Att få vara faster

I söndags fyllde min brorson fjorton år. Fjorton. Han är – med rätta – inte i fasen när han vill höra mig älta hur sjukt mallig jag var när han var liten och kände sig trygg nog att somna i min famn. Jag smygtittar på honom lite när vi är på samma ställen. Ser honom bland sina vänner och ler med hela hjärtat. Värsta fina killen.

Min äldsta brorsdotter är sexton. Igår fastnade jag vid en av hennes bilder på Instagram i typ tio minuter tills tårarna rann. Blev plötsligt överfallen av tusen känslor som alla ryms i den stora känslan att få älska henne.

Jag gick med en liten sån gnagande känsla när jag var gravid. En rädsla över att jag kanske inte skulle räknas längre för mina brorsbarn. Alltså, jag är inte världens mest närvarande faster. Jag får lägga in påminnelser i telefonen för att komma ihåg alla födelsedagar och de där brödernas barn ser alla mina tjurigaste, tröttaste sidor. Det är dessutom dem jag har övat på och mitt tålamod har sällan varit särskilt bra. Det kan de nog vittna om alla fem i omgångar.

Men jag har fått vara med. Jag har varit… cool liksom. I varje fall tillräckligt cool. De har berättat saker. Frågat. Velat umgås med mig. Och jag var rädd för att jag skulle tappa den rollen när all min egen tid uppfylldes av en egen liten familj.

Men icke. Kom hem till mamma och pappa häromdagen efter ett jobb och hittade Signe ätandes i famnen på en av elvaåringarna. Den andra elvaåringen proklamerar stolt hur mycket hon älskar sin nya kusin i sin presentation på Instagram medan lillasyster minsting – hon som alltid nånstans varit mest lik mig – tar varje tillfälle att lära mitt lillmonster alla tricks hon kommer behöva framöver. De är som Signes alldeles egna tre älvor, ständigt vakandes över sin nykomling. Så, kanske – om något – att jag fått konkurrens. Men jag är inte borta. Jag får fortfarande godkänt på kläderna i födelsedagspaketen liksom.

Och de där två stora. Hon som man kan ta med sig på konferens i en annan stad i flera dagar som barnvakt och som man kan sitta i timmar och prata om livet – eller bara fnittra åt tv – med. Och han som fattar att en liten söt kusin kan vara rätt kul och alldeles väldigt lämplig att ta med till polarna korta stunder nu och då (om inte annat för att göra sin faster glad) och som vinner över mig i pingis fast han slår med en barnbok och jag ett riktigt rack.

Och jag är så glad för dem. Det slår mig oftare och oftare fast jag är dålig på att säga det. Och jag är så tacksam till mina bröder och svägerskor som liksom låter mig få vara en del. Och jag förundras över hur det är att få vara stolt från snedden typ. Jag har ju liksom inte gjort nåt, men får vara mallig ändå. Får säga; ”vi hör ihop” närhelst jag vill.

Det slog mig bara. Igår. Och så blev jag lite svulstig. Så där som man kan bli.