Ser jag mina hjärtefrågor?

Det har uppstått en massa samtal efter bloggen jag skrev häromdagen. Jag älskar när det händer. När många tänker ihop och ger sina tankar och sin input. Blir sugen på en väldig massa uppföljning. Det är också spännande hur den här typen av inlägg genererar mer mejl än kommentarer. Har fått ett rätt stort gäng mejl från ledare och pastorer som känner igen sig. Men av någon anledning vill man inte säga det högt. Det i sig är också en viktig signal.

En sak jag tänkt på när människor tänkt till och tryckt gilla är det där med hjärtefrågor. Jag brinner för frågan om unga i församlingen. De där som håller på att bli vuxna och som vi så lätt – upplever jag – lämnar i sticket. Jag tycker att dte är en av de absolut viktigaste frågorna som ledare i kyrkan kan arbeta med.

Så jag överfaller mina ledare med den frågan. Pepprar dem med vinklar på hur det borde arbetas med den saken. Som att det är det enda de har att göra. Men det är det ju inte. Och även om jag skulle kunna argumentera för att min fråga kanske ÄR viktigare än andra (ni hör ju…) så är det bara en av de frågor mina ledare står inför. De ska hantera mig ihop med de som brinner för PRO, för kulturen, för helandemötena, för lokalfrågorna, för HBTQ-frågorna, för vår tillvändhet mot samhällsapparaten, gör genusperspektiven, för småbarnsföräldrarna… Och alla säger vi, med olika många ord; ”om du inte fattar att det här är det viktigaste då är du inte den ledare jag behöver”.

I slutänden tänker jag att vi, oavsett vilken vinkel vi kommer ifrån, har ETT viktigaste i kyrkan. Det är att ge människor en möjlighet att upptäcka vem Jesus Kristus är. Om vi inte är överens om den saken tror jag att vi missar målet och vårt uppdrag. Då tror jag att vi har problem med vårt existensberättigande. Det är ju hela vår grej.

Men vi kommer aldrig helt vara överens om hur det ska gå till, och vi kommer att komma med olika vinklar och från olika håll med olika glasögon. Det är bra. Det är det som gör en fungerande kyrka så unik, det är högt och lågt och en massa bredd. Vi står upp för olika saker, brinner för olika ämnen och ser olika människors behov. Det är en rikedom vi ska vara rädda om.

Men ser jag ens att det jag tycker är viktigast i världen är bara en av alla de saker en pastor eller ledare behöver hantera? Står jag och skriker ”nu nu nu!!!” så högt så att jag blockerar alla möjligheter till helikopterperspektiv för den som behöver ha överblick över en hel rörelse och inte bara min del i den?

Vi har alla argument för varför det ska börjas i just min ände, några av de argumenten är nog mer relevanta än andra. Men även här handlar det om tilltro i slutänden. Tror jag mina ledare om att ha en plan och en riktning och om att ta saker i ordning och rätt tid?

För egen del behöver jag jobba på det emellanåt. Nån mer som känner igen sig?