Jag är vaken på nätterna nuförtiden. Det är min nya grej (eller nej, det har jag ju faktiskt varit de sista tre månaderna men nu sitter jag lite mer upprätt i soffan). Eftersom jag insåg att det nog skulle bli så (skit, så svårt att skriva, Johan sitter bredvid mig och skriver om texten till ”en elefant balanserade…”, just nu är elefanterna på grupputvecklingsutbildning på en höghöjdsbana…), så förhandlade jag mig till ett Netflixabbonemang innan vi drog till BB. Så till sällskap på nätterna har jag hur mycket tv-serier som helst.

Det finns jättebra serier på Netflix. Jag har dock som min första serie valt nåt korkat och fördummande, mest för att jag ändå inte är riktigt vaken och då är det skönt att titta på nåt som inte kräver nåt liksom.

Jag har valt ”Gossip Girl”. Det är en riktigt, riktigt dålig serie egentligen. På alla sätt. Den handlar om ett gäng snorrika kids på Upper East Side i New York. De föraktar fattiga människor, förråder varandra över handväskor och är självupptagna till en sån gräns att de lika gärna kunde leva sina liv helt för sig själva, om de inte vore för att de är beroende av bekräftelsen från andra. Mitt i detta finns förstås ett par ”goda” typer som gör sitt bästa för att alla ska må bra typ. Allt indränkt i dyr konst, vindsvåningar, middagar och limos.

När man maratonser avsnitt som jag gör nu tar det inte lång tid innan det liksom står en upp i halsen. Och ändå fortsätter man titta, som nån slags enkel drog att ta till. Men tanken på att min femtonåriga brorsdotter förmodligen också följer den här eller liknande serier får mig att vilja göra nån slags moraluppror. Inte ska väl någon behöva lära sig att man måste ha vissa saker för att räknas? Att rätt kontakter och rätt plånbok är det som tar dig nånvart och att skönhet alltid går före omtänksamhet? Att få saker är viktigare än hierarkier?

Sen slår det mig. Att på sätt och vis ser min värld ut precis som den där galna tonårsvärlden jag vill göra uppror mot. Inte så att folk är elaka mot varandra, inte alls. Inte heller så att folk smider planer för att störta varandra från halvt påhittade positioner. De allra flesta människorna i min värld är vänliga, omtänksamma och har andras bästa framför ögonen. Och inte särskilt många går runt i dyra designerplagg.

Men i alla sfärer och sociala grupperingar finns ju faktiskt på ett eller annat vis hierarkier. Plockar jag på mig de glasögonen så ser jag dem hela dagarna.Vilka jag umgås med, vilka jag känner och har i min telefonbok, vem jag är gift med… Allt det där spelar in när det kommer till vad jag har att säga till om – eller inte – i de kretsar jag rör mig i. Jag vill så gärna tro att i de plaskdammar jag upplever mig lyssnad på – vilket mest handlar om kyrkliga sammanhang – så är det för att jag har åstadkommit saker, bevisat att jag kan något och att min vilja är genuin och mitt hjärta på rätt plats.

Men det är klart att det handlar om resten också, om jag väljer att se klarsynt på saken. Om vem jag känner, om vilka som är mina vänner på Facebook, om vilka jag diskuterar med på Twitter. Och det är klart att det ligger social status i om jag får svar eller inte när jag kastar ut tankar och funderingar i sociala medier, här på bloggen eller runt ett fikabord.

Jag älskar ordet förtroendekapital. Och jag vill tro att det är för att vi har förtroende för människor som vi väljer att lyssna på och ta in deras åsikter. Men – kanske är jag bara hjärntvättad av för mycket nattstreaming – jag har suttit här mina vakna timmar och funderat på om vår verklighet inte ligger alltför nära den där fiktiva sörjan. Om inte för mycket av våra världar ibland handlar om hur nära vi har – rent socialt – till det som uppfattas som den reella makten i olika sammanhang. Och hur mycket av inriktningsbeslut och planer som ändå tas runt fikabord, på pubrundor och i sociala medierdiskussioner där inte alla som ger sig in i samtalen automatiskt tas på allvar, eller ges samma utrymme.

Aja, jag svamlar mest och tänker högt. Och kanske kommer jag inte med några nyheter, vi är väl alla smärtsamt medvetna om att det finns folk som är ”inne” och folk som är ”ute” och längtar in, i alla sammanhang vi rör oss. Och jag har ingen rimlig uppfattning om min egen sociala status i de sammanhang jag rör mig, men jag är väldigt tacksam över att ofta uppleva att jag blir tagen på allvar. Det är inget jag tidigare tagit för givet genom livet och något jag vill förvalta väl.

Men den stora frågan måste ju vara denna; Om det finns folk (vilket det förstås gör) – och nu tänker jag mest på våra kyrkor och samfund och de processer vi står i där – som upplever att de står utanför och inte lyssnas på, hur tar vi in dem? För egen del upplever jag mig själv tillräckligt kaxig och högljudd vid det här laget – och kanske att jag har knäckt tillräckligt med koder – för att faktiskt alltsomoftast komma till tals om jag bestämmer mig för det. Men de som inte upplever det så? Den som – för att tala GossipGirlspråk – inte tror sig veta vilken handväska som gäller den här veckan?

Vi får aldrig sluta jobba på att vara öppna sammanhang som är enkla att förstå. Aldrig sluta hitta nya lösningar för att människor ska kunna göra sig hörda, även den som inte är högljudd eller retorisk eller upplever sig ha lätt för att ringa upp och säga sin mening. Det måste finnas många fler vägar att göra sin tanke hörd än bara de som utnyttjas av oss som gärna pratar och skriver, mycket och ofta.

Annars är vi alla i våra egna små Gossip Girl-avsnitt, kämpandes om att vara skolans drottning just den här veckan. Och det är en ganska ointressant kamp faktiskt. Tro mig. Jag har kollat den flera timmar per natt på sistone…