Har du nånsin känslan av att ha blivit lurad?

Jag fick en hel del reaktioner när jag skrev om ungdomsledare som Sveriges viktigaste människor häromdagen. En av de som reagerade var min kompis Pelle Lindvall, själv gammal ungdomsledare och nu ofta synlig i alla möjliga sammanhang som, bland annat, talkshowvärd och sånt. 

Han kom med en massa kloka tankar på twitter och jag bad honom skriva ett gästinlägg hit till bloggen. Han skrev två. Det första är så vackert och mitt i prick att det stockar sig i halsen på mig. Det andra – för att han tyckte han var väl personlig i det första kanske – är mer i punktform. Jag frågade om jag fick publicera båda. Det fick jag. Så här är det första.

Jag tror att Pelle är något väldigt, väldigt viktigt på spåren. Och vi är ett gäng som skrikit om det här i några år nu. Det är dags för oss som möter unga ledare att på riktigt ta deras parti, ställa oss upp och kräva deras rätt och omsorg. Om vi nu menar allvar med att de är viktiga. Att de gör skillnad. Att vi är beroende av dem. Vill du vara med?

Tack Pelle för ditt hjärtas tankar!

 

 

”Ever had the feeling you’ve been cheated?” Det är januari 1978. Platsen är konsertlokalen Winterland Ballroom i San Francisco. Orden är John Lydons, mer känd som Johnny Rotten, sångare i punkbandet Sex Pistols som skulle splittras en halv refräng senare. Jag tänker på honom ibland.

Han var en av frontfigurerna för den punkrörelse som hade exploderat nåt år tidigare och förändrat villkoren för populärkulturen för ett par decennier framöver. Kids över hela världen färgade håret och skaffade sig en egen röst. Johnny, Sid Vicious och de andra hade vänt världen upp och ner och blivit hjältar på köpet. Ändå sammanfattar Johnny sin karriär såhär. Har du nånsin haft känslan att du blivit lurad?

Jag gick bibelskola med en slags ungdomsledarinriktning 2006-2007. I min klass var det sedan ett rekordantal som gick ut och började arbeta i församlingar som just ungdomsledare. Vi hade fått gott om kött på benen på bibelskolan. Vi hade fått gedigen bibelundervisning, vi hade fått gott om tillfällen till praktik, vi hade fått drömma om vad församlingen skulle kunna bli och vi hade lärt oss alla knep för att bli långvariga i tjänsten. ”Om man ska springa ett maratonlopp så måste man träna för ett maratonlopp” sa de. Ingen av oss jobbar som ungdomsledare idag. Flera av oss tillhör inte ens en församling. Och det är det som är det riktigt skrämmande. Var tog ni vägen allihop?

Det finns några enkla svar. Sen finns det ett par svåra också. De enkla svaren skulle kunna vara att pressen, stressen och ensamheten i ungdomsledaryrket brände ut några av oss. Eller att uppbackningen från församlingen var så dålig att vi helt enkelt inte orkade bära så mycket på våra axlar längre. Eller att lönen var så dålig. Eller att vi inte kände oss uppskattade. Eller alltihop på samma gång. Alla de här problemen är lättidentifierade och lättlösta. Ni som lever nära en ungdomsledare: Se till att de har det som de behöver. Andligt, materiellt och själsligt. Problem solved.

De svåra svaren är… svårare. Jag undrar vad som händer med en människa som ger sig själv till en uppgift på det sättet som många ungdomsledare gör. Som låter sitt hjärta klappa mer för någon annan, en församling eller en ungdomsgrupp, än för att det måste slå. Som börjar drömma nån annans drömmar för att ens egna ser så små ut i jämförelse. Som sätter sig själv åt sidan för att stå i centrum helt tom på allt utom Gud. Som vinner hela världen för Kristus men förlorar sig själv. För det är ju trots allt det som är idealet. Med vad ska hon köpa tillbaka sitt liv? som Jesus skulle ha sagt. (Mark 8:36)

Jag tror att flera av oss som klivit ur rollen som ungdomsledare märker att det som finns kvar efteråt är tomhet. Som efter att ett tomtebloss brunnit ut. Av det man en gång var finns inget kvar och det man blivit är det ingen som efterfrågar längre.

Så vad gör man då? Mitt allra mest konkreta förslag är, förutom att vi tar tag i de ”lätta frågorna” (lön, arbetstid, arbetsledning osv.) är att vi tar hand om de som kliver av sina roller. Jag tänker mig ett möte med alla ungdomsledare som slutat under året under tidig höst där vi får möta dem personligen. Och det uppdraget är tredelat. Vi behöver, som kyrka:

  1. Tacka dem för deras arbete.
  2. Låta deras erfarenheter påverka vårt sätt att leva som församling.
  3. Hjälpa dem vidare med vad som är nästa steg i deras vandring med Gud.

Den slit- och slängkultur som kyrkan har präglats av hittills är ohållbar. De här människorna som ger av sina liv för Guds verk måste vårdas. Annars är risken att nästa kull ungdomsledare slutar på samma sätt som vi gjorde. Som Johnny Rotten, Sid Vicious, jag och min bibelskoleklass. Att de fick vara med och vända upp och ner på världen men går därifrån med en känsla av att ha blivit lurade.

 

Foto: equmenia

  • Caesar

    Lite ungefär precis det jag upplevde, det sorgliga är att jag vet inte om jag ens kan kalla mig troende längre, och jag drar mig lite för att ens besöka en församling

    • JosefineA

      Caesar! Du är inte ensam om den upplevelsen, det vet jag. Hoppas bra människor kommer i din väg som ger dig förtroendet för församlingen tillbaka. 
      Och må vi inte låta fler hamna i det du beskriver. Din tro är viktig, dina tankar är viktiga. Tack för att du delar med dig!

  • Helen Å

    Jag funderar på hur stor roll förväntningar spelar. I ”frikyrkan” känns det som att ungdomsledarrollen är ett tillfälligt uppdrag på väg mot andra uppdrag/utbildningar/whatever. Detta ”vet” alla. Så är det, bara.

    Det känns som att i Svenska kyrkan, där jag också arbetat, räknar man mera med ungdomsledare som ”ett riktigt jobb”, om man får uttrycka sig så. Och folk stannar. I mycket högre utsträckning än i frikyrkan. Beror det på att man förväntar sig att folk ska vara kvar och därmed tar hand om dem på ett hållbarare sätt, sas?

  • Pingback: det här med att vara ung och ledare | yosofine

  • Maria

    Jag får både en tår i ögat och en klump i halsen. 

    Har många gånger tänkt att jag skulle vilja samla dessa sk brända ”unga” människor som har gett allt och fått så lite tillbaka så t.o.m tron som en gång var det som drev är på gränsen till att gå förlorad. Vad gör vi som finns runt omkring ungdomsledaren när vi bemöter ungdomsledarrollen/uppgiften på ett sätt som tyvärr ofta till slut resulterar i en ganska sorglig (om ibland destruktiv) gudsbild? Kan det vara så att vi ska öka åldersskillnaden lite mellan ungdom och ungdomsledare? Om jag hade varit ungdomsledare när jag var 20-25 hade jag troligtvis också förlorat tron. Att stå emot/ta emot press, förväntningar, missnöje, stor tacksamhet, tilltal, böneämnen, nödrop (…) från föräldrar och församling när man själv står mitt i en ålder då livet ofta byter riktning och skepnad kan väl rätt så lätt leda till en känsla av otillräcklighet. Och hur vi mår och livsprocesser vet vi ju lägger en viss grund till vår gudsbild. Om jag varken är tillräcklig inför församling eller Gud så är det väl inte så långt borta att tron avviker. Nu skriver jag bara vad jag tänker och tror. Men jag skulle vilja höra fler förklara vad det är som gör att tron är på väg bort efter en tid som ungdomsledare.
    Och tack Pelle för dina tre punkter: viktigt och sant.    

    • JosefineA

      Så sjukt viktiga tankar. Tror att det där med ålder mellan ledare/ deltagare är en väldigt viktig del. Man förväntas leda andra utan stöd innan man ens landat i de stora stråken själv.

      Skriv nåt Maria! Jag publicerar. Och tänk om vi kunde få ihop samlingen du talar om!

  • Karin

    I min församling tror jag ungdomsledarna får en för stor börda från början. Jag tror en nyckel kan vara att det finns en ungdomspastor som på riktigt har hand om ungdomsarbetet så att ungdomsledaren får tid att växa in i sin roll, och inte få allt ansvar på en gång. Hela ungdomsarbetet kan inte hänga på att ungdomsledaren fungerar. För om det blir fel eller för svårt, då faller mycket. Och att ta tillbaka ungdomarna är ett mycket större arbete än att behålla dem. Genom att jobba nära o tillsammans med en pastor tror jag bördan lättar och ungdomsledaren kan få tid o själv utvecklas och fyllas på utan att arbetet ”faller”. Långsiktigt arbete med ungdomarna i församlingen – det tror jag vi ofta glömmer, men det är ju så viktigt!!

    • Maria Lundgren80

      Här tror jag du närmar dig en viktig nyans. Ibland kan jag bli riktigt rädd när ungdomar blir som produkter vi ska kunna visa upp både föräldrar och församling – ”se så bra vi har uppfostrat dom, så djupa de har blivit, så roliga gudstjänster de kan göra, så bra lovsångsteam vi kan bygga på ungdomarna…och så många ungdomar vi har!…” Men var är relationen med den växande människan i detta? Precis…det kan vara svårt att slå följe med en människa men det är svårare att återupprätta en brusten relation.

  • Emma

    Mitt  i prick. På det där smärtsamma – men ändå befriande viset. Tack! 

  • JosefineA

    Hjälp vilka viktiga kommentarer ni skriver!! Tack för att ni är med och tänker. Har tänkt så många år att vi måste göra nåt här. Tror det är hög tid. 

  • Helena

    Det är tyvärr inte enbart ungdomsledare som behandlas illa, utan även pastorer. Man ger allt, vill tjäna Gud, församlingen och göra världen lite bättre, men får ingen omsorg, vänskap, vettig lön, eller något annat tillbaka. Bara känslan av att bli utnyttjad och sedan totalt ignorerad. Själv fick jag en livshotande sjukdom, opererades och låg mycket på sjukhus, men ingen i församlingen brydde sig. För att vara ärlig så var det inga andra pastorer eller präster som brydde sig heller…

    • JosefineA

      Det låter fasansfullt HElena! Jag hoppas verkligen inte att det är så det ser ut på många platser. Och att du fått hjälp och stöd efter vägen på andra sätt. Tack för ditt modiga sätt att kommentera!!

  • Daniel Wendefors

    Vet inte om Jesu ord om att vinna hela världen innebär ”för kristus”. Paulus säger att han gladeligen skulle ge upp sitt eget hopp om frälsning om det kunde rädda hans judiska bröder. Men ändå tanken är bra! Håller helt med i mycket. För mig blir det en fråga om förväntningar. Mina egna och andras på mig. Mina ideal kontra verklighet. Viljan, kontra andefattigheten.
    Jag tror att vi som kyrka behöver erövra något av vad sann efterföljelse är, det räcker inte att genom konferenser och vältaliga idealister blåsa upp en generation för Jesus och sedan tro att de ska flyga. Luften går ur. Vi behöver exempel att följa, gemenskap i värme och närhet, transparens i vår livshållning, nåd och sanning – bekännelse och förlåtelse.
    Kraven kan också vara orimliga. I stället för att leva i landet som flödar av mjölk och honung blir vi den eviga mjölkkon som ska leverera, ”vi har ju betalt för det???”. Var flödar strömmen av levande vatten där törsten släcks? Hur får man som ung vuxen ordning på sitt liv när man själv på egen hand förväntas klara sin personliga andakt, det teologiska studiet, brinna i anden och samtidigt ha ett gott privat/profant liv?
    Dessa utmaningar gäller för kristna i stort, men extra tydliga blir de för dem som slängs in i kyrkan på heltid.
    Som ungdomsledare/anställd i kyrkan bärs man ofta av församlingens böner, (men vad hjälper det om du säger ”gå i frid” ”var välsignad” om du inte ger vad kroppen behöver?)

  • Anders

    Bra skrivet Pelle, som alltid när du sticker ut hakan. Det är jättebra att ungdomsledarna är väl förberedda när de går ut i sina tjänster men vi kanske också borde se till att församligarna är bättre rustade att ta emot unga medarbetare. Utan stöd och (arbets)ledning värd namnet spelar det inte så stor roll hur påläst och taggad man är från bibelskolan. Det kan vara ganska brutalt att kastas ut i verkligheten. Kanske borde styrelse och pastorer skickas på utbildning innan man får ta emot en ung entusiastisk medarbetare.

  • Gustav Gillsjö

    Jag tror problemet även finns utanför ungdomsledaryrket. Ungdomar som tar ansvar i kyrkan på olika sätt får lätt en förväntan på sig att alltid tacka ja och kör tills all glöd svalnat. Vems uppgift borde det vara att se dessa ungdomar och att hålla lågan vi liv?

  • Pelle Lindvall

    Så otroligt mycket bra kommentarer här. Om mitt inlägg var lite sorgfyllt så ger det mig ett enormt hopp att läsa alla era tankar. Jag tror verkligen vi kan göra nåt bra av det här! 🙂 Fortsätt tänk, reagera och utmana i lokala sammanhang! 🙂

  • Knut-bertil Nystrom

    Fantastiskt bra skrivet
    Knut Bertil Nyström

  • Pingback: Fel fokus eller felfokus? « Den tvivlande agnostikern

  • http://www.iliina.blogspot.com/ Elina Sjulsson

    Jag jobbar själv som ungdomsledare i en församling sedan några månader tillbaka, och jag har världens bästa jobb och en jättefin församling. Dock tror jag att det är en fara när det all församlingens verksamhet ska hänga på anställda. Då skapas det en passivitet hos församlingsmedlemmarna och jättetunga bördor för pastorer och ungdomsledare, och andra anställda med. Vi måste hjälpas åt! En frisk församling är en församling där människor fungerar i sina gåvor. Jag som ungdomsledare ska inte göra allt ÅT ungdomarna, jag ska lära och träna dom att göra själva så att de blir en del av en fungerande församling och inte bara åskådare som kommer till kyrkan på söndagen och lyssnar på predikan. Vi behöver bli bättre på att hjälpas åt och ta ansvar tillsammans. 

  • Hanna

    Tack för ett underbart inlägg! Och det känns så skönt att veta att jag inte är ensam. Att det inte bara är jag som ofta känner mig som någon slit-och-släng grej, att det inte bara är jag som springer tills jag nästan stupar. Och alla ni som skrivit de fina kommentarerna – TACK!!! Det vore så underbart, och det är min bön, att Sveriges församlingar skulle vakna upp och börja ta hand om sina ungdomar bättre. Det skulle göra underverk för Guds rike i Sverige! Amen!

  • http://www.ingemarolsson.se/ Ingemar Olsson

    Vadå ”lurad”? Vem har sagt att en uppgift varar för evigt … eller på samma sätt ? Jag hoppas att både du och dina kompisar fortfarande betyder mycket ( kanske mer! ) för världen / Guds rike idag! 
    Den gamla typen av ”frikyrka” måste förresten bli ”ny”, mer angelägen … bli den FOLKKYRKA som den borde vara. Så ”vanligt” folk känner sej välkomna, blir sedda, uppskattade,  engagerade, peppade …