Gör upp med präktigheten

Dagen intervjuar Pelle Hörnmark som pratar om att det är dags att göra upp med präktigheten. Inget nytt – jag vet – men så viktigt, tror jag. I alla möjliga sammanhang. Varför drar vi oss undan från människor när det går sämre för oss, när något händer? Varför vågar vi inte säga som det är?

Känns som det finns diken även här förstås. Det finns ett helt integritetslöst dike där vi skriver rakt ut i cyber till alla som vill veta om hur vi mår, vem som sårat oss och hur vi ansar våra intimare delar från hår (jo, nån av mina kontakter på Facebook hade en sån uppdatering häromdagen). Men andra diket blir ju helt klart att vi inte pratar med någon alls.

Min föräldraledighet har gjort att jag hänger mer på sociala medier än jag gjorde förr (eller, mer på FB, Twitter är för intressant, blir för engagerad i saker jag inte hinner följa upp).Det blir mitt häng eftersom jag inte har så många andra daglediga att hänga med, och har valt att inte göra det.

Jag har – som jag skrivit om tidigare – valt att ha ganska öppna konton både på FB och Instagram och försöker istället välja vad jag skriver och publicerar. Tänker ibland när jag ser goda vänners superfina bilder på barn och så att jag skulle valt annorlunda – kanske framförallt när det gäller Instagram – så jag hade varit friare att publicera lite vad jag vill men tycker fortfarande att fördelarna för det sätt jag valt väger över. Det är en annan historia. Men hursom – det slår mig ibland hur lätt vi låter oss definieras, tror jag, av våra uppdateringar i sociala medier och kommentarerna vi får på dem. Och de är så sällan från våra närmaste – i varje fall inte i mitt fall – utan ofta från människor lite i periferin. Och det är klart, om det blir det hänget som liksom blir det primära (som det faktiskt blir i mitt fall då jag är rätt osocial i den fysiska världen) så är det lätt att allt blir väldigt präktigt. För de flesta av oss är nog inte helt bekväma med . vilket nog är sunt – att dela de lite svartare stråken av livet med bekanta som kommenterar utan att känna till hela historien.

Kanske att vårt nya sätt att umgås, där alla cirklar liksom flyter ihop mer och där vi når många med samma korta buskap samtidigt – gör det ännu viktigare för oss att se vart våra väl beprövade relationer som håller i vått och torrt finns? Och kanske att dte gör det än viktigare för oss som tillhör en församling att minnas att vi behöver plats för de riktiga samtalen, för det som är svårt, för den glädje som behöver delas? Vore det inte coolt om kyrkan fick vara en plats där ytor inte polerades utan fick vara som de är? Där även bilderna på de misslyckade luncherna fick vara med och där man fick dela sin djupa lycka över saker utan att vara rädd för att det sticker i ögonen på någon annan?

Jag tror det.