11 september – och kampen för det goda i mig

 

För alltid något ödesdigert över det här datumet. Tolv år sedan planen i World Trade Center. Tio år sedan vår egen Anna Lindh dog.

Och en dag idag – som vilken dag som helst på samma gång – då man slår upp tidningarna och läser om de främlingsfientligas framfart i Norge. Om tvångsutvisade afghaner. Om ännu fler mord i nån slags våg som tycks pågå. Om en eventuell smäll i Syrien som tycks kunna röra upp lite för mycket i grytan runt hela världen.

Den här sommaren har jag mer än en gång funderat över när tiden tar slut. När det är nog liksom. Och visa människor runt mig säger att så har man tänkt i alla tider. Under Medeltiden. När pesten kom. När första världskriget bröt ut. Och så vidare.

Men ändå? Hur mycket mer orkar goda människor stå emot? Eller resigneras det överallt. I tidningen Mitti’s upplaga för en av de rikare bostadsdelarna i Stockholm så har någon idag skrivit en insändare om att den vill ha höjda barnbidrag. Personen meddelar att den visserligen känner till att man i stadsdelen tjänar mer än andra, men tycker att man också bör ta i beaktande att man lägger mycket mer pengar än andra på sitt boende, därav bör bidragen höjas.

Jag blir matt. Är det där det slutar? Att vi inte orkar se till världen längre för den verkar ond och kall så allt vi orkar är att rå om vårt eget hus. Se till att vi får det vi ska ha, och lite till. Kloka Maria Küchen skrev på sin Facebook häromdagen; ”Förstår faktiskt inte hur folk är funtade som är helt nöjda och glada bara för att de själva och människorna i deras privatliv råkar ha det bra. Ser de inte? Hör inte? Kan de inte (se och höra), eller vill de inte?”

Och jag delar den tanken. Och sekunden efter att jag läst det surfar jag vidare på sajten som har vintageförvaringslådor med söta ugglemotiv till Signes rum. Igen och igen. Den där gränsen går i mig. Ingen annanstans. Jag är inte ond eller god. Engagerad eller likgiltig. Egoistisk eller generös. Allt det där finns mitt i mig. Och jag sliter för att rätt sida ska få mest plats.

Och visst får jag glädja mig över att inreda dotterns rum, jag tänker inte ta det ifrån vare sig mig eller nån annan som har huvudet upptaget av liknande projekt. Visst får jag – nu mer än någonsin – gå in i min bubbla och bli hejdlöst lycklig över det nära, nära. Fötter som vingligt går på hallgolvet, små tänder som gör ont när de biter i fingertopparna.

Men det är inte en mänsklig rättighet att slippa bry sig. Det kan inte vara det. Frågan är om det går att säga att det är en mänsklig skyldighet att faktiskt försöka göra skillnad. Att inte ge upp. Att vägra säga att ”ja, ja så gick det med världen, men min unge har växt i 68 nu och det finns så många söta klänningar att välja på då”. Jag vill tro det.

Att vi faktiskt är skyldiga varandra och den här världen vi lagt beslag på att åtminstone försöka. Och att det är den utgångspunkten vi bör ha när vi tittar på världen. När vi funderar över ansvar och rätt och fel. Alltid tänka; ”Vad är det vår plikt att göra?” istället för; ”Vad är det minsta vi kan komma undan med?”. I en kultur av ”likes” för Röda Korset och SMS till Världens Barn så hoppas jag att vi vågar se att det kräver mer än fredande av det dåliga samvetet ibland för att det faktiskt ska göra skillnad.

Jag hoppas att jag – igen och igen – vågar och orkar ta kampen i mitt eget inre för att den del av mig som faktiskt bryr sig ska få vinna mest. Jag vill det. Jag vill inte vara en mindre människa än så. 11 september eller inte.

Tags :