Olika syn på rättigheter

Jag har insett en sak om min dotter idag (förutom att vi har likadant morgonhumör, stackars Johan). Jag tycker liksom att det är lyxigt att kramas. Blir glad av att vara nära och få en massa ömhet av nån jag älskar. Ur Signes perspektiv är det en mardröm att inte kramas. Det är liksom grundläget. Typ den första rättigheten (efter mat möjligtvis).

Normalläge enligt Signe – ständig kroppskontakt.

Katastrof enligt Signe – närmaste människa på mer än 30 centimeters avstånd.

Hon ler av en rolig sång och blir nöjd av att få bada. Men en kram gör liksom inget med hennes humör eller livsglädje, en kram är norm. Grundläge. Hennes rättighet. Det är frånvaron av kramandet och hållandet som förändrar sinnesstämningen, inget annat.

Det gör ju en del med min tillvaro, det gör det. Mest positiva saker. Som att jag blir bra på att skriva med en hand. Och att jag får kramas mycket. Men det drar ju onekligen ner på mitt tempo något också.

Men vem har rätt till tempo? Rätten till kramar låter ju på sätt och vis roligare. Får inrätta mig efter Signes rättighetssystem helt enkelt.