Vågar ledarna leda då?

Några av de kommentarer som kommit in de senaste dagarna har handlat om att våra ledare ju också måste våga leda. Så sant. Någon efterlyste modet att vara tokig och tänka utanför boxen. Jag tror också att vi behöver mer av det.

Det finns gruppsykologiforskning som säger att när en grupp är osäker, eller består av för mycket viljor, så väljer man den ledare som man upplever är lättast att manipulera. En grupp med slitningar kan enas i valet av någon som de alla tror att de ska få med sig. Och kanske gör det ibland att de av oss som har ledargåvor liksom mjäkar ner oss för att få den plats vi tror vi är kallade att ha? Vi tänker att det inte är nån vits för ingen kommer gå dit jag pekar ändå? Eller?

Kanske att vi som ledare – eller ni, jag är ju faktiskt inte så reellt aktiv för tillfället men vill så gärna räkna in mig ändå – behöver gaska upp oss lite? Säga att vi kan? Tro på det vi har?

Du som leder nåt inom kyrkan just nu, ställ dig de här frågorna?

– Har du en mentor? Nån du kan gå till med allt, nån som peppar dig, ställer krav och driver dig framåt?

– Står du fast vid dina beslut eller viker du ned dig för de högljudda, inofficiella ledarna som faktiskt inte har samma mandat som du?

– Fattar du beslut utifrån den stora bild som du har – och är satt att ha – eller fattar du beslut utifrån detaljer och mindre saker som du är obekväm att ta itu med och därför låter styra dig?

– När fattade du ett tokigt, galet eller oväntat beslut senast för att driva den rörelse du leder att våga testa och växa?

– Har du – och ges du – tid att hänga med Gud i ditt jobb?

– Hur ser ditt självförtroende och din självbild ut? Har du någon att spegla dig i? Stämmer din bild av dig och andras bild av dig överens?

– Kan du räkna upp dina tio största förebilder inom ledarskap? Om inte, hur kommer det sig?

– Vart får du din inspiration ifrån? Din kunskap? Ingen tror att du ska predika utan att ha läst en väldig massa teologi, inte tänker du väl att det går att leda utan att ha läst en väldig massa ledarskap, va? Vilka konferenser åker du på? Vilka nätverk är du med i?

– Hur prioriterar du din tid? Andra följer i dina fotspår, om du inte är med din familj, söker näring hos dina vänner och ny kraft hos Gud så skapar du en kultur där sånt inte anses viktigt.

– Vad skulle du behöva – från ditt samfund, din styrelse eller din vänskapskrets – för att du skulle växa som ledare?

– Du som är teolog, har du hört av dig till din teologiska utbildning och berättat om det var något du saknade eller hade behövt mer av efter att du har jobbat några år som pastor?

Tuffa frågor för en del av oss, jag vet. Men rätt så nödvändiga, tror jag.

Alltså. Vi som är ledda måste låta våra ledare leda. Men du som är ledare måste bestämma dig för att ta bollen och skjuta den i mål. Kanske att det blir en ond spiral? Förväntningarna på den som leder är ”bara” att den ska syssla med mikro management och släcka bränder. Och då ger ledaren upp och gör bara just det. Men om du som är ledare fattar ett beslut om att börja leda på riktigt – vad skulle hända? Tänk om din församling och ditt sammanhang är moget för det? Tänk om ni åtminstone skulle ta det samtalen? Det kommer innebära att du förlorar några – inte helt otippat de som har fått ha en massa makt i ditt ställe, lite så där vid sidan av – men kanske att det för er som grupp framåt?

Tänk om.