Vad man gör om man är jag

Det är väl inte så hejdlöst intressant egentligen men allt oftare inleds konversationer med folk jag inte ser så ofta med; ”eh… förlåt men jag vet inte riktigt vad du gör nuförtiden?”. Och det är förstås väldigt ok. Jag har dåligt minne för vad folk gör i största allmänhet och jag är dessutom en sån som byter vad jag gör lite ofta så varför skulle någon hålla koll på det?

Men om man undrar. Det här gör jag:

– En dag i veckan hänger jag med Signe. Det är en bra dag. Och den mest utmattande dagen i veckan.

– Tre och en halv dag i veckan jobbar jag på equmenia som vikarierande barn- och ungdomskoordinator. Det innebär att jag får göra något av det viktigaste och roligaste jag vet, nämligen att försöka stötta och peppa unga ledare i våra kyrkor att hitta bästa möjliga vägarna till ett fungerande ledarskap där de finns. Hur roligt som helst. En av de stora grejerna där nu är att jag är med och skriver en handbok för ungdomsledare. Det känns enormt viktigt. Jag har några gånger för mycket hört berättelsen om unga ledare som vill så mycket men inte får det stöd de behöver för att kunna göra allt de som förväntas av dem, både från dem själva och omgivningen. Handboken är en del bland flera i equmenias satsning för att stötta upp unga ledare runtom i landet.

– Sen har jag också en mindre tjänst på Equmeniakyrkan där jag, bland annat, projektleder våra medarbetardagar – Vinterkonferensen – som ligger i januari nästa år. Roligt och utmanande att få fundera kring vad våra anställda behöver höra och vara med om när de möts tillsammans under några dagar borta från alla vardagens måsten.

– Jag tar en del mindre uppdrag i mitt eget företag men eftersom jag redan har fulltid plus och min kropp är lite vissen av graviditet så försöker jag ta så lite som möjligt just nu. Men de senaste veckorna ha jag haft förmånen att göra en del skoj. Varit i Jönköping och talat med ett sjuttiotal studenter om huruvida man måste springa och gifta sig med nån när man är 23 eller inte. Jag var utanför Skellefteå tre dagar förra veckan och pratade med en massa församlingsanställda om att möta en ung generation. I lördags var jag i Uppsala och tala om vad jag tror är viktigt i kyrkan och imorgon är jag i Falköping och möter ett gäng äldre tonåringar runt ämnet självbild. Typ så. Roliga grejer, svåra att begränsa emellanåt när man vill mycket.

Typ så är läget. Om nu någon känner sig visare av det.