m gonna go find Job

I want to ask a few hard questions, I want to know what he knows

About what it is he wanted and what he got instead

How to be broken and faithful

What I though I wanted


Om det svåra i komplicerade relationer. Och det oerhört sköna i att välja förlåtelsen. Och om att förstå att förlåtelse är en aktiv, pågående handling. Inte ett ord på sex bokstäver, snabbt avklarat när stormen lagt sig.

And I tried to remove myself from your path,

But I keep on waking up in the aftermath.

So I pick up again and say I won’t look back.

And I will not let this bitter root grow in me.

I will not let you leave that legacy,

But this constant fight is breaking me.

 

And every time I find healing, you’re making a new mess,

And I am learning the real meaning of forgiveness.

Tornado


Eller, en av de vackraste sångerna jag hört om en moders kärlek till sitt barn.

You will lose your baby teeth.

At times, you’ll lose your faith in me.

You will lose a lot of things,

But you cannot lose my love.

 

You may lose your appetite,

Your guiding sense of wrong and right.

You may lose your will to fight,

But you cannot lose my love.

 

You will lose your confidence.

In times of trial, your common sense.

You may lose your innocence,

But you cannot lose my love.

You can not lose my love


 

Och så här i början av ett nytt år, när man trött på sig själv försöker börja om.

God is doing a work in me

He’s walking through my rooms and halls

Checking every corner

Tearing down the unsafe walls

And letting in the light

 

Will you help me be new

Will you hold me to the promises

That I have made

Will you let me be new

Forgive my old self and my old mistakes

- Help me be new

 

Kort och gott. Ta en stund och upptäckt Sara Groves. Det är värt det. Det är så rätt på nåt vis. Hon är värd alla eventuella pinsamma stunder av tunghäfta.

Ytan mittemellan

Skrivet av Josefine 2012-04-10  |  4 kommentarer


Tillbaka i Stockholm efter sköna dagar i Småland. Märkligt att befinna sig i täckningsskugga, man inser vilket muskelminne man skaffat sig vad gäller telefonen. Händerna flipprar efter twitter och blogg och så finns de inte där.

Mitt favvoband Jars of Clays smarta sångare, Dan Haseltine, skrev i helgen en klok och spännande blogg om varför bandet turnerar, hur de tänker om vilka de är och vilka de vill möta. Läs den HÄR. Han skriver, bland annat, så här:

We like the middle space.  It is a place where real conversations about doubt, struggle, faith, love, joy and pain exist in their most genuine and uncensored forms.  We love that the middle space has room for the drug addict and the preacher.  It is a table big enough for those who love God, and those who don’t care about God.

Jars of Clay is touring this season in the middle space.  We will from now on.  We will make music for the middle space.  We are coming to your cities to play music, tell stories, and enjoy the gift of music and friendship with you as less of a reinvention, as a restoration of what we care about as a band.  We hope you will come out and see the show.  Have a beer and consider the depths of love and faith.

Kolla upp Jars om du inte redan har koll. De skriver texter som får min värld att skaka lite. Och det låter bra medan de gör det.

HÄR är ett gäng av Jarsbloggar jag skrivit tidigare om du vill bekanta dig (börjar efter två inlägg om Robbie). Och HÄR är min bästa Jarslista på Spotify.

Och läs texten på fantastiska ”Oh, my God” i videon ovanför (ingen officiell video, nåt fan som har lagt ut texten på you tube). Den sammanfattar rätt mycket av vad jag känner för hela det här samtalet.

De gör det igen

Skrivet av Josefine 2011-10-31  |  no kommentarer

Jag har ETT favoritband, så enkelt är det. Och jag tjatar om dem och gör dem till favoritband av så olika anledningar. Just den här veckan är de favoriter för att de har byggt en app som du kan ladda ner till både iPhone och Android där alla deras uppdateringar, videos och sånt ligger. Brilljant. Förstås.

Det är också favoriter för att de ger sig ut på akustisk turné med bara favoritlåtar. Man borde bo i USA. Eller få hit dem igen. Ska kanske börja jobba med det senare igen, känner jag.

Still haven’t found…

Skrivet av Josefine 2011-10-20  |  no kommentarer

Hamnade På Carl-Henric Jaktlunds blogg efter att ha läst reportaget om Alingsåsmorden. Det här klippet är så vackert att det gör ont i hjärtat. Kanske klyschigt, men jag kommer inte ifrån att det här är en av världens allra, allra bästa låtar.

Och den är så lätt att skriva under på så gott som varje dag i veckan. Och jag tycker om det. Nu men ändå inte. Här men med ett hemma någon annanstans. Sökande, men så full av förvissning.

img img img img