Ger vi våra ledare spelutrymme?

Ingen skulle ge en ekonom ett jobb som löneadministratör, ta ifrån henne kalkylatorn, säga att man inte tror på program för löneutbetalningar – ”det är bara amerikanskt ekonomtjafs” – och sen tala illa om henne när inte lönen kom i tid. Ingen skulle ge sina skor till en skomakare för att sen samla ihop en liten grupp som ska diskutera hur skorna ska lagas och rösta om metoden för läderputsen. Ingen väljer bankman för att sen hävda att om man ska lyssna på honom så får han minsann ha på sig färggladare skjorta vid nästa  möte.

Men ledare och kyrka.

Vi väljer våra ledare. Applåderar dem. Installerar dem. Ber för dem. Talar högtidligt om deras uppdrag. Och sen? Låter vi dem göra sitt jobb? Eller sitter de som verktygslösa löneadministratörer och får skäll för att de inte förstod att i vårt sammanhang ska inte ledaren tro att man kan berätta hur det ska vara. Att det inte är tal om att utöva sin profession. Så det så. Eller?

Det kliar lite i mig. Jag längtar så efter att finnas i ett flow, i nåt som driver framåt med fart, att få hänga på ett väloljat tåg på väg nånstans. Men nu och då finner jag mig själv mitt i ett sammanhang – i kyrkan, samfundet, i mitt resande – som liksom utvecklat nån slags… rädsla för ledarskap. Ingen ska liksom få tycka mer än nån annan. Ingen ska ta ut riktning. Ingen ska tro att man är nåt. Och då står liksom tåget still.

Och jag undrar så vart det där kommer ifrån? Jag möter ledare på olika platser med strålande tankar och idéer men som inte släpps fram för att man befinner sig i en rörelse som – så fort någon tar ett kliv – tycks skrika ”elitism” eller ”toppstyrning”. Varje gång man är på väg så pratar man om vikten av demokrati. Så lägger man fram processmaterial som beskriver hur vi alla ska sitta i en ring och tycka några vändor till. Fundera. Analysera. Ha goda möten. Och utanför brinner världen.

Jag möter pastorer som alltid förväntas vara på plats – för pastorn ska alltid vara med – men som faktiskt inte får ha någon reell talan pm i vilken riktning församlingen ska gå. Jag hörde någon namnkunnig i vårt sammanhang gå så långt som att i en predikan inför en väldig massa pastorer säga; ”Vänner, vår kallelse stavas demokrati!”.  Demokrati är bra. Men inte om det i kyrkan innebär att vi aldrig tar oss nånstans för att ingen får driva oss framåt. Är det inte också demokratiskt att backa upp den ledare vi tillsammans har valt? och krasst – jag trodde kyrkans kallelse sammanfattades lite annorlunda i Matteus 28…

Missförstå mig rätt. Jag gillar analysen. Eftertänksamheten. De många åsikterna från olika håll. Allas möjlighet att komma till tals. Och olika gåvor behövs förstås. Men krasst. Om vi ser på kyrkan i Sverige. Vi står inte bara still. Vi backar. Vi tappar udd och inflytande – inte bara i vårt land utan i människors liv. Människor känner sig inte hemma, eller vet inte om att vi existerar. Eller tror vi är nåt helt annat än vi är. Och medan det fortsätter så… sitter vi och pratar. Om uttryck. Om vandringen och själen. Om att vi inte får ha ett eget referensbibliotek på jobbet. Om färgmatchningen på samfundets möbler. Om hur många körer som måste visas upp i representationssyfte i våra konferenser. Om hur de andra är.

Ofta förs samtalen i en rädsla för att exkludera. Jag vet inte hur ofta jag hör de orden; ”vi får inte exkludera!”. Det vill inte jag heller. Vem vill det? Men i vår rädsla för att nån ska känna sig utanför bygger vi nåt där ingen känner sig innanför istället. Kan det vara så? För människor strömmar ju liksom inte till i allt det oexkluderande vi tror oss ha byggt? Det blir så luddigt – så i ständig process – att det inte blir något alls. Och – faktiskt – att ständigt sitta i samtal med några invigda som förstår samtalsprocessens språk kan vara väldigt, väldigt exkluderande det med. I sin önskan att inte exkludera gör man just det. För den som sitter och hoppar i iver känner sig inte bara utestängd utan riskerar också att känna sig stämplad som en sån där som bara vill styra andra. När det man längtar efter kanske faktiskt är att få hjälpa till i den värld som brinner. Men man tystas sakta av processens malande. Den process där den som vill vända flera varv till får plats, men den som vill uträtta något får härskarteknikkortet slängt i huvudet.

Tänk om det inte behöver vara exkluderande att stå för något? Att vilja nånstans? Det känns liksom som stenarna ropar när man läser sånt HÄR. Och ger vi våra ledare chansen att svara?

Att stå för något tydligt är att vara demokratisk. Om ledaren säger vart vi ska så kan jag som följare protestera. Jag kan ha invändningar, tycka annorlunda och starta samtal om det. Eller jag kan hänga på, påverka och se saker hända. Men om våra ledare inte ges spelrum att ta ut riktning. Om de – när de försöker leda oss – mest får höra ”kan du leda oss i avslutningsbön 40 sekunder” eller ”nu ska du inte komma och tro att vi är färdiga för beslut här” då står vi alla still till slut. Då blir vi en stampande rörelse som blir vilsen i vad vi vill och vart vi ska. Med lite otur till och med vilse i vilka vi är. Eller finns det en tydlighet jag missar?

Att vara ledare behöver inte vara att komma ovanifrån. Att styra och ställa och peka med hela handen. Att vara ledare kan – och bör – vara att veta vart vinden blåser, vad vi gemensamt behöver nu och ta oss däråt. Att uppmuntra, se vart det växer och gödsla, få koll på att alla är med. Men det går inte att leda om ingen vill följa.

Och om vi för en stund vågar se på de sammanhang som faktiskt växer. Och nej, inte bara till antal och ytliga siffror, utan i självfötroenden och samtal, i upprättade liv, i goda relationer till samhället, i ödmjukhet. Inte sällan finns i de sammanhangen faktiskt människor som låter sin ledare… leda. Kolla upp det om du inte tror mig.

Ser ibland Jesus framför mig vid vattnet när han kallar fiskarna till sina lärjungar. Hur han säger ”följ mig” och de svarar ”vi får se, vi ska sitta här och känna in läget och vi behöver veta hur det blir med våra kontorsplatser och vilken klädkod som gäller för våra gemensamma möten, när vi skickat den här fisken fyra varv mellan oss och tänkt så hör vi av oss”.

Förlåt om jag är raljant. Och nej, våra ledare är inte Jesus. Men det är ett rätt tungt kors vi tvingar dem att bära – pastorer, samfundsledare och lärare – om vi kräver av dem att ha alla svar men inte låter dem fatta beslut som tar oss framåt. Och vi hjälper dem inte att bära när vi ständigt bromsar, bara tvingar dem till att se detaljer, misstror intentionerna eller hakar upp oss på ordet ”ledare” i sig. När vi ropar högt om våra egna hjärtefrågor och vägrar dem möjlighet till helikopterseende eller när vi fråntar dem möjligheten att gå framåt för att ”jag minsann måste få känna färdigt”.

Vi har valt våra ledare för att vi tror på dem, tänker jag, ska vi låta dem göra sitt jobb? Och visar de sig odugliga får vi väl byta ut dem då, men inte utan att de har fått försöka? Vi satte dem väl där av en anledning? Eller?

Låt våra ledare leda.

Be för våra ledare.

Lita på att de och Gud har koll.

Uppmuntra våra ledare! Berätta för dem vad de gör bra. Bjud dem på middag. Barnvakta deras barn. Backa upp deras beslut.

Tala gott om våra ledare.

För tänk om de är människor som du och jag? Som inte har gömda agendor. Som inte längtar efter att få missbruka sin makt. Som inte är höga på sig själva. Som gör fel nu och då och ligger vakna på nätterna och grubblar över det. Som vill göra sitt jobb efter bästa förmåga och borde ges utrymme till just det?

Tänk om.

 

  • Samuel Hector

    Bra!

    • JosefineA

      Tack Samuel!

  • L

    ”När det man längtar efter kanske faktiskt är att få hjälpa till i den värld som brinner. Men man tystas sakta av processens malande.” /…/ ”Att vara ledare behöver inte vara att komma ovanifrån. Att styra och ställa och peka med hela handen. Att vara ledare kan – och bör – vara att veta vart vinden blåser, vad vi gemensamt behöver nu och ta oss däråt. Att uppmuntra, se vart det växer och gödsla, få koll på att alla är med.”

    Spot on! /Från en som börjar tystna

    • JosefineA

      Tack. Hoppas du orkar lite till. Har folk runt dig som vill hjälpa dig med det.

  • Erling Andersson

    ”Att vara ledare kan – och bör – vara att veta vart vinden blåser, vad vi gemensamt behöver nu och ta oss däråt”

    Kom att tänka på orden i 1 Krön 12:32 ”från Isaskars stam de som kunde tyda tidens tecken och insåg vad Israel borde göra:”

    Vi behöver idag ledare som kan läsa sin samtid, veta vad som behöver göras och handla därefter som goda ledare.

    • JosefineA

      JA! Amen.

  • Emanuel Bratt

    Tack Josefine för artikeln! Tycker det är en lysande och väldigt viktig artikel av tre anledningar…

    1) Ett tydligt ledarskap kommer NÅGONSTANS istället för ingenstans och ger en ärlig chans för dess medlemmar (enskilda i församlingen och församlingar i samfundet) att ta ställning till om man kan identifiera sig med detta och om man ser det som det sätt på vilket vi ska vara trogna Herren (vilket väl alltid måste vara det överordnade, oavsett vad vi sen menar att detta innebär?)

    2) Vi har en så märklig bild av vad demokrati är och märkliga förväntningar på vad den ska lyckas åstadkomma.
    Jag vill inte ha ett ledarskap som försöker sammanfatta vad alla tycker och drar ett genomsnitt av det som kurs framåt, utan precis som du skriver. Någon som vi tillsammans har valt för att vi tror på och igenkänner goda ledarkvalitéer hos. Därefter vill jag att den ledaren i Jesu fotspår skall vara beredd att lägga ner sitt liv för den hjord Gud satt på hans lott, inte genom att göra det vi vill, utan att göra det vi behöver (någon förälder kanske känner igen detta?).

    3) Du sätter ord på det många av oss tänker på, pratar med varandra om. Vi har inte tilltro till processandet som en effektiv väg till förändring utan lever ut det vi tror på underifrån. Därför är det värdefullt att du ändå ger röst för det. Har suttit i två samtal bara denna veckan där vi pratat (obs, pratat, inte klagat) om behovet av tydligt ledarskap. Såväl i församling som samfund.

    Guds välsignelse!
    /Emanuel

    • JosefineA

      Viktiga tankar, tack!!!
      Du, jag börjar strax en ny bloggserie, där jag tänkte låna ut bloggen till en massa andra, mer om detta strax. skulle vara roligt om du ville haka och skriva en text?

      Allt gott/
      Josefine

      • Emanuel Bratt

        Får tacka för förtroendet, det låter tevligt. Hör av dig när du vet mer när det gäller och om det är utifrån nåt särskilt tema så vet jag mer om det är nåt jag tror mig ha nåt relevant att förmedla =)

        Chip!

        • JosefineA

          Dyker strax upp en beskrivning i bloggen. Vore kul att ha med din tanke!

  • Linda Tornell

    Tack för dina tankar! Det är frustrerande att alltid bli synad och att alltid väga sina ord på en guldvåg… Någon kan ju bli sårad för det jag säger om jag uttrycker mig fel… Då är det lättare att bara se till att allt hålls flytande. Trampa vatten så att säga istället för att simma framåt… Men dina tankar ger mig inspiration att, som jag såg nånstans: Göra som havet – våga! Lever lite med bibelordet från Jes. 54:2: ”Utvidga platsen för din boning, spänn ut tältdukarna som du bor inunder och spar inte. Förläng dina tältlinor och gör dina tältpluggar starka”.
    Tar med både de orden och dina tankar till dagens teamsamling… Hoppas det är ok!
    Gud välsigne dig Josefine! Och tack för att du vågar sticka ut hakan!
    /Linda

    • JosefineA

      Helt ok och tack för uppmuntran.
      Önskar dig all välsignelse med och är så glad att du är på den plats du är på!
      Kram

  • Ida-Maria Brengesjö

    Tack Josefine för dina ord! Precis vad jag så ofta funderar över i vår kyrka just nu. Ger vi ledare ett förtroende att leda, men sedan tar tillbaka förtroendet? Ger vi dem mandat att leda under förutsättning att de leder på det vis vi vill? Mycket funderingar och mycket frustration i denna fråga just nu… samtidigt som jag också i bland funderar över var de ledare är som faktiskt, trots människors åsikter och våra demokratiska strukturer, faktiskt vågar axla det förtroendet de fått, resa sig upp och peka med handen och säga – hitåt går vi! Tror det ibland är en förtroendekris från kyrkan, men ibland kanske det också är så att vi som ledare i förebyggande syfte backar för att vi vet ju ändå att människor kommer reagera… är du med på hur jag menar? åh, mycket funderingar 😉

    • JosefineA

      Tack! Och ja, jag är med på hur du menar, tror jag. Vi skolar ju inte direkt ledare att våga. Det skrämmer mig lite. Vi blir bättre på grekiska än på att leda en församling liksom…
      All välsignelse till dig!

  • Emmilie

    Bra skrivet. Modigt och sant…

    • JosefineA

      TACK