Skrivet av Josefine 2012-02-03 | 19 kommentarer
God morgon! Just slutfört min vanliga ”läsa igenom vad som hänt sen jag la mig”-runda på tidningar och bloggar (vad gjorde man innan nätet, nån som minns?). Fastnar i en debattartikel av Sigfrid Deminger i Dagen där han skriver om en frikyrklighet som inte bar. Det är inte ofta en text berör så många känslor på en gång.
Deminger (som är en av de där hjältarna jag är uppvuxen med och som jag har stort förtroende för) talar om en frikyrka så urvattnad på biblisk kontext, textläsning, värdighet och symboler så att den inte bar hans tro i mål. Och först vill jag avfärda honom i facket ”gnällig gubbe som vill ha det som det var förr”. Han skriver om borttagna predikstolar och stängda orglar och jag tänker att just det är väl inte så problematiskt. (Även om jag håller med honom om enformigheten som ersatt orgeln, men det är en helt annan blogg. ”Varje generation har sin kyrkorgel”, brukar min pappa säga och min generations tycks ibland vara evigt upprepade A- och D-ackord på gittar.)
Men sen – när jag läser igen och lägger från mig skölden lite – så skjuter texten rakt in. Det är nästan för mycket plågsamma sanningar här för att orka läsa. Om församling som blivit publik. Om människors framträdande som står i vägen för korset. Om en bibelläsningsbrist som jag – vilket jag är smärtsamt medveten om – själv är en del av att låta fortgå. Det gör ont. Önskar att Deminger ville vara lite mindre konkret så jag kunde värja mig.
Det är den där eviga pendeln vi inte kan hantera. Vi flyger från ena diket till det andra hela tiden utan möjlighet att få stopp på rörelsen mitt på vägen. I vår lust och vilja att göra kyrkan mer tillgänglig, folklig, inte så hotande, så har vi riskerat slänga ut barnet med badvattnet. I vår vilja att attrahera gör vi underhållning istället för gudstjänst.
Nej, jag är inte med Sigfrid Deminger riktigt hela vägen, men det är ju inte det viktiga. Jag kommer fortsätta klura över om vi verkligen behöver predikstolar. Men en av de tonåringar jag var ledare för för några år sedan så nåt som etsade sig fast i mig. Han sa typ; ”jag tror jag lägger ner kyrkan, den är ju som alla andra ställen fast med lite tristare förutsättningar, det är inte annorlunda där mot resten av livet och då väljer jag nåt roligare”. Jag tror att vi i vår lust att dra till oss människor har börjat tävla på helt fel arenor. Vi försöker underhålla så mycket vi kan, tala till så många känslor som möjligt, bidra med så mycket socialt förstklassigt häng som möjligt. Och vinner vi inte, så går folk nån annanstans där samma varor erbjuds.
När vi borde göra det vi är bäst på. Det vi är satta att göra. Berätta för människor om en radikal tro som håller. Som gör skillnad. Som både kräver av oss och är total frihet på samma gång. Som är liv och död och vilja. Inte bara känslor och förstklassig musik och retorik.
Tack, Sigfrid, för ögonöppnaren. Ska klura en stund till på vad jag ska göra med den. Ska bara värja mig lite till först.
Skrivet av Josefine 2011-11-17 | no kommentarer
Alla bröllop har ju sina märkliga ingredienser. Framförallt är de nog mest speciella för brudparet själva. Så även i vårt fall. Men en av vårt bröllops mest märkliga ingredienser var en massa liksom… ofiiciella presenter. Från en massa samfund. Det var en märklig sak. Vi har båda – och mest min make – haft en massa jobb inom kyrkan på olika sätt och sålunda beslöt sig några av de organisationerna för att uppmärksamma vår dag. Det är enormt smickrande på nåt vis. Man blir glad.
En av de finaste gåvorna vi fick – alla kategorier – kom från Svenska Baptistsamfundet. Jag blev rörd till tårar när jag, efter att ha hört talet och läst kortet som liksom levererades med presenten, öppnade och hittade ett vackert inramat exemplar av Cederströms Baptisterna. Det var den första tavla som åkte upp i vår lägenhet och det första jag ser när jag vaknar på morgonen. Vi fick tavlan med en vänlig uppmuntran att inte ”glömma bort vårt gemensamma arv”. Och det slår mig ibland när jag kastar ett öga på den hur enormt stolt jag är över just det arvet.
I en tid fylld av religionsförföljelse. I en tid då vi skickar människor in i döden med chartrade plan för att vi inte tycks tro på deras berättelse om tortyr och avrättning på grund av tro i det land de skickas till. I en tid då total hängivenhet till vad det vara månde anses omodernt. I en sån tid är det något oerhört vackert att påminna sig om att vår egen historia – i en tid inte alls långt bort – innehåller förföljelse och överlåtelse i sin allra djupaste förståelse.
Och jag vill låta mig påverkas av det. Jag vill känna tacksamhet över att fritt kunna blogga, skriva, ropa ut min tro på vilket sätt jag vill. Jag är fri att göra det för att andra har gått före och tagit smällen. Men jag vill också låta mig påminnas om att i vår värld just nu – precis just nu – döps någon under stort hemlighetsmakeri, i fara för sitt eget liv. Vad är mitt ansvar? Just nu gömmer sig någon i rädsla för att svenska myndigheter – representerade av människor som du och jag som gärna ser vackra tavlor med svensk historia på – ska hitta dem och skicka ut dem till tortyren. Vem kan jag ge en matkasse till? Vems advokat kan jag bli?
Svenska Baptistsamfundet hade sina sista medarbetardagar i Strängnäs nu i dagarna. Snart går samfundet upp i Gemensam Framtid och bildar därmed nytt ihop med missionarna och metodisterna. Jag är ofta frestad att skriva en väldig massa om den processen. Men det är det så många andra som gör.
- Låt oss vara en kyrka som gör drömmar sanna, avslutar missionsföreståndaren Karin Wiborn samfundets sista predikan.
Åh, vad jag gillar Karin. Att sluta med hopp. Med utmaning. Med framåtanda. Inte med ett ”tack för den här tiden” och ett ”vad fint det var på den gamla goda tiden” (något baptisterna lyckades sjukt bra med på nån slags gravöl… f’låt jubileumskonsert på kyrkokonferensen i våras). Jag tror att få har förstått vilken sjukt talangfull ledare den kvinnan är.
Och när jag kikar in i sovrummet ser jag de där drömmarna igen. Min historia springer ur den där tavlan på något vis. Jag är en stolt baptist. Tacksam för alla dem som gick före. Och jag avundas dem deras överlåtelse. Jag drömmer om att vi alla – vi frikyrkonissar kommer ju de flesta av oss från de där grupperna av hemligdöpare vid undangömda sjöar – skulle våga drömma om en kyrka som gör drömmar sanna. Drömmar om sanning. Om trygghet. Om överlåtelse. Om frihet att uttrycka sig. Om att känna sig älskad.
Hur gör vi? Hur målar vi den tavlan idag? I handling. I överlåtelse. Stolt rakryggade.
Skrivet av Josefine 2011-02-11 | 2 kommentarer
Skulle ringa en person jag bara mött nån enstaka gång häromdagen. En snubbe som jag liksom bara träffat i större folksamlingar och som jag inte var säkert på om den kunde koppla mitt namn till mitt utseende.
Jag tycker inte om att ringa folk överhuvudtaget. Jag är bra på människor live. Och via mejl. Men inte särskilt bra i telefon. Så jag brukar liksom öva. Repetera några gånger innan vad jag ska säga. I det här specifika fallet insåg jag också att bästa oddsen för att personen skulle veta vem jag var, var att presentera mig via den där typen jag är kär i eftersom de har en relation sen längre tid tillbaka. Så det övade jag på. Det var bara det att jag tänkte ”pojkvän” om honom i mitt huvud (vilket ju är sant i och för sig) men vilket fick konsekvensen att jag – i mina övningsrepliker – hörde mig säga att jag var hans pojkvän, inte hans flickvän. Ja, men ni fattar ju själva. Jag och telefoner är ingen bra deal.
Så till slut letade jag upp numret, ställde mig i en bra position vid fönstret och laddade; ”Ja men hej, det är Josefine Arenius, jag är ju FLICKvän till”, repeterade jag hundra gånger snabbt i huvudet medan signalerna började gå fram.
- Hej Josefine, svarade det glatt i andra änden.
Jag blev liksom tyst. Kom av mig helt. Någon gång måste personen i fråga haft anledning att lägga in mitt nummer i telefonen. Så när jag ringde var jag liksom redan känd.
Det blev ett bra samtal. Så där enkelt och självklart som jag ju visste egentligen, men min telefonnervositet tycks inte växa bort ändå.
Och det slog mig sen. Att det måste vara så Gud svarar. Utan några som helst andra jämförelser med personen jag ringde. Men jag tror ibland att vi får för oss – när vi inte talat med Gud på ett tag – att vi måste förklara oss. Nästan presentera oss på nytt. Berätta hela historien om hur det är, vilka vi är. Och så säger Gud bara ”hej”. Som en gammal kompis. Som man kan börja direkt med, utan några omskrivningar eller förklaringar. Han svarar, beredd att ge sig in i samtalet.
Som någon som vetat hela tiden.
