Skrivet av Josefine 2013-01-10 | no kommentarer
Är så trött att all energi liksom går åt till att vara vaken. Blir inte mycket bloggat. Men är på medarbetardagar i Sunne och vill bara skicka en kort tanke om tillvaron. Den är fin.
Man har en liten tid när man har en extra förmån som ny i ett sammanhang. När man kan ställa frågor, vända på stenar, spela lite dum och liksom genuint klura högt över saker för första gången. Det är en härlig plats att vara på, på många sätt.
I mitt första riktiga möte med Gemensam Framtids pastorer som anställd och medlem har jag mött så väldigt mycket uppmuntran. Stämningen bland de 400 närvarande här är så god. Varm, energigivande och driven. Lägg dessutom till det faktum att jag går runt här höggravid – har sällan mött så mycket omsorg och uppmuntrande ord om bön och pepp. Fascineras över vilken koll människor har, att de faktiskt följer mig eller Johan på olika vis och tycks veta sen innan vad vi står inför och med glädje följa det. Vilken rikedom. I hur många sammanhang får man känna sig så genuint omsluten liksom? Önskar alla den upplevelsen, hur delar vi den med fler?
En av de saker som slår mig med mina nya brillor, är den enorma bredd som den här rörelsen har. Och jag tänker att det är en utmaning i sig att se det som en gåva och positiv injektion. Här har förbönsmöten med tilltal och handpåläggning avlöst samtal om brustenhet och att få plats. Och de båda hör så givet ihop – sluter repets ändar på nåt vis – om vi vågar och väljer att se det. Men de kan också polarisera om vi inte aktar oss. Om vi ställer samtalandet och göranet mot varandra. Metoderna mot inlyssnandet av Gud eller – för att vara än mer konkret i exemplen – pilgrimsvandringen mot bönemötet. Gemenam Framtid har en unik möjlighet att bära en enorm bredd och rikedom av människor. Men jag tror att det kräver en hel del av oss var och en. Det kräver att vi både vågar stå upp för det vi trivs i, brinner för och känner oss kallade till och att vi med värme och nyfikenhet ser på den som befinner sig på andra änden av skalan. Vågar vi? Kan vi? Vill vi?
En av de saker som utmanat en del av oss här – och som jag lär återkomma till när jag klurat lite mer – är hur man innesluter den yngre generationen medarbetare. I kulturen, jargongen, gudstjänsterna och samtalen. Det är inget jättegäng här under fyrtio men de är – hur man än vrider och vänder på det- framtiden. På många vis tror jag att man upplever sig lyssnade på och tagna på allvar. Men sen sitter mycket kultur i väggarna när det kommer till musikval, humor och sätt att adressera frågor som liksom exkluderar (igårkväll blev det lite många exempel efter varandra vilket utmynnade i en – bitvis kanske omogen – miniexplosion från några av oss på twitter). GF är långt ifrån ensamma om detta, tror kyrkan som helhet (och kanske alla sociala sammanhang egentligen) brottas med detta. Men jag tycker vi ska och borde vara de första att ta det på allvar. Utan de som är yngre har vi ingen framtid. Och om jag – som är 35 – är ung – när är det då dags för den som är 20 att få ta plats? Jag tror att frågan är livsviktig. Och jag tror att vi – från båda sidor generationsklyftan – måste hantera den med vishet och klokskap. Och stor seriositet. Det är vår framtid det handlar om. Vi har stora möjligheter att ta täten här. Låt oss göra det.
Om livet får gå som det är tänkt så har jag än en gång fått förmånen att producera GFs Kyrkokonferens gudstjänster i maj. Då möts vi som hel rörelse för att samla oss kring vårt uppdrag. Jag åker härifrån enormt taggad inför det uppdraget! Dels för att jag – när vi möts i Karlstad – kommer ha ett nytt gäng att krama om och hälsa som nygamla vänner efter de här dagarna. Dels för att jag brinner än mer än någonsin för att få göra gudstjänster som håller ihop, utmanar, har bredd och hjälper oss växa i mötet med Gud och varandra. Vi har såna enorma resurser! Låt oss använda dem på absolut bästa vis.
Och till alla er som är här (en våning ner och lyssnar på kloka talare just nu medan jag försöker få huvudvärken att släppa på rummet) – TACK. Tack för att ni släpper in mig, för att jag får vara med. Tack för alla goda samtal, för allt vi fått dela de här dagarna. För uppmuntran och inspiration. För utmaning. Vilken grej vi får vara med om, hörrni!
Skrivet av Josefine 2012-12-10 | no kommentarer
Nu drar equmenia igång en liten sms-kampanj inför jul. Haka på vetja! Sprid och var med bäst du vill! Med ett enkel mess från telefonen kan du vara med och ge antingen 30 eller 100 pix till alla bra saker vi gör runtom i världen!
Läs mer HÄR.
Skrivet av Josefine 2012-11-21 | no kommentarer
Till gladare saker. Jag är så stolt över min arbetsplats equmenia! Min kollega Lena har – på uppdrag av vår generalsekreterare – tagit fram hur många ledare som arbetar ideellt i våra runt 420 föreningar. Statistiken blir inte helt korrekt, för alla rapporterar inte in, så i själva verket är nog siffrorna ännu bättre än de ser ut.
Men så här;
6061 stycken ledare finns med i vår verksamhet runtom i landet!
En enda enskild förening har 63 ledare!
Lilla Vännäs har själva – bara dem – 27 ledare i rörelse.
Fattar ni? All tid, allt engagemang, all kärlek som läggs ner av alla de här typerna, veka efter vecka. Det är hur stort som helst!
Och – tänk på vilken skola det är. Över 6000 – mestadels unga – människor lär sig varje år mer och mer om gott ledarskap. Om att ta ansvar. Om att ingjuta självförtroende i andra. Fatta vilken resurs för vårt land! I de jobb de går vidare till. De förtroendeposter de får. De har med sig lärdomar och värderingar som påverkar dem – och de runt omkring dem – för resten av livet.
Och alla barn och unga de möter. Alla som får ett sammanhang. Någon som ser dem. Nån som tar dem på allvar. Alla barn som får ett litet avbrott från en tuff vecka. Som lär sig saker. Tänk vad vi får vara med om.
Och allt ansvar det innebär. Alla har vi mött någon – eller själva varit den – som inte alls trivts i kyrkans gemenskap. Som inte blivit sedd eller fått komma till sin rätt. Tänk då vad vi kan vara med och påverka. Utbilda. Utrusta. Här får vi som nationell organisation också vara med och ta vårt ansvar, ge bra verktyg och föra viktiga samtal. Vi har alla gemensamt en livsviktig uppgift!
Och vi står så långt ifrån ensamma. Våra vänner i Pingst Ung, Svenska Kyrkans Unga, EFK UNG, SAU, SALT, Unga Katoliker och resten av gänget skulle kunna presentera liknande siffror och vi skulle snabbt inse att vi är ett enormt stort gäng som vill göra det bästa vi kan för att barn och unga i Sverige ska få en trygg och bra start på livet.
Att få vara med ändå… Så skönt att se när man gått och varit lite uppgiven några dagar.
TACK alla inspirerande ledare för allt ni ger!
Skrivet av Josefine 2012-09-27 | no kommentarer
En bra sak man kan skriva om är ju faktiskt sjukt bra Face to Face - equmenias konferens den 26 – 29 oktober. Kommer bli hur bra som helst!
Idag hade vi en helsidesannons i Dagen med info inför konferensen och mer finns att läsa på länken ovan. Kom bara kom!
Skrivet av Josefine 2012-09-20 | no kommentarer
SKUR har möte på Ekumeniska centret där jag jobbar idag. Det står för Sveriges Kristna Ungdomsråd och det består av ledarna för alla kristna samfunds ungdomsorganisationer, skolorganisationer och liknande. De passade på att fika med oss på equmenia.
Inte utan att flera av oss blev lite drabbade av den samlade erfarenheten och kompetensen i rummet när alla hade presenterat sig runt bordet. Så många skarpa hjärnor, så mycket passion på samma plats.
- Man får liksom lust att göra nåt och förändra världen, sa nån.
Tystnad.
- Vi kanske kan ta en gruppbild, förelog sen EFK Ungs representant i sammanhanget.
Tja… nånstans ska man ju börja.
Skrivet av Josefine 2012-08-02 | 8 kommentarer
Sitter och jobbar med en kampanj inför hösten som vi på equmenia ska lansera. Den handlar om givande, och därmed också om gemensamt ansvarstagande. Jag gillar den vinkeln. Det vi tror på gemensamt – det tar vi ansvar för gemensamt. Så tror jag att det måste vara. Men hur gör man?
Du som läser det här, vad ger du dina pengar till? Varför? Jag gissar att de flesta av oss faktiskt ger bort pengar nu och då. Det kan vara till tillfälliga välgörenhetsprojekt vi stöter på. Kontinuerligt till en församling eller rörelse via autogiro. Eller kanske via medlemskap i organisationer vars syften och visioner vi delar. Men hur fattar du besluten?
I min lilla familj tänker vi ibland att vi borde få nån slags struktur på det givande vi har, även om det förstås inte handlar om några stora pengar alls egentligen (kanske där man skulle börja, att utmana sig själv att ge så det känns). Men vi vill ha en tanke runt det. Vi har nåt slags basgivande. Utan att vi märker det dras det från våra löner. Sen har vi ett par medlemskap här och var. Och sen upptäcker vi att vi – mer och mer – liksom gör punktinsatser. Där något behövs är vi med om vi kan. Och jag har klurat på det där.
Vi lever i en värld som i allt större utsträckning bygger på kickar. Och de där autogirobetalningarna, de är ganska så… kicklösa. De ger ingenting. Men att få hoppa på något, passionerat och för att man har det framför ögonen, det ger en större bekräftelse. Och det är ett enkelt sätt att visa att man är med. I vår har det varit asylärenden. Eller fina Soppkök Stockholm, till exempel. Att med ekonomiska medel säga ”jag tror på det ni gör”, ger nån slags omedelbar tillfredställelse.
Men egentligen är det ju på precis samma sätt – och kanske ännu mer egentligen – med det långsiktiga givandet. Med de där hundralapparna som matar månad efter månad. Det är att i ännu högre grad säga till en rörelse; ”vi har förtroende för er, vi tror att ni kan förvalta detta och se vart det bäst kommer till användning”.
Det är det där jag vill komma åt. Ett gemensamt ansvarstagande för något som ska bära genom år, erfarenheter och upplevelser. Och det är det jag nu sitter och funderar omkring. equmenia finns – om vi får – med ett barn från det att det är fyra in i vuxenlivet. Vi kan stötta, bygga, utmana, utrusta och bära hela vägen. Det ligger ett enormt ansvar i det. Ett ansvar som i varje fall jag är stolt över att få vara med och bära. Även ekonomiskt.
Men när jag bara behöver gå till mig själv för att upptäcka hur lätt jag hakar på de där kickarna (som ju i sig ofta är bra grejer förstås), hur utmanar jag då till långsiktigheten hos andra?
Hur tänker du? Hur förvaltar du dina pengar? Hjälp mig!
Skrivet av Josefine 2012-06-18 | no kommentarer
Jag tycker själv jag är fånig nu så det behöver ni inte berätta för mig. Men sitter här på mitt nya jobb med en alldeles ny och fin dator. Den är tyst, och skärmen är supersnygg och den är svart och lite glammig.
Men jag gör fel precis hela tiden!! Jag trycker på fel knappa, stänger fönster när jag vill förstora dem, raderar text jag vill spara.Blir galen.
Jag har lovat mig själv att aldrig bli en av de där dryga. Men efter fem år med enbart mac, och en massa år med både och innan, är det galet svårt att plötsligt sitta med en pc igen. Inte för att nåt är bättre eller sämre egentligen – utan för att den kort och gott inte gör som jag vill!
Längtar hem till min dator. Men, i övrigt. Hade just ett sånt där spontant spånarsamtal över kaffet. Insåg plötsligt hur mycket jag saknat dem. Ett sånt där där en person hade en fråga om nåt den just jobbade med och alla andra gick igång och tänkte. Grymt fint med en arbetsplats ändå. Och med kollegor. Jag har roligt, jag. Det är lyx.
