Ett par veckor senare

Min underläpp är nästan hel igen. Det är mest ett ärrliknande jack där det där läskiga såret satt. Halsen har slutat värka. Och om jag inte tänker mig för så lyfter jag överkroppen ur soffan med magen, ingen smärta som hindrar mig längre.

Har väntat lite på att chocken ska skölja över mig eller nåt. Men så här långt har den uteblivit. De gånger de blir så tyst att jag börjar tänka är det vågor av tacksamhet som sköljer över mig. Och ett och ett annat ”tänk om… ” som jag lyckas skaka av mig ungefär som bilderna jag vaknat av ibland att dottern skulle springa ut i vägen eller ramla från ett fönster. Andra dagar har jag tänkt att det vi var med om inte var så mycket att orda om, att barn kommer till världen på lite olika vis bara.

Det var en måndag. Vi åkte lite uppgivna och sarkastiskt skrockande in till förlossningen för en planerad igångsättning. Hur blev det så? Den här ungen skulle ju komma tidigt? Det skulle ju gå så fort? Vi skulle ju knappt hinna in?  I över en månad hade jourhavande föräldrar och näraboende vän nästan sovit och ätit med telefonen i handen beredda att rycka ut för dottern när samtalet kom. Men icke då. Planerad, schemalagd igångsättning. Två veckor över tiden. Så kliniskt. Lite som att boka tid för en massa mekaniskt framkallad smärta.

Men nu! Nu var det bara timmar kvar. Omföderska. Så många veckor av förvärkar. Ge oss ett par timmar bara. Snart skulle vi ringa runt med goda nyheter. Men inte. Inte det minsta faktiskt. Dagen gick. Vi tog promenader. Berättade för varje nytt skift att vi inte hade några önskemål, tänkte hänga på vad de sa till oss. Skämtade om att operationssalen låg precis utanför vårt rum, praktiskt för dem som har barn som har bråttom. Inte som vår slacker.

Dagen efter valet. Vi slukade dagens nyhetssändningar. Satt – fnittrande över att folk inte visste vart vi var – och debatterade politik med meningsmotståndare på Facebook medan mätare på min kropp höll koll på det faktum att… inget hände. Vid nio messade jag mina bröder och sa att det nog inte blev nån runtringning så snart. Förhörde oss om dotterns dag på förskolan, tog en macka, mötte nattskiftets barnmorska. Hon hade kommit hem från Mallis natten innan. Hade solstreck på halsen. Hon litade inte på Löfvén. Men däremot på apparaterna på min mage. Och plötsligt förlorade hon kontakten med dem och bad oss byta dagrum när vi såg ännu en nyhetssändning. Vi var för långt från mottagaren. I det nya dagrummet pratade vi en stund om huruvida den ena eller andra regeringen gjorde nån skillnad för de beryktat stressade personalen på förlossningen. Men nej, det trodde inte vår semesteråtervändande barnmorska. Och just ikväll var det dessutom rätt lugnt. Och nej, hon trodde nog inte hon skulle bli den som förlöste mig. Trots sju timmar kvar på skiftet. Heja. Bara att skratta åt alltihop.

Vi gick tillbaka till vårt rum. Barnmorskan kom efter, hon uppfattade inte pulsen på barnet, förmodligen hade apparaten rört sig när jag gick. Hon sökte runt med den lilla manicken en stund.

– Nu har din sons hjärta slutat slå, Johan, sa jag.

– Tyst, så pratar man inte, sa barnmorskan och hittade pulsen igen.

När hon gick påminde vi varandra om att svart humor sällan går hem i sjukhusrum. Klockan runt halv elva. Vi bestämde oss för ännu ett avsnitt av House of cards. Jag sittande i sängen, i mina vanliga kläder (sjukhuskläderna gav jag upp efter ett par timmar), Johan sittande i en stol bredvid. Paddan stöttad mot den märkliga saccosäcken – som väl senare skulle funka som nån slags hjälpmedel – på en stol framför oss.

Frank Underwood var inne i nån av alla politiska intriger med målet att få presidenten att avgå när vår barnmorska störtade in igen. Den här gången hade hon inga åsikter om Löfvén. Hon hade tappat ljudet av barnets puls igen och jag lutade mig tillbaka för att låta henne leta med sin manick. Men hon kastade min telefon åt sidan, skrek åt Johan att få av mig kläderna och kastade sig på den där knappen på väggen.

Den där knappen. Den ska aldrig användas. Aldrig. Knappen är inget gott tecken. När nån har tryckt på knappen slutar man skämta.

Inom en minut – förmodligen mindre – var rummet fullt av folk. Mitt huvud delades i två. En del av mig så enormt rationell, tänkandes att de skulle strunta i mig, inte förklara nåt, bara göra det de skulle, berätta sen. Den delen vann inte i det synliga, liksom.

Istället vann den del av mig som fick panik. Mer panik än någon gång tidigare i livet. Som hulkande av rädsla lät sig kastas runt i sängen medan en läkare letade hjärtslag med ultraljud – utan större framgång. Ett hjärta slog, men alldeles, alldeles för svagt. Den rationella sidan av mig hann fnittra till åt att både barnmorskan och den snygge läkaren – yngre än jag – fick stryka mig över pannan och kalla mig ”gumman” utan att jag blev arg.

”Nu är det bråttom”, skrek någon och jag kastades ner i sängen och en massa folk körde min säng de få metrarna över till operationsrummet. Det sista jag såg var Johan som stoppades i dörren. Skulle han sitta ensam nu? Hann någon plocka upp honom? Veckorna innan hade jag sagt, smått på skämt och mest filosoferande; ”Johan, om du tvingas välja, så är jag ingen svulstig amerikansk dramafilm. Om du måste välja så är jag Signes mamma. Signe behöver mig. Du väljer mig. Jag är inte kvinnan som offrar mig för mitt ofödda barn. Jag är kvinnan som vill vara hos min dotter. Du väljer mig.” Orden ekade i huvudet när dörren gick igen.

Någon plockade upp honom, tack och lov. Medan tre sköterskor slog på alla apparater ett litet barn, utan syre de senaste minuterna, kunde behöva så tog barnläkaren hand om mannen på en pall som alldeles nyss funderade över hur den amerikanska senaten fungerade. Hon förklarade att det finns tre typer av kejsarsnitt – planerade, akuta och urakuta. Vi var just nu med om det sistnämnda. ”Vi har tio minuter på oss”, sa hon.

Mina tårigaste stunder dagarna som gått sen den här kvällen har handlat om Johan och den där pallen i det där rummet. ”Jag bad så högt jag vågade”, sa han dagen efter. ”Och ingen av mina böner slutade med en önskan om fred i världen också”. Han – som hann tänka – funderade på hur mycket syrebrist ett barn kan ta innan farorna sätter in. Hur mycket skador hade vi att göra med?

Tio minuter. Varje gång jag tänkt på det vill jag sträcka ett politiskt långfinger mot alla vårdval. Hur de privata vårdalternativen – som lockade med fina tapeter och nybryggt kaffe på rummet – också sa; ”behövs en operationssal så är det bara en kort hissfärd bort, vi hyr in oss på landstingets salar”. En hissfärd?! Klockan hade passerat kvart i elva när vår solbrända hjälte kastade sig på knappen. 22.54 är vår son född. Sju minuter enligt journalen. Han är ute samma minut som snittet las. ”Läkaren är bra men han måste haft en ovanligt bra dag på jobbet”, sa barnmorskan efteråt. Som om hon berömde en kollega för nåt vardagligt. Och just i hennes värld – var det väl precis så det var. 

Väl inne i operationssalen brottades de där båda sidorna i mig de korta sekunder jag var vaken. Jag kände hur instrument las på mig, hur ännu en infart öppnades i den hand som var ostucken. Någon hällde i mig en liten flaska av något – förmodligen lugnande. ”Lever han?”, skrek jag. ”Vi vet inte”, fick jag till svar. Någon ställde sig vid min högra sida och började metodiskt berätta för mig vad som hände. Hur mycket just de här människorna hade jobbat ihop. Hur alla visste precis vad de skulle göra. Hon lugnade mig inte. Istället blev vår barnmorska – den tredje för dagen – min nya bästis. Jag hade ju känt henne i flera minuter mer än någon annan. Hon stirrade mig stint i ögonen och jag höll henne hårt i handen medan en läkare vid mitt huvud – med de största blå ögon jag sett – satte en mask över mitt ansikte.

”Jag somnar ju inte”, skrek jag, för  en sekund beredd att bli skuren i utan bedövning. ”Det kan bero på att du inte fått nåt sömnmedel” log någon till svar. För en sekund fick min rationella sida makten. ”Aha, det här kanske inte är mitt smartaste ögonblick”, eller nåt mumlade jag och de blå ögonen vid mitt huvud blinkade åt mig.

Jag ropade efter Johan, ville hälsa honom nåt. Visste inte vad. Sen tog paniken över mig igen. Jag spände ögonen i min barnmorska (medan den rationella rösten i mitt huvud tyckte jag lekte Grey’s anatomy) och berättade för henne vad han hette – vår son. Som om de skulle göra ett bättre jobb om de visste vem han var, att han hade ett namn. Redan var talad om som någon.

Nästa sak jag minns – vagt – är en liten kind mot mina läppar. Sen är det mörkt. Nästa gång jag öppnade ögonen föll blicken på en klocka på väggen. Den var strax efter midnatt. Undrade hur många dygn som gått. Befann mig i ett mörkt rum med bara en liten läslampa tänd. Två medelålders kvinnor pysslade med min kropp, med nålar och slangar. Läkarna hade varnat Johan för att jag skulle vakna i samma sinnestillstånd som jag somnade men jag kände mest nån slags tungt vilande frid.

”Han överlevde inte va?” Jag blev själv förvånad över med vilket lugn jag frågade. ”Jodå”, fick jag till svar, ”han lever”. Och så nämnde de honom vid namn. Min bästis barnmorskan som nyss kom hem från Mallis hade berättat vem han var, vad han hette. ”Men då är Johan död?” Den rationella rösten i mitt huvud skrockade ihop med sköterskorna. Vad skulle han plötsligt ha dött av? Sen kom jag på att jag var nyopererad och drogad och säkert inte fick uppröras. ”Ni måste säga så här till mig, ni får inte ge mig några andra besked”, sa jag bestämt. ”Nej då, de är på väg hit, de är strax här.”

Och plötsligt stod de i dörren. Min man. Och min son. Alldeles perfekta. Bara en dryg timme efter att vi tittat på House of cards och suckat långsamhetens lov. En liten pojke las på mitt bröst. Och på den röda stolen bredvid mig föll min bäste vän ner och somnade på ett par utandningar. Som jag unnade honom det.

Plötsligt var narkosläkaren där. ”Jag har gått illa åt dig”, sa hon. ”Jag brukade en del våld, du kommer ha ont i munnen och halsen”. ”Du har de vackraste blå ögonen jag sett”, svarade jag och insåg att jag nog hamnade i hennes bok med kommentarer från folk som just vaknat ur narkos. Sen dök kirurgen upp. ”Det gick fort”, sa han. ”Jag har inte varit snäll mot din kropp och jag har inte gjort det snyggt”. ”Tror du jag bryr mig?” fick jag fram ihop med nåt halvsvamligt tack.

Vi blev kvar på uppvaket ett par timmar. Utanför mitt rum försökte de väcka någon som hette Jessica. Hon ville aldrig vakna. Jag gled in och ut ur drömmar. Om Jessica. Om pyret på mitt bröst. Om att vara på andra sidan.

Det här är ingen berättelse tänkt att skapa förlossningsrädsla eller oro. Snarare är det min hyllning till att få bo i ett land där saker funkar. Sex gånger de närmaste två dygnen blev vi erbjudna samtal. Vi fick privata nummer till personalen, extra kontroller. När vi – vid utskrivningen – fick frågan om vilket betyg vi ville ge vår förlossningsupplevelse på en tiogradig skala och Johan snabbt svarade med en nia så tittade barnmorskan som frågade chockat på mig. ”Visst” sa jag. ”Nio känns bra”. ”Men det ni var med om?”, frågade hon. ”Det vi var med om sköttes ju strålande och inget kunde funkat bättre”, fyllde Johan i. Och jag håller med. Inte i ett försök att hålla en stark fasad uppe – den där timmen kommer nog trilla över mig olika hårt i omgångar och jag är beredd att be om hjälp om jag kommer behöva det – men för att jag sällan känt mig så väl omhändertagen. Så trygg mitt i kaos. Alla skräckscenarion jag läst om lös med sin frånvaro.

Vi vet inte vad som hände. Och inte hur dramatiskt eller nära ögat det var. Kanske var vi bara en av många sjuminutersinsatser den veckan. Kanske var risken för skador på vår son aldrig så stor. Kanske är hela den här texten bara väldigt överdrivet dramatisk. Att – om så bara för en minut – tro att man håller på att förlora det dyrbaraste himlen kan ge en kanske gör en onödigt svulstig och darrig, när vården mest skulle tala om rutiner. Eller så är alltihop ett mirakel. Lite beroende vilken av de där delarna i mig som får tala så tänker jag olika varje dag. Men egentligen spelar det inte så stor roll vilket. Jag har aldrig varit så skräckslagen. Aldrig känt mig så buren. Ingen gång så ett med honom som jag valt vid min sida.

När dottern föddes hade jag memorerat hennes mått och personnummer från den lilla gula journalen på ett par timmar. Nu hittade jag inte sonens lila gula förrän vi kom hem. Den första anteckningen är gjord strax efter elva den femtonde september. Av vår barnmorska med solstreck från Mallis. ”Nils Arenius” står det vackert textat på framsidan. Jag har fått en son. Den slöaste, snabbaste lilla killen i världen.

 

Och just. Jag funderar på att börja blogga igen.

 

 

  • Klas

    Välkommen Nils ”underverket” Arenius :-)!

  • enkel vandringsman

    Tack för att Du delar detta, jag bölade till flera gånger… och jag är ganska tuff, Nej inte överdrivet.. bara väl beskrivet. Gud välsigne dig och din lilla familj.

  • Nicklas

    Så vackert! Så starkt! Detta berörde på djupet! Guds välsignelse till er!

  • Julia Strömner

    Tänk vad ni fått uppleva under tiden vår vardag lunkat på.. Med tårar läser jag din text Josefin och önskar er allt gott. Ni är så fina.

  • maria

    Sitter här i vecka 38 med begynnande havandeskapsförgiftning och gråter. Inte av rädsla men mer av en insikt om att personalen faktiskt är kompetent och allt oftast går bra till slut… Tack för att du delar med dig!

  • Karin

    Åh… Japp. Grät lite. Fina lilla Nils.. Ja, vi har en fantastisk förmån att bo i ett land med nästan gratis vård. Å möjligheten till snitt. I ett annat land hade både jag å mina twins strykt med vid förlossningen. Inte katastrofsnitt, bara akut, men med tanke på hur dåligt skick min dotter var i(dom ovetandes) så hade det nog blivit fallet en stund senare.