Att komma ihåg varför

I helgen var jag på gemenskapshelg med min församling. Vid ett tillfälle satt vi och pratade om kyrkan och vad vi drömmer om och så och jag frågade några stycken jag inte mött förut varför de gick till Immanuelskyrkan. Varför just dit när de finns så många kyrkor?

Jag ställde inte frågan för att jag själv inte hittade anledningar. Eller för att de skulle gå nån annanstans om de kom på att deras skäl inte var tillräckligt starka. Jag ställde frågan för att jag tror att man ibland mår bra av att stanna upp och fråga sig själv varför. Påminna sig om hur det kommer sig att man gjort de val man har gjort. Bestämt sig för att vara trogen sina löften.

1 oktober är en sån dag för mig. En dag jag – sedan två år tillbaka idag – får fråga mig själv varför. För två år sedan just nu var jag mitt i vår bröllopsmiddag. För ett år sedan satt jag på ett café i Linköping och var tacksam för vardagen. Och idag. Idag sitter jag i soffan och övar pussar med den vackraste lilla flicka jag sett. Hon som har sin pappas ögon.

Jag tycker om ordet varför. Jag tycker om att påminna mig om alla skäl. Och just när det kommer till den där Johan så finns det så många därför. Så mycket att vara tacksam för.

Vi är såna där småbarnsföräldrar nu. För två år sedan just nu kände jag mig vackrare än någonsin. Idag saknar jag mer än hälften av håret jag hade då och kan inte riktigt få bort trötthetsringarna under ögonen och lyckas inte dölja den där glåmiga, trasiga hyn. Jag muttrar åt maken för att jag är konstant trött. Axlarna värker efter en massa bärande och barnvagnskörande.

Och ändå är vardagen liksom än mer vacker idag. Vi två blev tre. Vi har hitta t en annan typ av vardag. Och jag landar. Mer och mer så landar jag.

Så idag frågar jag mig själv varför. Varför jag stod där den där varma dagen för två år sedan och sa ”ja” så tydligt som rösten liksom bar. Och svaren blir så många.

För att han faktiskt får mig att tro att han älskar mig.

För att han alltid skapar lugn i mig. Trygghet. En känsla av hemma.

För att han sliter kvällar och helger så jag kan åka och göra roliga saker ibland en vanlig onsdag och han kan vara hemma med vår dotter.

För att han helt random hälsar på folk på stan för att ”de kanske behövde nån som sa hej”.

För att han så passionerat ger så mycket av sig själv till allt det han tror på. Och brinner så han nästan brinner upp ibland.

För att han är min dotters pappa. Och för att han är så bra på att älska henne.

För att han köper barnost till mig och gör mina mackor först så att inte hyveln ska ta smak av hans pretto vuxenost.

För att han lägger armarna om mig och ber innan han somnar (eller medan han somnar emellanåt vilket är än mer fantastiskt).

För att jag kommer på en hel massa saker med honom som gör mig galen vilket får mig att tänka att jag inte behöver vara så perfekt jag heller.

För att han är min bäste vän. Och för att det bara var så det var. För att jag inte kunde backa eller ta mig undan.

Idag frågar jag mig varför. Och med tacksamt hjärta vilar jag på alla de svaren. Att få vara hans. Livet alltså.