Tre år – eller världens sämsta picnic

20130530-110340.jpg

Det finns i alla släkter och sammanhang – tänker jag – historier som går till just historien. Som berättas för de eventuella barnbarnen. Det behöver inte vara särskilt bra eller underhållande historier. Men de utgör ofta brytpunkter, skriver om resten av berättelsen lite eller är början på något.

Söndagen den trettionde maj 2010 innehåller en sån historia i min värld. Jag skulle bli bjuden på picnic. Som en dejt liksom. Av nån som jag hade träffat ett par gånger veckan innan. Och timmarna före dejten i fråga satt jag med min bästa vän och liksom skröt om att jag äntligen hade träffat någon som planerade och tog lite initiativ. Som fixade så jag inte behövde fixa jämnt.

Han kom och hämtade mig i parken där jag och min vän satt och vi gick iväg på en lång promenad som slutade i Hagaparken. Han bredde ut en filt i en glänta i parken och plockade fram… en kniv. That’s it! En kniv. Det var hela picnicen. Killen hade tänkt köpa en vattenmelon på vägen. Men han glömde. Fin kille. (I efterhand skyller han på nervositet. Att han till picnicen glömde… picnicen. Idag hade han dessutom vetat att jag inte är så förtjust i bara skuren melon.)

Vi gick till ett av parkens caféer istället. Åt glass och funderade på om det var vitsigt att vänta längre. Kom inte på nån anledning till att det var det. Så han ringde sin mamma. Och jag… mejlade min, som va på resande fot nånstans. Jag ville ta ett kort. Han var inte så sugen. Men jag tog ett ändå, för jag tänkte nånstans att den här dagen kanske skulle betyda nåt framöver. Nåt ganska stort. Idag dyker bilden upp varje gång han ringer.

Han ringer ganska ofta. Och idag ska vi äta lunch på stan (ingen behöver packa ner nåt). Klippa oss (i skift, båda kan ju liksom inte göra nåt samtidigt) och sen ta varandra i hand och gå till Försäkringskassan och äntligen lära oss om föräldrapenningsregler. Superromantiskt.

Livet.