Malina; Jag vill vara lite mera kyrka

Nästa person ut är en ganska så ny bekantskap för mig; Malina Abrahamsson. Sist vi möttes var när hennes projekt Eventkollektivet ordnade ett TED-talk där tio personer talade om tro som jag hade den stora förmånen att få vara med på. Hon säger själv att har lätt för att bli peppad, brinner för barns rättigheter, gillar att spela teater och just nu rekommenderar hon alla att läsa Nina Björks bok ”Lyckliga i alla sina dagar.” 

Hej kyrkan!

Nu har du varit en del av mitt liv i mer än tio år. Jag var fjorton år när vi träffades första gången och jag minns fortfarande den skräckblandade förtjusning som du fick mig att känna. Fast mest kände jag nog skräck. Människorna som hängde hos dig var ju så annorlunda mot mig själv och jag undrade faktisk var jag hade kommit.

Där och då var tanken att vårt första möte också skulle bli det sista, men någonting förde mig tillbaka. Jag fascinerades och attraherades av dina vänners uppriktiga tro och deras självklara sätt att leva ut den tron i vardagen. Så jag började hänga med dig allt mer. Jag sökte mig närmare, vädrade tvivel och kritik så fort jag fick chansen, men möttes ändå av öppna armar.

När jag sedan började kalla mig kristen blev en del förvånade. Mina föräldrar trodde att din och min vänskap skulle bli kortvarig, en typisk tonårsgrej. ”Hon tröttnar nog snart.” Men jag tröttnade inte. Snarare tvärtom. Min första fascination fördjupades och jag gillade att du stod för något. Du gjorde starka sanningsanspråk men var ändå ödmjuk. Framför allt gillade jag att du bjöd in till gemenskap, både med människor och med Gud. Du inbjöd till ett annat sätt att leva.

De senaste åren har jag dock blivit lite osäker på dig. Flera av mina vänner säger att du inte ger dem någonting längre. De har tröttnat på formerna, på strukturerna, på predikningarna och avfärdar dig som både glättig och moralistisk. De tror fortfarande på Gud, men vill inte vara en del av dig. I de samtalen blir jag en ofrivillig försvarsadvokat. Jag försöker påvisa alla dina goda kvaliteter, men innerst inne sås ett frö av tvivel. Är jag den sista att fatta något som alla andra redan har insett? Är du så irrelevant som de säger?

Det här har fått mig att börja fundera på varför jag är kvar hos dig.

Kanske är jag kvar för att jag är så väldigt dålig på att vara kristen på egen hand.  Och vem är inte det egentligen? Jag behöver dig – dig och andra kristna som stöttar och hjälper, vägleder och utmanar. Annars tappar jag lätt riktningen. Börjar titta för mycket på min egen navel och för lite på Gud.

Eller så kanske jag är kvar för att du är öppen och världsvid som ingen annan. Ingen annan välkomnar de socialt utsatta och exkluderade som du.  Folk från alla länder, klasser och samhällsgrupper får komma. Vi får komma som vi är och världens påhittade statusmarkörer räknas inte mer.

Men den främsta anledningen till att jag fortfarande är kvar, kanske ändå är att du fortfarande fascinerar mig. Du vågar vara annorlunda och står för samma budskap som du har stått för i 2000 år. Om du fortsätter att visa på alternativ till vår materialistiska, individualistiska och stressiga kultur vill jag hänga med dig för alltid. Jag behöver dig. Jag behöver dina perspektiv.

 

Så ja, jag kommer att vara kvar. Jag kommer att kämpa för att du ska vara öppen och inbjudande, solidarisk och frimodig, Jesuscentrerad och sann. Och så kom jag på en sak. Jag är ju en del av dig. Det jag gör räknas också. Så från och med nu vill jag med Guds hjälp bli lite mer öppen och inbjudande, lite mer solidarisk och frimodig, lite mer Jesuscenterad och sann. Ja, jag vill vara lite mera kyrka.