Hej kyrkan; Att få vrida och vända på

Lite vid sidan om men ändå som en del i samtalet jag hoppas få till med Hej kyrkan! – min äldsta brorsdotter Johanna höll i andakten på sin ungdomssamling häromdagen. Jag frågade henne om jag fick dela det hon sa, och hon sa ok. Förutom att jag är så galet glad i den tjejen överlag så blir jag SÅ tacksam när jag läser det hon skriver. För det hon har fått uppleva, för den hon är och för de människor som finns runt henne. 

Jag delar hennes upplevelse i så mycket. Jag hade sagt ungefär samma saker när jag var i hennes ålder – hon har just börjat gymnasiet. Jag har – hemifrån och från min församling – fått med mig både en oerhörd övertygelse om att Jesus angår mig och vill det bästa för mitt liv och en sund förmåga att ifrågasätta, göra min tro till min och inte ”gå på” saker eller låta mig manipuleras. 

Innan jag släpper lös alla andra kloka skribenter vill jag släppa fram Johanna. Jag tycker det hon beskriver är enormt vackert och det beskriver mycket av min längtan. 

 

I början av hösten frågade Andreas om jag kunde tänka mig att prata på en andakt om hur jag kom till tro och jag svarade ”visst” utan att riktigt tänka efter. På grund av det har jag blivit tvungen att fundera lite extra på vad min tro faktiskt är. Många av de vittnesbörd jag har hört om hur andra människor har kommit till tro handlar om starka gudsupplevelser där Gud har gripit in och sagt ”här är jag”. Men min berättelse är inte riktigt sådan och jag är säker på att jag inte är ensam om det. Jag föddes i princip in i Immanuelskyrkan och har sett mig omkring i de här rummen sedan innan jag kunde gå. På så sätt har jag vuxit upp med min tro, jag har alltid haft det i min omgivning och det var naturligt att gå till kyrkan på söndagarna.

Jag tror att det finns mycket positivt i det, men även en nackdel. Jag har alltid sett min tro som självklar och litat på den. Jag har aldrig heller försökt gömma min tro, så alla runt mig har alltid vetat det är vem jag är och det har varit en del av mig från början. Något som även underlättat mycket för mig är att jag har haft kristna förebilder att se upp till och fråga om hjälp. Det är till en otroligt stor fördel, jag har alltid någon att diskutera min tro med om jag vill eller behöver det.

Det negativa med detta är att det är väldigt lätt att bli bekväm, vilket tog mig en stund att inse. Jag tror att man måste ha sin egen tro och att man inte bara kan kopiera någon annans rakt av utan att tänka efter. Det kan gå bra ett tag att göra det man om det är allt man har blir det svårt att förstå vad det är man tror på när det blir svårare. Ibland behöver man Gud ännu mer än vanligt och då är det jätteviktigt att man står på sin egen grund och inte lånar någon annans. Det här är bland det viktigaste jag har kommit fram till. Jag har gått från mammas och pappas tro, till mina ledares tro och till slut bråkat tillräckligt med mig själv för att vara trygg i vad jag tror på. Tack vare att jag har blivit ifrågasatt av både mig själv och andra har jag fått möjligheten att reflektera.

Jag gillar att likna tron vid ett skelett. Ibland kan något ha vuxit fel och då måste man bryta det för att det ska växa rätt igen. Om någon ifrågasätter en på ett sätt man inte klarar av kan man råka bryta ett ben, men när man har reflekterat över det blir man säker på vad man tror. Då när benet växer ihop igen blir det ännu starkare än det var från början, ännu svårare att bryta av. Ju mer ben man bryter, ju starkare blir då skelettet. Och om vi inte hade några skelett skulle det vara svårt att göra något, och det är samma sak med tron. Den är något som vi verkligen behöver för att kunna leva de liv som är tänkta för oss.

Det jag vill skicka med är alltså att ni ska våga bråka med er tro, våga ifrågasätta det som ni fått höra sedan ni var små och ställa frågan varför istället för att bara acceptera och svälja.