När livet blir skört

På tal om att sova dåligt. Man får ju liksom hitta på saker att roa sig med. Hela mobilen känns liksom färdigläst efter ett tag och det tar emot att tända lampan och börja läsa.

Blir ofta liggandes stirrandes på det där ansiktet bredvid mig. Lär mig konturerna utantill. Drar fingrarna över kindbenen, näsryggen, pannan. Försiktigt, så det inte märks. Ständigt lite avundsjuk över att nån alldeles bredvid sover utan problem.

Jag har alltid tyckt om att leva. Gillat konceptet. Gjort så mycket jag tycker jag kan utav det. Upplevt en massa saker. Tagit chanser och möjligheter som kommit i min väg. Jag har alltid levt nära min familj som jag älskar innerligt och alltid burit på en ängslan att något ska hända någon av dem.

Men jag har också alltid tyckt att det är ok at ta livet ganska lättvindigt. Om nåt skulle hända mig så skulle det lösa sig på nåt vis. Det vore ju trist för mina föräldrar att förlora ett barn och en massa praktiskt att ta tag i och sånt förstås. Men jag har alltid haft ganska kass självförtroende just när det kommer till att tro att jag förändrar tillvaron för folk. Det är inget bekräftlsefiske, jag har helt enkelt mest tänkt krasst att livet för folk nog skulle gå vidare om jag inte fanns.

Nu är livet på något vis plötsligt ett annat. Inte nog med att jag delar en massa ansvar och ekonomi och sånt med en annan människa (och att bådas våra signaturer står på ett kontrakt för en lägenhet som kostar väldigt, väldigt många pengar). Vi har liksom gjort en ny människa ihop. Hur sjukt är inte det?! Omöjligt att ta in.

Och plötsligt är livet skört. Plötsligt räknas saker på ett helt nytt vis. Plötsligt äter jag grönsaker. Plötsligt hör jag mig själv ställa in saker för att jag kort och gott behöver prioritera mig och mitt. Jag är så ambivalent till hela grejen. Å ena sidan njuter jag av varje sekund. Av ett sammanhang. Av en liten, liten plats som är liksom vår att forma och besluta saker om. Å andra sidan gör det mig lite galen. Jag tycker inte om att mer och mer fokuseras kring mindre och mindre cirklar. Och jag tycker inte om den ständiga ängslan jag plötsligt bär i mig. Ängslig för allt. Livet var på sätt och vis så mycket lättare när det handlade om bara mig. Mig var jag sällan så orolig för.

Min ängslighet är i grunden djupt egoistisk, inser jag. När Johan för ett par månader sen åkte till Kanada för att leka cowboy med sin lillebror på en farm såg jag gång på gång framför mig hur han trillade av en häst nånstans ut på nåt fält och kom hem som ett paket eller – än värre – i ett paket. Och mina fingrar ville inte messa ”var rädd om dig” utan ”våga inte göra nåt dumt nu, tro inte att jag gör hela den här grejen själv, du har satt mig i det här nu kommer du hem och reder ut det”. Jag är en så charmig fru.

Livet blir skört. Det är nåt väldigt, väldigt vackert i det. Att tvingas inse att allt inte är upp till mig längre. Inte ens bara upp till mig och den Gud i vars händer jag lagt mitt liv. Det är liksom fler inblandade. Och det stör mig. Retar mig på nåt vis. För jag vill ha kontroll. Det är min grej. Samtidigt är det något så djupt befriande i att få vila i någon annans idé och tanke. Vara en del av någon annans planering.

Hörde en forskare på tv för nån vecka sen som sa att vi i Skandinavien fostras hela livet till att vara oberoende individualister. Problemet är bara att tvåsamhet kräver beroende för att fungera. Och när vi ställs inför det så vet vi inte hur man gör, för vi är tränade att hålla människor ifrån oss. Så då får vi slita så mycket med oss själva. Låter som att det ligger nåt i det.

“You whether love and lose your innocence”, sjunger Jars of Clay I en av mina favvolåtar. Det går inte att både älska och behålla kontrollen på nåt vis. Så då står jag här. Med livet skört. Liggandes vaken på nätterna, med fingret strykandes över vackra ögonlock. Och jag lär mig tycka om det. Lite motvilligt. Väldigt förundrat. Tacksam som få.

  • Per

    Vilken fin berättelse om både ditt liv och livet som sådant.

    ”Jag har alltid tyckt om att leva. Gillat konceptet.”

    En härlig skapelseteologisk bekännelse!

    • JosefineA

      Ha ha lite skapelseteologi är ju vackert att få in.
      Tack, Per. Din uppmuntran värmer så mycket. Det är en förmån att liksom få tänka högt om livet med människor som väljer att bry sig.

  • Linda

    Vackert. Men du, cirklarna blir inte snävare. Det blir helt andra cirklar istället, som rymmer mycket mer än du kan ana. Jag trodde jag visste efter ettans ankomst. Sen kom tvåan och cirklarna rubbades igen. Till något mycket bättre.
    Att man kan älska något så litet så mycket övergår allt förnuft.
    Men visst är framtiden fruktansvärt skrämmande. Och alldeles underbar. 🙂

    • JosefineA

      Jag vet bara just nu. Och just nu blir mina cirklar i allra högsta grad snävare. Sen förstår jag att saker förändras. Men den enda utgångspunkt jag kan ha är nu. Och just nu är det mycket jag inte gör som jag vill göra. Där mina tankar är. Sen får resten lösa sig med tiden. Det har jag allt förtroende för att det gör.

      Det är det fina med livet.

  • Karin

    Så vackert!
    Jag ligger ofta vaken (av andra orsaker dock) och känner igen mig. Trodde aldrig jag skulle älska så förbehållslöst.
    Att lita på någon annan, att våga vara beroende, det är stort.

    Hoppas du kommer att hitta cirklar som du trivs i, i det nya livet. Jag tror du kommer att gilla det. Världen är så häftig via barns ögon. 😉

  • Pingback: Året som gick – lugnet i hjärtat — Josefine Arenius