Får man vilja mer?

Jag är lat. I ordets sämsta bemärkelse. Och jag har brottats med det enormt de senaste åren. Inte för att man måste vara duktig. Eller för att jag känner krav att prestera – det gör jag faktiskt inte – men för att jag önskar jag kunde lära mig att förvalta min tid, göra något vettigt av den lite oftare.
Förr, när jag jobbade mycket mer, kunde jag skylla röran i mitt hem på att jag inte hann. Nu, när jag de senaste fem – sex åren typ, jobbat helt normalt blir röran bara kvar. Och jag tycker det är så tråkigt.

En vanlig lördag – innan Johan dök in i mitt liv – kunde jag innan bestämma mig för att jag skulle få saker gjorda. Och med saker menar jag typ röja i köket, se en bra film jag haft hemma ett tag, dra upp på stan en sväng och skriva ett blogginlägg. Ofta, ofta slutade dagen med att jag inte tagit mig upp ur soffan, och inte heller sett ett helt program av nåt, bara förstrött slappat tills ryggen värkte.

Och jag tycker inte om det. Min oförmåga att ta tag i saker. Att vänta till sista sekunden. Jag vill inte vara sån. Skulle vilja röja undan på morgonen, göra de där sakerna jag mår bra av och tycka det var gott.

Men kommer så sällan dit. För att jag inte blir rastlös. Får inte nog av att göra inget. Jag sitter kvar. Och är besviken på mig själv på kvällen.

Sen jag fick barn har min lättja bara fortsatt. Och inte på det där sköna ”jag är ledig och njuuuuuter”-sättet utan rätt ofta med bara nån slags ”hoppsan, nu har jag visst kollat Sportnytt en timme fast jag är fullkomligt ointresserad”.

Jag VILL lära mig att både ta det lugnt och prestera saker utan att hamna i detta lättjans mellanland som bara ger mig ont i ryggen. JAG tycker det är tråkigt att jag gör så.

Försökte göra uttryck för det i en statusuppdatering på Facebook och undrade snart av kommentarerna om man inte får vilja vara rastlös liksom? Är det nåt fult att inte vilja se åtta avsnitt av en dålig tv-serie i rad? Är det hemskt att önska sig lite mer kvalitetshäng om man nu är ledig liksom?

Har vi hamnat så i tron att alla är stressade att det blivit fult att vilja växla upp? För – i sanningens namn – jag har inte varit stressad på många år. Och åtminstone de senaste tre åren har jag önskat mig själv lite av det driv tillbaka som jag en gång hade. Inte för att man måste. För att jag vill. Och inte för att ”det var då” utan för att jag får ont i ryggen i soffan. Inte för att jag fått barn och har svårt att acceptera att vara stilla utan för att jag så många år varit så still och skulle vilja tröttna på det. Ta långa promenader och gå till öppna förskolan eller nåt.

Fråga dem som umgås med mig om du inte tror mig, jag är lat. Är det ok att inte vilja vara det?

  • Linda

    Jag är som du! Jag är superlat, sitter i timmar och tänker på allt jag vill göra men reser mig liksom aldrig upp. Sjukt ineffektiv på ett nedbrytande sätt. Men det är ju de dagarna som jag har mycket att göra som jag får ännu mer gjort. Bakning är en bra grej också: då blir jag jätteeffektiv under jästiderna, typ städar, röjer, diskar, syr.

    Och jag som har satt allt mitt hopp till när det här lilla barnet kommer till världen, tänker att det blir liksom ”jästider” att ta vara på då, men det verkar inte funka för alla alltså? Skit!

    • JosefineA

      Ledsen, men tror du är körd 🙂
      Lycka till!

  • Anna-Maria

    Men hur sjukt svårt är det inte att INTE vara lat när det kommer till bestyr såsom att hålla ordning i köket?? I övrigt tycker jag att man får vilja vara hur olat man vill så länge man mår på riktigt bra av det. 🙂

    • JosefineA

      jag är helt med dig på alla punkter.

  • Lovisa

    Galet mycket igenkänning på detta inlägg. Har inte gjort något idag förutom att kollat på postkodlingo och hem till gården på fyran, det säger väl allt. Jag vill inte.

    • JosefineA

      Skönt att vi är fler, det skänker mig glädje 🙂