Vilsen i bloggen

Jag stör mig på att jag skriver så lite här. Det finns saker jag vill skriva, saker jag lovat skriva. Jag har hundra ofärdiga texter liggande här och i huvudet. Kommer inte igång riktigt. Och när jag var ute och gick nyss så funderade jag över varför det är så. Varför skriver jag så lite? Och varför känner jag mig lite smått deppig över saken?

Kom fram till en grej. Förmodligen inte hela lösningen men ändå. Hela den här grejen med att vara mamma lyfter – frivilligt eller ofrivilligt – in en i ett nytt fack. Och jag märker så tydligt att jag liksom ses på med lite andra ögon nu, det finns ett mammaperspektiv på allt också. Och jag var nog inte riktigt beredd på det, trots allt. Jag anade att dörrarna skulle öppnas för nya gemenskaper men jag förvånas över min egen försiktighet. Jag är liksom rädd för att skriva… fel.

Och nej, innan ni börjar säga att jag gör som jag vill och inte ska lyssna på andra och allt vad det är. Jag ÄR inte så rädd för vad andra tycker om mig faktiskt. Kanske mindre rädd än vad jag själv har trott. Men jag är rädd för hur jag får andra att känna sig. Det bekymrar mig en hel del.

Låt mig förklara. Vi tävlar alla mer eller mindre i livet. Och jag avskyr att tävla. Avskyr direkta tävlingar och avskyr när jag själv dras med i nån slags jämförelseträsk där jag vill vinna. Och när det kommer till just mammagrejen tror jag att jag liksom försöker väga upp alla prylar/ rutiner/ amning/ kläder/ ochalltvaddetnuär-grejer med att liksom vara rätt mycket som jag var förr. För det är så det känns. Jag är ganska så samma. Men så inser jag att för några är det en attityd som blir sten på börda. Alltså… I våra fösök att inte tävla så tynger vi ändå ner varandra.

Någon lägger ut bilder på alla sina bakverk på Facebook. Jag blir deppig för att jag är så ohuslig och lägger ut en bra länk om asylpolitiken, som för att indirekt säga att det kan jag åtminstone syssla med. Det som händer är ju bara att två människor mår dåligt. Jag för att jag inte kan baka, och den andre för att den inte engagerar sig i världsfrågorna (om nu inte den andre har bättre självförtroende än jag och inte låter sig bekommas). Värdelöst.

Jag har behövt jobba lite för att känna att jag håller igång min hjärna och får funka som människa. Mitt mesta bloggande skulle nog handla om det om jag skrev mer. Mest för att hålla min dotter ifrån den här världen ett tag till. Och om jag gjorde det så är det faktiskt inte ”men ska du inte vara hemma?”-kommentarerna jag fått ibland på FB när jag berättat nåt jag gjort som jag räds. Jag räds snarare att nån annan – som inte alls behöver jobba för att funka utan trivs utmärkt hemma – skulle förledas att tro att en rejäl mamma minsann jobbar lite också. För så är det ju inte. Det är bara så för mig. Och innan jag var mamma behövde jag liksom inte klura på det där riktigt.

En annan sån grej är att jag skrev om hur jag önskar jag var mer rastlös och det där har liksom förföljt mig sen Jag fascineras gång på gång över att jag inte FÅR känna så tydligen. Jag måste liksom vilja ta det lugnt och det måste bevisas att jag minsann gör nåt. Så mycket att jag har lust att lägga ut mitt dagsschema här ibland. Jag ägnar de flesta dagar i soffan – under täcket – fram till lunch. Det resulterar i att jag har ont i ryggen, höfterna värker och jag får alldeles för lite frisk luft. Jag VILL INTE ha det så och önskar att jag hittade ett sätt att peppa mig att komma ut. Men allt jag möts av är ”unna dig att vila”. Och så inser jag igen… Om man tror att jag jobbar hela tiden, och sen får panik när jag lägger mig i soffan, så kan det ju ge vem som helst prestationsångest. Men det är ju inte så. Jag jobbar nu och då. Och tar däremellan för få promenader, inga fikan på stan, glömmer att boka in utlovade luncher och börjar bli stel i kroppen. Men kanske lurar jag folk att tro att man måste vara så sabla aktiv om jag bloggar? Jag är inte det. Snälla, tror mig. Jag får väldigt sällan nåt gjort. Inte ens de där mysiga föräldrasakerna liksom. Jag är lat. Men möts konstant av folk som ska överbevisa mig i frågan. Ni kan få numret till min man.

Så jag vet inte… Vill komma igång och skriva som vanligt igen. Men vill inte… Jag vet inte… jag vill inte att någon ska försöka tro att jag är nån jag inte är. Inte så mycket för vad det skulle göra mig till, men för vad det skulle göra med relationer till viktiga människor som jag är väldigt olik.

Jag har inte förvandlats till mamma. Vill inte det heller. Jag vill vara Signes mer än något annat men min identitet är densamma som förut. Om det gör nån sur eller provocerad så får det väl vara så. Men om det gör någon ledsen eller ger nån samma prestationsångest som tanken på utedagar i regnkläder ger mig så… vill jag inte.

Typ så. Ska se om jag kommer igång ändå. Kanske. Vill ju liksom blogga liksom.

  • Klas Johansson

    Rätt ofta blir vi just rädda för att göra fel, göra någon illa.. etc. så det hämmar oss från att vara dom vi är och vill vara. Ibland har jag sagt (förmodligen stulet från någon) om oss kristna, vår kyrka och mig själv: ”Att vi är så rädda att göra fel att vi inte vågar göra det som är rätt”.
    Försöker tänka om mig själv, andra och dig 🙂 att vi är skapade unika och just det är det bidrag vi skall ge till andra, världen… Så, var den du är, det är ditt bidrag, det hjälper mig att vara den jag är!

    Hälsa Signe och tacka för senast :-)!

    • http://www.josefinearenius.se Josefine

      Klas, alla borde ha en som du i sin närhet. Så tacksam för dig. Och tack för de uppmuntrande orden. Tror du har rätt. Men vill ändå liksom tänka till. Vilket jag tänker att du också menar, du brukar ju vara av det mer genomtänkta slaget.
      Signe hälsar tillbaka med bokstaven r. Det är hennes nya grej.

  • Anna-Maria

    Grejen är ju att man för det mesta jämför sig med det man inte är, men tror att man ska vara. I alla fall gör jag så, men jobbar på att inte göra så. Facebook och bloggar ger ju heller aldrig hela bilden av en person. Det är ju oftast mer av ett smörgåsbord där människor kan plocka det de vill och sätta ihop en måltid efter eget tycke och smak. Mitt i allt detta är det i princip oundvikligt att någon plockar på sig något denne inte gillar. Då är det så lätt att hamna i att vilja förklara sig hela tiden, för att på något vis försvara sig själv och sitt jag och försöka ge den ”riktiga” verkligheten, det man egentligen handlar om. Men det går ju inte att lära känna mig helt och fullt utifrån facebook eller andra sociala medier. Det finns alltid rum för (miss)tolkningar.

    Det jag vill säga är att jag (tror att jag) förstår vad du menar. Men sen tänker jag att kör på bara, precis som du är. Fast jag vet att det är klurigt. Men egentligen är det ju upp till oss andra, var och en, att relatera på ett sunt sätt till det du skriver. Vilket såklart också kan vara klurigt.