Vågar du som ledare lämna dina komfortzoner?

Kom igång om tankarna om ledarskap och kyrka, inser jag. Säg till när ni tröttnar på mig. Men en sak till jag ofta klurat på är det där med ledarskap och mod. Om hur ofta vi blir sedda som modiga, vi ledare. Vi som står framför folk, som tar tuffa samtal, som har saker att säga i tid och otid.

Det är inte alls säkert att vi känner oss modiga. Faktum är att för många av oss är det där vår bästa komfortzon. Det är där vi är trygga, på en estrad med några meter mellan oss och människor. Och det är annat som skrämmer oss. Kanske vanliga möten med människor. Att småprata om ditt och datt. Att förstå allt mellan raderna i sociala konversationer när vi själva är ganska rakt på sak. Eller vad det nu handlar om för just dig, alla är vi olika.

Precis som med så mycket annat tror jag att detta handlar om att ge och ta för både följare och ledare. Kan det vara så att du som följer en ledare tror att han eller hon är Stålmannen? Kan ta vad som helst? Hen är ju så modig som vågar stå där framför folk så då finns väl det modet i allt? Tänk om. Fråga. Lär känna din ledare. Vad är det som gör henne eller honom rädd? Hur kan du hjälpa på traven?

Men för dig som leder. När klev du utanför din komfortzon senast? Det är ju krasst det du så ofta ber andra om, att våga lite till, tro lite mer på sig själva. När tog du själv ett sånt kliv senast?

Jag hittade den här texten som jag skrev för flera år sen. Den handlar om när jag vågade sjunga inför hundra pers fast jag är tondöv. Och om hur glad jag blev när jag upptäckte att jag kunde och vågade. Och om hur jag inser att jag så sällan ställer mig utanför det invanda.

Det är typ tre och ett halvt år sedan jag skrev den. Och nu frågar jag mig igen; när klev jag utanför min komfortzon senast? Är det dags igen? (Jo, vänta, jag var på babysång och det var jätteläskigt men det pajar ju min retorik här…)

När gjorde du nåt du tyckte var läskigt sist? Är det dags för dig att utmana dig själv så att du än bättre kan leda andra sen?

  • Sara Emilsson

    Tack Josefine!

    Tack för att du formulerar, ställer frågor och tar upp diskussioner.
    Tack för att du utmanar och peppar.

    Jag har följt dina inlägg och det är så skönt att få läsa men det gör också ont. Det gör ont för att det känns igen, både för mig som följare men också för mig som ledare. Jag har funderat mycket på det där om vi ger våra ledare spelrum under de senaste månaderna. Och det känns ofta tyvärr som vi pratar så stort men sen glömmer orden lika fort som de lämnar vår mun. Som om vi ger förtroende och sen tar tillbaka det. Och är det då att faktiskt ge förtroende?! Svåra men så viktiga frågor! Det känns som att vi ofta står ganska still, kanske mycket på grund av just de här frågorna. Men det är ju som du skriver också upp till ledare att sen våga. Att ställa de där frågorna. Att ta förtroendet på allvar. Att lämna komfortzonen. Att leda.

    Tack och Guds välsignelse!

    • JosefineA

      Tack Sara! Intressant att läsa dina tankar. Blir glad och bekymrad på samma gång.
      Tack för uppmuntran. Allt gott!