Skrivet av Josefine 2013-05-23 | 1 kommentarer
Jag stör mig på att jag skriver så lite här. Det finns saker jag vill skriva, saker jag lovat skriva. Jag har hundra ofärdiga texter liggande här och i huvudet. Kommer inte igång riktigt. Och när jag var ute och gick nyss så funderade jag över varför det är så. Varför skriver jag så lite? Och varför känner jag mig lite smått deppig över saken?
Kom fram till en grej. Förmodligen inte hela lösningen men ändå. Hela den här grejen med att vara mamma lyfter – frivilligt eller ofrivilligt – in en i ett nytt fack. Och jag märker så tydligt att jag liksom ses på med lite andra ögon nu, det finns ett mammaperspektiv på allt också. Och jag var nog inte riktigt beredd på det, trots allt. Jag anade att dörrarna skulle öppnas för nya gemenskaper men jag förvånas över min egen försiktighet. Jag är liksom rädd för att skriva… fel.
Och nej, innan ni börjar säga att jag gör som jag vill och inte ska lyssna på andra och allt vad det är. Jag ÄR inte så rädd för vad andra tycker om mig faktiskt. Kanske mindre rädd än vad jag själv har trott. Men jag är rädd för hur jag får andra att känna sig. Det bekymrar mig en hel del.
Låt mig förklara. Vi tävlar alla mer eller mindre i livet. Och jag avskyr att tävla. Avskyr direkta tävlingar och avskyr när jag själv dras med i nån slags jämförelseträsk där jag vill vinna. Och när det kommer till just mammagrejen tror jag att jag liksom försöker väga upp alla prylar/ rutiner/ amning/ kläder/ ochalltvaddetnuär-grejer med att liksom vara rätt mycket som jag var förr. För det är så det känns. Jag är ganska så samma. Men så inser jag att för några är det en attityd som blir sten på börda. Alltså… I våra fösök att inte tävla så tynger vi ändå ner varandra.
Någon lägger ut bilder på alla sina bakverk på Facebook. Jag blir deppig för att jag är så ohuslig och lägger ut en bra länk om asylpolitiken, som för att indirekt säga att det kan jag åtminstone syssla med. Det som händer är ju bara att två människor mår dåligt. Jag för att jag inte kan baka, och den andre för att den inte engagerar sig i världsfrågorna (om nu inte den andre har bättre självförtroende än jag och inte låter sig bekommas). Värdelöst.
Jag har behövt jobba lite för att känna att jag håller igång min hjärna och får funka som människa. Mitt mesta bloggande skulle nog handla om det om jag skrev mer. Mest för att hålla min dotter ifrån den här världen ett tag till. Och om jag gjorde det så är det faktiskt inte ”men ska du inte vara hemma?”-kommentarerna jag fått ibland på FB när jag berättat nåt jag gjort som jag räds. Jag räds snarare att nån annan – som inte alls behöver jobba för att funka utan trivs utmärkt hemma – skulle förledas att tro att en rejäl mamma minsann jobbar lite också. För så är det ju inte. Det är bara så för mig. Och innan jag var mamma behövde jag liksom inte klura på det där riktigt.
En annan sån grej är att jag skrev om hur jag önskar jag var mer rastlös och det där har liksom förföljt mig sen Jag fascineras gång på gång över att jag inte FÅR känna så tydligen. Jag måste liksom vilja ta det lugnt och det måste bevisas att jag minsann gör nåt. Så mycket att jag har lust att lägga ut mitt dagsschema här ibland. Jag ägnar de flesta dagar i soffan – under täcket – fram till lunch. Det resulterar i att jag har ont i ryggen, höfterna värker och jag får alldeles för lite frisk luft. Jag VILL INTE ha det så och önskar att jag hittade ett sätt att peppa mig att komma ut. Men allt jag möts av är ”unna dig att vila”. Och så inser jag igen… Om man tror att jag jobbar hela tiden, och sen får panik när jag lägger mig i soffan, så kan det ju ge vem som helst prestationsångest. Men det är ju inte så. Jag jobbar nu och då. Och tar däremellan för få promenader, inga fikan på stan, glömmer att boka in utlovade luncher och börjar bli stel i kroppen. Men kanske lurar jag folk att tro att man måste vara så sabla aktiv om jag bloggar? Jag är inte det. Snälla, tror mig. Jag får väldigt sällan nåt gjort. Inte ens de där mysiga föräldrasakerna liksom. Jag är lat. Men möts konstant av folk som ska överbevisa mig i frågan. Ni kan få numret till min man.
Så jag vet inte… Vill komma igång och skriva som vanligt igen. Men vill inte… Jag vet inte… jag vill inte att någon ska försöka tro att jag är nån jag inte är. Inte så mycket för vad det skulle göra mig till, men för vad det skulle göra med relationer till viktiga människor som jag är väldigt olik.
Jag har inte förvandlats till mamma. Vill inte det heller. Jag vill vara Signes mer än något annat men min identitet är densamma som förut. Om det gör nån sur eller provocerad så får det väl vara så. Men om det gör någon ledsen eller ger nån samma prestationsångest som tanken på utedagar i regnkläder ger mig så… vill jag inte.
Typ så. Ska se om jag kommer igång ändå. Kanske. Vill ju liksom blogga liksom.
Skrivet av Josefine 2013-05-02 | no kommentarer
Idag fyller jag år. Det är inte så märkvärdigt. Men födelsedagar blir lätt såna där stunder då man tänker på vad som hänt sen sist.
Och inte sen jag var liten har en födelsedag börjat så tidigt (den har hållit på i en massa timmar redan och klockan är bara tjugo över åtta). Och aldrig förut har den innehållit pyjamasbeklädda små ben som sparkar mig i magen medan hela den lilla kroppen vaknar till liv i soffan.
Livet. Alla vändningar. Tacksamheten. Och lugnet som jag och min flicka tänker låta råda den här förmiddagen precis som de flesta andra. Födelsedag eller inte. Grattis till mig!
Skrivet av Josefine 2013-04-17 | 6 kommentarer
Jag är lat. I ordets sämsta bemärkelse. Och jag har brottats med det enormt de senaste åren. Inte för att man måste vara duktig. Eller för att jag känner krav att prestera – det gör jag faktiskt inte – men för att jag önskar jag kunde lära mig att förvalta min tid, göra något vettigt av den lite oftare.
Förr, när jag jobbade mycket mer, kunde jag skylla röran i mitt hem på att jag inte hann. Nu, när jag de senaste fem – sex åren typ, jobbat helt normalt blir röran bara kvar. Och jag tycker det är så tråkigt.
En vanlig lördag – innan Johan dök in i mitt liv – kunde jag innan bestämma mig för att jag skulle få saker gjorda. Och med saker menar jag typ röja i köket, se en bra film jag haft hemma ett tag, dra upp på stan en sväng och skriva ett blogginlägg. Ofta, ofta slutade dagen med att jag inte tagit mig upp ur soffan, och inte heller sett ett helt program av nåt, bara förstrött slappat tills ryggen värkte.
Och jag tycker inte om det. Min oförmåga att ta tag i saker. Att vänta till sista sekunden. Jag vill inte vara sån. Skulle vilja röja undan på morgonen, göra de där sakerna jag mår bra av och tycka det var gott.
Men kommer så sällan dit. För att jag inte blir rastlös. Får inte nog av att göra inget. Jag sitter kvar. Och är besviken på mig själv på kvällen.
Sen jag fick barn har min lättja bara fortsatt. Och inte på det där sköna ”jag är ledig och njuuuuuter”-sättet utan rätt ofta med bara nån slags ”hoppsan, nu har jag visst kollat Sportnytt en timme fast jag är fullkomligt ointresserad”.
Jag VILL lära mig att både ta det lugnt och prestera saker utan att hamna i detta lättjans mellanland som bara ger mig ont i ryggen. JAG tycker det är tråkigt att jag gör så.
Försökte göra uttryck för det i en statusuppdatering på Facebook och undrade snart av kommentarerna om man inte får vilja vara rastlös liksom? Är det nåt fult att inte vilja se åtta avsnitt av en dålig tv-serie i rad? Är det hemskt att önska sig lite mer kvalitetshäng om man nu är ledig liksom?
Har vi hamnat så i tron att alla är stressade att det blivit fult att vilja växla upp? För – i sanningens namn – jag har inte varit stressad på många år. Och åtminstone de senaste tre åren har jag önskat mig själv lite av det driv tillbaka som jag en gång hade. Inte för att man måste. För att jag vill. Och inte för att ”det var då” utan för att jag får ont i ryggen i soffan. Inte för att jag fått barn och har svårt att acceptera att vara stilla utan för att jag så många år varit så still och skulle vilja tröttna på det. Ta långa promenader och gå till öppna förskolan eller nåt.
Fråga dem som umgås med mig om du inte tror mig, jag är lat. Är det ok att inte vilja vara det?
Skrivet av Josefine 2013-04-15 | 2 kommentarer
Sitter här och försöker fnittra åt mig själv. Sedan jag och Johan träffades har vi sällan haft någon hel vecka då vi båda varit på samma ställe från början till slut. Sedan vi gifte oss har någon av oss sovit borta en eller ett par nätter varje vecka.
Och jag har älskat det. Nån slags vänja sig långsamt. Få vår lilla, lilla lägenhet för sig själv ibland. Se skräptv. Få den smala sängen för sig själv. Äta dålig frukost för att jag kan.
Men nu. Gosh. Johan sover borta för första gången sen vi blev föräldrar. Och jag får uppgivet erkänna att jag är ett litet vrak här hemma. Nervös och plötsligt mörkrädd. Undrandes vem som lämnade ett barn här åt mig att ta hand om alldeles själv.
Signe sitter i babysittern och garvar åt mig. Skönt att nån av oss har lite distans till mina dumma grubblerier.
Det är i sanning nya tider. Gillar det. Mycket.
Skrivet av Josefine 2013-04-12 | no kommentarer
Ja, men ni märker ju. Det blir ju inte så väldigt mycket ändå. Med rätta, tror jag. Mitt liv är väldigt mycket hemma i soffan just nu. Precis där det ska vara. Och även om det kommer trilla in inlägg här nu och då om föräldraskap så är jag rätt ointresserad av att dela med mig av att Signe har börjat suga på handen eller att hon gillar babysittern mer än bärselen.
Och allt annat jag klurar på – som just nu rör sig rätt mycket runt mediabevakning, gudstjänstformer och samfundsinträngdhet – får jag liksom aldrig tid att formulera ner. För att det är sekundärt till att hitta på sånger om fötter och utflykter till båthamnen.
Så. Det får vara så här för ett tag. För att det nog ska det. Så det så.
Skrivet av Josefine 2013-02-17 | no kommentarer
En sak jag surat över några dagar nu. När vår dotter föddes satte undersköterskan efter en minut en liten vit mössa på hennes huvud. Bra grej. Värmen – och därmed energin – går ju ut den vägen liksom. Det var en liten vit sjukhusmössa.
MEN. Det var en liten, vit sjukhusmössa som det stod Pampers på. Lagom stort för att täcka hela hennes panna. När man varit förälder i tio minuter börjar man inte – i varje fall inte jag – att dra och härja med sin dotters lilla sköra huvud för att rätta till en mössa. Däremot börjar man ta en väldig massa kort på sitt barn.
Så självklart är de första bildera våra familjer fick till sina telefoner bilder på ett litet, litet ansikte med en blaffig reklam för blöjor i pannan. Och jag inser att det är precis så de varit för de flesta som fått barn de senaste åren. Alltså skickar vi alla, trötta, kärleksdruckna och omtumlade reklam till våra familjer där vi säger; ”titta på vårt underverk – och glöm inte vilka blöjor ni ska köpa till oss”.
Hela grejen äcklar mig faktiskt lite. Så osympatiskt av vården att gå på den grejen. Så slugt och fult uttänkt av det äckliga företaget. Om jag var undersköterska på förlossningen skulle jag göra till min tysta protest att sätta på alla mössor bakochfram.
Man kan väl få bli mer än tio minuter gammal innan kommersialismen sätter sina klor i en liksom?
Ja. Mössan är slängd.
UPPDATERING: Enligt kommentarer på Facebook verkar detta vara ett Stockolmssyndrom. Hoppas, hoppas. Det innebär ju att man är lite mer sympatiska i resten av landet.
Skrivet av Josefine 2013-02-13 | 7 kommentarer
Jaha. Hej. Jag har inte så mycket att säga liksom. Det jag har att säga skulle förmodligen varje människa som någon gång blivit förälder skriva under på. Och den som inte har blivit förälder bryr sig liksom inte nämnvärt. Det här är ett meddelande inifrån bubblan, och bubblan gör sig inte så bra i offentligheten, den är bäst där den är. Det är en väldigt, väldigt fin plats nämligen.
Vi är hemma i vår lilla (nu superlilla känns det som) tvåa och snusar bebis. Våra dygn går i tretimmarsrytm då vår Signe är så liten att hon inte riktigt själv får bestämma när hon ska äta än. Vi har ingen aning om varför hon är så liten, förresten, hon har ju liksom att brås på, men hon ville väl vara sån. Vi tycker dock hon är cool som redan lagt på sig en del sen hon föddes. Allt går åt rätt håll. Vi tittar förundrat på varann och undrar vad som hände liksom. Säger saker som ”för en vecka sen just nu…”.
Minuterna som passerar präglas av tacksamhet. Över att allt gått så bra. Över att varje ny grej, varje nytt test, ny vägning, ny undersökning bara har inneburit ny djup utandning av lättnad. Över att få sitta här och titta på mannen jag älskar och sen snegla mot soffan och se en liten hand sticka upp under täcket som är till hälften han, till hälften jag (hur sjukt är inte det?!). Över att hon sover bara några minuter till så jag hinner kolla mejlen och byta tröja.
Som alla som varit i den här sitsen vet, gissar jag, präglas stunder där emellan åt tillfällig panik över vad vi gett oss in i, vilket ansvar vi plötsligt har, känslan av att jag aldrig kommer få sova mer och bilder på näthinnan där jag tappar henne i golvet. Men det ska vara så, säger dem, så det är väl ok då. Ler lite åt det hela. Ler mindre åt att min kropp inte hittat rätt sätt att sitta i soffan än, vid utförande av nya arbetsuppgifter, så nerverna i nacken protesterar med full kraft vid varje möjlighet de får.
Vi har valt att inte kika ut så mycket ur bubblan. Med ett elakt rs-virus härjande i Stockholm och en flicka som inte har något att ta av har vi valt att följa råden om att stanna inne och smått i karantän. Magiska möten med våra föräldrar förstås, och en intensiv längtan efter resten av familjen, men sen får det liksom räcka för nu.
Det passar mig för övrigt rätt bra. Det är ju ingen nyhet att jag är bra på bubblor. Kom på i morse att jag inte ens ringt nån av mina närmaste vänner än. Typiskt mig. Jag pepprar dem med mms emellanåt men har inte tagit mig till att slå några nummer. Jag ska. Snart. Men vill bubbla lite till. Bara lite. Sen kommer ni inte få tyst på mig, jag lovar.
En del intressanta jobb har ramlat in på mejlen de senaste dagarna. Något kanske jag tar, något inte. Är glad för att vara efterfrågad och glad över att kunna välja. Prioriteringsordningen i livet känns inte krånglig just nu.
Så många gånger de senaste dagarna har vi talat om vår tacksamhet över att Signe får födas just här, just nu. Direkt omhändertagen av typ världens bästa vård. Direkt älskad av människor som ännu inte mött henne. Direkt landad i ett hem där vi faktiskt är två som vill både henne och varandra det allra bästa som finns.
Johan satte sig i tv-rummet på BB med henne i famnen och tittade på nyheterna. Kontrasterna när tvn visar flyktingläger där syriska barn föds i minusgrader på lergolv i tält… Och insikten om att vi inte ens är världens norm, vi är det lyckosamma bortskämda undantaget. Det skapar både så mycket tacksamhet och så mycket frustration. Så mycket frid och då mycket vilja att förändra.
Stort tack till alla er som är med och bär oss i böner, tankar och hurrarop. Det är fascinerande att tänka att så många liksom har tagit notis om att hon finns och sagt hennes namn till någon redan. Vi tar inte all den omsorgen för given. Stort stort tack.
Skrivet av Josefine 2013-02-09 | 3 kommentarer
Sedan i torsdagskväll titulerar jag mig som stolt mor till fröken Signe Arenius.
Hon är en liten stjärna på 2400 gram, vi mår bra och tackar för all omsorg och alla lyckönskningar.
Skrivet av Josefine 2013-02-01 | no kommentarer
Som ni märkt har det blivit lite tyst här. Det har mest med att göra vad mitt liv krestsar runt vilket är följande:
1. Min kropp och hur den beter sig – det vill inte jag skriva om.
2. Bostadslån, flyttlådor, bankomläggningar och vaggplaceringar – det vill inte ni läsa om.
Så det blev det lite paus på nåt vis.
Inte för att det inte finns saker att skriva om. Faktum är att jag ligger vaken mest hela nätterna och skriver bloggar i huvudet. De senaste har handlat mycket om ledarskap och kyrka, om samtal som cirkulerar på Twitter just nu, om manligt och kvinnligt, den eviga debatten om kvinnliga ledare och om huruvida man måste ha läst grekiska för att få leda ett samfund.
Men när morgonen kommer är jag liksom inte på humör för att formulera ner det riktigt. Det kommer nog. I sinom tid.
Tills dess. Hoppas ni är kvar om det blir lite pausigt. Ni kan ju alltid läsa nåt gammalt jag sagt i samma frågor, jag har nog inte förnyat mig nämnvärt.
På återhörande!
Skrivet av Josefine 2013-01-19 | 5 kommentarer
Jag skriver inte den här texten i hopp om att få medhåll eller höra att jag gör rätt. Jag skriver den inte för att få fler råd, där har jag redan till raljansens gräns uttryckt min skepticism. Jag tycker egentligen inte heller att den här texten behöver handla det minsta lilla om mig egentligen, även om jag blir det naturliga exemplet. Jag tror nämligen att jag är rätt lik de flesta andra i samma sits, dessutom. Och kanske att vi går och tror om varandra att vi är mindre lika än vi är? Så det är inte mitt eget kommande liv jag vill fundera över bara, liksom, jag klurar på om det går att komma åt hela den här föräldrahysterigrejen eller om det är för nära det privata? Går det att tala om utan att det blir skuldbelagt, intimt, upplevs påhoppande eller utlämnande?
Är det här ett ämne jag helt ska utelämna i mitt bloggande om jag inte vill ha en diskussion kring MIN förlossning, MIN första tid hemma, MIN vad det nu är? Går det att tala om föräldraskap mer generellt? För jag har en tanke eller två om saken mitt i all min nybörjarokunskap. Och jag bollar dem gärna. Men på samma nivå som vi bollar asylpolitiken eller församlingsgemenskapen eller ledarskapet. Är det möjligt?
Vi fick nämligen en massa gåvor igår. Förpackade i två olika paket. Representerade av de två stora konkurrerande blöjmärkena. Paketen var fulla av varuprover, gratisgrejer, försäkringserbjudanden och semesteridéer. Alla med samma, klassiska, budskap; ”Du vill väl det bästa för ditt barn?!”. Och jag kom på mig med att sitta där – för tillfället – trygg, lugn, glad och lite fnittrig och tänka; ”ja, hur så, vad har ni med det att göra?”.
Kalla mig konservativ eller helylle bäst du vill men jag lever i en föreställningsvärld. En värld som säger mig att det bästa jag kan ge mitt barn vaknade bredvid mig i morse och startade dagen med sju omgångar Quizkampen istället för att läsa ännu en sponsrad bok om förlossningssmärtor. Det bästa jag kan ge mitt barn ringde jag till igår och det svarade med glädje och förväntan i både Småland och Örebro. Det bästa jag kan ge mitt barn sitter under en filt i soffan och tänker för sjuttioelfte gången att det nog kommer ångras om den här bloggen länkas till Facebook (denna ständiga ambivalens min omgivning skrattar åt…). Vad har försäkringsbolagen och blöjföretagen, inredningsmagasinen eller föräldraforumen överhuvudtaget med mitt barn att göra?
Är det så att vi har våra liv så ordnade för oss att vi måste komma på tusen saker till vi MÅSTE? För att verkligen visa att vi bryr oss. När de mest självklara behoven är täckta liksom.
Jag slutade jobba i torsdags. Så igår fick jag för mig att jag skulle packa Väskan. Väskan med stort V. En snabb koll vid datorn gav mig utslag och panik så drog ett mess till den i min närhet som mest nyss packade sagda väska. Fick ett par klockrena tips jag aldrig kommit på själv. Packade. Klar. Gör det mig oansvarig att jag inte prickat av hela listan från ”Barnens Värld”? Nä, tänkte väl det.
Var hos barnmorskan igår. Jag har en underbar barnmorska, vi har så roligt ihop. Hon har jobbat i trettio år. Är krass och blödig på samma gång. Ständigt förundrad över miraklet i ett nytt liv, samtidigt aldrig långt ifrån repliken ”du föder barn i Sverige, hur fel kan det gå?”. Jag vill ta med mig henne genom mitt barns hela vårdkarriär. Igår var det avstämning. Som examen på Mödravårdscentralen liksom. Allt skulle antecknas ner.
Hon: Har ni skrivit förlossningsbrev?
Jag: Nä, behöver man det?
Hon: Nej, jag har aldrig fattat grejen.
Hon: Vill du hyra smärtlindringsapparat?
Jag: (Efter att ha fått denna fråga sist och bett att få tänka vilket i praktiken innebar ett mess till mina svägerskor som alla i sin upplysta vishet svarade typ ”nä” i olika versioner) Nä, vi struntar i det.
Hon: Ok, skönt.
Hon: Har du valt Barnavårdscentral?
Jag: Det har jag glömt. Inser du att det här är det femte klinikvalet vi gör sen vi blev gravida?
Hon: På riktigt? Det är ju sjukt, det måste jag ta upp på nästa APT.
Jag: Mm, roligast var det att välja provtagningsklinik, det kändes stort.
Jag: Tänk om jag blir rädd under förlossningen, jag är rädd för att bli rädd.
Hon: Din man är väl där? Han är ju den bäste du kan ha där, du har valt honom själv.
Jag: Just ja.
Hon: Då så.
Så håller vi på. Hon skriver ner. Jag tänker att jag borde komma på nåt vettigt att fråga så att jag verkar insatt. ”Jag har nog inte tänkt igenom det här så noga”, säger jag till slut, med examenskänslan som en kniv plågsamt nära struphuvudet. ”Bra”, svarar hon. ”Då lyckas du leva i stunden, det bådar gott”. Och mina axlar sjunker lite.
Missförstå mig inte. Jag har all förståelse för att vi fungerar olika. Och den som vill söka sig till råden, läsa på allt som går och vara enormt förberedd på alla sätt det är möjligt har jag all respekt för. Den som vill skriva brev till förlossningen och förklara eventuella rädslor eller egenheter – kör på. Jag har gjort tillräckligt många personlighetstester för att veta att en del mår hiskligt bra av planering – och för att veta att jag inte är en av dem.
Jag tror också att vi lätt tänker att alla andra köpt kulturen medan vi själva sliter utanför den. Fast vi kanske allihop är rätt medvetna om vad det prackas på oss. Vi var på föräldrakurs med tretton (!) andra par. Jag fick lite lätt social panik där vi satt i den stora cirkeln och kände mig som ett UFO (gör jag i alla former av gruppringar) medan maken påminde mig om när vi gick därifrån att de enda personer vi faktiskt pratade med där, de kände precis som oss. Samma känsla av att försöka ta det som det kommer, lyssna på sin nära omgivning och inte gå på myten om allts förträfflighet. Vi är nog inte så olika liksom, vi försöker alla vara kloka efter bästa förmåga. Vi sållar. Men när vi buntas ihop i grupp – inte minst som köpgrupp – så är det lätt att börja fäktas mot normerna. På det personliga planet är vi nog inte så hysteriskt uppsnurrade, om vi bortser från forumens extremer.
Men jag tror inte att den här kulturen som utifrån bygggs upp runt förstagångsföräldrar är bra för nån. Den där vi alla MÅSTE göra allt det där för att visa att vi bryr oss, att vi minsann är på riktigt. Vare sig för den ängsliga eller den trygga. En snabb sökning på vilken nätsida som helst ger den frågvisa blivande mamman så många kontraproduktiva svar att det vare sig kan lugna den oroliga eller stilla den vetgiriga. Det skapar hysteri. Ivrigt påhejat av en industri som har förstått vilka som är samhällets köpstarkaste grupp. Det är vi. Vi runt trettio som vill d e t b ä s t a för vårt barn. Och som har råd att se till att det händer. Som gärna antas ta det säkra före det osäkra för att inte riskera att bli tittade snett på i lekparken sen.
Tro mig. Även det här hemmet är just nu översållat av prylar (vilket blir väldigt komiskt på 45 kvadrat, det går inte att missa liksom). Kulturen har ändrats sen jag föddes och inget skulle köpas innan om utifall att nåt hände. Här är arsenalen laddad. Och som den ”glaset är halvtomt”-typ jag är så är det med viss bävan jag kollar på – eller skriver om – vagnen som skymmer halva tvn. Tänk om… tänk om nåt händer? Lugnas rätt kvickt av den där kloke typen (med helfullt glas) som säger; ”i så fall är en barnvagn för mycket vårt minsta problem”. Kloka han. Han vill jag ge till vårt barn. Som det bästa jag har. Inte en babysitter som gungar med hjälp av batterier och spelar ”blinka lilla stjärna”.
Hamnade i ett samtal om förebilder häromkvällen. Om hur olika de är för olika delar av livet. Och om vilken rikedom det är – och tro mig, jag tar den inte för given – att få ha kloka förebilder nära sig. Och när det kommer till den här prylen kunde vi inte ha det bättre förspänt. De förebilder vi haft i föräldraskap innebär i praktiken insikten om att jag som barn växer om jag får följa med, dela verkligheten. Att jag växer i gemenskap med andra. Att man gör det man kan som människa, oavsett om det handlar om att gömma en flykting eller ge delar av min veckopeng till ett fadderbarn. Att mina föräldrars vuxna vänner också vill vara mina vänner, dela mina tankar och funderingar. Att väldigt mycket i livet är viktigare än pengar. Att nyfikenhet tar dig långt.
Och jo. Jag hör mitt eget pretentiösa tonfall. Jag hör hur det låter. Och påminn mig gärna spydigt om ett år när jag misslyckats i alla mina intentioner, men jag kan väl inte ge upp redan? För tröttheten lamslår mig när jag öppnar de sponsrade paketen. Läser om hur jag ska skydda, roa, säkra och skämma bort. Tänk om jag vill utsätta, utmana, trissa och dela äventyret? Nej, nej, nej… Inte nästa månad, jag är inte dum i huvudet, var så lugna. Men tänk om jag inte vill ge mig in i ett föräldraskap som handlar om att alltid ha det senaste, alltid göra mitt barn till universums mitt, alltid se till att allt är löst?
Tänk om jag vill ta mitt barn i handen och gå på upptäcktsfärd? Får jag det? Eller kommer föräldraforumens raseri och barnföretagens förbannelse drabba mig?
Och – inte oviktigt alls – för den som inte har det så där förspänt som jag. För den som kanske inte klarar språket tillräckligt för att göra de där fem valen (hej, jag behärskar svenska rätt väl och fattar inte ändå), för den som inte har en klok quizspelare vid sin sida, för den som har genomruttna förebilder i sin historia – vad erbjuder vi? Hur höjer vi rösten över blöjföretagens lotionfria och navelskyddande nyheter och forumens ”du drack väl inte en lättöl, ditt barn kommer dö?!?!”? Hur finns vi till för fler än för den som snart ska ta över hela meningen med våra liv?
Kalla mig pretto, men jag tror det är viktigt. Liksom. Så det så.
Och jag vill inte tappa det perspektivet i mitt nya liv av rabatterbjudanden. Påminn mig gärna. Det kommer behövas.
