Elisabet; Jag älskar dig, kyrkan!

Först ut i serien ”Hej kyrkan!” är Elisabet Svahn. Elisabet är 31 år, HR-ansvarig på en skola och just nu mammaledig med Ture. Hon är en sån där klok kvinna som jag följer lite på avstånd och som jag önskar att jag bodde närmare nu och då för att hon och hennes familj och vänner har så många goda tankar kring församling, bland annat. Här är Elisabets brev till församlingen.

 

Åh, jag älskar dig så himla mycket! Kära församling.

Inte med sån där hatkärlek som så många beskriver sin relation till dig med. Nej, med pulserande, häftig, kärlek. På samma gång skulle jag tycka det var fullständigt ok om du brann upp. Ja ibland önskar jag det till och med, att jag fick sätta eld på dina vackra byggnader, dina välbyggda strukturer. Bränna ner dina styrelser och valberedningar, fikagrupper och kollektbössor. Vi tror ju att det är allt det där som är du. Som är kyrkan.

Kära församling. Jag ser dig vid samtalen kring köksborden. Jag ser dig i vänskaper över omöjliga gränser. Jag ser dig vid en öppen bibel inför ett viktigt vägval. Vid gästfrihet för främlingen. Vid besöket på fängelset. Vid en soffa att sitta i när livet skiter sig. Jag ser dig och jag ser att du lever.

Men jag ser också andra saker. Jag ser hur föreningsmodellen ligger och kvider även i andra folkrörelser. Jag ser hur några generationer medelålders helt tappat bort sig när deras förebilder i församlingarna oftare varit styrelseproffs än fäder och mödrar. Jag ser en ung generation som känner sig fullständigt alienerad från den kultur de möter i kyrkan.

Ändå är jag inte en sån som sparkar bakut. Ibland tänker jag att jag kanske blir sån. Men jag har hållit mig där. Inom de där strukturerna jag gärna bränner upp. Jag rings upp av valberedningen och serverar kyrkkaffe. Jag tror det kanske är i respekt för och kärlek till de som gått före. Jag vill ta tanterna som har knut i nacken och bedjarna som böjt knä nätterna igenom, vid handen. Jag vill ha med all längtan och alla böner som är bedda från hundra, femtio och tio år tillbaka in i det jag längtar efter att kyrkan ska få vara idag.