Det där med råden och integriteten

Delar några tankar i det ödmjukaste tonfall jag har. Av någon anledning envisas jag ibland med att säga vad jag tänker. Om, till exempel, hur vi beter oss mot varandra i sociala medier. Fullt medveten om att människor i min närhet fnyser lite roat och säger; ”men strunta i att skriva nåt om du inte vill trassla in dig och sluta tycka så mycket om allt”. Och visst, så skulle man ju kunna göra. Men jag tänker också att den här – inte längre så – nya världen faktiskt påverkar oss och gör något med oss. Massa gott och en hel del som utmanar. Och istället för att backa ur den och låsa in mig så vill jag lära mig mer, testa hur jag själv reagerar, se vad som händer med oss när vi plötsligt är samlade en massa människor som aldrig skulle mötas AFK runt samma kommentarsfält. Kanske att vi mår bra att prata om hur vi gör mot varan om vi ska leva med den här världen? Om vi istället satt runt ett kaffebord, skulle vi tala likadant?

Och kanske att jag också – möjligtvis lite förmätet – tänker att jag vågar sätta mig på tvären lite i den här kulturen och lyfta frågor som jag hör flera brottas med. Som det där med hashtags och utanförskap eller om alla tusen råd en blivande förälder ska nicka tacksamt åt. Jag förstår att flera vänner känt sig lite tilltufsade av saker jag också möter på, kanske att jag då kan få vara den som lyfter upp de frågorna emellanåt, i de fall jag vågar?

Jag inser att jag börjar få rykte om mig som hon som inte vill ha några råd. Och det låter ju arrogant och drygt på så många vis. Men grejen är… tvärtom. Jag älskar råd. Tusan, hela min blogg har nån slags utgångspunkt i att ställa frågor. Jag är en sucker för mentorskap och gör halva min jobbkarriär på att föreläsa om hur man ställer bättre frågor och hur man ger och tar emot råd på kloka vis. JAG ÄLSKAR RÅD. Och – just därför – jag har respekt för när och hur de levereras.

Du kan fråga min gamla kollega Klas. Han älskar att läsa böcker. Det gör inte jag. Så han fick läsa läsa alla böcker och sen frågade jag honom vad det stod i dem och så berättade han och lärde mig en massa saker. Klas skulle också kunna ge dig väldigt bra bilder för just det där om hur vi lär oss. Hur en del lär sig med hjälp av att läsa, en del vill diskutera med andra, en del vill testa på själva, andra frågar nån som gått före och en del planerar sig till kunskap liksom. Jag tillhör definitivt frågarna och testarna. Varför uppfinna hjulen igen och igen om nån annan kan?

Du kan fråga Karin som sitter en våning ner från mig på jobbet. Jag springer ner och stör henne. Lite för ofta, tror jag. Ibland om vardagssaker som; ”den här grejen uppstod mellan mig och en kollega, hur tacklar jag den?”. Men inte helt sällan om större saker. Som innan Signe föddes och jag fick frågan om att producera en konferens några månader senare. Då satte jag mig i Karins fåtölj och sa; ”ok, barn alltså. Och jobb. Vad klarar jag? Vart går mina gränser?” Och så hade hon bra koll på det.

Du kan fråga mina svägerskor. Som alla fick barn före mig. Som hade koll på smärtlindring inför en förlossning. Som vet såna där småsaker i vardagen som jag var en total rookie i. Och som nu kan leda mig i djungeln av syskonvagnar.

Du kan fråga Birgitta. Som satte sig med ett papper där jag tecknat ner alla mina drömmar framför sig och strök grej för grej tills jag skrek ”nej, vad gör du?”. Då log hon och sa; ”den kändes alltså? Vi är nog nåt på spåren.” Sluga Birgitta. Hon som de senaste 16 åren följt mina val och klurat och vridit och vänt på.

Du kan fråga min mamma och pappa. Ibland ringer jag och hittar på saker att fråga om för att jag liksom tycker om att få svar. Jag frågar om Signe verkligen får äta både Alvedon och Ipren för att det låter bättre när mamma säger det än någon annan. Jag frågar om det där med kallelsen och den fria viljan för att pappa alltid har så bra bilder så jag kopplar bättre.

Ja, ni fattar. Jag älskar råden. Ibland för att jag är lite lat, tror jag. Orkar inte ta reda på själv så jag frågar.

Men. Den här uppräkningen av människor… De har en sak gemensamt. De vet vart jag är i livet. De råder mig utifrån mig, utifrån vart jag, Johan och Signe är. Utifrån mina taskiga järnvärden. Utifrån hur stor vår lägenhet är och vart vi kan ställa vagnen. Utifrån vad jag har med mig i ryggsäcken av tankar gällande egen familj och barn och drömmar. Utifrån vad jag har kompetens för och kan, det jag brinner för. Och det landar där det ska. Får mig att sänka garden. Ta in. Och inte helt sällan att liksom bara stega i den riktning jag får tips om.

Jag tror på integritet. Och på att veta vilka människor man speglar sig i, har närmast sig. För om jag skulle spegla mig i – och låta mig påverkas – av alla jag möter så skulle jag bli en vindflöjel, en som rättade mig efter rådande trend. Inte minst för att jag är en sån som hellre tar råd än läser på. Jag behöver – för min egen egoistiska skull, besluta mig för vilka människor jag vill ta rygg på. Tessan kan mer om vagnar än jag. Och hon vet att jag har ont i axlarna och oroar mig för svängradier och sånt. Så jag väljer att lyssna på hennes råd. För att de landar där jag är. Pappa vet att jag inte jäktade med att hitta nån att gifta mig med så när han sa; ”vet du? Det här blir bra, det blir riktigt bra” då sjönk mina axlar och jag vågade kasta mig in i mitt livs största äventyr. Och det väger tyngre, så väldigt mycket tyngre än tusen ”äntligen har du hittat nån, nu börjar livet på riktigt, glöm inte att njuta nu” på Facebook från människor som inte vet vad jag njuter av eller vad som ger mig panik.

Det är inte arrogans. Jag vill verkligen inte tro det. Jag tror snarare att det är någon slags klok självbevarelsedrift. Det finns en massa studier om hur sociala medier stressar oss, ger oss depressioner och får oss att börja tävla. Tänk om det handlar om att vi liksom försöker ta till oss allt, hela tiden? Och att det till slut blir tävling? Och nåt vi inte kan leva upp till?

Och, viktigt, jag tror inte vi ska sluta uppmuntra varandra, fira varann och uttrycka stöd och empati för varandra. Det är ju en underbar uppsida av den här världen. Men kanske att vi inte alltid ska ta för givet att vi har koll på andras livssituation och försöka tala vishet rakt in i den specifikt?

Jag har valt ett väldigt öppet Facebookkonto, för att jag gillar nätverket, samtalen och möjligheten att nå många när ett plan med tvångsutvisade lyfter från Arlanda eller vad det nu är. Men jag har valt ett ganska litet gäng som jag ber om råd. För att jag helt enkelt inte har den mänskliga förmågan att ta in tusen åsikter.

Tänk om man kan tänka så här: Om du mötte en människa på stan och hon eller han berättade om nåt i livet, hur skulle du svara då? På vilken nivå skulle du lägga dina råd och din omtanke? Hur väl känner ni varandra? Man vet det ju liksom oftast när man möts? Eller så här, den här personen du ger så många råd på hans eller hennes Facebooksida, ger hen dig lika många råd tillbaka på din? Har ni ett ömsesidigt utbyte av livserfarenhet där ni tar in varandra på det sättet? Jag tror det är lätt när vi sitter framför våra datorer att vi suddar ut skillnaderna mellan de närmaste och våra bekanta för att det bara är millimeter mellan dem i flödet.

Igen. Jag tror att det för oss alla handlar om att få må gott och vara oss själva. Jag tror INTE vi ska sluta diskutera, kommentera och ge oss in i samtal med människor vi bara är ytligt bekanta med – det gör vi ju om vi möts på krogen eller på kyrktorget eller hur? Vi talar om saker, lär känna varandra och presenterar varann för nya typer, låt oss göra likadant på nätet. Det berikar, ger oss nya bekantskaper och vidgar våra tankar. Men, för min egen del i varje fall, inser jag mer och mer att jag inte är färdig nog i livet för att ta in en massa privata råd om mitt liv från de där krog- och kyrktorgsmötena. Det behöver jag få göra från dem som känner mig. Annars tappar jag bort mig själv.

Så när jag säger att jag är lite less på att få höra att jag inte vet vad trötthet är så är det just det jag säger. Inte att jag håller på och drunkna och ber allsmäktiga Facebook om hjälp. Och jag tror inte det är för att jag är en så dryg typ. Utan kort och gott för att min mamma fortfarande vet bäst. Och skulle jag hålla på och drunkna så kan jag hennes nummer i huvudet.

 

 

  • Michael A

    Thumbs up! 🙂