Matilda; Ut ur kyrkan med er

Nästa kvinna ut är Matilda Salomonsson. Hon är tjugo år och ungdomsledare i Immanuelskyrkan i Jönköping. Jag gillar att bli utmanad av Matildas tankar och ivriga vilja framåt. Jag önskar oss att ta vara på unga ledare som hon, det är liksom avgörande för vår framtid, tänker jag. 

 

Hej kyrkan!

Jag är en 20 år ung människa, som kom med i kyrkan i min hemstad Tranås som nyfiken, undrande och äventyrlig 14-åring. Sex år senare sitter jag i Immanuelskyrkan i Jönköping med titeln ungdomsledare, för att författa den här texten, om varför jag är med i kyrkan. Det är en fråga jag ställt mig många gånger, och fortfarande gör. Det är en fråga jag dessutom ofta får, och har fått. Det är inte för att jag inte har andra intressen. Mitt hjärta klappar hårt för dans, för kreativt skapande och biomörker. Att fastna framför TV-nyheterna vid varje tillfälle som ges eller med näsan i en bok är inget jag har svårt för. Mina vänner och min familj ligger mig varmt om hjärtat, jag träffar dom så ofta jag kan. Ändå har jag klämt in att vara tonårsledare, konfaledare, gudstjänstledare och gudstjänstbesök i min kalender som tonåring, till att nu jobba 100 % i kyrkan. Hur, och varför?

Jag har ett inre driv, som jag delar med hundratusentals, om inte miljontals andra människor – viljan att göra skillnad. Viljan att se ryggar rätas upp, se ögon få lyster igen och ge människor lättare att andas. Det låter som att vi skulle kunna jobba på sjukhus med de ambitionerna. Men det är inte bara sjukhusen som gör människor friska – det finns en Gud som gör det också, till ande, kropp och själ. En Gud, vi vill vara verktyg och redskap för.

Kyrkan är ingen plats för mig. Världen är min kyrka. Därför blir det svårt att skriva en text adresserad till församlingen, men jag vill försöka. Jag ska försöka rikta in mig på den lokala församlingen – de människor jag möter i vardagen, oavsett om de har sina namn i matrikeln eller inte.

Immanuelskyrkan i Jönköping är en city-församling, placerad i hjärtat av en stad där det ständigt finns något som händer. Det är en utmaning. Vi som jobbar här, drivs av just det. Utmaningen, att nå ut till människor. Jag tror att kyrkan, i benämningen församlingen, behöver kliva ut ur kyrkan. Ut ur huset där väggarna viskar böner, ut ur vår egen bekvämlighetszon. Kyrkan behöver bli folklig – inte världslig, men folklig.

En av de största utmaningarna i det, ligger i vårt språk. Kyrkan har ett eget fackspråk. Jag bad några goda vänner som arbetat med ungdomar framförallt berätta för mig vilka ord de stött på, som nästan aldrig nämns utanför kyrkans fyra väggar. Ord, som bara de invigda förstår och som de fått frågade sig vad de egentligen betyder och innebär. Det blev en lång lista, några av de ord som kom fram var frälsning, mission, salig, lärjunge, liknelse och förbarmande. När använde du de orden kring fikabordet senast? Vi hade lika gärna kunnat prata kinesiska. Om inte vi som rör oss i församlingen använder de orden i vardagligt bruk, hur ska då människorna på gatorna förstå församlingens mål och mening? Det handlar inte om att vi behöver en ordbok där vi översätter kyrkspråket till alldaglig svenska, det handlar om att tala på ett sätt, så att människor känner sig inkluderade, förstådda, något de kan relatera till.

Något annat jag tror vi behöver fundera över för att människor ska få känna sig inkluderade, är medlemsbegreppet. Våra matriklar (ett annat svårt ord) är fyllda med namn på människor som inte satt sin fot i församlingen på flera år och våra församlingar är fyllda av människor som av en eller annan anledning inte kan, vill eller förstår varför det skulle vara viktigt att vara medlem i församlingen. De tror ju lika mycket ändå. I vår församling rekommenderar vi de som döps, framförallt de unga, att vänta med att gå med i församlingen. Varför? För att de ska få mogna ytterligare i sin tro, hitta sin plats än mer. Det viktigaste är inte att ha sitt namn tryckt i svart bläck i ett häfte, det viktigaste är en relation med och till vår Gud, till Jesus Kristus. Vi behöver sluta tänka medlemmar i församlingen och börja tänka vän i Guds rike. Guds rike kommer att bestå, även om den egna församlingen går under.

Vi behöver sluta stirra oss blinda på medlemsantal och börja se och lyssna på människorna som finns runt omkring oss. Långt många fler än de som är med i en församling har en tro på Gud. Den tar sig uttryck på olika sätt, precis som för de inom församlingen. Öppna inte bara upp dörrarna till kyrkan – gå ut genom dom. Prata tro kring fikabordet, tala från ditt hjärta, vad du ärligt talat tänker och bekänner med de ord du själv väljer, inte de ord som kyrkan lärt dig säga. Lev tron genom hur du lever ditt liv. Var ödmjuk. Varför skulle din tro som församlingsmedlem, överglänsa tron hos en som inte är det? Tro som tro.

Lyssna på människors livsberättelser, dela deras kamp, deras smärta, deras glädje och jag vill nästan lova dig att du kommer få se Gud skymta förbi. Jesus och hans lärjungar levde i ett samhälle där alla var religiösa och talade därför ett språk deras samtids människor förstod. Som Guds barn bör du och jag göra samma sak, när vi lever i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle där tron inte är en självklarhet, men en möjlighet.

Jag kallar mig troende därför att tron på Jesus gör att jag tror på en mer hel värld och en ljusare framtid för alla människor. Jag kallar mig troende därför att Han som skapat mig gett mig i uppgift att låta röster som aldrig hörs få bli hörda, för att människor ska få bli mer sedda – inte trots de dem är utan för de dem är. Jag har valt att göra det genom att jobba i församling, men jag hade lika väl kunnat göra det genom att jobba som danslärare, som busschaufför eller kontorist. Det är bemötandet av människor som är det viktiga. Inte att skapa en massa häftiga events eller göra perfekta gudstjänster. Det är att se medmänniskan och möta henne där hon är, vare sig det är innanför eller utanför kyrkan.

Matilda Salomonson

Ungdomsledare Immanuelskyrkan Jönköping