Låt inte idealismen dö

 

Sitter och slösurfar på Facebook. Slås av att det från hela landet postades ungefär samma saker från mina kristna vänner igår. Bilder på fyllda kyrkor. Uppdateringar om tacksamhet. Inlägg på folks väggar med stora tack för fina insatser. Kort sagt, det är tydligt att väldigt många la väldigt mycket tid i sina kyrkor igår. Så är det liksom varje söndag men första advent – som jag börjar tänka gått om påsk i antal kyrkobesökare – är alltid lite speciellt.

Det här med ideellt engagemang alltså. Oavsett om det är i en kyrka, en lokal förening, sina barns idrottsklubb eller spontana events där grannarna på gatan gör något för någon annan. Vad rädda vi ska vara om det! Jag tror det ligger en del av vår livsnerv som gemenskaper där. Jag tror att det ligger nedlagt i oss människor att vilja ge av det vi kan och att göra gott för andra och för det sammanhang vi befinner oss i. Jag tror det är en av anledningarna – vid sidan av all den traditionalism som lever så djupt i oss – till att vi går igång på första advent, vi som har kyrkan som vårt hemma. Jag tror att vi liksom inser hur tacksamma vi är för allt som görs och som vi själva får vara med i.

Kyrkan tappar besökare i Sverige. Det finns massor av anledningar till det. (Personligen tror jag att en av de största är att vi inte tycks våga stå för nåt på riktigt längre i lika stor utsträckning. Men just det är en annan bloggtext.) Kanske att en av orsakerna kan vara att vi har degraderat det ideella engagemanget? Vi har blivit rädda för att kräva nåt av någon. Vi har blivit som curlande föräldrar som säger ”du behöver inte göra nåt, bara du kommer hit”. I vissa sammanhang betalar vi till och med bort saker som vi förut gjorde tillsammans. Vi köper in fikat från ICA eller ett lokalt bageri. Vi betalar inte bara en musiker för att hålla samman vår musikverksamhet utan enskilda musiker för att medverka i gudstjänsten (jo, det händer). Vi låter våra anställda pastorer hålla i varenda andakt och samling, där vi andra likaväl skulle kunna ta ansvar. Jo, jag generaliserar, men tror jag är nåt på spåren.

Jag tror att vi gör oss själva en björntjänst. Vem vill vara med i ett sammanhang men inte riktigt räknas? Egentligen? Vi har alla perioder i livet då vi behöver bara få ta emot och inte har utrymme att ge så mycket men jag tror inte att det är vårt defaultläge. Vi vill räknas! Vi vill hjälpa till. Kan vi inte sluta säga till varandra; ”det är bara att komma och sitta still” och istället säga; ”vad vill du göra, vad brinner du för?”?

Under gudstjänsten i min församling igår gick jag ut för att ge Signe mat. Och möttes i köket av ett gäng drivna människor som var veckans cafégrupp. Med rutin och elegans dukade de och la upp – de visserligen köpta – kakorna på fat. Och jag tänkte att det är minst lika mycket gudstjänst att hänga där. I gemenskapen som är en del av familjen kyrka. Vi måste vara så rädda om det. Det är ju så människor fastnar – i gemenskapen med andra. Ingen fastnar av att sitta tyst och passiv i en bänk väl?

Andreas Nielsen, som är pastor I Hillsong i Stockholm, lägger varje vecka ut ”veckans volontär” på sin Facebooksida. Där berättar han om någon i församlingen som är med och tjänar med det han eller hon kan på olika vis. Jag blir så peppad av det. Jag vill också vara med och fira alla insatser som människor gör. Och jag tror att det skulle peppa fler att haka på.

Igår när jag var på gudstjänst satt jag och tänkte på min gode vän Robert som samtidigt dirigerade orkestern och kören på adventsgudstjänsten i min hemförsamling i Örebro. Senaste veckorna har jag följt hans slit med noter, arrangemang och repetitioner. Sedan vi båda var tjugo har jag följt hans väg från talangfull musiker till fullfjädrad kompositör och orkesterledare. Och jag satt i min kyrkbänk och kände att hjärtat brände av stolthet även fast jag inte var där och såg resultatet. För att han är så bra. För att han släpps fram. Och för att han väljer att ge av sin dyrbara tid och sin talang till sin församling. Och för att församlingen har vett att ta emot den gåvan med öppna armar.

Jag tror det är dags för oss att uppgradera de ideella insatserna igen. Vi kan inte lägga ut församlingsbyggande på entreprenad. Vi kan inte ta in konsulter att fostra våra barn och underhålla våra tonåringar. Vi kan inte bjuda in till en gemenskap där människor serveras perfekt retorik enbart av utbildade talare och där medverkan i gudstjänsten föregås av nån form av auditions eller cv-rapande.

Låt människor komma med sina gåvor. På alla nivåer. Låt nybörjaren vara deltagare och känna sig ansvarig. Och låt den rutinerade – som ägnar sina arbetsdagar åt att leverera högklassigt på alla nivåer – ge av sin talang även till sin församling. Jag tror det är en överlevnadsfråga för oss.

 

  • minsyn

    Josefine!

    Tittar in på din blogg ibland och tycker om ditt sätt att berätta vad som ligger på ditt hjärta. Full respekt för det!

    Jag har också funderat mycket kring detta med delaktighet i en frikyrka och vad det innebär.
    Min erfarenhet är den att det finns en kultur av att man inom frikyrkan förväntas ställa upp väldigt mycket på fritiden med att städa, baka och fixa i kyrkan etc. Det bli föreningsliv med olika kommittéer för både det ena och det andra. Är församlingen liten så vilar det ofta på några få medlemmar att få det hela att ”gå runt.” Belastningen på dessa blir väldigt stor, glädjen försvinner och familjelivet blir lidande.
    Bilderna av församlingsliv kan vara olika eller hur?

    • JosefineA

      Tack för uppmuntran och för att du läser.
      Nah, jag har sett den bilden ofta också. Och faktum är at jag tror det är den bilden som ger det resultat vi ofta ser idag. Min generation – och de som gått innan – är uppvuxen med att man förväntas ställa upp. Och så vill man inte göra likadant mot sina barn. Och förväntar sig inget alls istället.
      Så med risk för att göra någon upprörd – självklart ska ju ingen bränna ut sig – så är jag hellre med i ett sammanhang där jag förväntas koka kaffet än i ett där kaffet cateras in från ett cafe nånstans. Jag tror vi bygger bättre gemenskap på det viset.
      Men jo, visst har många fått bära för mycket, där är jag alldeles med dig. Det är de där dikena igen. At vi så lätt slår bakut och vandrar från det ena till det andra. Bäst är nog att försöka hålla sig på vägen.

      Allt gott till dig!