En månad senare

20130307-122018.jpg

Sitter i samma soffa. Men i ny lägenhet. En lägenhet jag dessutom äger halva av. Eller ja, det är ju en fet lögn, det är ju banken som äger den i verkligheten.

Ser tillbaka på livet. En månad. Och tre år. För en månad sen just nu var jag… hög. Faktiskt. Det var nån timme där då jag kände mig som att jag var mitt i ett Beatlesomslag, har rätt stora minnesluckor faktiskt. Men vet att jag resonerade med mig själv; Blir det nåt av det här är det bra, blir det ett barn är det än bättre, blir det ett levande barn är det stor framgång, blir det ett friskt barn är det ett mirakel.

Det blev en Signe. En väldigt liten Signe. En månad gammal idag. Och nu ligger hon i samma soffa som de första dagarna, fast i den nya lägenheten (blir hon ett drygt barn kan hon ju berätta för sina kompisar att hon bodde början av sitt liv i Vasastan…) och känns inte ett dugg liten. Hon känns stor och klumpig liksom. Tänk om du och jag skulle öka mer än 30 procent i vikt på en månad?

Jag skriver med en hand. Hennes huvud tungt vilandes på min andra och jag klurar på hur jag kan flytta henne för nerven i min vänstra axel spökar igen och hon ligger precis fel för att inte förvärra det. Men varje gång jag försökt den här morgonen har det blivit sorglig stämning. Så jag få väl ha ont en stund till då.

För tre år sen. I en andrahandshyrd, möblerad lägenhet i Svedmyra. Med ett kul liv med massor av resor, långa pubkvällar och mycket film. Och så nu. Med en förhoppning om att komma ut en sväng idag. Med en längtan efter att han ska komma hem – för att pussa på mig förstås – men än mer så jag får göra klart min deklaration med båda händer.

Livet. Så bra. Så olika. Så oväntat. Hur landade jag här? Vad glad jag är att jag gjorde det.

Än har ingen längtan efter mammahäng satt in. Inget behov av att samtala om blöjtyper eller nappanvändning. Tänker fortfarande att det kan dyka upp förstås. Än så länge fyller jag de korta pauserna från att stirra förundrat på henne med att tänka på allt det där jag tänkte på förr. Och jag gillar det. Tog upp en föräldratidning vi fick på BB och blev efter två minuter så provocerad att jag slängde den. Vill försöka göra detta till vårt liv, så som vi vill ha det. Vi tre. Med lika talan. Vill inte in i hjulen av regler, förväntningar och ”goda råd”. Antar att jag kommer förlora fajten. Men njuter till dess.

Av Signe. Av korta stunders sömn. Av en hand mot min kind, liten och okontrollerad ibland, stor och tryggt förvissande ibland. Av alla fina människors omsorg. Av att flera gånger i timmen se planen till och från Bromma flygplats utanför fönstret och lugnt konstatera att nu är inte tiden för resor. Nu är tiden för soffan. Och kanske – med lite tur – för en andra kopp kaffe.

Tags :
  • Anna Sundberg

    Fint skrivet! Vår dotter blir tre månader idag. Jag känner igen mig!! Allt gott till er. Kram Anna Sundberg

    • Josefine

      åh, vad jag svarar segt. tack Anna! och tre månader låter härligt. Längtar dit! Allt gott!

  • Lina

    Haha, älskar: ”Men vet att jag resonerade med mig själv; Blir det nåt av det här är det bra, blir det ett barn är det än bättre, blir det ett levande barn är det stor framgång, blir det ett friskt barn är det ett mirakel.” Ska jag försöka komma i håg om jag någon gång hamnar där själv 😉

    • Josefine

      ha ha… har hanterat hela graviditeten med nån slags ”hoppas inte för mycket”. Gissar att det är nån slags försvarsmekanism… Funkar! 🙂

  • linda

    Oj vad hon har gått upp i vikt! Vad skönt, vet ju av egen erfarenhet hur det kan vara att ha ett litet barn där vi fått gå på extra vägningar.  Fint skrivet föresten.

    • Josefine

      Åh, vad jag är seg med att svara. Tack!
      Ja, jag kan tänka mig att ni fått en hel del sånt, ni som fått två. Är SÅ tacksam att dte har gått bra! Hoppas ni mår gott.