Tankarna som snurrar

Innan vi startar. Jag ska nog också ge mig på att skriva ett brev till kyrkan. Men låt mig bara ge lite grund till det som snurrar. Jag har varit med i samma kyrka i hela mitt liv. Och så, för ett år sedan ungefär, bytte jag. Samma namn på pappret men olika samfund och väldigt olika sammanhang. Jag har gått från det jag upplevt vara en akademisk och funderande kyrka med extremt mycket plats för barn och musik – där ”även de över åttio klappar på två och fyra” som någon beskrev det – till en väldigt högkyrklig församling där orgeln och ”kultur och bildning” har hög status. Båda har sina uppenbara poänger. Båda innehåller varma, generösa människor som gör mig till en gladare och tryggare människa. Men de stora skillnaderna får mig att tänka.

Det här med församling. Vad handlar det om? Hur ska vi vara kyrka ihop? Och – kanske än mer – vad är kyrkans stora utmaning just nu? Kan vi bara lulla på? Välja de saker som ligger framför ögonen på oss? Eller behöver vi lyfta blicken och se mer visionärt framåt? Vad är vårt viktigaste budskap? Och – viktigt tror jag – kan det vara så att vi alla tror att vårt viktigaste budskap är så underförstått och självklart så att vi liksom glömmer säga det? Och kan det vara hög tid att få det sagt?

För mig handlar det – oavsett vilken kyrka jag firar gudstjänst i –  om Jesus. Alla vinklar av Jesus. Jesus som min räddare. Jesus som den som alltid står på de svagas sida. Jesus som Guds son som dog för mig för att ge mig en chans. Jesus som den som gör uppror mot makten. Jesus. Och ibland glömmer jag säga det. Ibland hör jag det inte runtomkring mig. Kanske för att vi tror det är självklart? Goes without saying?

Igen. Jag tror inte att människor går till frimärksklubben för att diskutera papperskvalité. Jag tror de vill prata om frimärken, sen kan resten liksom bli aktuellt i marginalen. På samma sätt tror jag att människor som söker sig till kyrkan gör det för att de vill prata om kristen tro. Sen kan allt det andra få vara med och vara relevant. Men det måste handla om tro nånstans. Och min upplevelse är att kyrkan just nu – i varje fall i det Stockholmssammanhang jag har hamnat i – försöker omfamna lite mycket. Vara alla klubbar på en gång i hopp om att nåt ska attrahera nån. Och jag undrar om det är rätt väg.

Så därför har jag bett ett gäng att tänka med mig. För att jag inte vet svaren. För att jag anar en rastlöshet hos många av oss. En vilja till mer. Men jag vet inte riktigt hur.

Så hjälp mig. Berätta vad ni drömmer om. Vad ni ser oss förlora. Vart vi är på väg och vad vi inte får glömma. Skriv så tangenterna glöder. För jag tror det är viktigt. Och just nu – nu när jag tänker så väldans mycket – så börjar jag faktiskt också att tro att det är lite akut.

  • Marie Fredin

    Den gudstjänstfirande församlingen, de som regelbundet kommer samman, till samma kyrka varje söndag, så att det direkt märks när någon inte är där, och kan efterfrågas.
    Så regelbundet att vi känner oss fria i kyrkorummet, att vi sjunger ”bra” tillsammans, ber i samma tempo osv,
    Och inte minst spelar med i ”tennismatchen” med präst och andra med uppgift i gudstjänsten. ”Kyrkbänksämbetet” behöver uppvärderas!