Vilka är ”vi”? Och vad gillar ”vi” för musik?

Med risk för att sticka ut hakan igen. (Och det här är ett sånt där internt kyrkinlägg igen, som man kan strunta i om man inte relaterar till sånt.) En av de saker som oftast får mig att tänka att det är läge att ge upp om kyrkan är vårt evinnerliga behov av att beskriva hur ”de andra” är. Eller hur ”vi” är – ofta definierat utifrån nåt som ”de andra” är som ”vi” absolut inte är.

Det kan gälla allt möjligt. Teologi, gemenskap, vår interaktion ut i samhället i stort. Just nu? Musik. Vårt förhållningssätt till gudstjänstmusik håller på att göra mig lite galen.

Jag producerar – även i år – gudstjänsterna på Gemensam Framtids kyrkokonferens, det är SÅ roligt att få vara med igen. Och då talas det mycket musik. Runt fikaborden i sammanhang där jag är, i mejl och i sammanträden. Nyligen var det en artikel om musik i svensk frikyrka i Svenska Dagbladet och det drog också igång samtal i ungefär samma forum. I januari hade Gemensam Framtid medarbetardagar och då rörde musikvalen upp känslor, både nittiotalsgospeln, trubadurmelodierna och den nyare lovsången. Ofta med kommentarer som ”den där musiken är inte VI, vi använder inte sånt”.

För egen del funderar jag massor på musik just nu då jag är med i en församling som sällan – så gott som aldrig om jag ska vara ärlig – har musik i gudstjänsterna som på något vis för tankarna till min tro även om den rent kvalitetsmässigt slår det mesta som spelas i kyrkvägg i det här landet (det är mycket klassiska instrument och opera liksom). Innan dess kommer jag från en församling som vecka efter vecka levererar nya spännande musikaliska projekt med alla åldrar och sociala grupper inblandade, från KRIS till barnens nysläppta skiva om tro och seniorkören (nu på söndag är det U2-gudstjänst med en helt nyinrättad kör). En församling där ”till och med åttioåringarna klappar på två och fyra” som nån skrev på Facebook häromsistens. Och jag bearbetar bäst jag kan förlusten av den församlingsgemenskapen, samtidigt som jag lär mig att mer och mer uppskatta mitt nya hemma. En församling är ju trots allt så mycket mer än musik och i mitt nya sammanhang möter jag så många härliga människor som får mig att växa och jag är så glad att få vara med.

MEN. Det som gör mig smått galen är vårt behov av att bestämma vad som är ”vi” i våra större sammanslutningar, samfunden. Vad som är klassiskt och vad som alla borde fostras in i. Hör så ofta kommentarer som ”i VÅRT sammanhang ÄR orgeln viktig i alla samlingar”, ”i VÅRT samfund sjunger man INTE sån där lovsångsmusik”, ”VI är inte som de där Stockholmarna som bara sjunger gamla sånger”, ”VI sjunger inte sånger som skrämmer bort människor från kyrkan som de där andra karismatiska typerna gör”.

Jag orkar inte. Faktum är att i ett och samma samfund – Gemensam Framtid, till exempel – så har vi alla typer av musik en vanlig söndag. Från operan och körsångerna på latin som jag försöker vänja mig vid till enkla körsånger med tre ackord som lyfter Jesus som herre om och om igen. Det är rena rocksättningar och enkla fioler. Det är orgel och gitarrer. Och – tro det eller ej – allt detta är ok. Mer än ok. Det är det som gör oss till oss. Att vi får uttrycka vår tro på flera sätt, hitta de som passar oss.

Så varför håller vi på och berättar vad som är fel? Varför vill vi fostra andra i det som just VI tycker att VI är? Det vore bara larvigt av mig att hävda att jag gillar all orgel och klassisk musik i min församling, men att säga att det är fel? Icke. De flesta verkar ju trivas med det så då får jag väl rätta mig (sen kan jag fundera över hur poppis det är hos barnen men det är en helt annan bloggpost…). Men det innebär inte heller att jag är emot orgeln över lag, saker behöver inte stå i polaritet med varandra. Jag gillar orgel. Finns gånger jag längtar efter den, till och med. Men kanske att jag inte uppskattar orgel till allt hela tiden.

På samma sätt måste det vara ok med den som är galen i körmusiken att tycka det är ok att man i en annan församling använder sig av musik från Soul survivor eller Hillsong. Att säga att ”i VÅRT sammanhang sjunger vi inte Redman” är liksom… inte sant. Väldigt många församlingar inom Gemensam Framtid gör just det. Små sånger som ”Hjärtats lovsång” och ”Ära till ditt namn” används flitigt i gudstjänster. Och vårt VI rymmer både Jämtbäck och Martinson, båda skickliga låtskrivare anställda inom VÅRT sammanhang. Precis som Tomas Boström och Ingemar Olsson. Jag må ha mina egna, personliga favoriter, men att hävda att något av det inte ryms i vårt VI är kort och gott att ljuga.

Så när vi möts till samlingar, gudstjänster och konferenser, hur skulle det vara om vi med nyfikenhet valde att upptäcka andra delar av vår tradition än den vi själva kanske upplever varje söndag? Om vi tog till oss av lite blås eller kör eller gitarrpop och gladde oss åt att VI finns i ett sammanhang som är så brett? Istället för att tjurigt försöka fostra in andra i vår egen lilla box. Tror liksom inte det är en så bra väg framåt… Och jag tror att Gud hör och förstår vår sång – oavsett om den levereras av en kör iklädd kåpor ackompanjerad av en kamouflagefärgad orgel eller av ett band som med enkla ackord och tre sångare sjunger om Guds godhet.

Och framförallt; jag tycker det är lite sorgligt, och liksom omodernt, att den här bloggposten ens har nån relevans. Vi borde ha kommit längre än så här.

  • Emma Gunnarsson

    Josefine! Klockrent. Tack för dessa ord, du reder ut tankar jag haft om musik i flera år. Vi är nog lika.
    Just nu befinner jag mig i Ecuador och har efter ett år börjat känna saknaden efter en vacker ”orgelpsalm”, vilket är ovanligt för min del, för här är mångfalden inom musik i vårt samfund inte stor. Det är ”lovsång” i högt och lågt tempo 🙂

    Lycka till med kyrkokonferensen! Du är grym

    /Emma

    • JosefineA

      Och jag svarar så sent… Tack för uppmuntran snälla du, du gör mig glad!

  • http://twitter.com/matbyr Mats Byrén

    Amen to that!

    • JosefineA

      🙂

  • Den tvivlande agnostikern

    En liten kommentar bara. Frågan handlar alltid om vilken musik eller inte, inte om musik eller inte. Musik förutsätts alltså men jag vill gärna lyfta perspektivet icke-musik.

    Personligen är jag omusikalisk, ointresserad och lyssnar aldrig på musik. Äger inte ens några skivor. Föredrar tystnad vilket är väldigt svårt för många att acceptera.

    Så min fråga är, måste det alltid vara musik? Utan musik borde ju inte heller osämjan kring musikstilar uppstå? Är ni oense, skippa musiken!

    • http://twitter.com/Filipthe1 Filip Larsson

      Jag håller faktiskt med. Jag älskar musik över allt annat. Är ju själv musiker. Och många människor älskar musik. Men det kan finnas väldigt mycket gott att hämta i tystnaden. Vi är bra på att underskatta den inom kyrkan.

    • JosefineA

      Sent svar förlåt… Ja, jag är med!! Gärna tystnad emellanåt, det kan få ha lika stor ”del” som gitarren eller orgeln, tänker jag. Gudstjänster med tystnad i.
      Om man däremot alltid skulle ha det så blir det ju en ny helig orgel liksom. Och den som vill ha tystnaden vill bara ha sin egen grej i varje fall. Men som ett sätt att fira gudstjänst – absolut!
      Tror att Kväkarna har tystnad som största ingrediens i sina samlingar. Stött på dem?

  • http://twitter.com/Filipthe1 Filip Larsson

    Vilken församling är ni med i nu?

    • JosefineA

      Oj, vad jag svarar sent, förlåt! Immanuel, Stockholm!

      • http://twitter.com/Filipthe1 Filip Larsson

        Helt lungt! Okej, blev lite nyfiken bara 😉 Frid!

  • Nathalie Bencic

    Bra skrivet, och tror det är bra att lyfta den frågan då musik berör, antingen negativt eller positivt.

    • JosefineA

      Tack!

  • Pingback: Ensamhet | Den tvivlande agnostikern

  • Pingback: Hela kyrkan ska sjunga » Roberts Blogg