Det bästa för mitt barn?

Jag skriver inte den här texten i hopp om att få medhåll eller höra att jag gör rätt. Jag skriver den inte för att få fler råd, där har jag redan till raljansens gräns uttryckt min skepticism. Jag tycker egentligen inte heller att den här texten behöver handla det minsta lilla om mig egentligen, även om jag blir det naturliga exemplet. Jag tror nämligen att jag är rätt lik de flesta andra i samma sits, dessutom. Och kanske att vi går och tror om varandra att vi är mindre lika än vi är? Så det är inte mitt eget kommande liv jag vill fundera över bara, liksom, jag klurar på om det går att komma åt hela den här föräldrahysterigrejen eller om det är för nära det privata? Går det att tala om utan att det blir skuldbelagt, intimt, upplevs påhoppande eller utlämnande?

Är det här ett ämne jag helt ska utelämna i mitt bloggande om jag inte vill ha en diskussion kring MIN förlossning, MIN första tid hemma, MIN vad det nu är? Går det att tala om föräldraskap mer generellt? För jag har en tanke eller två om saken mitt i all min nybörjarokunskap. Och jag bollar dem gärna. Men på samma nivå som vi bollar asylpolitiken eller församlingsgemenskapen eller ledarskapet. Är det möjligt?

Vi fick nämligen en massa gåvor igår. Förpackade i två olika paket. Representerade av de två stora konkurrerande blöjmärkena. Paketen var fulla av varuprover, gratisgrejer, försäkringserbjudanden och semesteridéer. Alla med samma, klassiska, budskap; ”Du vill väl det bästa för ditt barn?!”. Och jag kom på mig med att sitta där – för tillfället – trygg, lugn, glad och lite fnittrig och tänka; ”ja, hur så, vad har ni med det att göra?”.

Kalla mig konservativ eller helylle bäst du vill men jag lever i en föreställningsvärld. En värld som säger mig att det bästa jag kan ge mitt barn vaknade bredvid mig i morse och startade dagen med sju omgångar Quizkampen istället för att läsa ännu en sponsrad bok om förlossningssmärtor. Det bästa jag kan ge mitt barn ringde jag till igår och det svarade med glädje och förväntan i både Småland och Örebro. Det bästa jag kan ge mitt barn sitter under en filt i soffan och tänker för sjuttioelfte gången att det nog kommer ångras om den här bloggen länkas till Facebook (denna ständiga ambivalens min omgivning skrattar åt…). Vad har försäkringsbolagen och blöjföretagen, inredningsmagasinen eller föräldraforumen överhuvudtaget med mitt barn att göra?

Är det så att vi har våra liv så ordnade för oss att vi måste komma på tusen saker till vi MÅSTE? För att verkligen visa att vi bryr oss. När de mest självklara behoven är täckta liksom.

Jag slutade jobba i torsdags. Så igår fick jag för mig att jag skulle packa Väskan. Väskan med stort V. En snabb koll vid datorn gav mig utslag och panik så drog ett mess till den i min närhet som mest nyss packade sagda väska. Fick ett par klockrena tips jag aldrig kommit på själv. Packade. Klar. Gör det mig oansvarig att jag inte prickat av hela listan från ”Barnens Värld”? Nä, tänkte väl det.

Var hos barnmorskan igår. Jag har en underbar barnmorska, vi har så roligt ihop. Hon har jobbat i trettio år. Är krass och blödig på samma gång. Ständigt förundrad över miraklet i ett nytt liv, samtidigt aldrig långt ifrån repliken ”du föder barn i Sverige, hur fel kan det gå?”. Jag vill ta med mig henne genom mitt barns hela vårdkarriär. Igår var det avstämning. Som examen på Mödravårdscentralen liksom. Allt skulle antecknas ner.

Hon: Har ni skrivit förlossningsbrev?

Jag: Nä, behöver man det?

Hon: Nej, jag har aldrig fattat grejen.

 

Hon: Vill du hyra smärtlindringsapparat?

Jag: (Efter att ha fått denna fråga sist och bett att få tänka vilket i praktiken innebar ett mess till mina svägerskor som alla i sin upplysta vishet svarade typ ”nä” i olika versioner) Nä, vi struntar i det.

Hon: Ok, skönt.

 

Hon: Har du valt Barnavårdscentral?

Jag: Det har jag glömt. Inser du att det här är det femte klinikvalet vi gör sen vi blev gravida?

Hon: På riktigt? Det är ju sjukt, det måste jag ta upp på nästa APT.

Jag: Mm, roligast var det att välja provtagningsklinik, det kändes stort.

 

Jag: Tänk om jag blir rädd under förlossningen, jag är rädd för att bli rädd.

Hon: Din man är väl där? Han är ju den bäste du kan ha där, du har valt honom själv.

Jag: Just ja.

Hon: Då så.

 

Så håller vi på. Hon skriver ner. Jag tänker att jag borde komma på nåt vettigt att fråga så att jag verkar insatt. ”Jag har nog inte tänkt igenom det här så noga”, säger jag till slut, med examenskänslan som en kniv plågsamt nära struphuvudet. ”Bra”, svarar hon. ”Då lyckas du leva i stunden, det bådar gott”. Och mina axlar sjunker lite.

Missförstå mig inte. Jag har all förståelse för att vi fungerar olika. Och den som vill söka sig till råden, läsa på allt som går och vara enormt förberedd på alla sätt det är möjligt har jag all respekt för. Den som vill skriva brev till förlossningen och förklara eventuella rädslor eller egenheter – kör på. Jag har gjort tillräckligt många personlighetstester för att veta att en del mår hiskligt bra av planering – och för att veta att jag inte är en av dem.

Jag tror också att vi lätt tänker att alla andra köpt kulturen medan vi själva sliter utanför den. Fast vi kanske allihop är rätt medvetna om vad det prackas på oss. Vi var på föräldrakurs med tretton (!) andra par. Jag fick lite lätt social panik där vi satt i den stora cirkeln och kände mig som ett UFO (gör jag i alla former av gruppringar) medan maken påminde mig om när vi gick därifrån att de enda personer vi faktiskt pratade med där, de kände precis som oss. Samma känsla av att försöka ta det som det kommer, lyssna på sin nära omgivning och inte gå på myten om allts förträfflighet. Vi är nog inte så olika liksom, vi försöker alla vara kloka efter bästa förmåga. Vi sållar. Men när vi buntas ihop i grupp – inte minst som köpgrupp – så är det lätt att börja fäktas mot normerna. På det personliga planet är vi nog inte så hysteriskt uppsnurrade, om vi bortser från forumens extremer.

Men jag tror inte att den här kulturen som utifrån bygggs upp runt förstagångsföräldrar är bra för nån. Den där vi alla MÅSTE göra allt det där för att visa att vi bryr oss, att vi minsann är på riktigt. Vare sig för den ängsliga eller den trygga. En snabb sökning på vilken nätsida som helst ger den frågvisa blivande mamman så många kontraproduktiva svar att det vare sig kan lugna den oroliga eller stilla den vetgiriga. Det skapar hysteri. Ivrigt påhejat av en industri som har förstått vilka som är samhällets köpstarkaste grupp. Det är vi. Vi runt trettio som vill  d e t  b ä s t a  för vårt barn. Och som har råd att se till att det händer. Som gärna antas ta det säkra före det osäkra för att inte riskera att bli tittade snett på i lekparken sen.

Tro mig. Även det här hemmet är just nu översållat av prylar (vilket blir väldigt komiskt på 45 kvadrat, det går inte att missa liksom). Kulturen har ändrats sen jag föddes och inget skulle köpas innan om utifall att nåt hände. Här är arsenalen laddad. Och som den ”glaset är halvtomt”-typ jag är så är det med viss bävan jag kollar på – eller skriver om – vagnen som skymmer halva tvn. Tänk om… tänk om nåt händer? Lugnas rätt kvickt av den där kloke typen (med helfullt glas) som säger; ”i så fall är en barnvagn för mycket vårt minsta problem”. Kloka han. Han vill jag ge till vårt barn. Som det bästa jag har. Inte en babysitter som gungar med hjälp av batterier och spelar ”blinka lilla stjärna”.

Hamnade i ett samtal om förebilder häromkvällen. Om hur olika de är för olika delar av livet. Och om vilken rikedom det är – och tro mig, jag tar den inte för given – att få ha kloka förebilder nära sig. Och när det kommer till den här prylen kunde vi inte ha det bättre förspänt. De förebilder vi haft i föräldraskap innebär i praktiken insikten om att jag som barn växer om jag får följa med, dela verkligheten. Att jag växer i gemenskap med andra. Att man gör det man kan som människa, oavsett om det handlar om att gömma en flykting eller ge delar av min veckopeng till ett fadderbarn. Att mina föräldrars vuxna vänner också vill vara mina vänner, dela mina tankar och funderingar. Att väldigt mycket i livet är viktigare än pengar. Att nyfikenhet tar dig långt.

Och jo. Jag hör mitt eget pretentiösa tonfall. Jag hör hur det låter. Och påminn mig gärna spydigt om ett år när jag misslyckats i alla mina intentioner, men jag kan väl inte ge upp redan? För tröttheten lamslår mig när jag öppnar de sponsrade paketen. Läser om hur jag ska skydda, roa, säkra och skämma bort. Tänk om jag vill utsätta, utmana, trissa och dela äventyret? Nej, nej, nej… Inte nästa månad, jag är inte dum i huvudet, var så lugna. Men tänk om jag inte vill ge mig in i ett föräldraskap som handlar om att alltid ha det senaste, alltid göra mitt barn till universums mitt, alltid se till att allt är löst?

Tänk om jag vill ta mitt barn i handen och gå på upptäcktsfärd? Får jag det? Eller kommer föräldraforumens raseri och barnföretagens förbannelse drabba mig?

Och – inte oviktigt alls – för den som inte har det så där förspänt som jag. För den som kanske inte klarar språket tillräckligt för att göra de där fem valen (hej, jag behärskar svenska rätt väl och fattar inte ändå), för den som inte har en klok quizspelare vid sin sida, för den som har genomruttna förebilder i sin historia – vad erbjuder vi? Hur höjer vi rösten över blöjföretagens lotionfria och navelskyddande nyheter och forumens ”du drack väl inte en lättöl, ditt barn kommer dö?!?!”? Hur finns vi till för fler än för den som snart ska ta över hela meningen med våra liv?

Kalla mig pretto, men jag tror det är viktigt. Liksom. Så det så.

Och jag vill inte tappa det perspektivet i mitt nya liv av rabatterbjudanden. Påminn mig gärna. Det kommer behövas.

  • Matilda-olofsson

    Ett talande exempel på d du tar upp: vår bebis möttes först av barnmorskan och oss men direkt därefter välkomnades hon av en mössa med pamperslogga. Visst var den välbehövlig för vi hade ju inte kommit ihåg vikten av mössor till de nyfödda men det kändes lite kusligt att den första omsorgen mitt barn möter i världen kommer från ett gigantiskt företag med stora förhoppningar om vår familjs köpkraft. Som om BB var helt infiltrerat! Senare har jag sett i mitt generellt sett inte så köpstarka bostadsområde att en del mammor använder gratisbagen från libero söm skötväska. Ironiskt med tanke på motivet bakom gratissaker! Som ett ofrivilligt motstånd till alla söm lockar oss till konsumtion för vårt barns bästa! Så kan det gå i upp och ned vända världen:)

    • Josefine

      Ha ha mycket talande exempel… 
      Och de mammorna regerar! Jag önskar jag såg mer av det där vi bor nu. Men här får man verkligen slita för att medvetet stå emot. Jag tror att jag är så uppmärksam, men inser att jag är hur påverkbar som helst. Tröstar mig med att Johan faktiskt är lite bättre än jag på detta. Han påminner oftare om begagnat när jag vill ta den ”enkla vägen” och springa och köpa runt hörnet liksom. Det är jag tacksam för. 

  • Victoria Edwardsson

    Wow vad bra skrivet!!! 

    • Josefine

      Tack.

  • http://mattlo.se/ mattlo

    Fint att få läsa dina tankar!

  • Pingback: Det där med råden och integriteten — Josefine Arenius