Uppmuntran, utmaningen och bredden

Är så trött att all energi liksom går åt till att vara vaken. Blir inte mycket bloggat. Men är på medarbetardagar i Sunne och vill bara skicka en kort tanke om tillvaron. Den är fin.

Man har en liten tid när man har en extra förmån som ny i ett sammanhang. När man kan ställa frågor, vända på stenar, spela lite dum och liksom genuint klura högt över saker för första gången. Det är en härlig plats att vara på, på många sätt.

I mitt första riktiga möte med Gemensam Framtids pastorer som anställd och medlem har jag mött så väldigt mycket uppmuntran. Stämningen bland de 400 närvarande här är så god. Varm, energigivande och driven. Lägg dessutom till det faktum att jag går runt här höggravid – har sällan mött så mycket omsorg och uppmuntrande ord om bön och pepp. Fascineras över vilken koll människor har, att de faktiskt följer mig eller Johan på olika vis och tycks veta sen innan vad vi står inför och med glädje följa det. Vilken rikedom. I hur många sammanhang får man känna sig så genuint omsluten liksom? Önskar alla den upplevelsen, hur delar vi den med fler?

En av de saker som slår mig med mina nya brillor, är den enorma bredd som den här rörelsen har. Och jag tänker att det är en utmaning i sig att se det som en gåva och positiv injektion. Här har förbönsmöten med tilltal och handpåläggning avlöst samtal om brustenhet och att få plats. Och de båda hör så givet ihop – sluter repets ändar på nåt vis – om vi vågar och väljer att se det. Men de kan också polarisera om vi inte aktar oss. Om vi ställer samtalandet och göranet mot varandra. Metoderna mot inlyssnandet av Gud eller – för att vara än mer konkret i exemplen – pilgrimsvandringen mot bönemötet. Gemenam Framtid har en unik möjlighet att bära en enorm bredd och rikedom av människor. Men jag tror att det kräver en hel del av oss var och en. Det kräver att vi både vågar stå upp för det vi trivs i, brinner för och känner oss kallade till och att vi med värme och nyfikenhet ser på den som befinner sig på andra änden av skalan. Vågar vi? Kan vi? Vill vi?

En av de saker som utmanat en del av oss här – och som jag lär återkomma till när jag klurat lite mer – är hur man innesluter den yngre generationen medarbetare. I kulturen, jargongen, gudstjänsterna och samtalen. Det är inget jättegäng här under fyrtio men de är – hur man än vrider och vänder på det- framtiden. På många vis tror jag att man upplever sig lyssnade på och tagna på allvar. Men sen sitter mycket kultur i väggarna när det kommer till musikval, humor och sätt att adressera frågor som liksom exkluderar (igårkväll blev det lite många exempel efter varandra vilket utmynnade i en – bitvis kanske omogen – miniexplosion från några av oss på twitter). GF är långt ifrån ensamma om detta, tror kyrkan som helhet (och kanske alla sociala sammanhang egentligen) brottas med detta. Men jag tycker vi ska och borde vara de första att ta det på allvar. Utan de som är yngre har vi ingen framtid. Och om jag – som är 35 – är ung – när är det då dags för den som är 20 att få ta plats? Jag tror att frågan är livsviktig. Och jag tror att vi – från båda sidor generationsklyftan – måste hantera den med vishet och klokskap. Och stor seriositet. Det är vår framtid det handlar om. Vi har stora möjligheter att ta täten här. Låt oss göra det.

Om livet får gå som det är tänkt så har jag än en gång fått förmånen att producera GFs Kyrkokonferens gudstjänster i maj. Då möts vi som hel rörelse för att samla oss kring vårt uppdrag. Jag åker härifrån enormt taggad inför det uppdraget! Dels för att jag – när vi möts i Karlstad – kommer ha ett nytt gäng att krama om och hälsa som nygamla vänner efter de här dagarna. Dels för att jag brinner än mer än någonsin för att få göra gudstjänster som håller ihop, utmanar, har bredd och hjälper oss växa i mötet med Gud och varandra. Vi har såna enorma resurser! Låt oss använda dem på absolut bästa vis.

Och till alla er som är här (en våning ner och lyssnar på kloka talare just nu medan jag försöker få huvudvärken att släppa på rummet) – TACK. Tack för att ni släpper in mig, för att jag får vara med. Tack för alla goda samtal, för allt vi fått dela de här dagarna. För uppmuntran och inspiration. För utmaning. Vilken grej vi får vara med om, hörrni!