Insåg för några veckor sen att jag gått runt och väntat med ett gäng riktigt bra texter som jag fått men inte publicerat i min serie från i våras om att vara kvinna i kyrkan. Även andra peppar på att vara med i lite olika ämnen när jag nu tycker det är roligt att låna ut bloggen.
Till exempel, ligger jag på en bra text från Sara Rosenströmer som ska läsas! Men det var liksom fler som ville in så jag tänkte att jag samlar ihop dem i ett litet gäng och kör dem samtidigt och så har tiden bara gått!
Förlåt, Sara, och ni andra som har skrivit men inte fått ut er text än! Dåligt av mig att inte koppla tillbaka. Och till er som sagt att ni ska skriva men inte kommit så långt än – ta tag i saken! Jag vill hemskt gärna köra en vända till.
Och till alla er andra. Läs de texter som redan ligger ute om ni inte gjort det. Det är bra grejer!!
Självklart. I högen av bra texter hade jag missat en. Strukit Linnéa på min lista och inte insett att det ju var två. Den här texten fick jag för flera veckor sen. Läste den och blev så där galet stolt över mitt sammanhang. Hon säger det så bra, Linnéa Åberg. Om det vackra. Och om det som ibland är så fult. Men hur det är värt att kämpa ändå.
Linnéa var en del av det där tjejgänget jag beundrade så när vi var yngre, som liksom fick med sig andra fast de var så tajta. Idag är hon bibellärare på Liljeholmens Folkhögskola och en av hjärnorna i Frizonledningen.
Jag vill tala om det vackra. Det vackra i att få vara med i sammanhang där man får vara sig själv. Där ens ofärdiga åsikter har tillåtits komma ut ur den stora megafontruten. Det vackra att som ung och osäker och kvinnlig ha fått möjligheten att lära känna sig själv, få mark under fötterna, och växa i kapp ens kallelse i sammanhang där uppmuntrade fostran har varit den rådande kulturen.
Jag har fått vara med i ledningsgrupper, styrelser och föreningar. Ibland för att jag har skinn på näsan och åsikter om mycket. Andra gånger har mina meriter varit att jag är ung och kvinna. Och faktiskt, det sistnämnda gjorde mig så heligt förbannad ett tag att jag slutade tacka ja till fina men oförskämda uppdrag. Jag ville inte fylla ut den kvinnliga stolen bara för att de inte fann någon annan ung kvinna. Det dröjde en tid innan jag insåg att om nu mitt kön ”utnyttjas” för att fylla en plats så ska jag minsann göra det värdigt och lära mig så mycket jag kan. Och i backspegeln kan jag se att av styrelsemännen med skägg och tomteluva, som förväntade sig en tyst kvinna, har jag lärt mig ett och annat av vilket hjälper mig nu till att bli en bättre och mer erfaren ledare, lärare och förkunnare. Tack ni män som inte visste vad ni gjorde när ni bjöd in den unga kvinnan. Tack för att ni har fostrat en kvinna som nu ganska obehindrat vågar pröva sina åsikter offentligt!
Jag vill tala om alla de vackra kvinnor som har gått före mig och visat vägen. Om de som såg potentialen i mig när jag själv inte gjorde det. Om de som lät mig följa med, lyssna, pröva och sedan lära mig. Jag vill klappa händerna åt de kvinnor som vågade släppa fram en oborstad ung kvinna som inte kunde särskilt mycket men som tydligen ville något. Jag vill tacka för att ni inte såg en konkurrent utan en syster, vän och medtjänare. Tack Eva, Josefin, och Åsa! Det finns fler, men det är i er skugga som jag har växa upp! Jag är så tacksam!
Jag vill också tala om det fula. Det där som ibland gror inom mig och som gör att jag kan vara rädd för att mista min plats. Rädslan av att inte längre behövas, få plats eller bli utestängd från att få tjäna där jag tror att jag har min kallelse. Men jag tror jag har hittat ett sätt att mota det fula ut ur dörren. Det handlar om att fortsätta göra som mina förebilder – ta unga kvinnor under sina vingar! Även jag vill bli en kvinna som ser potentialen i de yngre och oslipade tjejerna. Även jag vill hjälpa unga att växa i sina ledarroller, predikanttjänster och styrelseuppdrag. Även jag vill vara med och vattna kvinnor (och män, men nu talar vi om kvinnor här) så att de blommor ut i den tjänst som Gud har planterat dem i. Jag erkänner att jag misslyckas ibland. Jag misslyckas med att se fröet, vattna i rätt tid och framförallt så glömmer jag att plantera om till en större kruka. Men jag jobbar vidare!
Om vi ska få se goda ledare, föredömen och tjänare – vare sig det är män eller kvinnor – måste vi bereda mark, vandra med, låta dem få pröva sina gåvor och växa. Kvinnor – det är ert ansvar att bli mentorer till de oslipade diamanterna! Kvinnor, ta era yngre systrar med er! Var vänner! Lev och lär av varandra! Bli medtjänarinnor för Guds skull!
Jag tror nu att jag publicerat alla texter jag har fått in till mitt lilla projekt #kvinnligatalare. Om du har skickat en text som inte kommit med – bli inte ledsen, jag är bara virrig – skicka ett mejl till mig och skäll lite på mig. Jag har på intet vis ratat någon, men jag litar inte helt på mig själv när det kommer till att vara strukturerad.
Och vill du vara med? Tid finns! Skriv på! Jag publicerar mer än gärna.
Jag håller nu på att samla ihop texterna och tänkte att jag ska skicka dem till studieförbund, konferensanordnare och samfundstyper. Så att de nästa gång de söker en talare kan rota i den här högkvalitativa högen liksom.
TACK alla ni som varit med så långt. Jag är så glad för att ni har velat dela era tankar. Och taksam för att vara omgiven av så mycket klokskap.
Jag kom av mig i min bloggserie. Det är en fyra – fem som har sagt att de ska skicka in och jag tänkte att du väntar jag in dem innan jag publicerar den sista jag har inne. Men nu är de så slöa så nu vill jag inte vänta med den här texten längre!
Elin Gert började på EFK Ung precis lagom när jag slutade. Hon ger mersmak och jag vill lära känna henne mer. Här delar hon kloka tankar om det där med att vara pastor. Och kvinna. På samma gång.
Elin Gert. Make och en son. Jobbar sedan augusti som pastor, men har också en liten tjänst centralt på EFK UNG.
Jag är uppvuxen i en stor familj. Mycket prat och högt i tak. Samtal och diskussioner om Guds Rike i allmänhet och församling i synnerhet har alltid varit en naturlig och viktig del. Att jag själv en dag skulle stå som församlingspastor är inget jag direkt drömt om hela mitt liv, men inte heller något jag varit främmande för. Men kärleken till församlingen har lett mig dig jag är i dag. Och det känns så självklart, så rätt. Och kanske är det just det, att jag aldrig upplevt det konstigt eller märkvärdigt eller särskilt speciellt att vara ledare, som bidragit till att jag är där jag är idag.
Jag är ingen kvinnlig pastor, utan jag är pastor och kvinna. För mig är det viktigt. Självklar är det ett visst mått av vånda i pastorstjänsten, men det har inte att göra med att jag är kvinna, utan för uppgiften och ansvaret. Jag kan inte säga annat än att jag genom min uppväxt har blivit uppmuntrad och fått möjligheten att växa. Kanske andra tycker att jag varit för framfusig och tagit för mig, jag vet inte. Men för mig har det handlat om att jag inte har sett det som konstigt att göra saker jag tyckt varit roligt. Jag har aldrig tyckt det varit svårt att prata framför folk eller vara med och driva saker. Har saker, uppdrag, uppgifter känts bra, så har jag gjort det. Det har liksom inte varit något konstigt, eller något stort.
Jag tycker det är viktigt med kvinnliga förebilder. Min mamma är i det avseendet den viktigaste för mig. Hennes förmåga att älska Jesus och älska medmänniskor vart i världen hon än varit och vad hon än jobbat med, är något jag beundrar. Men viktigast för mig har varit förebilder över huvud taget – kvinnor som män, som älskar Jesus och lever på ett föredömligt sätt. Och dem har jag inte främst hittat i offentliga talarstolar.
Jag hör också kommentaren att det inte finns kvinnliga talare. Jag vet inte vems ”fel” eller ansvar det är. Men jag kan ibland uppleva att det ställs, om inte högre, så i alla fall andra ”krav” på kvinnor. Brist på erfarenhet tycker jag att jag hör ofta. Sen får jag för mig att kvinnors egenheter är ett större ”problem” än mäns egenheter, just för att de kopplas till att de är kvinnor, inte till dem personligen. Jag kan nog också uppleva att en kvinna inte får lika många chanser som en man. Jag kan se problemen med brist på kvinnliga talare. Fast jag kan inte låta bli att undra om vi ibland inte ger näring till det när vi pratar om det som just problem? Kanske borde vi istället se och lyfta fram de som finns istället för de som inte finns? Våga tycka det är självklart? Att det lika mycket handlar om hur vi kvinnor talar om och med varandra. Att vi ser och lyfter de som är yngre än oss och ger dem chansen att växa. Här har vi som är ledare idag en otroligt viktig roll tror jag. Tar vi oss tid att låta andra gå med oss?
Visst har jag fått kommentarer om mitt utseende. Visst har jag fått märkliga förfrågningar om delaktighet. Visst har jag fått kommentarer om mitt sätt att leda. Visst har jag fått kommentarer om min ålder. Visst har jag fått skeva leenden. Och visst har det många gånger varit bara för att jag är kvinna. Visst har jag blivit ledsen emellanåt. Och frustrerad. Men för mig har det någon stans också handlat om att välja. Att välja att inte foga in mig i det sättet att tala. Att välja att inte bli småaktig. Att välja att tolka det positivt. Och att tro att det är Gud som leder mig.
Tillbaka till de coola kvinnor jag mött inom EFK. Idag är det Lisas tur. Och vilket språk hon har. Vilken förmåga att berätta. Läs! Ta intryck, låt diskussionerna fortsätta. Jag ser dem på Facenooksidor, på Twitter och hör dem över kaffebord. Det är ju guld ju! Lisa – tack för att du ville tänka högt här.
Mitt namn är Lisa Fredlund. Jag är till sommarn 28 år och jobbar just nu som pastor i Östermalmskyrkan i Kristianstad- de är en ynnest. Jag är utbildad inom Efk och kom till tro när jag var 18-19år. Jag älskar människor – olika! Och djur och kreativa projekt och cykling och skrattar mycket.
Jag minns som nyss, både känslan och platsen när jag var runt 11 år och går på stan med min mor. Hon är lång och reslig ljushårig och ”nordiskt byggd” och vi promenerade omkring och tittade i skyltfönster. Helt plötsligt ser jag konturerna av henne i ett skyltfönster och så ser jag mej bredvid. ”men det måste vara något fel! Jag är ju inte så liten!! Jag är ju minst lika lång som min mor.” Tänker jag. Tankarna flyger och jag funderar, är jag så kort och smal??
Så här i efterhand kan jag se detta minnet med en smula skratt och tänka att jag var så härligt omedveten om hur jag såg ut. Men just när det hände minns jag att det var som ett uppvaknande. Och så här i efterhand kan jag också se att det säger så mycket om identifikation. Att den inte främst bygger på de yttre omständigheterna. Jag kände så stark identifikation med min mor och jag kände och känner mej så lik henne. Så lik att när jag var liten trodde att jag såg ut som hon. Lång blond och nordisk.
Det finns fler personer jag identifierar mej med som jag kanske vid första anblicken inte är så lik. Det finns så oerhört många olika referenspunkter människor emellan. Både synliga, själsliga, fysiska, andliga, historiska, nationella, kulturella, allmänmänskliga och sådan som har att göra med genus. Flera av min främsta förebilder som ledare, talare, predikanter, är män. Inte just för att de är män, utan för att det finns något som de har som jag känner igen mej i eller längtar efter att få se i mitt eget liv. Jag har någon kvinnlig förebild också, för att det såklart finns många bra, som min mor till exempel. Under de tio år jag varit kristen, och de 8år jag fungerat som kristen ledare och förkunnare, har jag blivit lyft och stöttad av många män och kvinnor, lika och olika mig och det är jag stort tacksam för.
Den här texten skrev jag och publicerade på min blogg för ett par veckor sedan efter sista modulen i Pingst akademin var avslutad. (Pingst har haft ett fördjupningsprogram kallat Pingst Akademin under 2år..lysande)
Pingst Pastor
Jag sitter i ett myller av män i rutiga skjortor och schackrutiga jumprar – svart beige, grå ibland stråk av grönt och röd möjligtvis.
Någon sträcker händerna någon hummar medkännande. ”Jesus, Jesus, käre Jesus”
Folk skriver på sina Ipads någon dunkar en broder i ryggen.. Mycket kärleksfullt (inte som förr då dunkades ryggarna så lungorna hängde löst efter predikantdagarna som en broder sa)
I en av våra processgrupper ber männen med hög röst och länge.
Jag sitter i det här havet och känner mej så hemma, jag inser att jag knappt tänkt på att jag inte är en medelåldersman i schackrutig pullover.. Jag ägnar det inte en tanke förrän en man säger att han gillar min stil.. tack! Jag gillar hans..
Eller kanske snarare honom. ( jag e ju som Mikael Hallenius presenterar sej, en liten brun..tjej då istället för kille)
Och jag slås av att identifikation inte handlar främst om det yttre förutsättningarna utan om de inre, om hjärtat. Det handlar om kallelse om uppgift, om värderingar, om längtan, om viljan, om våndan, om att stå på böjda knän tillsammans och ropa efter Gud.
Det är mina bröder (och en och annan syster) som är ute i Sverige kämpar, jobbar, fattar viktiga beslut, ber, lyssnar efter Hans röst som ljuder högre och som inte främst ser till yttre faktorer.. Utan till hjärtat, till kallelsen.
Jag fylls alltid av enorm vördnad för det arbete våra syskon utför ute i landet. Fylls av vördnad och inspiration när jag ser dem.. Tusan- tänk att de kan vara vackert med 78 rutiga skjortor – tänk MQ.. O 29 jumprar- tänk schack och ibland dem ungefär 24 kvinnor.
Ni e så vackra!! Och här under 4dagar i Pingstkyrkan i Jönköping framträder varje unikt ansikte, berättelse, ni skulle vara här alla ni därute o se en glimt.
Jag är fylld av hopp och jag äter gärna ostkaka med medelåldersmän.. Därmed inte sagt att jag inte ser framemot när vi kommer vara fler kvinnor, men det gäller även nysvenskar, och helt andra subkulturer. Olika människor..
Men här är jag så hemma, och emottagen, mött och kanske mer bekväm än jag är i något ”lattemamma30årsvintagegäng”
Maria Öst sitter i equmenias styrelse, blir ordinerad pastor på söndag, gifte sig nyss, är duktig på vänskap och har fattat det där med förebilder. Läs! Fundera över vem du kan uppmuntra och se runtomkring dig. Och följ Marias blogg HÄR.
Det var en måndagskväll i köket i Kungälvs missionskyrka. Jag höll en andakt för scoutpatrullen som jag var ledare för. Jag var runt sexton år och det var inte första gången jag höll andakt. Det var inte första gången jag talade om min tro inför människor. Inte alls. Men det var första gången jag gjorde det som mig själv. Alltså första gången som jag inte försökte göra vad mina förebilder gjorde, utan gjorde det så som jag ville göra det.
Det var ingen annan vuxen som lyssnade, utan bara några elvaåriga, fnittriga tjejer. Det gjorde nog att jag vågade. De vet ju ändå inte hur man ”ska” göra, tänkte jag. Så jag håll min andakt så som jag ville hålla den och det kändes riktigt bra. Sen var scoutkvällen slut och jag sa hejdå till tjejerna och plockade ihop grejerna vi använt under kvällen.
Då kom Elin, en annan scoutledare. En vuxen scoutledare. Ja, hon var faktiskt min egen patrulledare när jag var scout. Och hon sa att hon hade råkat höra min andakt. Och hon sa att den var bra. Hon tyckte att jag höll en bra andakt. Elin visste inte att det var första gången som jag höll en andakt som mig själv, vilket gjorde det hela ännu bättre för mig. Tänk att Elin tyckte att jag var bra på det som jag tyckte var så spännande och roligt och läskigt och stort.
Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt på den kvällen under de tio år som gått sedan dess. Många gånger är det, det vet jag. Elin är en av anledningarna till att jag vågat hålla andakter, vågat predika, vågat bli ungdomsledare, vågat studera till pastor. Hon och många fler. Jag har en lååång lista på människor som uppmuntrat och utmanat mig. Aldrig att jag hade vågat utan dem.
Uppmuntrade de mig för att jag är kvinna? Nej, det tror jag inte. Några av dem tyckte nog att det var extra roligt att uppmuntra mig för att jag är kvinna, det tror jag. Men det var ju inte därför de gjorde det. De uppmuntrade för att de såg något i mig. De såg att jag gjorde något bra, något som jag gillade, något som jag fått som gåva.
Ibland får jag förfrågningar om att vara med i olika grupper och kommittéer i kyrkan. Inte sällan ställs frågan i stil med ”vi kände att det skulle vara bra att ha med en ung kvinna, och då tänkte vi på dig” som om det vore den största komplimangen man kan få. Inte sällan vill jag då tacka nej. En gång bad jag att de skulle omformulera frågan om de ville ha med mig. Då kom det fram att de faktiskt ville ha med mig för min kompetens och mina personliga egenskaper. Det var mycket roligare att tacka ja för det än de två saker jag inte kunde stå till svars för: ålder och kön.
Och här känner jag att vi har en stor utmaning som kyrka: att se människor för vad de har fått för gåvor av Gud, och att våga berätta för varandra vad det är vi ser. Då tror jag att kyrkan lättare får rätt folk, både kvinnor och män, på rätt plats. Och det är ju det som är meningen.
Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt. Hon var och en framträder Anden så att den blir till nytta.
Dags för ett par kloka kvinnor inom Gemensam Framtid att skriva om talarskap och ledarskap. Idag – Miriam Carlsson! Styrelseledamot i GF med förflutet i Equmenia, engagerad som få! Läs och ta hennes uppmaning på allvar!
Jag är kvinna. Jag är snart 30. Jag är färdig läkare, Jag har varit med och bildat och utvecklat ungdomsorganisationen equmenia och suttit i dess styrelse i 4 år. Sen gick jag vidare till ”vuxenvärlden” och har varit med att bildat samfundet gemensam framtid och sitter i dess styrelse sedan 2 år tllbaka. Det har varit en otroligt spännande, utmanande, jobbig, rolig, lärorik väg som jag är tacksam och stolt över.
Jag har faktiskt rätt mycket erfarenhet vid det här laget. Ändå bemöts jag då o då med en verbal klapp på huvudet, ett överseende leende, eller med förvåning när jag bidrar i diskussionen. Och jag tänker – vad beror det på?
Blunda och nollställ. Och så läs igen. 55 årig man. Läkare. Varit med och bildat 2 organisationer och suttit i dess styrelser i totalt 5 år. Ger det någon associationen att le och klappa på huvudet?
Det är något med det där. Ung. Kvinna.
Att som ung kvinna (om 29 är så särskilt ungt får väl höra till en annan diskussion?) ta för sig, höja sin röst i större grupper, ställa obekväma frågor och ifrågasätta, eller bara att begära ordet har faktiskt oftare än vad du kanske tror lett till höjda ögonbryn. Det är tydligen inte vad man väntar sig.
Jag har mött det i mina ledaruppdrag i kyrkan. I styrelser och arbetsgrupper. I församlingen. Likväl som i andra föreningar utanför kyrkan och på jobbet som läkare.
Vi har en bit kvar till jämlikhet. men det sitter i de små detaljerna, o det är väl därför vi inte alltid märker det.
Jag vill ge dig ett exempel. Min erfarenhet är att jag måste bevisa mig mer. Att många av dem jag träffar eller sitter i möte med först inte räknar med att jag som ung tjej ska ha något viktigt att bidra med. Att jag först måste prestera och då, när de av egen erfarenhet sett att jag faktiskt har något att tillföra, lyssnar. Och det vill jag verkligen säga- att då lyssnar de allra allra flesta och jag blir respekterad och betraktas som en viktig röst.
Och det kanske vore okej, att man måste förtjäna lyssnandet och respekten. Om det bara vore så för alla.
Men min erfarenhet är att det inte är lika för alla, att det många gånger är så att männen inte bemöts likadant. Och det gäller inte bara de gamla rävarna, männen med många år på nacken, gråa hår på huvudet och för många centimeter kring midjan. Nej, det gäller också de killar som är i min ålder, och som faktiskt i de allra flesta situationer jag tänker på har samma förutsättningar som jag. Inte mer kunskap. Inte mer erfarenhet. Inte bättre på att formulera sig. Nej, i flera fall har jag nog till och med haft mer av allt detta. Men ändå- så räknas de med på ett annat sätt än vad jag gör. Jag har stött på det så många gånger att jag ser ett mönster. På killarna lyssnar man direkt och med mindre förvåning att de höjer sin röst, på tjejerna lyssnar man också- men först efter att man presterat och gjort sig förtjänt av lyssnandet.
Det är viktigt att prata om det. Att jämlikhet är viktigt. Och att det inte är en självklarhet. Att göra oss alla uppmärksamma på de små detaljerna, för det är där det ligger idag.
Jag blir arg och ledsen när man inte erkänner det. När man lyssnar på min beskrivning av exempel där jag faktiskt inte blir lika behandlad – och sen svarar ”men är inte det bara som du upplever” eller antyder att jag själv letar efter och skapar olikheterna.
Jag hoppas att detta får dig att bli mer uppmärksam på de små ojämlikheterna. Att vi kan enas om att vi inte är framme och måste fortsätta jobba för jämlikhet. Att det får både dig och mig att ifrågasätta våra fördomar och fundera över vilka vi lyssnar på? Vilka vi räknar med skall ha något att tillföra? Vilka vi ger vår uppmärksamhet och frågar om åsikter och uppdrag?
Jag hoppas att jag kan vara en förebild. Att fler ser att det är möjligt att som ung kvinna spela en viktig roll som ledare, talare, styrelseledamot osv. De flesta vet att det är möjligt. Men jag längtar efter att fler ska se att det är naturligt. Helt normalt. Det man räknar med?
Detta är EFK-kvinnornas vecka. Inser ju mer jag läser hur mycket jag beundrar dem och tycker de är coola. Johanna Rudolfsson har arbetat med Step Out på EFK Ung men är nu regionsamordnare på EFKs kontor i Sydafrika. Vi tycks skicka ut de kloka i världen.
Jag blir lite arg när jag läser Johannas text. Och utmanas. Läs och sprid!
Innan jag satte mig ner och försökte sätta ord på mina egna tankar kring detta område så läste jag faktiskt vad de andra kvinnorna skrivit kring detta ämne. Genomtänkta inlägg i en debatt som verkar återkomma med jämna mellanrum. Genomtänkta kvinnor som hade konkreta erfarenheter att berätta och oftast även lösningar på problemen och situationerna.
Jag kände igen mig i mycket av det som kloka Charlotte Arenander skrev om förra veckan. Att bli tillfrågad för att jag är just den jag är och inte för att jag är kvinna.
Jag har aldrig riktigt varit medveten om att jag skulle vara behandlad på ett annat sätt eller anses diskriminerad osv för att jag är kvinna. Den situationen ställdes jag aldrig inför när jag växte upp. Eller så ställdes jag inför den men jag var så pass naiv att jag inte hörde kommentarerna. Naiv i den mening att jag inte kunde föreställa mig att jag som tjej skulle behandlas annorlunda.
Kommentaren jag fick efter att jag predikat för första gången hörde jag dock gott och väl och glömmer inte.
En person tackade mig för predikan med orden:
- Det kan jag i alla fall säga, en snyggare predikant har vi aldrig haft i predikostolen tidigare.
Där stod jag som 21-åring med tummade, omskrivna predikoblad i handen i en nyköpt tröja för tillfället och kände mig….uppskattad? nej. Förlöjligad? Ja.
Detta är dock en av de få gångerna som jag har upplevt mig bedömd utifrån att jag heter Johanna och inte Johannes.
Sedan 3 månader arbetar jag på Evangeliska Frikyrkans regionkontor i Sydafrika som regionsamordnare. Här stöter jag gång på gång på frågan om manligt och kvinnligt ledarskap.
- I Tanzania så ville de ha goda bibliska bevis på att kvinnor kan vara pastorer innan de ens kunde tänka sig ett sådant faktum.
- I Moçambique tvekade jag innan jag gick fram under förbönen för den nya samfundsledaren då jag var fullt medveten om att här tillåter de inte kvinnliga pastorer, skulle det stöta sig med kulturen?
- Ikväll i Sydafrika åt jag kvällsmat hemma hos den pensionerade generalsekreteraren och blev inbjuden att när som helst komma och predika under en hel helg.
Jag slits dagligen mellan två världar, två förhållningssätt till den enkla frågan: ”Kan kvinnor vara ledare, förkunnare?” och att på det börja tala om min ålder i kulturer där man är ansedd som ungdom tom 40 års ålder är en svår balans.
Vad är då min lösning på situationen. Vad har jag för vis sammanfattning att ge på dessa tankar?
Ingen för tillfället. För jag vill fortsätta vara naiv och tro att när människor frågar mig om att leda, att predika, att gå in i en tjänst för Guds rike så är det för att jag heter Johanna Rudolfsson och de har sett vad Gud har lagt ner i mig. Inte för att jag är en kvinna och fortfarande under 30.
Nästa kvinna ut – fantastiska Josefin Lennartsson! Hon är en sån där kvinna som jag liksom smygit runt några år. Som har funnits i min vänkrets och som jag, när jag möter henne, alltid tänker att jag skulle vilja smaka så mycket mer på liksom. Hon är ordförande för EFK Ung, butikschef på Erikshjälpen och kreativ som få. Läs och inspireras!
“Women are complicated, women are multifaceted not because women are crazy, because people are crazy and women happen to be people. …What makes a strong female character is a character who has weaknesses, who has flaws, who is maybe not immediately likable but eventually relateable.”
Jag kom över den här videon häromdagen, citatet kommer från den. Och jag tycker hon var så mitt i prick den här tonåriga fashionistan, Tavi Gevinson.
När standarden alltid utgår ifrån en manlig person eller version blir det automatiskt svårare att vara kvinna. Inte för att det inte går att jämföra sig med männen. Utan därför att kvinnor inte alltid är likadana som män. Och när det kommer till ledarskap så tycker jag man ser så tydligt hur bilden av en ledare, talare eller chef är formad av och för män. Jag tror inte man gjort detta med illvilja. Jag tror inte ens att man tänkt särskilt mycket över det. Och det är just det som är problemet.
För när man inte ens reflekterar över att bilden borde ha fler nyanser då erkänner man heller inte att världsbilden kan se annorlunda ut. I och med det skapas en dominerande bild som exkluderar allt som inte passar in i den. Det skapar stora problem. Problemen möter dock främst de som inte passar in i mallen. De syns nämligen inte lika tydligt.
När det kommer till kvinnligt ledarskap anser jag att det största problemet ligger i att kvinnor bedöms utifrån en mall som är skapad just av och för män. Detta gör det svårt. Även om jag ska vara ärlig och säga att jag inte mött så mycket motstånd. Många har uppmuntrat mig i mina drömmar och min längtan, inte minst min pappa. Men det har varit svårt och är fortfarande att hitta exakt hur min förmåga att leda ser ut. Och framförallt att bejaka alla olika sidor av mig och mina gåvor. Jag passar inte in i någon mall hur mycket jag än försöker.
När jag såg den här videon fick jag en påminnelse om varför jag inte har lyckats. Det är för att jag inte ska lyckas placera mig i en mall. Jag ska vara jag. Med allt vad det innebär. Utmaningen är att hitta en vila i alla de motsägelsefullheter som bor i mig. Jag vill vara trygg i dem och jag vill använda dem i mitt ledarskap. Även om många skolböcker säger att det är precis det man inte ska som ledare. Det hade varit lättare att acceptera en mall och tryckt in mig där i. Det hade kanske skapat en hel del skavsår men då hade jag ju sluppit denna process.
Jag brottas ofta med de gåvor jag har och på vilket sätt de tar sig uttryck i mig. Därför att jag inte har så många att relatera dem till. Det finns helt enkelt för få förebilder. För att det ska bli förändring tror jag vi behöver börja tänka på hur varierande våra gåvor tar sig uttryck. Hur Gud talar till oss på så många olika sätt. Och på att ledarskap kan se så olika ut. Sen tror jag att vi behöver tuffa till oss och våga lite mer. Kanske inte alltid vara hundraprocent klara för att gå, utan våga gå på skakiga ben. Jag tror att vi kvinnor har mycket att bidra med i kyrkan även som ledare. Och jag tror att vi har stora möjligheter att få vara med som tjänare i Guds rike. Men det handlar också om att vi ska våga vara dem vi är i det ledarskap vi blivit kallade till. Att våga stå upp för det vi känner är rätt även om vi får stå själva. Min uppmaning idag är: ta emot de gåvor Gud har gett dig med frimodighet och tjäna Herren med glädje!
När jag jobbade på EFK Ung hade jag en chef. Hon hette Josefin. Och var så där klok, eftertänksam, pasionerad och driven på samma gång. En bra ledare helt enkelt. Kvinna dessutom. I en bloggserie som den vi är mitt uppe i är Josefin Fållsten given. Idag är hon regionledare för EFK i Asien, 37 år och boende med sin familj i Thailand. Läs hennes tankar om att vara kvinna i ett kyrkligt ledarskap här!
Det har hänt att någon broder utbrustit i: Oh, vad trevligt med lite kvinnlig fägring i styrelserummet! Jag log och tackade och försökte tänka att det var en komplimang, men inom mig planerade jag att redan nästa styrelsemöte klä mig i balklänning. För är det kvinnlig fägring de vill ha, så är det lika bra att göra det ordentligt!
Nu har jag aldrig gått på styrelsemöte i balklänning, kanske borde jag ha gjort det, men jag har många gånger upplevt att det jag säger eller tycker inte blir hört. Då har jag vid några tillfällen skickat skriftliga påminnelser, om vad som bör komma med i protokollet.
Vid ett tillfälle fick jag av en äldre kvinna i en styrelse rådet att ta som vana att begära ordet lite nu och då. Och så om jag inte visste vad jag skulle säga, bara säga det som någon annan just sagt. ”För att det är viktigt att kvinnor hörs”. I den tesen håller jag med henne, men att för den skull prata för pratandets skull, det har jag försökt att undvika.
Med detta ovan konstaterat så tänker jag också att jag många gånger har fått frågor om ledaruppdrag just för att jag är kvinna. Och det där är ibland lite svårt att relatera till. Att inse att de flesta andra är män i ett program och att man själv är en yttring av genderpolitik hos arrangören. Hur ska man relatera till det? Jag brukar försöka tänka att då är det mitt ansvar att ta ansvar.
Förväntan på kvinnor är inte lika hög att finnas i ledarroller. Det är liksom mer okej för en kvinna att skylla på man, barn, hem osv och man kommer undan med det. Men det är inte riktigt giltiga ursäkter för män, när de får frågor om ledarskap. Så, någonstans mitt i detta tycker jag att man som kvinna också behöver ta ansvar. Ansvar för gåvor man fått av Gud, ansvar för Guds kallelse som gäller alla människor lika mycket.
En gång har jag varit med om att två hela bänkrader reste sig och gick ut, när jag proklamerade att jag kallar mig själv Biblisk Feminist. Vad de två bänkraderna tyvärr missade att höra, var vad jag menade med det. Nämligen att – vi som Jesu efterföljare är kallade till ömsesidigt tjänande! Både kvinnor och män, alla människor är kallade av Gud att fullfölja hans uppdrag. Inför detta uppdrag har alla kristna samma ansvar!
så nu vill jag inte vänta med den här texten längre! 
