Alla texter som förlorat sin kraft

When it’s all fine it is just a bore…

Jag är ju så seg med det mesta nuförtiden. Men såg detta nu – Stina Nordenstams platta And she closed her eyes är utsedd till Sveriges bästa skiva genom tiderna. Så värt!

På den skivan, och föregångaren Memories of a color finns åtminstone tre av mina absoluta favoritlåtar genom livet. Fantastiska texter, minimalistisk musik, eftertänksamhet och en spröd röst.

På tal om favoritlåtar. Insett det en massa gånger senaste åren. Massor av mina favoriter har… förlorat sin poäng. Och jag sörjer det på nåt löjligt metaplan.

För så här. Jag är textnörd och jag har krasst svårt att falla för musik där texterna inte säger mig nåt. Jag har i hela mitt liv varit en eftertänksam typ som har lätt till melankolin, dramatiken och det lite mer sorgesamma penseldragen i livet. Jag har varit så bra på – och faktiskt typ trivts med – att vara lite… halvglad. Det låter ju galet, jag hör ju det. Men jag har levt i nån slags ”glaset är halvtomt”. Har haft alla anledningar att tycka livet är fantastiskt – och har trivts med livets alla delar för det mesta – men har ändå så ofta landat där i melankolin. Tyckt om den platsen så mycket.
Där sångerna finns.

Nu. Det finns inte… tid för melankolin längre. Jag dagdrömmer så mycket mindre. Drömmer mig sällan bort i alla de där texterna jag levde med för att texterna saknar relevans.

Ta Stina som exempel. Hon skriver såna där rader jag kan tugga på i timmar:

The last thing I said
Are you sure you can do this?
Hands fold together
He says no
Don’t turn your head
No don’t – just go
I’m here in your yard
And it’s getting colder
You’re making it hard
He smiled when he told me
Life on the wing
Like a lot of things
Would be better if we didn’t try
I tried
Like I was walking out in your garden
Or am I just being foolish
Or am I just being hopefully yours

Jag bara älskar att tugga på såna rader. Och de passade i livet. Då. Då när det också fanns tid och lust att upptäcka ny musik, suga i sig nya rader. Hitta nya speglar typ. Så alla mina bästalistor är fyllda av såna sånger. Jag brände dem på plattor och gav bort. Skrev ner korta rader i anteckningsblock och kalendrar.

Men nu. Jag sjunger nya texter på Imse Vimse hela dagarna. De textrader som stämmer på livet är långt ifrån melankoliska och därmed lite… trista. Faktiskt. Ospröda röster som dundrar pop liksom.

Jag vet. Helt meningslös post för dig som aldrig ältat texter, jag ser dig garva oförstående. Och den allra största delen av mig är ju så glad över att jag inte ägnar mig åt att älta melankoli längre, det blev ju också gammalt. Är lycklig över att vara på en plats där dagdrömmar liksom förlorat sin poäng. Det jag nöjt drömde om finns bredvid mig om jag öppnar ögonen mitt i natten.

Men ibland. Ibland när jag är på promenad smyger jag på mig lurarna och klickar mig in på de där listorna. Ler åt minnen och vemod. Ler åt att allt fick vara så stort då. När det egentligen är så väldigt mycket större nu, så stort att det inte får plats i texterna typ.

Tackar Stina, Sophie, Rebecka, Bonnie, Alanis, Nick, Robbie och alla de andra för orden.

… but I’ll save my dreams till I get old
I might need them some day
And stay awake till the morning comes