Året som gick – lugnet i hjärtat

Jag har nog tänkt lite olika genom åren om det där med årskrönikor. Gillar tanken på att samla ihop året vid ett slut så här, utvärdera och fundera över vad som hände. Men tänker samtidigt att det ju är intressant mest bara för mig själv, kanske inte egentligen i bloggform alls. Men efter nån veckas paus här kan kan man ju kasta ur sig nåt i nån slags ketchupeffekt och så är det ju upp till dig om du vill läsa. Som alltid. Det blir ju sjukt egocentriskt liksom.

2012. Hur kommer året gå till historien i fru Arenius värld tro?

Kanske som ett mellanår, på nåt vis. Som en landningsbana. Och startsträcka. Samtidigt. Som en andningspaus. Ganska mycket limbo mellan det som var och det som kommer. Några saker stannar kvar.

 

Tron på att det går att förändra. De första månaderna av 2012 präglades mycket av den nya vänskapen med en kongolesisk, söndersliten familj som – i mitten av maj – kunde förenas igen. Jean Kabuidibuidi utvisades ur Sverige i kedjor, men kom tillbaka efter mängder av människors hårda slit. Det väckte mig på nåt vis. Jag har väl alltid haft nån slags idé om att jag har möjlighet att påverka min omgivning om jag går ihop med andra och bestämmer mig för det. Men plötsligt var det liksom så uppenbart. Jag har mött så många människor som blivit vänner och förebilder efter vägen. Som också visat vad det är att hålla kvar, vara trogen. När jag själv gick in i trötthetsdimman i somras så fanns de kvar och lägger fortfarande så mycket tid på att förändra de system som skapat galenskap som det som hände Jean. Och de finns kvar för en familj som fortfarande behöver dem. Jag längtar efter att få igen mer energi och ta nya tag. Jag vill aldrig släppa engagemanget för andra, det ger sån mersmak. Lär mig att hålla i det.

;

Stockholm som hemma. Började smaka på tanken redan under 2011 men först under 2012 det landat, tror jag. Jag åker HEM till Stockholm. I Stockholm är jag landad. Här är min närmaste familj, här är min församling. Här har vi köpt ett hem (gosh!), här kommer vårt barn vara född enligt passet. Jag gillar det. Mer och mer. Känslan av tillhörighet på en plats jag faktiskt lägger min tid på.

 

De offentliga samtalen. Jag har funderat mycket under året på det där med att lägga sig i. Efter en rejäl näsbränna efter en bloggpost jag skrev i somras som resulterade i ett samtal som tog mig hårdare än jag liksom fattat, tror jag, så klurar jag ännu oftare än förr på med vilket mandat jag tycker och tänker. Å ena sidan älskar jag att få vara en del av diskussioner, offentliga funderingar och samtal där vi hjälper varandra vidare. Å andra sidan kräver det sätt som de plattformar vi samtalar på är uppbyggda att vi är rätt mogna och genomtänkta i det vi gör. Twitter – med sina få tecken – kräver att vi väljer att tolka varandras tonläge på bästa möjliga vis, likaså med bloggandet, vilket jag försökt säga något om nån gång. Min upplevelse är att de som blir mest upprörda – och kanske också rör upp mest – är de som tror att allt skrivs i agg eller konfrontation. De som kanske fortfarande är rätt ovana vid den typ av offentliga samtal som sociala medier erbjuder. Medan vi som liksom hänger i de forumen mest hela tiden inte har så svårt för att tycka olika och komma igen. Några av mina stora relationella vinster under 2012 är människor som jag inte håller med jämnt – teologiskt eller ideologiskt – men som tar sig tid att samtala med mig. Det gör mig glad. Det utvecklar mig och tvingar mig att växa. Inte minst stannar några samtal om karismatik och ledarskap och så kvar. Tack, snälla ni som bollar med mig. Jag hoppas vi att vi – även under 2013 – får fortsätta våga vara transparenta och nyfikna i relation till varandra i de offentliga samtalen.

 

Att lära sig tvåsamheten. 2010 blev vi ihop. 2011 gifte vi oss. 2012 lärde jag mig att det är ok att han går in genom dörren hemma utan att knacka först. För jo. För mig är det ett lärande. Ett underbart roligt lärande i och för sig. Och kanske är jag envis som en åsna i mina försök att berätta för alla familjevurmande typer om att alla inte är lika, men jag tror att jag har en liten uppgift här. För en del av oss är övergången från ett bra liv till ett annat typ av bra liv. Tryggare och stabilare kanske. Men det behöver inte inneburit att det var dåligt förut liksom. Och det kan ta lite tid att lära om.

Misstolka mig inte. Jag älskar livet tillsammans med Johan. Min största rädsla – nu tydligare än nånsin – är att nåt skulle hända honom. Jag vet inte hur jag skulle plocka ihop delarna av mig igen. Men vägen dit, vägen från ett gott liv ensam som jag styrde över själv, till att lägga min tillit i någon annans händer, utmanade mig på sätt och vis. Och blev faktiskt svårare av att jag – av en del – förväntades bete mig som om jag gått i mål liksom. Jag fattade aldrig den grejen. Ett bröllop måste väl vara ett startskott, inte en målgång? Tacksam för fina människor runt mig som valt att lyssna istället för att berätta hur jag känner. Försöker försiktigt skriva om det där ibland, men vet inte riktigt hur man gör. Kan dock inte låta bli att tänka att det är viktigt. Att få tänka högt kring att vara både sitt lyckligaste nånsin och rätt förvirrad över hur nytt allt är. Utan att det behöver vara så himla pretto. Men att få landa. 2012 gav mig det. Och jag kan med stor innerlighet säga att jag älskar platsen jag fått landa på.

 

Integriteten och kontrollen. Starkt förknippat med det föregående förstås. Det här med integritet känns mer aktuellt än någonsin sen nätet mer och mer tagit över våra liv. Och jag grubblar mycket på det. Har lite olika åsikter om det än, till exempel, delar av min familj. Vad delar man och vad delar man inte? För mig inser jag att det mer och mer – på gott och ont – handlar om kontroll. Jag vill bestämma när jag delar vad. Jag vill att det ska vara mitt beslut. Och jag inser att för en del av dem som känner mig och hör mig klaga över de här grejerna så blir gränserna diffusa.

När vi berättade att vi skulle ha barn, till exempel, så gjorde vi det i en bloggpost. Det kan ju tyckas onödigt offentligt om man nu är en integritetsvaktare men för mig blev det liksom viktigare att vi fick säga det själva än att det började gå nån slags facebookrykte. Kalla mig fjantig, men jag har SÅ svårt för de där ”jag hörde från X att ni ska ha barn redan i januari och jag vill vara först med att gratulera här”. Det känns mest som nån slags tävling om vem som vet vad först. Och jag vill inte vara med i den. (Ni skulle höra mig trötta ut min make om hur jag vill stänga ner alla sidor vi har lagom till barndags.)

Samtidigt tror jag ju på det där med att diskutera högt. Och jag tror att det måste kunna gälla även det som är privat och svårt att tala om. De gånger jag fått mest spännande samtal i den här bloggen har varit när jag öppnat på locket om de där sakerna som rör våra nära relationer. Ensamhet, tvåsamhet, barn, kyrka, vänskaper. Och om det enda rådande får vara det som är happy preppy och pastellfärgat i alla lägen så blir det också galet. Samtidigt har jag svårt för alla råd som plötsligt kan dyka upp om det mest privata i mitt liv från folk jag aldrig mött liksom (har en massa halvfärdiga poster liggande om det där) om jag delar en tanke som rör, till exempel, föräldraskap eller familj.

Säg så här, för min egen del. Jag är nog mer genomtänkt än jag kanske verkar (hur jag nu verkar, vad vet jag?). Om ett namn nämns här – min makes, nån i min familjs eller en väns – så har jag skrivit, läst, låtit ligga, väntat ett tag, bett nån läsa och sen publicerat. Jag vill tro att det går att vara personlig, och fortfarande bevara sin integritet. Men jag trippar hela tiden på slak lina här. Utvärderar och tänker om. Vill att det ska bli rätt. Året har präglats en del av såna tankar.

 

Det stora bytet. Jag vet att jag är konstig (och för dig som inte relaterar till kyrka alls är detta total mumbojumbo). Jag hör min vän Eriks ord ringa i bakhuvudet; ”men Josefine, samfund handlar ju bara om vilka broschyrer som ligger i kyrkans entré, hur svårt kan det va?”. Men jag är en nörd. En samfundsnörd. Jag är uppvuxen i ett sammanhang som jag älskar. Som har format mig, gett mig så mycket, fostrat mig och utmanat mig. Gett mig möjligheter och hjälpt mig utvecklas. Jag är skyldig mitt Evangeliska Frikyrkan så mycket. Och 2012 var året jag lämnade. Och jag låg vaken på nätterna i somras och grät. Så nördig är jag.

Jag tror på att gå till något snarare än på att fly från något. Så var det med min flytt till Stockholm, så var det med att gifta sig, så är det med mycket i livet och jag tror det är sunt. Min flytt från EFK till Gemensam Framtid och ungdomsförbundet equmenia var också på det viset. Den var på tiden liksom. Jag och min man vill dela församlingsgemenskap och han är så pass offentlig och engagerad i GF-dammen att allt annat än medlemskap där känns oseriöst. Och jag tycker så mycket om mitt nya sammanhang. Tror massor på Lasse, Sofia, Olle och Ann-Sofie som leder det. Blir glad av alla människor jag lär känna. Peppar just nu på medarbetarkonferens nästa vecka som andra peppar på klassåterträffar. Jag växer in i GF och upplever att jag får förtroenden, relationer, utmaningar och uppgifter som liksom passar. Så väldigt glad och tacksam för det.

Samtidigt är det inget jag har så mycket ofärdiga bloggposter liggande om som det här bytet, inget jag har suddat och skrivit så mycket om som mitt avslut med EFK. Jag har så mycket tankar och funderingar kring EFK som organisation och rörelse. Om hur vägen vidare kan se ut. Tankar och idéer. Men från ledarhåll har man – till stor del – en teori om att samtal över sociala medier och bloggar inte är på riktigt och det är svårt att försöka föra ett samtal om det av ena parten upplevs vara på låtsas. Så jag får ge mig där. Som nåt slags moment 22. Och nu när jag inte längre är en formell del av det är det ju läge att släppa, men jag tycker det finns så mycket spännande att tänka kring. Självbild, identitet och framtid för en rörelse som kan få betyda så mycket och gör det så ofta.

Jag kommer alltid, alltid vara innerligt tacksam till EFK. Där har jag vuxit upp, haft en väldig massa anställningar och ansvar, fått vara med och forma en ungdomsrörelse. Jag har upplevt att jag har blivit lyssnad på och tagen på allvar när jag var väldigt, väldigt ung. Tack. Min tid där är en del av mitt dna jag inte vill vara utan.

Det stora bytet innebär i praktiken också att lämna min hemförsamling i Örebro där jag varit med hela mitt liv. Det har jag däremot en text liggande om som jag utan problem vill publicera. En enda lång hyllning liksom. Den får dyka upp snart.

 

De roliga jobben. Det här med egen firma är ju skoj. Och praktiskt. Men när equmenias generalsekreterare ringde och erbjöd jobb i en organisation som jag hört så galet mycket skryt och gott om de senaste åren var det för svårt att säga nej. Och att jobba 60% av min tid där har varit klockrent. Vill ni ha goda exempel på en kompetent och engagerad personalgrupp ska ni springa till ekumeniska centret i Alvik och ta hissen till tredje våningen. Det känns ibland som att jag klivit in i en grupp elitidrottare med min korpentischa på liksom. Så glad för allt jag får lära mig.

Jobbet som regionsamordnare för Världens Barn ramlade liksom över mig som en kul och viktig utmaning. Och det är en så bra och genomtänkt organisation. En ära att få vara en del av den ett tag. Att få möta alla engagerade och passionerade ideella. Dessvärre kommer mitt jobb där för alltid – i min egen värld – vara färgat av hur trött jag var och hur mycket det gick ut över saker jag ville göra. Lagom till jag piggnade till var uppdraget slut liksom. Så revanschsugen där. Ska se till att lämna över klokt till min efterträdare så nästa människa på posten kan göra en strålande insats.

Och jobben i min egen firma fortsätter att utmana och driva mig. Så glad över att få göra roliga jobb och ha betalt för det. Mötet med Sveriges kyrkoledare och en massa förskolechefer toppar utmaningslistan i år. Men det är ändå samma visa jämnt. Inget slår mötet med ungdomsledarna. Inget. Du som är med i en församling – när berättade du senast för era ungdomsledare hur viktiga de är?

;

Den stora tröttheten. Mer än nåt annat, tror jag, kommer 2012 gå till historien som året då jag talade om sömn. Det började vid Kyrkokonferensen i Linköping i våras. Ringde Johan knappt innan den börjat med tårarna rinnande och sa att jag var för trött för att jobba och jag fattade inte varför (ett par dagar in i ett sånt jobb känns sen trötthet ganska självklart, somnar oftast över nåt bord när en sån helg är avslutad). Sen fattade vi varför. Och sen ville jag bara sova i tre månader. Sov, sov och sov. Sen var jag ok några veckor. Sen kom sömnbristen. Och så sov jag inte alls på ett par månader. Låg vaken och stirrade i taket. Och tjatade om sömn. Nu har det vänt. Rätt så bra. Sover flera nätter i veckan faktiskt. Som en seger varje morgon. Men oj, vad mina tankar varit ockuperade av att få sova. Gissar att det inte kommer förändras på ett tag.

Den ende sorgen med tröttheten är väl att jag aldrig varit så osocial som det sista halvåret. Det har liksom drabbat alla lika, det är väl den enda trösten. Den närmaste av vänner har jag inte pratat i telefon med ens på månader och min egen mor möts oftast av ett halvvresigt ”jag är trött” i luren. Johan har drabbats av förståelig rastlöshet och jag har ställt in sak på sak. Det ständiga dåliga samvetet min sociala inkapacitet inneburit kommer vara en halvsur eftersmak av året.

 

Den stora förändringen. Den hör ju inte till 2012 egentligen. Men när jag ser mig om i den här lägenheten just nu, eller bara försöker släppa tanken en stund för att bli påmind av ett bokstavligt slag i magen, så är det ändå en sån uppenbar del av året. Vi ska bli tre, är tanken. Och vårt lilla vardagsrum börjar vara helt belamrat av grejer. Vagndelar, skötbord och bärsele. Konstigt. Mer än konstigt. Och jag har liksom inget mer att säga om det. Vi vet inte mer än. Kan inte föreställa oss. Har ingen aning. Tackar så ofta Gud för det vi får ha, för att allt ser bra ut. Pratar mer och mer om att det närmar sig. Men mer än så? Det får 2013 ta hand om.

 

Tja… Så är det väl med det. Året som gick. Och när jag försöker se tillbaka på det och samla ihop det så känns det som att det kännetecknas av ett stort lugn. Nån slags, ”just, så här ska livet vara just nu”. Jag gillar det. Och året som ligger framför präglas av så mycket jag inte vet om. Insåg i morse när jag vaknade att jag har tio arbetsdagar kvar. På 2013. Nåja, det är inte helt sant, lite ska jag jobba framåt våren, men på det stora hela. Året har just börjat och om allt går som det ska, så ska jag liksom inte vara med. Det är coolt.

Som sagt, tror ingen läst så här långt, var mest en publicerad sammanfattning för mig själv. Men jag inser igen när jag läser tillbaka i gamla poster hur bra jag får ha det. Tack alla ni som är en del av det. Tack du som läser och kommenterar och fundera ihop med mig. Tack alla ni som bryr er om mig och oss. TACK.

  • Bertil Carlzon

    Intressant att få läsa och ta del av dina tankar. Jag har också ett 2012 som inneburit en hel del nya värderingar i möten med bl.a ”tilltuffsade” människor. Det berikar och ger energi.
    Lycka till framöver.
    /Bertil 

    • Josefine

      Tack Bertil!! Jag följer ditt arbete med HTH med intresse på FB. Visst är det gott när man får vara med i ett sammanhang som ger nåt större för flera?

      Guds välsignelse över er i det nya året!
      Kram

  • Staffan

    Förlåt om jag stör men 2012 var också det året då jag via #frikyrka hittade din och ett par andra bloggar med kristen förankring och därigenom fick ett visst hopp om att det kanske finns kristna som inte är inskränkta och intoleranta. Jag kanske inte håller med om allt och är heller inte intresserad av allt du skriver men jag läser det i alla fall med behållning. Det ger något positivt. Men jag är rädd att ni goda exempel dock är rätt få och om det finns flera sådana goda exempel hopklumpade i ex en församling så är dessa antagligen ännu färre och om de ens finns så är de definitivt inte belägna inom geografiskt räckhåll. För 2012 var också året då jag vågade närma mig kyrkan igen men upptäckte att det fortfarande var lika illa som när jag lämnade. Om det har hänt saker de senaste åren i en förbättrad riktning så är jag rädd att det inte är särskilt mycket. Några andra bloggare/debattörer bekräftar tyvärr min negativa bild. Jag blir rädd när jag läser vad en del skriver och tänker/tycker.
     
    Uppfatta det inte som kritik men du har en oerhört priviligierad situation och kanske därför uppfattar frikyrkan annorlunda än exempelvis jag. Du står tryggt stabil i den med nätverk, kontakter, du får jobberbjudanden och blir efterfrågad för din kompetens. Lite av det som antagligen är de främsta mänskliga drivkrafterna, att känna sig bekräftad och accepterad. Det är tyvärr inte alla förunnat. Jag är helt övertygad att det finns många som både skulle vilja och kunna hjälpa kyrkan och samtidigt få känna sig bekräftade bara genom att bli sedda. En win-win-stiuation. Så jag hoppas att du inför 2013, åtminstone till viss del, kan använda din position i frikyrkosverige till att förmå kyrkor och kristna att börja såväl efterfråga som lyssna även till dem som av olika skäl uppfattas konstiga, har obekväma åsikter eller intressen eller bara inte lyckas tro lika mycket som alla andra. Och inte avfärda dem som mindre vetande eller obehagliga alternativt ointressanta.
     
    God fortsättning!

    • Josefine

      Staffan!

      Jag har uppskattat dina kommentarer och tankar under året, fortsätt gärna! 

      Samtidigt drabbas jag av nån slags känsla av maktlöshet. Betvivlar inte en sekund att du har rätt, att de här sammanhangen av dåliga erfarenheter och exempel finns på många platser fortfarande. Men jag undrar så hur vi kan ta oss vidare från det? Hur vi kan skärpa oss – vi som finns i kyrkan – men kanske också ibland hur den som är utanför kan ges möjlighet att tänka gott om, se med goda glasögon. För ibland kanske människor inte menar illa? Men det blir fel ändå och det bör man få veta, så man kan ändra sig. 

      Jag tror du har helt rätt om nätverk och förutsättningar. Jag har själv haft nån slags tur av att vara på rätt plats nu och då. Ochj ag har väl också lärt mig att hantera smällar genom livet som de flesta andra. 

      Tack för den beskrivning du ger av mig, den gör mig glad. Jag vill leva upp till den, ta den utmaning du ger mig på allvar. Jag drömmer om en kyrka där alla känner sig välkomna, använda och sedda. 

      Önskar dig allt allt gott!
      Josefine

      • Staffan

        Känn inte maktlöshet, du har ju faktiskt access till makten! På ett helt annat sätt än den genomsnittlige församlingsmedlemmen och den som befinner sig utanför.

        Känn det inte heller som ett olösligt problem. Jag tror faktiskt inte att det behöver vara så svårt. Även om själva visionen, den om en kyrka där alla kan känna sig välkomna, (något jag delar) i realiteten sannolikt ligger långt borta. Men om en förändring i den riktningen ändå skall kunna komma till stånd måste de första stegen börja tas och det behöver inte vara så svårt. Det handlar som jag ser det om att ”ledningen” (oavsett var den finns) börjar ta frågan på allvar och faktiskt efterfrågar erfarenheter och även lyssnar till de som har synpunkter. Utan att ha skygglappar för svaren. Och just det är inte svårare än att börja prata med dem utanför, de som lämnat, glidit iväg eller finns i församlingarnas periferi.

        Ni (här förstått som opinionsbildare och ledargestalter i kyrkor och samfund) känner säkert till ett flertal sådana personer i era respektive sammanhang utan att behöva anstränga er särskilt mycket. Ring. Hör efter hur de mår. Kräv dem inte på svar och undvik varför som första fråga. Respektera att alla inte vill prata men om någon gör det så låt dem prata till punkt. Till punkt, kan inte nog betonas, det viktigaste kommer oftast efter att samtalet verkar tagit slut. Och ta med er det ni hört, erfarenheterna till ledningsmötena och fundera vidare vad ni gör med den nyvunna kunskapen. Det är en bra början.

        Min upplevelse från utsidan är att om samtalet i nuläget ens förs så förs det isåfall internt i en sluten krets. Så min uppmaning är: sitt inte kvar i era kyrkor och samfund och tro er veta och förstå vad det är som gör att folk inte känner sig välkomna. Det gör ni först när ni börjat prata med dem. Dem alltså. Pluralis. Inte bara en perifer församlingsmedlem eller avhoppare. Flera. Det är väsentligt. Det är sällan två som delar exakt samma upplevelser.

        Sen kan detta iofs just nu vara en mer lämplig uppgift för alla dina kollegor med tanke på vad jag förstått om förestående baranfödande. Men såsom varandes en person med access till ”det styrande skiktet” (tycker inte om benämningen men jag hoppas du förstår vad jag menar) så borde det vara en smal sak att börja uppmana dina kollegor att arbeta i den riktningen.

        Återigen, förlåt att det kanske blev lite många ord men på mitt eget lilla sätt vill jag ändå kunna påverka i en positiv riktning.