Jag och Facebook har en kris

Jag har filat på det här inlägget väldigt länge. Det är ett sånt där inlägg som kommer få några i min närhet att säga ”skyll dig själv” och några andra att tänka att det gäller dem och att jag är direkt otrevlig. Och därför velar jag en massa när jag skriver det (och det blir långt). Om du tänker att det gäller dig så säger min ringa erfarenhet… att det förmodligen inte gör det… 🙂 

Det är det här med Facebook. Jag gillar Facebook massor. Jag tar ingen Facebookfasta, tänker inte haka på events där man ska hoppa av när året är slut eller så. Faktum är att jag ibland funderar på hur jag kommunicerade innan Facebook. Som instrument för kommunikation passar det mig utmärkt nämligen.

Men just nu har vi en liten kris, Facebook och jag. Och jag vet inte om nån annan känner igen sig i den, kanske att ni kan dela mina tankar i så fall? Går det att både vara öppen och utbyta tankar med alla möjliga och att få ha det som känns privat för sig själv på ett forum som Facebook? Vad gör det med oss? Och pratar vi annorlunda med folk över nätet än vi skulle göras om vi möttes över fika? Är det bra eller dåligt?

Jag har haft som princip att om någon lägger till mig så accepterar jag, förutsett att jag vet vem personen är eller i vilket sammanhang vi har mötts. Och eftersom jag har rört mig i lite olika världar och ofta bland människor som gillar att nätverka, så har det gett mig en ganska bred och stor krets på Facebook som jag är väldigt glad för. Jag begränsar vilka som ser mina bilder och så men på det stora hela är jag rätt öppen, väljer att vara personlig men sällan privat i det jag skriver. När jag har tvekat på om det är ett smart upplägg så har jag ändå låtit mig övertygas av att det har varit superbra i de lägen då jag, till exempel, har fått agera megafon i försök att stoppa avvisningar och sånt, man når många snabbt. Jag gillar också de blandade samtal som ofta uppstår mellan folk från olika delar av mitt liv.

Trots ett relativt stora kontaktnätet jag har på Facebook har jag dock sett kontot lite som… mitt vardagsrum. Facebook är liksom ”hemma hos”. Jag twittrar också. Twitter är som krogen. Eller cafét. Eller kyrkkaffet. På twitter pratar man med folk man inte känner om frågor som engagerar en. På Twitter är det helt ok att en vilt främmande människa lägger sig i vad jag och nån annan pratar om. Det ingår. Man pratar med varann som främlingar som har ett gemensamt intresse av en sakfråga. Och det är det som berikar. Men det innebär också att jag väljer mina samtalsämnen.

På Facebook har min upplevelse tidigare varit att man kan vara lite mer personlig, tänka lite mer nära. Och att koden liksom är att man kommenterar och lägger sig i utifrån hur väl man känner personen som skriver. Man kan stalka runt lite på folk man inte känner så väl, kanske nu och då dela en egen tanke på en bekants sida, men man berättar inte för folk man knappt mött hur de funkar eller hur de ska leva sina liv.

Fast det där verkar ändras nu?

Jag är värdelös på att prata i telefon. Jag var bra på det förr. När jag pratade med Ewwa och Joel dagligen liksom. Men de senaste åren, sen jag flyttade till Stockholm, har jag tappat det helt. Jag får inte till det helt enkelt. Och sörjer det lite ibland. Sen jag fick Signe är det ännu värre, ett telefonsamtal kommer nästan aldrig lägligt.

Eftersom nästan alla mina riktigt nära vänner sen lång tid tillbaka bor i Örebro (även om jag landar mer och mer här förstås), och min familj inte heller finns i Stockholm, så har det indirekt inneburit att jag delar livet lite för lite med folk. Jag har en massa dum integritet. Jag pratar inte förlossning, hur kär jag är, vilka jobb jag tänker mig, barnmat eller allt det där andra med så många just nu. För de är långt bort. Och jag är dålig på telefon.

Så istället så pyser jag ur mig små tankar om saker på min FB-sida. Oftast tänkta att ta med en klackspark. Oftast mest som rätt ytliga funderingar i mitt vardagsrum liksom. Tänker att jag är personlig, men inte privat. Men det är ju inte lätt att veta om man inte känner mig. Och det är då det händer. Krocken på nåt vis. Jag får en massa råd och tankar skrivna som om de vore mellan bästa vänner, för alla att se, och jag blir lite förvirrad. Får högst privata idéer om hur jag ska hantera nåt som jag tänkte var mest en tanke. Självpåtaget liksom. Men ändå.

Om jag skriver att min stora rädsla i livet är att mitt barn inte kommer förstå sig på musik och min man då skriver att det viktiga är att hon förstår sig på traktorer så får vi kommentarer om att hon kanske ska få välja själv och bli sin egen person (no shit, sherlock, vi som hade tänkt hjärntvätta henne totalt).

Om jag skriver att jag tycker hela den kommersiella hetsen lurar föräldrar att köpa saker vi långt ifrån behöver så får jag tips om vad jag ska göra med mitt eget barn och att jag inte behöver vara orolig för att göra fel.

Om jag skriver att jag är lat får jag kommentarer om att det är jag inte alls från folk som aldrig nånsin i hela livet varit hemma hos mig och som sen fortsätter att försöka motbevisa mig när jag vidhåller att jag visst är just lat. Varför får jag inte veta att jag är lat?

Jag skriver nästan vadsomhelst om mitt nya mammaliv och folk skriver ”njut” med valfritt antal U. Varför måste jag njuta hela tiden och hur vet folk vad jag njuter av?

Jag skriver om min nervositet för att göra något och människor jag inte träffat på tio år berättar för mig hur jag fungerar, varför just det här gör mig nervös och hur jag ska komma över det.

Alltså… Jag hör ju hur tjurig jag låter. Och det enkla svaret borde ju vara ”men skriv inget då?”. Men jag tycker ju att de allra flesta av oss har uppfattat ungefär samma kod som jag. Och koden säger typ; prata på samma vis som ni skulle gjort om ni möttes live. Det vill säga, skulle du säga ”men du funkar ju så här” om ni möttes på en fest så gör det på Facebook med. Men om du mer skulle fråga ”vad jobbar du med nuförtiden?” när ni möts så… håll det på den nivån även på nätet? Berätta en egen story, dela en tanke om ämnet eller låt bli att kommentera, men skulle du på en fest gå på en gammal bekant och berätta hur den personen ska sköta sina relationer eller hantera sin rädsla för barnavårdscentraler?

För jag inser att… den här ”jag pratar aldrig i telefon” ihop med ”folk jag inte känner berättar hur jag funkar på Facebook” nu och då skapar förvirring i mig. Det blev så tydligt när jag satt med två av mina bästa vänner på ett café i Örebro för några veckor sedan. Hur jag andades ut. Hur jag sa små obetydliga saker om ditten och datten och fick en respons jag kände igen och kunde spegla mig i. Och hur jag fick berätta det allra viktigaste på mitt hjärta för tillfället, och höra motsvarande berättelser tillbaka, och bara vara i allt det som nära relationer innebär.

Missförstå mig inte. Jag tycker om de flesta av de små samtal som uppstår på Facebook, annars skulle jag ju inte fortsätta. Jag tycker om kontakten med nån gammal klasskompis från grundskolan, med människor från min förra församling som tittar in och säger hej, med gamla elever och kursdeltagare som uppdaterar mig på tillvaron, med nya bekantskaper i mitt nya sammanhang som man liksom lär sig mer om via bilder och korta texter.

Så vad svamlar jag om? Kanske vill jag starta om? Göra som vi gjort på Instagram där vi startat ett konto för Signe som bara våra närmaste – som reellt bryr sig om just Signe – kommer åt? Starta om FB och bara ha några få? Fast nej, jag vill ju inte det heller. Jag gillar att kunna kasta ut tankar vitt och brett och få infall från olika håll. Men tycker det är svårt när människor lite hur som helst berättar att mitt barn borde få sova på ena eller andra sättet. Kanske bara jag som dribblar med detta?

Jag sitter och ändrar lite inställningar här och var, kommer göra mer uppdateringar som inte alla kommer åt och så. Och jag inser att detta är min process och att du är fullt fri att garva åt mig. Men så här. Jag föreläser på dagarna om integritet. Om vilka man släpper in i livet. Vilka man speglar sig i. Och för egen del upptäcker jag oftare och oftare att det hålls upp speglar mot mig från yttre cirklar där jag faktiskt inte känner igen mig. Medan jag inte hinner med och får till samtalen med de där speglarna närmast. Jag behöver lösa det. För min egen skull. Så jag inte börjar tro på bilden av mig levererad av människor jag inte mött på många år liksom.

Så kanske… Skulle det kunna vara så att – om nu fler känner igen sig – vi lite grann ibland behöver fundera på hur ofta vi möter människor extremt annorlunda online än vi gör över fikabordet. Och att vi, inte bara när det gäller näthat utan också hur vi samtalar i stort, borde låta oss påverkas av tanken att mötet i det fysiska livet är detsamma?

Ah, ja, ja, sånt jag klurar över på dagarna.

  • Karin

    Fundera, utmana och omförhandla. Det är så vi växer, utvecklas och hittar vår egen sanning inuti. Vad som funkar för just mig, eller dig. Personligen tror jag att många av mina ”facebook vänner” tror att jag är privat och utlämnande men det är skillnad (för mig) på privat och personlig, precis som du skriver. Ibland får man konstiga kommentarer och konstiga råd men sen händer det att man får oväntad hjälp, eller ett oväntat stöd från nån man nästan glömt bort att man kände. Tänkvärda ord du skriver, både på facebook och här. KRAM

    • JosefineA

      Kloka tankar, jag håller med dig! Och jag vill inte vara utan de där plötsliga aha-upplevelserna av människor och tankar heller. Tack för uppmuntran!
      Kram