Lägg av!

Ett sånt där inlägg som jag är fullt medveten om att jag skriver även till mig själv. Fullt medveten, tro mig. Långt blir det också.

En norsk tidning hörde av sig för nån vecka sedan och undrade om de fick publicera ett av mina blogginlägg. Sånt är ju trevligt så det fick de. Visade sig att det var DETTA de hade fallit för. Jag får vara lite upprörd på norska, helt enkelt. Men det mesta låter väl trivsamt på norska.

Men det gjorde ämnet aktuellt för mig igen. Vi som är kyrka tillsammans måste sluta berätta hur alla andra är! Vi måste sluta misstro folk. Vi måste sluta tro att vi vet bäst och sitter inne med sanningen.

Exempel från BARA senaste veckan:

Samfund emellan: Satt i ett möte häromkvällen där en inbiten – mycket trevlig – missionare berättade för mig hur pingstvänner är. Framförallt hur de använder begreppet ”Guds rike” som skrämselsnack om den yttersta tiden och armageddon. Bet ihop en stund men frågade sen vilka pingstvänner han hade mött. Visade sig nog att mötena var begränsade och rätt långt bak i tiden. Men åsikten låg kvar ändå, och jag fick inte känslan att den kommer omprövas.

På fikat på jobbet för ett par dagar sen berättade nån om hur EFK är eftersom en vän som förut var med i Livets Ord nu hittat hem i EFK och därför är EFK som Livets Ord (som vi kan ha full kunskap om oavsett om vi varit där eller inte).

Exemplen kan bli många. Visst är våra samfund olika och har olika kultur. Visst finns det generella bilder att tala utifrån. Men när utmanade du dina bilder senast? Om du VET att man beter sig på ett visst – och för dig förkastligt – sätt nånstans så red ut det. Men om dina fördomar går på slentrian och bekvämlighet; Lägg av!

Kvinnor och män: Vid en lunch för nån dag sen berättade någon om en manlig chef med riktigt taskigt kropssspråk (armarna i kors, frånvarande blick, ni vet…). Snabbt som bara den replikerade en av kvinnorna; ”Härskarteknik!”. Säkert sant. Jag tycker inte heller det är snyggt. Men om det är nåt jag är trött på så är det ”härskarteknik-kortet” som kvinnor i min omgivning spelar varje gång man inte gillar något en man har gjort. (Ska sägas med tydlighet att vi fick ett väldigt spännande och fruktbart samtal vid bordet så ingen skugga på nån av kvinnorna som deltog.)

Säg ifrån. Garva åt killen i fråga. Fråga vad han menar. Men i det sammanhang jag finns just nu så finns det en sak som gör betydligt mer skraj än män med armarna i kors. Och det är grupper av kvinnor som sitter och pekar på männen och talar sinsemellan om vad de gör fel. Man talar om förtryck. Ojämnvikt. Dolda maktstrukturer. Men aldrig MED männen. Bara tisslandes och tasslandes vid sina bord. Hur ska jag kunna ändra mig om ingen pratar med mig?

Och kanske – bara kanske – att vi kan välja glasögon ibland? Menar inte att någon ska behöva uppleva sig förtryckt, det är alltid den med makts ansvar att sköta sig. Men ibland spelar vi det där kortet så fort att människor inte får en chans att förklara sig eller ens förstå hur det uppfattas. Kan vi tolka varandra vänligare? Kan vi kvinnor sluta bestämma oss för att män är drägg och faktiskt ta samtalen? Prata med varandra. Sluta snacka skit bakom ryggen. Och fixar vi inte det så; Lägg av!

Konservativ och liberal: Dessa trötta uttryck. Gång efter gång läser jag inlägg från pastorer som ska berätta hur fel andra har. Som skrattar på sociala medier över hur lågt de andra har sjunkit och som får medhåll från sina gelikar. I samtal beundrar jag de där som lyckas hålla konversationerna levande, som ställer frågor, vrider och vänder på även när domarna blir stenhårda. På Stefan Swärds blogg just nu (Och det är inte Stefans fel, jag avundas honom inte detta, även om jag inte delar hans sätt att argumentera) kastas det glåpord, domar och förbannelser som aldrig förr över olika bibelsyn. Det är tragiskt. När kloka argument tryter anklagar man andra för att vara karriärlystna och vägra lyssna in den helige ande.

Frizonfestivalen har – för att nämna något – seminarier om bön, bön dygnet runt, ett helt tält dit man kan gå och be om helande, förbönstjänst, samtalstjänst, bikt, lovsång på mängder av vis och förebedjare specifikt för ledningen. Ändå har jag mött grupper av ledare som menar att frizon tappat sin andliga gnista. På frågan om när man var där senast har jag fått svaret; ”jag har inte varit där men jag hör mig för”. Hjälp. Ta gärna den konversationen. Men åk dit och var med först. Be för först.

På samma vis har jag mött ungdomsledare som inte släpper sina ungdomar till frizon för det är då karismatiskt och ledardrivet. De ska inte manipuleras, menar man. Skulle vilja sätta de här båda grupperna vid samma bord på festivalen och bjuda på kaffe (rättvisemärkt). Kanske vi alla skulle lära oss nåt om vi vågade?

Det finns pastorer jag så gott som helt tappat respekten för, bara efter ha läst deras uppdateringar på Facebook. När baptistsamfundet för nåt år sen hade ett seminarium om den Helige Ande drog ett par pastorer igång en raljant diskussion i stilen: ”Nej!! Inte kan väl en baptist tala om anden?! Det var det värsta, finns det troende baptister kvar?!” Pinsamt. Varför dessa svartvita domar? Om du stör dig på någon annans tro eller sätt att utöva den har du två alternativ; 1. Ta upp det med personen i fråga, samtala, ställ frågor och försök förstå. Samtalet får gärna ske öppet men rikta det till den eller de som det berör. Kanske landar ni inte lika men kan respektera varandra? 2. Var tyst och baktala inte folk vars intentioner och hjärta du inte känner. Om inget av alternativen funkar; Lägg av!

Nya och gamla vägar till kommunikation: Vi kommer alltid behöva mötas över fikabord och på lunchrestauranger. Vi kommer alltid utvecklas av att ses i soffor och på konferenser. Vi växer av att lära känna varandra på djupet. Lära oss kroppsspråk, dofter, mimik och tonfall. MEN. Vi lever i en tid som erbjuder oss flera sätt att kommunicera. Sociala medier ger oss möjligheter till samtal där vi – om vi vill och vågar – kan få möta åsikter och tankar från folk vi aldrig mött. Där vi kan få släppa in tankar och möjligheter som vi inte sett om vi stannat vid vårt kaffebord. Det innebär inte att alla ska vara med, att det sättet att prata slår ut andra sätt. Det passar några bättre än andra. Men att avfärda det som skyttegravsbyggande och otrevligt. Varför? Jag kan ge dig femton enkla exempel på människor som har vidgat mina vyer och tankar senaste åren. Många av dem har jag aldrig mött fysiskt. Visst är det en ständig balansgång, visst går vi vilse där ute ibland, men vi lär oss och i slutänden tror jag att det ödmjukar oss och får oss att växa. Om hela grejen skrämmer dig eller gör dig skeptisk har du din fulla rätt att avstå men om du avfärdar alla samtal som sker på nätet som oriktiga, ovänliga och utan relevans; Lägg av!

Vissa veckor tänker jag att det är dags att lämna hela samfundssvängen. Jag orkar inte. Orkar inte med att det nu och då går åt mer tid till att fäkta runt bland åsikter och fördomar än åt att bygga nåt verkligt för människor som längtar efter mer Jesus i sitt liv. Orkar inte försöka lista ut hur vi ska få något gjort när vi hela tiden bara stör oss på att den som kom idén har fel kroppsspråk eller kommer ur fel kultur.

Har vi råd? Har vi tid? Eller ska vi höja blicken lite?

Och ja, Jag säger det igen. Jag sitter i ett stort glashus och kastar sten hej vilt. Varannan dag är det jag själv som inte orkar vara rädd om nyanserna. Som inte lyckas värja mig från min egen cynism. Som inte orkar säga ”å ena sidan och å andra sidan”. Men kära vänner, säg till mig. Säg ifrån. Låt mig inte göra bort mig utan att ni påtalar det. Vi behöver hjälpa varandra.

Låt oss tala väl om.

Låt oss välsigna varandra.

Låt oss våga se nyanserna.

Låt oss glädjas över mångfalden.

Låt oss tro att Gud är större och ser gott i oss alla.

Låt oss välja strider vist.

Låt oss lovsjunga den högste ihop, oavsett om vi gör det med pilgrimsstav eller trumsolon.

Snälla?


  • Helen Åkerman

    <3

    • JosefineA

      Goa du. Behöver dig i min värld när jag försöker tänka.

  • Björn Granat

    Gillar detta!

  • Sofia Walan

    Hejjar på dig som tusan. Det här inlägget visar bara hur viktigt det är att du är kvar. Jag har ju lämnat mkt pga vad du beskriver, ibland ångrar jag det och är det såna som du o det du säger som kan få oss att hitta tillbaka. En fundering bara: menar du inte ”kasta glas i stenhus”? 😉

    • JosefineA

      Ha ha… Jo, klart jag menade…
      Tack!! Jag… Vill vara varsam. Och klok. Tycker det är svårt. Eftersom jag ser samma tendenser hos mig själv precis hela tiden så tänker jag ju att jag måste utå från att alla är som jag – vill gott egentligen och inte menar illa alls. Det är bara så svårt att utmana sin egen tanke ibland.

      Glad för dig. Du är en klokenergikick ini min värld! Tack.

  • Ulla Marie

    Amen.

  • Fredrik Södertun

    Amen!

  • Maria

    Tack för det inlägget! Håller med dej till fullo! 

  • Anna

    Helt sant. Förvånad själv ibland över att jag är kvar 😉 Du är modig och sann – fortsätt för änglarna dansar och Gud själv ler. 

    • JosefineA

      Du är fin. Tack. Mod är läskigt ibland. 

  • Cajo

    Amen.

  • Gerard

    Säger som flera andra: Amen!

  • Pingback: en bra fru | Johan Arenius

  • Terese

    Jag måste bara få skicka en lite tanke kring manligt och kvinnligt. Kan det kanske vara så att det krävs mycket mod, självförtroende, livserfarenhet för att våga skratta killen rakt upp i ansiktet? Jag menar inte att tissel och tassel är bra, men att förminska den skeva maktstrukturen som finns gynnar nog inte utvecklingen. För inte ska det väl vara så, att för att kvinnor ska nå ”toppen” måste vi applicera ett ”manligt” språk/kroppsspråk?
    Jag tror tyvärr att det ligger närmare tillhands att man skyller på sig själv och istället tar ett steg tillbaka. Visst ska vi kvinnor inte göra oss till offer, men tror samtidigt att det är dåligt om starka kvinnor accepterar och förminskar problematiken. ( OBS säger inte att du gör det Josefin )

    • JosefineA

      Jag är helt med dig. Pratade om det i soffan igårkväll, om att det kräver mod att säga ifrån också. Och nej, man ska verkligen inte behöva ta på sig ett språk som inte är sitt eget för att kunna säga ifrån, viktig kommentar du kommer med. 
      MEN. Jag tror att i en grupp av kvinnor runt ett bord så finns det åtminstone en som skulle kunna ha en idé om hur man kan förändra. Och då tänker jag att istället för att fortsätta älta allt som görs fel så borde man tillsammans hitta vägar att säga ifrån. Vill inte på något vis förminska, de här maktstrukturerna är en reell problematik men om vi kvinnor buntar ihop oss och bara talar illa om tror jag inte vi kommer ur dem. 

      Om man inte vågar själv, kanske vågar nån annan runt bordet? Kanske vågar vi tillsammans om vi är fler? Kanske kan vi skriva ett mejl eller ringa ett samtal? Kanske kan vi be någon som vågar eller – vilket borde vara ytterst rimligt – be vår närmaste chef ta tag i det vi finner bekymmersamt? Det är ju faktiskt hens ansvar.

      Det är just det där hålla tyst och tala illa om som jag värjer mig mot. Sen förstår jag att vi har olika lätt för att ta tag i det. För egen del har jag ju lättare att ge mig på den mannen än jag har att sätta mig vid det kvinnliga bordet, så jag talar ju absolut utifrån min egen komfortzon. Men det här att göra inget och låta det fortgå… Hm, tror inte på det.

      Tack för kloka och klargörande kommentarer, du kommer med ett superviktigt och sant perspektiv!

      Josefine

  • Palmerrichard

    Tack!

  • Carl

    Tack för dina ord!

  • Pingback: Kyrkan – visa mig på Jesus! — Josefine Arenius