Hanna; En annan syn på kyrkan

Hanna såg serien ”Hej kyrkan” och skrev ett inlägg (gör det du med). Läs. Här är ett gäng kloka tankar kring när kyrka blir fel. Jag har följt Hanna sen hon gick i gymnasiet. Nu bor hon i Kanada och föreläser för en massa tonåringar i entreprenörskap hela dagarna. Hur coolt som helst.

En annan syn på kyrkan

Jag växte upp i söndagsskolan och sjöng i barnkören. Mamma spelade piano och pappa predikade ibland. Vi läste mannaord vid köksbordet och var aktiva i läger och aktiviteter inom kyrkan. Jag föddes alltså inom kyrkan.

Min mans uppväxt var väldigt lik min. Han var lovsångsledare och det var även hans syster. Familjen var engagerad i kyrkan flera gånger i veckan och han gick till en kristen privat skola. So far, so good. Man skulle kunna tro att det skulle vara enkelt för oss att slå oss samman och skapa ett kristet liv tillsammans.

Men det finns mer att säga om min mans kyrkliga bakgrund.  I 25 år levde min man i konstant rädsla för sina pastorer. Försök tänka dig in i den tanken en sekund – att vara rädd för dina pastorer och kristna ledare. Konstant rädsla att göra något fel. Allt de sa var rätt och från Gud och följde man inte deras regler, så följde man inte Gud. Det skapade en ångest som min man levde med hela sin uppväxt. Han lärde sig aldrig att ifrågasätta någonting, utan lärde sig att lyda. De bestämde vad du gjorde på din fritid, vem du umgicks med och absolut vem du skulle bli kär i. (utanför din egna kyrka var inte att tänka på).

När du lovsjöng skulle du dansa och hoppa och klappa på ett visst sätt. Ledare kollade så att du inte tappade gnistan. När de bad för dig skulle du falla till marken och bete dig underligt för att visa på en perfekt kristen efterföljelse. Gjorde du någonting fel, som att lämna en gudstjänst eller bara sitta ner under lovsången kunde du tas in i samtalsrum och bli tillsagd. Någon kollade dig alltid. Såg de att du visade intresse för en tjej i din egen ålder behövde du få tillåtelse från din ungdomsledare att prata med henne. Gjorde du något utan tillstånd fick du telefonsamtal och mail som handlade om din andliga tillväxt och att du hade lämnat Guds plan och kall för ditt liv. Min man växte upp med en konstant rädsla för att bli utpekad från scenen under möten vilket också hände. Hur absurt det än låter så har han varit med om att pastorn har pekat på honom inför alla och sagt att han fallit ifrån sin kristna livsstil.

Hans skola drevs av samma ledare. Gjorde du nåt fel i skolan så påverkade det dig i kyrkan och vice versa.  Säg till exempel att du fuskade på ett prov i skolan så ifrågasattes din roll i kyrkan. Gjorde du något fel i kyrkan, ifrågasattes din inlärningsförmåga i klassrummet. Efter att ha varit på bio och sett en film som inte var godkänd av hans ledare blev min man avstängd från lovsångs-teamet, en annan gång för att han hade ett myspace account där han pratade med bland annat tjejer. Hans föräldrar togs in i ett rum och de ställde privata frågor som fick honom att känna sig otroligt liten och utsatt. Manipulerad och hjärntvättad upp i vuxen ålder.

Sågott som alla min mans vänner och familj har lämnat kyrkan, sårade och bittra och jag har för första gången i mitt liv fått uppleva på nära håll hur kyrkan har fått en stor del av en hel stad att falla ihop. Kyrkan de växte upp i har dåligt rykte idag, många vågade äntligen lämna den, men fortfarande finns en del av min mans närmsta barndomsvänner kvar och de hälsar inte ens på min man när de möts. De som lämnat kyrkan ska vi inte umgås med, predikar pastorn. Två exempel: Min mans mamma är i matvaruaffären och möter pastorns fru i en gång. Pastorns fru vänder helt riktning och tittar ner i marken. Min mans bästa barndomskamrat får inte umgås med min man för hans fru, för min man har visst dåligt inflytande på honom eftersom han har lämnat kyrkan. Vänner som brukade be för varandra, dela allt och växte upp tillsammans. En del blev utnyttjade av ledarna inte bara psykiskt utan även fysiskt. En av min mans bästa tjejkompis blev och har gått i terapi för detta i flera år. De flesta par som lämnade kyrkan har skiljts sig trots att de är under 30 år, för de blev pressade att gifta sig av deras ledare och när de lämnade kyrkan fanns ingen grund kvar i deras äktenskap. Jag har aldrig träffat så många unga, skiljda människor som i min mans hemstad. En del har hamnat i drogmissbruk och de flesta kommer aldrig sätta sin fot i en kyrka igen. En del har sagt att de t.om. har problem med att ha en chef på sitt jobb som säger till de vad de ska göra, för att de blivit tillsagda vad de ska göra hela sina liv.

Jag träffade min man och blev vansinnigt kär och att älska någon som har blivit så sårad av kyrkan har varit tungt. Jag ser allt från hans ögon. Det har påverkat min syn på församlingen väldigt mycket. Vi har gått till kyrkan en del, men så fort något påmminer honom om hans uppäxt eller han känner minsta press från kyrskoscenen, att komma fram för förbön, att ge pengar, att stå upp till lovsången etc, kommer hans vägg upp.  Varje gång vi går till kyrkan hoppas jag att det ska vara så normalt som möjligt, för att min man ska kunna få ut något av det.

Efter 25 år av noll ifrågasättande, ifrågasätter nu min man allt. Jag ifrågasätter med honom. När jag kommer in i kyrkan ser jag allt från hans ögon, hans sårade bakgrund och helt plötsligt är inte kyrkan den oas som den varit. Min mans pastorer förstörde så mycket för honom men även för mig och vårt liv tillsammans.  Det som skulle vara lätt har blivit svårt. Hela mitt liv har jag hört “Hitta en man som drar dig närmre Gud” men istället hittade jag en man som är allt jag vill ha, ger mig kärlek och äventyr, som tror på mig något enormt och får mig att växa som person. Men i paketet kom även ett gäng ledare som missbrukade sitt ledarskap.

Jag är väldigt stolt att man man tog sig ur denna “sekt” med tron i behåll.  Han är en fantastiskt make och människa med stort hjärta som bryr sig om människor omkring sig och vill göra det rätta. Han kanske inte är lika stark i sin tro men den finns där. De flesta av hans vänner har den inte kvar alls. Och jag vill dela den här berättelsen för att visa på en annan syn på kyrkan. Vad otroligt viktigt det är att ledarskapet inom kyrkan aldrig uttnyttjas eller används för manipulation. Även när vi inte menar det så är det lätt att det kan bli fel om vi inte känner till folks bakgrund. Att det måste finnas en enorm förståelse för människor som blivit sårade av kyrkan. En låg tröskel för att kunna hitta tillbaka.

Vi kommer hitta en församling där vi trivs, vi kommer låta våra framtida barn åka på kristna läger och sjunga i barnkörer, vi kommer läsa mannaord vid frukosten och vara aktiva inom kyrkan. Men det kommer ta ett tag. Vi måste läka tillsammans.  Hitta tillbaka till församlingen tillsammans. Vad är en församling som inte gör dig illa? Jag måste förstå med honom, och han måste få ifrågasätta för första gången i hans liv.

 

 

Tags :
  • Dentvivlandeagnostikern

    ”Vad är en församling som inte gör dig illa?”
    Jag gillar det citatet. Och jag känner så igen mig i din makes upplevelser. I mycket liknar de mina egna och jag känner så väl igen hyperöverkänsligheten för olika frikyrkliga företeelser.

    Just nu är jag i en svacka. Djupare än på länge. Och det ytterst kontraproduktiva hos mig är att jag då söker svar på mina frågor med en allt större intensitet. Och får käftsmällar av det gamla igenkända slaget. Tänker mörka tankar om kristna ledare med oförmåga att lyssna och försöka förstå. Saknar så en otvungen gemenskap där jag kan vara mig själv. Accepteras. En församling som inte gör mig illa.

    Jag är rätt säker på att jag aldrig kommer att hitta någon men det har jag på något sätt vant mig vid. Men sidoeffekten, att jag känner att det är ett stort fel på mig som reagerar och tänker som jag gör, är svårare att fördra. Då känns det lite bättre, även om det låter konstigt, att det finns andra som bär liknande erfarenheter. Det känns inte lika ensamt längre. Och det var egentligen bara det jag ville ha sagt. Tack, för din text!