Jag vill också vara inne

En sån där post som är väldigt mycket till mig själv igen. Jag sitter hårt och bekvämt på den anklagades bänk här.

Sitter just i soffan och känner mig lite dum. Igår twittrade någon mig och ett par andra och berättade om ett samtal nån hade haft om vem som var hetast i frikyrkan typ, och våra namn hade varit uppe. Hela grejen var självklart på skämt, lättsamt, skulle tas med en klackspark. Dessutom levererat av superskön typ med idel ödmjuka intentioner.

MEN. Krasst. Det vi skriver – även i flamsiga och ironiska samtal – på till exempel Twitter sätter en massa kultur. Och det är så lätt för den som upplever sig ha en plattform, som känner sig trygg i sin roll och som är lyssnad på av andra att driva om att vara hipp och inne. Jag finner det också – i varje fall bland de jag följer – vara en grabbig grej. Man utnämner en av sina polare till hetast för vilken gång i ordningen vet jag inte, man har kul taggar på nån polares bröllop och drar hundra interna skämt om hur het han är och hur mycket sex han ska få ha, man dunkar varandra i ryggen om vilken talargrej de nu har fått, just på snygg- eller poppismeriter.

Och igen, jag är väldigt skyldig, jag driver med min make (som ju rent krasst har en roll i svensk frikyrka) på ett sätt som andra inte uppfattar och därför går till hans försvar vilket skapar sarkastiska asgarv hos mig eller vad det nu är. Lyfter upp min egen förträfflighet. Skapar halvironiska taggar om min egen familj som om det vore allmängiltigt viktigt. Kör interna skämt med kollegor om huruvida pingstvännerna eller metodisterna kommer först till himlen. Jag har massa exkluderande pyssel för mig.

Andra exempel är kontot @kristenhipster som ironiskt driver med saker som hur hipp man är om man känner någon i Frizonledningen. Ett konto skapat – gissar jag – för att driva med frikyrkokulturen, men i mina ögon blir det bara kontraprouktivt. Det säger bara nåt om hur sjukt instängd kulturen kan vara, och signalerar skumma saker till dem utanför.

Och visst måste vi få ha våra skämt och jargonger, det skapar tillhörighet och vi-känsla och det är viktigt. Det vill jag inte bort ifrån. Och vi måste få driva med varandra, påminna varandra om att allt inte är så seriöst. Men just de där utnämningarna? Listorna? Statusgrejerna? Känner mig ambivalent till det.

Men tillbaka till det där att jag känner mig lite skamsen. Den här gången sa jag ifrån. Lika mycket till mig som till de andra i plaskdammen. Jag sa liksom att jag egentligen inte tycker det är så konstruktivt, det här offentliga drivandet om vem som är hippast den här veckan. Det blir liksom lite som med debatten om ”negerboll” – jag som vit, svenskfödd medelklass har inte rätt att bestämma om någon med annat påbrå blir sårad av den typen av ord. Lika lite har jag som trygg i min roll och position i kyrkan rätt att bestämma om nån annan känner utanförskap när ett fåtal namn rapas upp offentligt som heta.

Men efter att ha sagt ifrån känner jag mig så dum. Som värsta partypoopern, som hon utan humor som inte fattar och kan ta lätt på saker. ”Det är ju bara flams” och ”Jag tar inte illa vid mig” får jag till svar av de berörda. Jag fattar också att det är flams. Och jag tar absolut inte illa vid mig, känner mig i ärlighetens namn lite smickrad. Och de som svarar är folk jag gillar och ser upp till.

Men jag tror fortfarnde och ändå att det sätter kultur. Och kultur som det inte kommer nåt gott ur alls faktiskt. Och jag vet för egen del – om jag ska vara smärtsamt ärlig – att det göder en sida hos mig och mitt ego som inte gör mig till någon bättre människa.

Får mejl ibland från folk som undrar hur man kommer till tals, hur man räknas, hur man får sina idéer lyssnade på. Från människor som känner sig utanför, som överväger att lämna, som undrar hur man förstår koderna. Och i kontrast till de mejlen känns poppislistor – i all sin flamsiga oskyldighet – lite… onödiga.

Så förlåt om jag är den trista typen som liksom inte är så där skönt lättsam. Och förlåt att jag kastar sten i glashus. Men svensk frikyrka är en ganska så liten plaskdamm, vi är redan en ganska intern liten grupp. Jag tror inget i den dammen gagnas av att vi tar vår interna humor och ryggdunkningar till offentliga forum där några av oss finner det lättsamt och andra exkluderande.

Men jag känner mig sjukt dum när jag skriver det. För i grund och botten vill ju liksom jag också vara… inne.

 

  • Sofia

    Alltså. Jag måste få säga att du är fantastiskt klok. Jag blir glad och hoppfull när du skriver såna här kloka och ödmjuka inlägg, och vågar ge dig på det här ämnet och kritisera dig själv och din plaskdamm. Det ger mig hopp om att det går att slita sig fri från ”vara-inne-nojjan” vilken ju redan genomsyrar samhället. Vad fint om kyrkan kunde få vara en fristad. Dina tankar och att du faktiskt vågar vara ärlig med dem känns som ett steg i rätt riktning. Tack.

    • Josefine

      Tack. Snälla ord. Känn som balansgång på slak lina detta. Ska försöka mig på nån slags uppföljning. Tack för att du läser och funderar. 

  • Pingback: Balla gänget version 2.0 | Den tvivlande agnostikern

  • Fd. frikyrkotjej

    Äntligen! Det skapar en ytlighet som allt för många blir brända på

  • Anna-Maria

    Så klokt. Igen. Finns så många frågor som tangerar detta att vara inne, att passa in och att passas in.

    • Josefine

      mm… tack. ska försöka ta i några av dem men vet inte riktigt hur. 

  • Pingback: Har alla alltid rätt att ösa ur sig sin åsikt? — Josefine Arenius