Vart är samtalen eller – Pratar ni en massa utan mig?

Ett sånt där väldigt kyrkointernt inlägg igen. 

 

Det har uppstått en debatt i Equmeniakyrkan den senaste veckan. Den började med den HÄR debattartikeln. Det HÄR svaret kom på kyrkans blogg och i fredags svarade kyrkans ledare så HÄR i Dagen. So far so good. Det är inte den debatten jag tänkte ta här. Rent teologiskt ligger jag nog nära den första artikelns författare, men retoriskt känner jag mig långt ifrån dem, och det är en sorg. Blir uppriktigt ledsen när jag läser. Det måste finnas andra sätt att ta upp de här frågorna på, tänker jag. Också andra och fler sätt att svara än de kyrkoledarna valde. Men hur?

Samtal.

Den respons jag mest har sett när det kommer till den här debatten är en väldig massa kommentarer om just ”samtal”. ”Hon öppnar för samtal”, ”låt oss samtala”, ”här behövs samtalet”, ”det är gott att vi kan tala med varandra”. Skitbra. En sak bara. Var sker de här samtalen ni alla pratar om nånstans?! Är det någon hemlig klubb som träffas och samtalar med varandra där vi andra inte får vara med? Var utlyses träffarna i så fall?

EFK – som jag ju vet att jag inte ska blogga om men som ett kort exempel – har brottats med liknande. Där fick det till och med ett namn. Fyrke-samtalen. Och mig veterligen så ägde de aldrig rum. Det började med att Jonas Lundström skrev något om det han upplevde som ”fyrkantsevangelism” (bland annat handlade det om känslan att några få hade stora sanningsanspråk och berättade för andra hur det var) inom samfundet och så var vi ett gäng som hängde på den tanken och så hoppades vi på samtal. Men det utmynnade i en bloggdebatt och en massa pajkastning från flera håll och de enda samtal som jag vet fördes var sårade känslor över telefonlinjer och snack i korridorer och vid pubbord. Det lämnades tjugo minuter till det i slutet av en förhandling nånstans när samfundet möttes. Men hur mycket hinner man säga då? (Kan ha varit fler samtal senare som jag inte vet om och i så fall får ni gärna uppdatera mig så ska jag ändra.)

Var finner man samtalen? De som är konstruktiva. Som leder framåt. Som får oss att se vart vi ska.

Pratas gör det ju förstås. I min vänskapskrets driver vi ibland lite skämtsamt med ”Bildasamtalen”. De där samtalen när man – lite raljant beskrivet – ska sitta i en ring, skicka en sten emellan sig och säga en sak var liksom. Vet ju att Bilda gör så mycket mer men ibland – inte så sällan faktiskt – känns det som att vurmandet för ”samtal”, ”möten”, ”dialog” och ”process” skapar… en liten elit. Det är liksom några stycken som möts på vandringar och i ringar. Och vi som inte riktigt trivs i de där metoderna … lämnas utanför. Och då blir ju samtalen bara till för några få, de som kan.

Trippar försiktigt här för jag inser att jag är på svag is men…. Så här. Ibland tror jag att de där processamtalsvarianterna som har uppstått för att alla ska få komma till tals liksom… är kontraproduktiva. Jag förstår ju att de är skapade för att inkludera alla och se allas sidor av saken. Men jag känner mig aldrig så obekväm med att säga nåt som jag gör i de sammanhangen, och många jag möter vittnar om samma känsla. För mig handlar det om det ständiga fokuset på processen, känslan av att ”vi behöver inte bestämma något idag heller”. Den ledarskapsovilja de riskerar att skapa. Ingen får ta ut riktning mer än någon annan. Inte ens den som vi demokratiskt har valt för att göra just det.

Finns det flera sätt att samtala? Vi som inte får in i vår arbetsbeskrivning att sitta timme ut och timme in i långa samtal, vi som inte har fyra dagar att gå en pilgrimsvandring. Vi som vill veta nåt om målet, inte bara om vägen vi går på. Får vi vara med och prata? Funkar det även om vi inte sitter i ring? Jag lovar att försöka att inte avbryta någon? Och är det ok för våra ledare att säga en eller ett par saker om vart vi ska? Det gör det ju så mycket lättare att veta vad det faktiskt är vi pratar om.

Ibland har jag blivit medbjuden på nåt samtalsdygn. Det har fått mig att känna mig speciell och som jag har nåt att komma med. Såna där dygn kan kallas ”hearing” eller liknande och har ofta ett ämne. Som ”makt”. Eller ”gudstjänst”. Man är några stycken som samtalar. Lyssnar på varandra. Ofta spännande och givande. Sen åker man hem. Och så var det inget mer med det. Det får inga ringar på vattnet. Kommer ingen lokal församling till del. Lär mig nåt om vad nån annan tyckte men har sällan gett mig nåt jag faktiskt kan använda. Numera tackar jag nej till sånt. Det känns hemligt och som resursslöseri faktiskt. Ge mig hellre samtal som är synliga för våra församlingar, som är öppna och som inte kräver att man har gått i nån kurs om processers malande först. Ge mig sammanhang som är myndiga att fatta öppna beslut för alla att se.

Elak retorik suger. Jag vill verkligen inte syssla med det eller uppmuntra det. Men en inte så konstruktiv sak som elak retorik föder är svar av karaktären; ”Rör inte min kompis”. Vi reagerar med taggarna ut och går i försvar för den som utsatts. Med rätta, förstås, när någon blivit orättvist behandlad (som jag verkligen tyckte var fallet med Sofia i det inledande exemplet) men det är så… meningslöst när det stannar där. Det blir ett positionskrig där den som är ”snällast” och ”varmast” vinner. Och så har sakfrågan tappats bort i varje fall.

Jag tror att många inom Equmeniakyrkan funderar på vår teologi och vart vi står och vart vi är på väg. Jag skulle vilja be våra ledare, utbildningsansvariga, konferensplanerare och – inte minst – kommunikatörer om en sak; Ge oss mötesplatserna! Ge oss möjligheterna till de samtal vi talar så mycket om men aldrig tycks ha. Vore inte det toppen? Kan vi inte få prata ordentligt om det som är vi? Inte bara på debattsidorna där den med fräckast comeback vinner. Och inte bara i korta 140-teckenstweets som är svåra att få överblick över. Och inte heller på små exklusiva hearings som kräver inbjudan, rätt nätverk och att man tidigare satt sig in i frågan.

I större sammanhang. Ihop. Alla som vill. För det här är viktigt. Så där för vår överlevnad viktigt. Ge oss plattformarna att ta det på allvar. Som enskilda medlemmar och som församlingar.

Ge oss plats på hemsidan.

Ge oss utrymme i kyrkokonferensschemat.

Ge oss seminarier i medarbetardagarna.

Ge oss respons på Twitter och Facebook.

Ge våra ledare utrymme att berätta var de vill leda rörelsen så att vi kan respondera.

Det är vi tillsammans värda.

  • Baba M

    Huvudet på spiken! Precis vad jag gått och funderat över i veckan, fast mycket mer välformulerat och konkret än mina tankar. Tack!

  • Patric

    Mycket väl formulerat. Bra sagt.