Har alla alltid rätt att ösa ur sig sin åsikt?

Hm… Ute på djupt vatten och hal is här igen, inser jag. Och kanske är jag på tok för personlig. Men tycker det här samtalet är viktigt. Skrev om att vara inne förra veckan. Och om att kunna koderna veckan innan dess. Får en del mejl och kommentarer och skulle gärna vilja fortsätta samtalet men vet inte hur. Det är lite balansgång på slak lina. Kräver nån slags sund självinsikt – och förmågan att tala om den vist – som jag inte vet om jag besitter.

En del kommentarer är ganska kritiska (med viss rätta kan jag tycka förstås). Som den HÄR bloggen. Jag vet inte vem som skrivit den och det gör mig lite ledsen för jag skulle hemskt gärna föra det samtalet vidare men är inte riktigt bekväm med att inte veta vem jag pratar med. Jag tycker den har många kloka och viktiga poänger.

Men mitt dilemma blir att jag ofta tycker kritiken blir lite platt och förenklad. Det känns rätt ofta som att det liksom är ok – om man står utanför – att vara stenhård mot dem som är kvar (ska vara tydlig med att jag inte vet om det gäller den bloggskrivare jag just länkade till, eftersom den är anonym). Som att jag – och många med mig – får klä skott för andras mångåriga dåliga erfarenheter. Jag upplever mig bli sköld för en väldig massa bitterhet i mina – kanske dåliga – försök att föra de här samtalen. Säkert en felaktig känsla som jag då får be om ursäkt för – men inte desto mindre stannar frågan kvar; går det att vara aktiv i kyrkan idag och brinna för sitt sammanhang och det vi gör utan att få höra att man är en popularitetssökande makttyp? Hur gör jag i så fall då? Är det så totalt galet att tro att kyrkan fortfarande har nåt att komma med? Och förlåt om jag drar bilderna lite långt… inser att jag är frustrerad på hela grejen…

En av de viktiga frågorna som dök upp i samtalet om frikyrka förra året var vem som hade rätt att ha åsikter om kyrkan. Sofia Mirjamsdotter beskrev, bland annat, hur hon fått höra att hon inte längre hade rätt att tycka något om kyrkan efter att ha lämnat. Det låter i mina öron fullkomligt galet! Vem skulle vara bättre på att komma med tankar och funderingar om vad som behöver göras än den som har försökt men gett upp och inte upplevt sig välkommen? Är det nån vi ska lyssna på så är det väl den, annars kan vi lika gärna börja gräva vår egen grav, liksom.

Däremot klurar jag mer och mer på hur och när vi tycker. Jag tjatar så ofta om det där med förtroendekapital, och jag tror att det gäller även här. För faktum är att även om jag ser som självklart att vi alla har rätt att tycka om allt så kan jag ibland känna mig lite trött på den som bara tycker med ilska, med taggarna utåt och med nån slags ”jag ska minsann sätta dit er till slut”. Jag tappar just förtroende, hittar inget sätt att föra samtal på en bra nivå. Och självklart kan det vara jag som upplever de där tonlägena, jag kanske är dålig på att läsa av, men om man vill bli lyssnad på… kanske att man ibland också måste uppmuntra? Ropa några glada tillrop? Säga nåt snällt? Om man bara, bara är kritisk, om man målar ut dem som är kvar som så konspirerande, om man bara meddelar att man inte får vara med… det blir liksom svårt att veta hur man ska angripa det. Och NÅT snällt måste det väl finnas att säga ändå?

Jag inser som sagt att jag balanserar på mycket slak lina. Visst ska den som känner sig utanför eller utsatt få säga just det. Och jag vill vara mycket försiktig i hur jag uttrycker mig. Men kanske att jag ibland kan uppleva att det blir envägskommunikation. Det ställs inga frågor, kommer inga kreativa förslag på lösningar, inga önskningar om hur det skulle vara istället och idéer på hur man når dit. Det kommer bara en massa ”sanningar” om hur illa det är. Som jag inte sällan upplever att jag klär skott för. Kanske för att jag försöker förstå. Och jo… slå mig inte nu… men jo, då kan jag ibland märka att jag slutar lyssna. För att jag kommer in mitt i en konflikt jag liksom inte innan varit en del av. För att jag vill lyssna och vara med och lösa men upplever att jag bara får höra om allt som är dåligt och hur jag – som är så inne – inte har nån talan för jag fattar ändå inte.

Tänk om jag visst fattar? Tänk om jag på rikitgt vill vara med och förändra? Tänk om jag då tappar lusten, helt i onödan?

Är jag populär? Det är en så sjuk frågeställning på nåt vis. Men samtalet landar ju där. Om de som är inne. Som är lyssnade på. Som får göra skillnad. Och plötsligt räknas jag visst dit av vissa. Och hur talar man med självinsikt om det? Behöver man tala om det? Jo, kanske… om man vill möta de här kommentarerna som dykt upp senaste veckorna.

Ingen av oss är endimensionell. Ingen är bara en sak. Ingen mår på ett sätt. För egen del har jag en väldig massa erfarenhet av att känna mig utanför. Min kyrkuppväxt var ganska hemskt på sätt och vis. Själva församlingen var i mångt och mycket en fantastisk plats men mitt gäng var rätt… destruktivt. Och i stor avsaknad av bra ledare. Har vänner som beskriver sin uppväxt i vårt gäng som skitkul, lägren som de bästa tiderna i livet och som hade flirtar och kul upplevelser med alla i vårt gäng och med cirklarna utanför. Jag är inte en av dem. Jag var utanför. Lite konstig och udda. Sa för ofta vad jag tyckte. Kunde inte sjunga. Var inte snygg. Försökte beskriva det där något i det HÄR inlägget för ett år sen. Tror fortfarande att det är mina kloka föräldrar som är den stora anledningen till att jag inte lämnade. De – och mycket värme från andra generationer i församlingen och en handfull vänner som lät mig vara som jag var.

Och nej… Det är inget försök till en fula ankungen-berättelse eller en ”jag var också sån”. Det är min verklighet. Min uppväxt. Så som den var. Och faktum är att fortfarande när jag kliver in i min älskade hemförsamling i Örebro så bor det en liten flicka i mig som stålsätter sig. Som vill försvara sig. För att jag inte hade rätt kläder. Inte gifte mig när jag var 22. Inte har barn i skolåldern redan. Inte har byggt hus i det där området alla byggde i. Inte vill vara med om gospelkörens jubileum för att mina minnen är för ambivalenta. Inte riktigt vågar gå på saker när jag blir bjuden för att jag är för rädd att sticka ut.

Men efter vägen har jag insett det. Att de där typerna som jag stålsätter mig för. De där som är så tuffa, som har alla rätt, som lägger ut fina bilder på sina barn och sina baksessioner och pyssel.. De typerna. De är precis som jag. Lika tredimensionella. Med samma typer av osäkerhet och rädslor i sig. Och inte helt sällan… har de tänkt att jag är stark. Och tuff. Och vågar saker. Vi har bara inte riktigt kunnat mötas. Och vi har missat en massa gott på grund av det. För att jag har tyckt det varit lättare att bli cynisk. För att jag inte visste hur jag skulle hantera alla de där liven som jag upplevde målades upp för mig som perfekta.

Alla liv har sprickor. Alla människor är osäkra på saker. Alla försöker vi hitta stickan i andras ögon för att vi inte riktigt vill hantera våra egna bjälkar.

Samtidigt. När en av frikyrkans stora bloggare blir ifrågasatt för att han är för tuff eller hård mot än det ena än det andra kommer inte sällan repliken; ”Jag har ingen makt”. Alltså – det skulle inte spela nån roll vad människan tycker för att han har ändå ingen makt. Men. Har man en blogg med tusentals läsare så har man makt. Punkt slut. Att förneka det är larvigt. Och på gränsen till farligt. Tänk på allt man kan uträtta och manipulera med medan man säger ”jag är maktlös”. Så vill jag inte göra.

Så jo. Jag har makt. Jag möter ungdomsledare och pastorer runt om i det här landet. Jag har en blogg som folk som fattar beslut läser. Jag har följare på twitter och vänner på facebook. Jag har förmågan att få igång samtal. Jag måste förvalta det. Det kan inte vara förmätet att säga det. Vår plaskdamm är inte större än att de där sakerna jag räknade upp ger en viss makt i just den blöta pöl ja är i.

Och jag använder den där makten – medvetet och omedvetet – rätt mycket till att bråka. Faktiskt. Till att vrida och vända på stenar. Ifrågasätta. Undra varför vi inte tänker nytt oftare? Jag försöker lyfta fram de goda exemplen, uppmuntra initiativ jag tror på. Vet inte om det gör skillnad, men det känns som ett naturligt sätt att tänka liksom.

Och visst kan det bli knepigt när – som någon skrev – världen inte är större än att beslutsfattarna semestrar ihop. Efter femton års jobb i den här dammen och en liknande historia på makens sida var vårt bröllop, till exempel, fyllt av de där typerna som kan frikyrkans bak- och framdörrar väl. Det måste få bli så. När man jobbar så mycket som vi gör, reser så mycket i jobbet, är det stört omöjligt att inte skapa sig några av sina viktigaste relationer just där. Det måste vara ok.

Däremot är det ju alla beslutfattares plikt att skilja på sak och person, att inte låta sina beslut påverkas av personliga gillanden. Jag tror att de flesta är bättre på det än det kanske kan tyckas. Några av mina favoritmänniskor i kyrkan delar jag ganska sällan åsikter med när det kommer till teologi eller ideologi. Men det gör liksom inget. För det går att prata. Föra samtal. Ljudligt tycka olika och bråka lite om saker. För att det i botten finns ett så stort förtroendekapital. Vi vet att vi respekterar varandra i botten. Det finns en botten av uppmuntran och man minns att lyfta upp andra och varandra.

Och jag tror – för att försöka komma till nåt avslut i denna milslånga blogg – att en av nycklarna till att uppleva sig lyssnad på, är att också komma ihåg att ställa frågor. Att komma ihåg att uppmuntra. Att vilja gott för det sammanhang man är kritisk mot, även om man inte planerar att vara en del av det längre. Och nej… jag ber inte den som känner sig supersårad att liksom hylla sin mobbare, om det är såna erfarenheter man har. Men jag har så många exempel på människor som kritiskt lämnat kyrkan och ändå lyckas framföra kritik och konstruktiva åsikter utan att såra eller kasta skit på samma kyrkas företrädare. Något jag tror är speciellt viktigt om de företrädarna inte är samma personer som faktiskt sårade en från början.

Sofia Mirjamsdotter som jag nämnde i början är ett så gott exempel. Och det finns så många fler. Människor som med stark kritik ifrågasätter kyrkans hållning i privatmoralfrågor, gryppdynamikfrågor eller teologi, men som fortfarande är nyfikna och respektfulla gentemot de människor och sammanhang de kritiserar. Då tror jag att det börjar hända nåt. På riktigt. Möten sker. Förändring tar sin början. Om de som får kritiken också vågar släppa ner garden och lyssna.

Ledare har alltid ett extra ansvar. Ett ansvar att stå över saker, kunna ta saker och välja att förstå även när man inte har lust. Men – i slutänden – ledare är också människor. Och får man mejl efter mejl efter mejl om hur kass man är och om vilken dålig organisation man företräder, hur poppis man tror man är och så vidare, då är risken att man till slut slutar lyssna. Som ren självbevarelsedrift.

Så. Kritiken är viktig. Små klickar av människor som upplevs bara hylla varandra ska sprängas. Människors röster ska höras oavsett vem man är vän med på Facebook. Men kanske kanske att jag – utan att diskvalificera någon känsla eller försvara några maktmissbrukande system, får uppmuntra dig som vill framföra kritik till dina ledare att också komma ihåg att prata gott om? Uppmuntra det du kan? Om det så är en snygg tröja eller ett bra tal? Får jag be dig att välja att se flera sidor av saken? Utan att på något vis vilja ta udden av det svåra? Samtalen blir så mycket lättare då.

Om jag är poppis vet jag inte. Och i slutänden är det inte så himla viktigt. Jag har inga ledarpositioner idag som jag behöver direkt påverkas i, åt något håll. Men jag mötte en av våra ledare i en korridor på en konferens för nåt år sen. Han var rätt nere. Det var många ledare samlade på samma plats. Och en stor del av dem hade passat på att fånga honom och berätta exakt vad som var fel med sammanhanget. För att han skulle ta det. För att han var ansvarig. För att det var honom man kunde ösa ur sig till. Kritiken var förstås bred. ”Om vi inte gör A nästa gång så hoppar jag av”. ”Om vi gör A en enda gång till kommer jag att lämna.” Och ledaren? En endimensionell klagomur.

Jag tänker att alla samtal – vad de än handlar om – blir så mycket enklare och tar oss så mycket längre om vi alla, på alla upplevda nivåer, först och främst får vara människor. Med vanliga, hederliga mänskliga behov. Som att nån säger, ”hej, kul att se dig” innan man börjar berätta hur fel allt är.

En tanke bara. Ledsen att den blev lite lång. Hur tänker du?

 

  • Therese

    Ville bara säga att jag tycker du är så modig och tar upp sådana viktiga tankar så ofta. Din blogg känns som att äta nyttigt bröd som smakar gott, gör gott och är gott helt enkelt! Keep going!

    • Josefine

      oj, jag svarar sent här i barnröran. TACK Therese! Du anar inte hur glad och styrkt såna här kommentarer gör mig. Jag blir glad.
      Önskar dig allt gott!

  • http://twitter.com/kopparsjo Elsmarie

    Detta samtal skulle jag egentligen vilka föra Irl, men nu så är vi här på din blogg och jag skall försöka delge mina tankar. Jag hoppas det skall tillföra samtalet lite iallafall. Som du skriver/säger så är det många trådar och bitar du lyfter i ditt inlägg. OCH… det är inga lätta saker. För som jag ser det handlar det nog mycket om frågorna kring att bli sedd, älskad, bekräftad och känna sig betydelsefull. När man inte gör det så skriker man, slåss, kritiserar, och till slut lämnar man sitt sammanhang, kyrkan, församlingen och i värsta fall sin tro.

    Kanske är det så att vi som betraktas som ”inne folk” har ett mycket större ansvar än vad vi ens vågar erkänna för oss själva. Därför att vi inte själva känner oss särskilt inne.
    Jag börjar nu tillslut fatta att jag betraktas av andra som en ”inne” människa. Jag har alltid sett mig själv som den som får slå mig in. Men har insett att jag egentligen bara glider in därför att jag är den jag är och på nått konstigt sätt alltid hamnar mitt i smeten. Det beror nog på att jag ofta ger mig in i debatter, samtal och vips så var man med i en grupp och sen är man tydligen en av dem som är ”inne”. Jag har också insett att detta förpliktigar. Det förpliktigar på det sättet att jag behöver se de andra, bekräfta dem, lyfta in dem i samtalet, lyssna och bekräfta igen. Men oj, vad jag misslyckas….
    Då händer det att det kommer ett argt brev på posten, mailen eller i telefonen och jag blir tvungen att fundera på vad jag gjort för fel.

    En annan tanke som jag har är att detta också handlar gänsöverskridande vänskap och kompisskap. Ska försöka förklara. Vi har på nått sätt fastnat i att det är så himla viktigt att vara kändis? Om jag inte syns, inte hörs så finns jag inte… Hela den här FB, Twitter och blogg grejen har (kan jag tycka) gjort att vi tror oss kunna vara kompis med vilken kändis som helst, eller vilken samfundsledare som helst, eller vilken politiker som helst och om statsministerna inte svarar mig på twitter så är han en snorkig typ. Eller är jag ute och cyklar nu??

    Det har också blivit så lätt idag att ha åsikter och framföra dem på offentlighetens arena. Du kan bara skriva en FB status som gör ned någon men du behöver aldrig ”facea” personen ifråga. Du kan göra personangrepp hur lätt som helst på twitter eller på en blogg och du behöver aldrig möta personen och föra ett vettigt samtal. Sedan om man råkar möta människan Irl så smyger man undan eller så bara man är bittsk i sin attityd.
    Jag kan tycka att vi har tappat respekten för varandras ”kall” och vi lider av avundsjuka. Allt detta sammantaget tror jag är det vi har att ”slåss” med då vi samtalar om dessa frågor.

    Ojoj, det blev ju ett väldans långt svar… Kära nån.. förlåt…

    Jag får sluta nu om någon överhuvudtaget skall orka vara med i samtalet… Det känns som ett outtömligt ämne…

    • Josefine

      svarar så sent, förlåt!!
      du är så klok Elsmarie! Inte minst tror jag i dina tankar om sociala medier och ansvar.

      Jag tycker inte om att prata i telefon. Det gör att jag ofta nuförtiden har fler samtal med ytliga bekanta som kommenterar min status på facebook än med mina nära vänner. det blir skevt. folk som tror att de känner mig plötsligt men egentligen inte hr en aning, det lägger också till en dimension till alla våra relationer.

      och mycket landar nog i ansvar och självinsikt. Och insikten om att man inte har samma roll i alla cirklar. ibland är man den som får ta ansvar för att alla får vara med och ibland är man den som är lycklig över att få vara med på ett hörn…

      må samtalet fortsätta!
      allt gott