Till dig som snart blir förälder

 

Idag gör jag min sista dag som helt föräldraledig – förmodligen för resten av livet. Dagen förflyter som de flesta dagar har gjort. Bokläsning, flingstädning, dans till Babblarna (om du inte vet vad Babblarna är kommer du snart vara varse), blöjbyten, bokstavsträning, gungning och så vidare i den lilla oändlighet som varit varje dag här hemma. Vi har det väldigt mysigt – jag, hon som just blev två och ett halvt och han som blir ett alldeles snart. Vi firar små framsteg, fnittrar åt varandras tokigheter och berättar spännande saker för varandra. Vi har det också ganska tråkigt. Mest jag. Jag kan det där med legotorn nu liksom. Och jag vet verkligen inte hur jag avstyr utbrotten som följer på insikten att man inte kan ta av sig BARA trosorna utan att först ta av sig byxorna.

Och det är väl kanske därför jag vill skriva ett litet brev till dig, du som är på väg dit där jag nu är. För att säga att jag kan så lite, men förväntas kunna så mycket, och förväntningar… de riskerar att kvadda oss föräldrar lite. Förväntningar… jo, jag vill säga att förväntningar är av ondo. Både våra egna om hur perfekt det lilla familjelivet ska bli och andras på oss om hur vi ska styra upp det här nya livet. Ett liv som vi kan absolut ingenting om och som ingen varnade oss för, eftersom alla hade fullt upp med att berätta hur gott en bebis luktar. Och du får förlåta mig om jag i mitt försök till skrivande blir lite raljant och ensidig, jag ska gärna berätta så mycket mer om allt det ljuvliga det här livet innebär vid tillfälle, men det finns redan så många texter om det så att det är lätt att just… drunkna i sina förväntningar.

Jag tvekar lite. Det är snårigt och vanskligt att skriva ett sånt brev. Jag har för lite erfarenhet och borde komma igen om femton år och ett gäng livsfaser liksom. Men om det är något litet jag lärt mig på två och ett halvt år så är det att föräldraskap är en allvarlig sport. Här är alla experter, här vet alla bäst. Här haglar rätt så ofta råden och domarna, de välmenande livsvisdomarna, ögonrullningarna, de kvävda fnysningarna och menande nickningarna. Och det SISTA jag vill är att vara en del av det. Så nu på en gång – innan du riktigt börjar läsa – vill jag tydligt säga att allt jag skriver här är du fri att ignorera. Tycka tvärtom, garva högt åt, bestrida och argumentera mot. För jag vet nästan ingenting. Men jag vet att det här du är på väg in i – föräldraskapet – är det vackraste och svåraste du kommer vara med om. Och jag vet att du kommer drabbas av tusen åsikter om hur du ska göra ditt jobb. Och jag vill försöka, så här på min sista dag på heltid bland köttbullsbitarna på golvet, att befria dig något om jag kan. Berätta för dig att du har koll. Att du är bäst på ditt jobb. Och att du får be tyckarna att dra dit pepparn växer.

För så här. Vi människor är olika. Vi tycks veta om det i alla andra avseenden av livet. Vi väljer olika jobb, olika typer av vänner, olika hobbies. Men när det kommer till föräldraskap är det plötsligt som att vi alla ska buntas ihop och funka lika. Då finns det måsten och borden och regler och mallar. Och ingen tycks hårdare mot en nybliven mamma än en annan nybliven mamma.

Du kommer bli så förvånad. Över hur främmande människor plötsligt kommer fram och pratar om ditt barns hud som tycks ha fått sol på sig. Eller hur gamla damer skriker över gatan att du måste sätta på barnet mössan (fast du vet att det är stört omöjligt att den sitter kvar hur hårt du än binder fast den) eller hur par viskar odiskret på bussen om att du tittar ner i din mobil istället för på barnet när du febrilt försöker anmäla föräldradagarna till Föräkringskassan medan du håller i vagnen med ena handen och stöttar upp ICA-kassen med foten. Du kommer undra varför ditt liv plötsligt blir föremål för alla andras åsikter. Och jag har inget svar på det. Någon kommer argumentera emot mig och kalla det omsorg om barnen. Och då kommer jag svara att omsorg oftast uttrycks bättre i frågor än i påståenden.

Vi är olika.

Några av oss har världens tålamod. Jämnt. Vi kan det där med att leka länge på golvet, förklara femton gånger i rad och låta gullungen testa att ta på sig tröjan i tjugo minuter fast vi är sena. Några av oss har inte det tålamodet.

Några av oss stör sig inte på kladd på golvet, leksaker över hela rummet och frukostrester i soffan. Några av oss får panik av det.

Några av oss är superduktiga på att förstå känslomässiga utspel, parera mellan sockernivåerna och lyssna in vad barnet egentligen menar. Några av oss står som frågetecken inför alltihop.

Några av oss drabbades av total kärlek och lycka och eufori första gången vi såg vårt eget barn. Några av oss tänkte; ”jaha, det är du som är min bebis”.

Men vi KAN INTE hantera föräldraskapet som att vi alla var lika. Vi kan inte ge råd som utgår från oss själva utan att först fråga vad den andre står i. Men vi gör det. Hela tiden. Och du, du kommer stå i skottgluggen för det. På både gott och ont.

Nästan varje gång jag har tänkt att just idag så klarade jag det rätt bra, jag blev inte så arg när dottern för femtonde gången sparkade mig i magen över nåt jag inte förstod så har jag läst nåt inlägg på Facebook om att om man bara ger sina barn mat i rätt tid och ser till att de sover så kommer utbrotten aaaaaaaldrig, varför fattar inte föräldrar det? Tänker att just den föräldern har tålamodet jag inte har och därmed tycker sig ha rätt att meddela att hon vet precis hur man håller barn glada. Jämnt.

Nästan varje gång jag sett mig i spegeln och tänkt att jag klarat mig rätt ok ändå, att min kropp inte tagit så mycket stryk som den kunde gjort av att bära två barn och att jag snart ska kunna vara i form igen så läser jag nåt inlägg där någon hävdar att mammakroppen ju får se ut precis hur den vill men överhäng av magen över jeansen är förstås ett big no-no om det har gått snart ett år. Tänker att just den föräldern prioriterar att springa varje kväll när jag prioriterar… att se House of cards och hålla min man i handen. Både och måste vara ok. Men föräldrar är visst inte olika. Vare sig till energi, intressen eller ämnesomsättning. I varje fall inte om man ska tro den där lilla rösten i huvudet som plötsligt får löpångest.

Nästan varje gång jag skriver något om att jag är tacksam för förskolan hör någon från den äldre generationen av sig och påpekar att föräldrar nuförtiden tycks ha så dåligt självförtroende och att vi borde förstå att barn – ALLA barn – mår bäst av att bara vara hemma. De lägger också gärna till något om att jag ska passa på att njuuuuuuta av den här tiden. Och där sitter jag i min sörja av glad vattenfärg, arga matrester och stressade kissfläckar och undrar hur man njuter på beställning.

Och så där fortsätter det. Sociala medier kastar sig över oss och det är inte längre bara den lilla klick jag umgås med jag ska jämföra mig med, jag ska leva upp till mammabloggarnas stylade ungar med nyinredda barnrum varannan vecka. Och motkulturerna dyker upp där familjer visar bilder på sina stökiga hem i ett försök att säga; ”SÅ HÄR ÄR VERKLIGHETEN” men det slår sällan igenom bruset av de reklamavbrott vi själva skapar när vi lägger ut bilder på senaste bugaboovagnen vi köpt eller den supergulliga dregglisen med tryck baaaaara för min unge.

Kära blivande förälder. Du kommer behöva råd. Tusentals råd. Men inte från mig. Om vi nu inte råkar vara nära varandra, du och jag. Men ETT råd ska du få av mig, hur motsägelsefullt det än kan tyckas. Ta råd från dem som känner dig. Dina föräldrar. Äldre syskon. Vänner som gått före. Människor som kan dig. Kan dina blodsockernivåer. Kan dina överdrifter. Kan dina behov och vet hur du funkar. Lyssna noga på vad de har att säga. Och stäng av det andra bruset. Stäng av alla röster som skriker vad du måste och bör och ska och ”fattar du inte att” och ”alla föräldrar som inte”. Vi är olika. Människor är olika. Föräldrar också.

Och behovet av de som gått före tar inte slut. För jag vet inte hur man har en femåring. Eller en tonåring. Eller en svärson. Eller…. Och jag behöver de där bröderna som skrockar åt mig och ger perspektiv. Och de där vännerna som ler igenkännande och bjuder mig på choklad när jag kvaddar. Vi behöver varandra. Men vi behöver inte varandras skuldbeläggande över ansiktslösa nätforum.

En sak tror jag ganska hårt på. Du kommer få det vackraste barnet i världen. Det klokaste. Roligaste. Det ”sådärsåingenannanfattardet”-finurligaste. Jag tror verkligen det. För det har nämligen jag. Jag är galen i mina barn. Skulle göra precis vad som helst för dem. Och ibland yttrar det sig i att jag gör fåfänga försök att visa det genom att beställa en filt med precis min sons namn inbroderat eller att jag försöker tvinga dottern att stå still till pippiflätorna är färdiga så att hela världen ska se att just hon är gulligast. Det är ok. Så får det vara. Och jag får ha den allra dyraste vagnen om jag vill. Om jag tror att det gör tillvaron enklare.

Men du, låt oss hjälpas åt att inte ryckas med i galenskapen för mycket. När du hittar den svindyra babysittern billigt på Blocket; minns att den fortfarande är dyrare än Ikeas och köp den bara om du verkligen vill, för din skull, inte för att mammabloggarna eler din vänskapskrets säger det. När du njuter hysteriskt av att spendera dagen i lekparken och gräva ner tårna i sanden; njut för att du njuter, inte för att någon begärt det av dig med valfritt antal ”u” eller för att det är en bra bild på Instagram. Och när du – om två och ett halvt år – vill ge blivande föräldrar råd; fråga först hur de har det, vad de står i och om de redan försök tejpa fast mössan på ungens huvud.

Min tvååring sitter bredvid mig och vill ha datorn nu. Hon vill också skriva. Hon har ett jobb att göra, säger hon. Och jag måste ta dockan så den kan somna. Jag ska kasta mig ut i leken. Du – lycka till. Äventyret väntar. Det är bara att haka på. Du kommer göra det bäst i världen.

  • Karin S

    Amen.

    (det var så mkt bättre å bli mamma som 32 åring än som 23 åring, för hade hunnit öva, men framförallt insett att skita i hetsen å bara vara den mamma jag är, så gott jag kan.. – Good-enough-parent är ett bra begrepp.. 🙂