Alltså, jag är dålig på matte. Men en sak vet jag. Två är dubbelt så mycket som ett. Och när det kommer till barn kan jag tänka mig att två känns väldigt många fler gånger mer än dubbelt så mycket. Jag väntar mitt andra barn. Det innebär att jag kommer få – minst – dubbelt så mycket barnrelaterat att hantera i mitt liv. Jag fattar det. Men innebär det att jag, när jag – som inatt – bara sovit i tre timmar, inte är trött nu? Inbillar jag mig? Får jag inte känna mig sliten när Signe sagt ”eeeeihih” åt femtioelfte saken hon vill ha som jag inte fattar, för att hon bara är en?

Varför har vi människor ett sånt behov av att berätta för andra som ligger ett par steg efter oss i processer, vad det än må handla om, att de inte har fattat nåt? Jag behöver inte berätta för en ny kollega på jobbet att hon minsann kommer tröttna på hur kaffet smakar om hon tycker det är gott idag liksom. Och jag måste inte berätta för den som väntar sitt första barn att hon måste passa på och sova och njuuuuuuuuta nuuuuu för sen är det för sent och livet är över.

Kan vi inte få uttrycka lite vardagsglädje eller vardagströtthet över hur saker är just nu utan att andra måste påpeka för oss att vi inte har en aaaaaaning om hur det kommer bli sen? Kan inte livet få vara som det är här och nu och räcka i sig själv så? Vore inte det fint?

Jag fattar. Jag fattar att jag inte fattar hur trött jag kommer vara. Och jo, jag oroar mig för det ibland. Men vet du? Vill du hjälpa mig med den saken så berätta nåt om ditt liv, nåt om vad du drömmer om eller vad du tänker om situationen på Krim. Berätta inte för mig hur min trötthet eller glädje idag inte är giltig förrän jag har minst en unge till. För det har ett tjugotal andra redan berättat för mig.

Jag fattar att det är lätt hänt. Vi gör det på slentrian och med bara gott för ögonen. Ingen menar nåt ont och det är ett sätt att uttrycka medkänsla, vill jag tänka. Men tänk efter? Det du egentligen säger är ju faktiskt; ”du har inte fattat än, lilla vän”. Och vem blir gladare av att höra det om det som är viktigast i livet liksom? Om det inte på allvar är så att man inte har förstått, men då kanske det samtalet ska komma nån annanstans än i en snabbt ivägslängd kommentar över sociala medier?

Facebook anklagas ibland för att bli en plats där vi bara uttrycker det perfekta och polerade. Jag tror att vi kommer göra det än mer om vi inte får rätt till vardagskänslor när vi uttrycker dem för att vi helt enkelt ”inte fattat nåt än”. Låt folk få må som de vill! Bra som dåligt. Tänker jag.