Livet med Signe

Mer än nåt annat i hela världen kretsar ju faktiskt livet just nu kring det åtta månader gamla gosedjur som korvar runt i soffan bredvid mig just nu. Ja, men, hon är faktiskt lite gosedjur. Eller – ännu mer kanske – ett litet husdjur. Hon kravlar runt på golvet och gör konstiga ljud och blir lycklig när man ropar på henne.

På grund av henne blir det lite skrivet, på grund av henne ligger massor mejl obesvarade, på grund av henne glömmer jag fakturera, på grund av henne har jag sagt ”vi kan väl ta en lunch?” till massa människor och sen inte följt upp. Och – självklart – hon är ju världens bästa anledning. Vill inte vara någon annanstans. Vill vara precis där hon är. Mer och mer.

Det är som om jag fattar det lite bättre för varje dag. Hon är vår. Hon är här för att stanna och växa med oss. Den här veckan har hon för första gången – så hetsigt hon bara kan – kastat sig kravlandes mot dörren när hon hört Johans röst i hallen. Det är som att hon börjar fatta det också. Vi är hennes. Hon har oss helt i sitt våld.

Jag har svårt att få in i mitt huvud att jag är hennes bästa plats. Jag. Ingen annan. Var hemma hos mamma och pappa förra veckan och passade på att ge mig ut och träffa lite folk och se en pjäs en kväll. Kom hem och insåg att det nog varit en lite tuff kväll för fröken Arenius. Och då hade hon hängt med de tryggaste, varmaste och klokaste typer jag känner. Men ingen duger som jag. Jag?! Vill liksom fråga henne ibland om hon fattar i vems händer hon lägger sin existens och sin trygghet. Jag är ju rätt nollad på vad jag sysslar med.

Och samtidigt. Vi har ju full koll. Vi känner henne. Som ingen annan. Och att få bli kär i sin man om igen, just för att han är min dotters pappa, är stort i sig. Jag vet inget bättre än att höra de där två hänga. De skrattar ihop. Pratar språk jag inte förstår. Och jag hör Johan förklara hur det är med världen. Då sprängs något i mig.

Livet just nu handlar om Signe. Inte så mycket om det runt henne faktiskt. Har dålig koll på vad hon ska ha på sig i vinter, om hon har rätt storlek på sina blöjor och om jag borde gå mer på aktiviteter för daglediga som henne och jag. Men det är liksom inte så viktigt. Signe har jag koll på. Hennes nyfikna blick. Hennes irritation när hon inte får äta upp min telefon idag heller. Hennes sång så fort orgeln går igång i kyrkan. Hennes besvikelse varje gång nån på tunnelbanan vägrar besvara hennes leende.

Min Signe. Signes mamma. Vi tre.

  • Linda

    Fint skrivet. Jag är där nu, jag med. Han vill alltså helst av allt vara med mig?! Det är ju underbart, och läskigt. Och helt fantastiskt!

    • JosefineA

      Precis så är det!